Sten Niklasson: En modig kverulant

Hur många av oss har, utan djupare reflektioner om innebörden, använt uttrycket ”som en Pavlovsk hund” för att beskriva ett djur eller en människa som reagerar på ett automatiskt och förutsägbart sätt på signaler  i omgivningen? Förmodligen inte så många numera.

Ivan Pavlov föddes 1849 i den lilla ryska staden Ryazan som det första av nio barn i en prästfamilj. Det ansågs självklart att han skulle följa familjens tradition och bli en kyrkans tjänare. Men tjugo år gammal lämnade han prästseminariet och småstadens instängdhet och började mot den rasande faderns vilja studera kemi och fysiologi vid universitetet i St Petersburg.

Pavlov hamnade i en intellektuell värld som sjöd av nya tankar och förväntningar. Tsaren hade avskaffat livegenskapen. Han hade därmed frigivit tjugotre miljoner ryska slavar och lagt grunden för ett modernare Ryssland. Darwins evolutionsteori hade nått landet och fått människor att ifrågasätta den ortodoxa kyrkans dogmer om livets ursprung och mening. Intresset för naturvetenskaperna ökade, och tron på forskningen som en nyckel till framtida välfärd kom att dominera allt fler människors tankevärld. Pavlovs lärare i kemi var Dmitri Mendelejev, som 1860 hade vunnit världsvid berömmelse genom det periodiska system som skapade ordning bland grundämnena.

Pavlov var inte en särskilt trevlig person. Han var argsint, lättretad och hamnade därför ofta i konflikt. Medveten om dessa drag i sin personlighet bekände han vid ett tillfälle för sin blivande hustru Seraphima Vasilievna Karchevskaya, att han vid läsningen av Dostoyevskijs mastodontroman Bröderna Karamazov (1880) alltför väl kände igen sig i den brutalt förnuftsstyrde brodern Ivan, vars ständiga tvivel drev honom mot nihilism och sammanbrott. ”Ju mer jag läser, desto större obehag känner jag i mitt hjärta”, skrev Pavlov till henne.

Trots, eller kanske tack vare, sin uppväxt i ett prästhem förklarade ofta Pavlov att det för honom bara fanns en religion – sanningen – och att den var den ende gud, inför vilken han kunde offra och bekänna allt. Sanningen krävde hårt arbete, hängivenhet och noggrannhet. Personalen på Pavlovs laboratorium lärde sig att snabbt dra sig undan sin chefs ilska, när han ansåg dem otillräckliga. Flera av hans medhjälpare var av judisk börd, vilket han, trots en grundläggande liberal inställning, ofta kommenterade i antisemitiska termer.

I sin åttahundraåttio sidor långa levnadsteckning Ivan Pavlov: A Russian Life in Science (2014) påpekar Daniel Todes att mycket av det vi tror oss veta om Pavlov har sin grund i missförstånd och felöversättningar.

Klart är att Pavlov inledningsvis var inriktad på att metodiskt undersöka sambanden mellan ätande och framkallandet av saliv, utsöndring av magsaft och sekret från bukspottkörteln. Han tog under bedövning bort försöksdjurets matstrupe och ersatte den med en öppning i halsen. Hur mycket djuret än åt skulle födan komma ut genom denna öppning och alltså inte nå magen. Ytterligare öppningar längs matsmältningssystemet gjorde det möjligt att samla upp och i detalj undersöka de olika sekret som utsöndrades från djurets organ i samband med födointaget.

Idag skulle Pavlovs behandling av sina försöksdjur ha lett till högljudda protester. Han skulle ha framstått som en hjärtlös och känslokall vetenskapsman utan medlidande med de djur han opererade. Men i motsats till många kollegor som efter experimenten dödade sina försöksdjur, försökte Pavlov i det längsta behålla sina hundar vid liv. Enligt hans uppfattning kunde bara fysiologiska förändringar i deras beteende bedömas under längre tid. När en hund återhämtat sig efter vad han kallade ”kroniska experiment” och var föremål för en tids observation, var djuret ovärderligt.

Pavlov hade lagt märke till att hans hundar började dregla så fort de såg de vita rockar som bars av laboratoriepersonalen som matade dem. Djuren behövde varken se eller smaka maten för att reagera. Att hundar normalt dreglade när de fick mat, var med Pavlovs terminologi en ofrivillig reflex. Men när de dreglade som reaktion på ett ljud eller en syn som bara indirekt förknippades med föda, var deras respons villkorad eller ”betingad”. Hans forskning inom det område han kallade ”psykiska reflexer” belönades med ett Nobelpris i medicin 1904.

Pavlovs forskning ansågs, särskilt i USA, bygga på en mekanistisk syn, enligt vilken alla hundar kunde förmås att reagera på ett lagbundet sätt, när de utsattes för vissa yttre stimuli. Djurens beteende skulle därmed kunna betecknas som generella, automatiska reflexer, det vill säga svar på en förändring av omgivningen, och vara oberoende av deras olika ”personligheter”. För Pavlov var emellertid det viktiga att påvisa förhållandet mellan en del av hjärnan, där instinkter föds, och en annan, där associationer skapas. För att förstå ”medvetandet”, måste man, menade han, studera fysiologiska reaktioners ursprung. Sådana reaktioner kunde vara starkt beroende av försöksdjurens psyken. Pavlovs anteckningar innehåller många hänvisningar till djurens olika personlighetsdrag, till exempel nervösa, giriga, fega eller lata. I Todes biografi finns en passus från en av Pavlovs föreläsningar, i vilken denne beskriver ett besök på St Petersburgs zoo. Där tyckte han sig bland djuren ha stött på motsvarigheter till alla de märkliga figurerna i Nicolai Gogols Döda själar (1842), ett verk som var tänkt att bli en rysk motsvarighet till 1300-talsförfattaren Dantes Den gudomliga komedin.

I mer än trettio år producerade Pavlovs laboratorier forskningsrapporter och nya vetenskapliga undersökningsmetoder. Vätska från försöksdjurens matsmältningsorgan samlades in i betydande mängd och ledde till slut till etableringen av en ”magsaftsfabrik”, vars produkter blev ett populärt medel mot dyspepsi hos människor, det vill säga magbesvär i övre delen av buken. Fabriken blev mycket lönsam och producerade flera tusen flaskor om året.

Pavlov hade blivit en internationell berömdhet decennier innan Lenin kom till makten. Han hyste inga varma känslor för den gamla ordningens tsarvälde, som han ansåg aldrig hade förstått betydelsen av att stödja vetenskaplig forskning. Men han omfattade inte heller kommunismen med sympati, utan menade den vara ett dödsdömt experiment som åter skulle göra Ryssland till en nation av slavar.

Familjen Pavlov åtnjöt inte någon priviligierad behandling av revolutionsregeringen. Nobelprispengarna hade konfiskerats av staten. Pavlov, hustrun och de fyra barnen fick kämpa hårt för att skaffa föda och ved i det vintriga Petrograd. Potatis och kålrot odlades med växlande framgång på en åkerlapp just utanför laboratoriet. Det uppges att en tredjedel av Pavlovs kollegor i Vetenskapsakademin avled av svält och andra umbäranden under de första åren efter bolschevikernas revolution.

År 1920 hade Pavlov fått nog och skrev till Lenins sekreterare med en begäran om tillstånd att emigrera. Sekreteraren visade brevet för Lenin som omedelbart insåg följderna av att förlora en av landets mest hyllade vetenskapsmän. Instruktioner till kommunistpartiets ledning i Petrograd följde. Matransonerna till Pavlovs familj ökades, och arbetsförhållandena vid laboratoriet förbättrades.

Dessa händelser ökade emellertid inte Pavlovs förståelse för kommunismen. Han ansåg partiets ansträngningar att förguda Marx vara dåraktiga, och fann dess försök att presentera honom själv som en vetenskapens motsvarighet motbjudande.

År 1927 inledde den sjukligt misstänksamme Stalin sin häxjakt på politiska rivaler och intellektuella. Tusentals människor skulle under det kommande decenniet avrättas eller utrensas och deporteras till Gulaglägren på grundval av falska anklagelser. Pavlov var ursinnig och skrev till Stalin att han skämdes över att vara ryss. Generalsekreteraren i Kommunistinternationalens exekutivkommitté, Nikolai Bukharin, som fruktade att Pavlov genom sitt agerande skulle gå samma öde till mötes som många av sina kollegor, konstaterade inför Stalin att Pavlov var omistlig och, trots sitt upproriska knorrande, i sin forskning faktiskt arbetade för partiet. Stalin höll med, och Pavlov fann sig i mitten av 1930-talet vara chef för tre laboratorier med hundratals forskare. Men hans relation till partiledningen förblev ansträngd.

Pavlov dog 1936, åttiosex år gammal. Kistan med hans kvarlevor placerades på lit de parade och över hundratusen människor, också höga partifunktionärer, defilerade förbi den. Två år senare arresterades hans välgörare Bukharin och avrättades efter en skenrättegång för att ha planerat att störta regeringen.

Sten Niklasson är författare och fd generaldirektör