Gustaf Lewander: Imperiets barn – en blind fläck på den svenska kartan?

Den svenska, kulturella och politiska offentligheten torde göra ett mycket märkligt intryck på en utomstående som nyss flyttat till detta land. Å ena sidan diskuteras vissa frågor – till exempel olika kulturskribenters privatliv, eller frågan om huruvida det är rätt eller fel att äta kött – med viss frenesi; å andra sidan hamnar andra frågor, av vilka kultur- och medieetablissemanget har liten personlig erfarenhet och liten egen kunskap om, helt i skymundan. Liza Alexandrova-Zorina, född i Murmansk oblast, är just en sådan utomstående, och kanske är det av det skälet som hon i Imperiets barn har lyckats ge en ingående skildring av ett skuggsamhälle som få svenskar vill erkänna att de visste existerar.

Imperiets barn är en intervjubok med vittnesmål inifrån den del av den postsovjetiska diasporan som, utan tillstånd att befinna sig i landet, utan språkkunskaper, eller på kant med rättsväsendet lever i vad som i praktiken har blivit en parallelltillvaro utan egentlig kontakt med det svenska majoritetssamhället – annat än som antagonister. Intervjuerna äger mest rum i Stockholmstrakten med dess förorter, även om det skuggsamhälle hon skildrar är rikstäckande – särskilt återkommande av de områden utanför Stockholm som beskrivs är de småländska småstäder där olika kaukasiska grupperingar fått ett särskilt starkt fotfäste. Intervjupersonerna själva tillhör en rad olika nationaliteter, som endast har det huvudsakliga språket – ryskan – och den (post-)sovjetiska erfarenheten gemensamt. Majoriteten verkar vara arbetskraftsinvandrare eller andra former av ekonomiska migranter, någon enstaka försöker undkomma klanen eller släkten, medan ett par tongivande individer befinner sig i landet på grund av en historia inom den väpnade rörelsen i Kaukasus. Nästan inga av personerna som skildras i boken verkar ha giltiga anledningar att befinna sig i Sverige, utan lever antingen som okända för myndigheterna eller kan av olika skäl inte utvisas tillbaka till sina hemländer. Ett par bedragare dyker också upp, och Alexandrova-Zorinas olust är tydlig när hon skildrar de ryssar, ukrainare och andra som drar fördel av krig och politisk oreda för att utnyttja sina landsmän och lura dem till Sverige – eller för att göda sig själva på deras arbete när de väl kommit hit.

Alexandrova-Zorina rör sig synbarligen enkelt genom denna miljö, än genom att utge sig för att själv söka svart tjänst, än genom det nätverk hon gradvis bygger upp i denna värld. Ofta är emellertid tillvaron i Sverige i själva verket långt värre än den är i stora delar av före detta Sovjetunionen.  Ersättningsnivåerna som Alexandrova-Zorina beskriver för en månads illegalt (’svart’) arbete är i själva verket lägre än de lagstadgade minimilönerna i flera före detta sovjetiska republiker (i Lettland EUR 620, i Estland EUR 725, och i Litauen EUR 840 per månad), och ofta lägre även än medianlönerna i ryska federationen – vilka uppgår till runt SEK 5000 per månad. Alexandrova-Zorina utmålar en hårresande misär, och det är väldigt tydligt att många av hennes intervjupersoner hamnat där de är som en konsekvens både av bedrägeri och människohandel – och av en naiv övertro på Sveriges lite väl framgångsrikt marknadsförda ställning som välfärdsstat. Ofta känner sig intervjupersonerna svikna av det svenska majoritetssamhället, som verkar mer intresserat av att utnyttja dem som mer eller mindre gratis arbetskraft, än av att beivra de bedragare och kriminella som lurat hit dem. Det är en känsla som, att döma av de erfarenheter som återges, förvisso verkar ha gott fog för sig, och det är inte svårt att se den orättvisa som många av intervjupersonerna har utsatts för.

Boken väcker som synes många frågor – om Sverige som samhälle, om de svenska myndigheterna, om hur vårt land hanterar arbetskraftsinvandringen, och inte minst om imperiets barn själva. Hur kommer det sig att de gång på gång låter sig luras in i en tillvaro som sällan är bättre än den i deras hemländer? Vad gör Sverige, rättsvårdande myndigheter och den politiska makten för att komma till rätta med skuggsamhället? Vilket ansvar har näringslivet, och vad gör man för att hindra förekomsten av svartarbete? Vilka är det som göder skuggsamhället med pengar, och varför? Alexandrova-Zorina tar emellertid aldrig självständigt upp dessa frågor, och inleder aldrig egentligen någon dialog med läsaren – eller med dem som tidigare har försökt granska den tillvaro hon skildrar.

Av de reaktioner som följt på bokens publikation, kan man lätt få intrycket att det här är första gången som ämnet tas upp för allvarlig diskussion i den svenska offentligheten. Så är emellertid inte fallet: det finns tjogvis med artiklar och långa reportage om det skuggsamhälle som Alexandrova-Zorina beskriver; inte sällan precis lika upprörande – men dessa verkar av okänd anledning ha gått det kulturella kommentariatet förbi. Att flera branscher vilar på ett fundament av svartarbetande och mer eller mindre strukturellt utnyttjad, utländsk arbetskraft har nu blivit ett så etablerat faktum att man nästan måste vara blind för att missa det. Ett axplock ur media: Dagens Nyheter rapporterade redan 2002 att ”Byggen lockar svartjobbande ryssar” – de är en av de publikationer som varit mest ihärdiga i att täcka problemet under de tjugo år som gått sedan dess. Nya Karolinska i Stockholm hamnade 2017 i blickfånget för att det använde sig av svart, ”rysk” arbetskraft, och 2017 gjorde Uppdrag Granskning i SVT ett särskilt reportage om den utländska svartarbetskraften. I maj 2022 rapporterade Göteborgs-Posten att ukrainska städerskor arbetade för svältlöner åt ett av Sveriges största städföretag. Branschtidningen Byggnadsarbetaren har rapporterat löpande, till exempel 2019 om hur förmodat lettisk, organiserad brottslighet utnyttjade svartarbetande från före detta Sovjetunionen. Listan kan göras mycket längre, om man så vill.

En liknande bild återkommer i Riksdagsfrågor, rapporter från Brottsförebyggande Rådet, annat myndighetsmaterial och i olika branschpublikationer, till exempel i en forskningsantologi från Byggföretagen publicerad 2020. Som Synes borde det vara omöjligt att hävda att fenomenet varit okänt i offentligheten, och källäget borde vara utmärkt för den som – äntligen! – skulle vilja ge en helhetsskildring av alla de krafter och faktorer som ligger bakom skuggsamhällets tillkomst och fortsatta existens innanför Sveriges gränser: men det gör inte Alexandrova-Zorina, som förbigår hela detta material med närmast total tystnad. Denna brist har också i stort förbigåtts då boken tidigare recenserats, trots att det i andra sammanhang vore närmast självklart att konsultera tidigare forskning och rapportering. Alexandrova-Zorina är inte heller först med att ha täckt den postsovjetiska skuggvärlden inifrån: 2021 utkom Pelle Sunvisson med svenska palmen (som jag skam till sägandes skall erkänna inte heller själv kände till innan jag gjorde efterforskningar inför denna recension); med namn efter den främst ryskspråkiga internetsida som samlar den postsovjetiska diasporan och som också återkommer flera gånger hos Alexandrova-Zorina. Man kan inte låta bli att undra varför Sunvisson helt gått både recensenterna och Alexandrova-Zorina förbi, när hans verk borde vara en självklar utgångspunkt.

Bristen på kontextualisering och bredare grepp får avgörande följder för hur boken hanterar sitt ämne. Den röst som Alexandrova-Zorina försökt ge åt imperiets barn växer snabbt till en krävande kör; bokens intervjupersoner får stå oemotsagda – även när de framför direkt osannolika påståenden eller försöker glorifiera den organiserade brottslighet de i vissa fall är med och leder. Särskilt absurt blir det, när samma personer ena stunden framhäver sitt våldskapital och sina kopplingar till de väpnade rörelserna i Kaukasus – bara för att nästa sekund framställas som offer, för det rovgiriga svenska samhället eller för de svenska och federationsryska säkerhetstjänsternas intriger. Alexandrova-Zorina förråder här en väl tydligt rysk syn på de ofta ganska otrevliga individer hon har att göra med: de är alla, oavsett personlig vandel, stackars olyckliga, offer för de omständigheter de befinner sig eller har satt sig själva i – en för den ryska intelligentsian lite väl kulturtypisk syn på kriminella, med gamla anor. Ur detta perspektiv blir de okommenterade utfallen mot majoritetssamhället mer begripliga – liksom Alexandrova-Zorinas ovilja att interagera med tidigare forskning. Här finns inget egentligt intresse för Sveriges eller svenskarnas perspektiv; bara för de individer som hamnat utanför. Det är den ryska, kulturella humanismen – vars strålglans falnat efter den ryska krigsmaktens intåg i Ukraina – transponerad till en svensk kontext, där det blir övertydligt hur den slår knut på sig själv.

Gustaf Lewander är yrkesverksam som marknadsanalytiker och informationsspecialist, och är utbildad slavist och civilekonom