Stefan Olsson: Därför är och bör Sverige vara en monarki

Kungen fyller 80 år. Monarkin i Sverige har alltjämt ett stort folkligt stöd. Detta beskrivs ofta som ett mysterium, eftersom Sverige i praktiken fungerar som en demokratisk republik. Men det finns en förklaring, och därtill goda skäl att bevara allt som det är.

Det principiella argumentet för att avskaffa monarkin är lätt att förstå. I en demokrati ska alla de högsta ämbetena vara valda, ej ärvda, och kungen är inte vald till sin post. Att riksdagen kan avsätta honom ändå, eftersom riksdagen bestämmer över grundlagarna, gör att arvsmonarkin har viss demokratisk legitimitet. Men monarkin är en demokratisk anomali. Det kommer man inte ifrån.

Monarkin är en kvarleva från den gamla tiden då det normala var att ha en kung. Så var det verkligen. Historiskt sett är monarkin den vanligaste statsformen. Kungarna har haft olika mycket makt i sina riken. De har varit enväldiga diktatorer såväl som hårt reglerade konstitutionella monarker, men ett land skulle ändå ha en kung.

Detta var normen även under den tid då demokratin sakta gjorde sitt intåg på den europeiska kontinenten. Franska revolutionen började inte med att man avsatte kungen, utan ursprungstanken var att omvandla Frankrike till en konstitutionell monarki. Under 1800-talet, när nya stater bildades efter Napoleonkrigen, tänkte man på samma sätt. Både Nederländerna och Belgien fick sina monarkier då trots att länderna också fick för sin tid moderna konstitutioner. När Norge blev självständigt från Sverige 1905 skaffade man sig också en kung det första man gjorde. Även Finland höll på att få en kung när landet frigjorde sig från Ryssland 1917. Idén var att man skulle ha en tysk prins som regent, men planerna punkterades när Tyskland förlorade första världskriget.

Det eftersträvade idealet var den konstitutionella monarkin, med Storbritannien som förebild. Storbritannien/England hade inrättat sitt konstitutionella styre redan i samband med ”den ärorika revolutionen” 1688–1689. Därefter ansågs Storbritannien ha haft ett stabilt och frihetligt politiskt liv. Man kan debattera huruvida det verkligen var så, men det var ändå den allmänna uppfattningen bland dem som utformade de äldre författningarna i Europa.

När sedan den stora rösträttsutvidgningen kom i början av 1900-talet, särskilt i samband med första världskrigets slut när kejsardömena föll, behöll ett antal länder sina kungahus, trots att de omvandlades till de facto demokratiska republiker.

Frågan om huruvida Sverige ska bevara sin monarki kan därför utvidgas till att omfatta alla monarkier. Ska de vara kvar?

Jag vill att de ska vara det. Politisk historia är ett intresse hos mig, och när jag läser om politiska omvälvningar ser jag att människor inte bara vill ha en stat som är grundad i demokratins principer. Statens legitimitet grundar sig även på andra byggstenar som man inte alltid vet hur de kom till. De traditioner som en stat är uppbyggd på kan ha kommit till av mer eller mindre slumpmässiga skäl, och det brukar inte vara bra att röra om i de institutioner som folk har vant sig vid och sätter värde på. För den som slaviskt måste följa vad som står i läroböckerna om hur den perfekta demokratin ska vara uppbyggd är den konstitutionella monarkin en avvikelse, en imperfektion, och därför något som måste filas bort för att passa in i mallen. Men för den som erkänner att statens framväxt inte bara handlar om demokratins framväxt, och att historien spelar roll, blir det lättare att förstå varför teoretiska avvikelser är bra och nödvändiga.

Man kan jämföra med framväxten av nationalstaten. Europas nationalstater har inte en och samma tillkomsthistoria. I Sverige tänker vi oss ofta att vårt land i historiskt sett är etniskt homogent, men så var det ju egentligen inte. Finland var en del av riket. Det var inte genom design Sverige blev etniskt homogent utan på grund av kriget mot Ryssland 1809.

Andra länder har andra historier. Belgien är som bekant delat i två språkgrupper, men är ändå ett land. Det som förenade de två grupperna var att de var katoliker och inte ville vara en del av det till hälften protestantiska Nederländerna. Storbritannien ser de flesta av oss som ett land, men britterna talar ofta om sig själva som fyra olika länder i union. Frankrike är i dag relativt sett homogent inom sig, men blev det först med franska revolutionen. Dessförinnan var franska inte ens ett majoritetsspråk i landet! Tyskland och Österrike är två etniskt tyska stater. De skulle kunna vara ett och samma land om det bara vore språk och etnicitet det handlade om, men historien gjorde att det blev två separata stater.

Europas nationalstater är inte skapade efter en mall utan är resultatet av slumpmässiga historiska händelser. Ändå är det rimligt att acceptera att vi har de nationalstater vi har. Alternativet skulle vara att sätta sig och rita nya kartor över Europa. Jag tror att det är få som tycker att det är en bra idé.

Sverige tillhör den grupp av länder i Europa som valde att behålla sin monarki. Demokratins stora genombrott kom i vårt land på hösten 1918, då den graderade rösträtten till kommuner och landsting avskaffades till förmån för allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. Högerns maktbastion, första kammaren, som valdes indirekt via landstingen, demokratiserades. Segrarna i den striden, Socialdemokraterna, lät då monarkin vara. När man gjorde upp om reglerna för vår nya demokrati var monarki eller republik aldrig ens en förhandlingsfråga. Hjalmar Branting, som kan sägas vara den svenska demokratins urfader, sopade bekvämt undan sitt partis krav på republik, eftersom han visste att det hade varit en alltför stor strid att ta. Socialdemokraterna har sedan dess aldrig aktiverat kravet igen.

Branting var inte den enda praktiskt lagda socialdemokraten i Europa vid denna tid, utan andra länder genomgick liknande processer. I nordvästra Europa har vi därför våra monarkier kvar, trots att monarkerna inte har någon politisk makt. Vi delar detta märkliga öde även med Japan, som efter andra världskriget också förstod att den mest praktiska lösningen var att behålla monarkin trots införandet av ett demokratiskt statsskick.

Min rekommendation till Sverige, och alla länder som valde den vägen, är därför att bara rulla på. Monarkin i Sverige är en del av själva idén om vad Sverige är. Sverige är inte endast ett land utan ett kungarike. Det har varit så under mycket lång tid, längre än vad det finns historiska källor som kan bekräfta vilka de allra första kungarna i Sverige, ”Svearnas rike”, var. Finns det en startpunkt ligger den så långt tillbaka att allt är höljt i dimma.

Om man därför ställer sig frågan, som många gör, om vi ska avskaffa monarkin, kan det vara värt att beakta just hela denna långa historia. Monarkin har inte alltid haft den form den har i dag, och vi vet inte hur kommande generationer vill att Sverige ska se ut. Vi vet inte heller hur människor skulle reagera om just denna urgamla byggsten i vad som är Sverige togs bort. Revolutionärer tror sig ofta veta exakt vad som ska hända när de vänder upp och ner på allt, men erfarenheten talar för det motsatta.

Något större problem med vår svenska demokrati finns inte heller. Det finns olyckskorpar som kraxar om demokratins förfall, men de brukar tala om polarisering, populism och Sverigedemokraternas existens som tecken på undergång. Just monarkin pekas aldrig ut som ett problem.

En titt i Freedom House, ett av världens mest använda index för att mäta demokrati och frihet, bekräftar också att allt är väl. Sverige får i mätningen 99 av 100 möjliga poäng. Andra gamla europeiska monarkier får inte sämre betyg: Norge 99, Danmark 97, Belgien 95, Storbritannien 92, Nederländerna 97, Luxemburg 97. De flesta av Europas republiker klarar sig lika bra, med Finland i topp med 100 av 100. Republik eller monarki verkar således inte ha någon betydelse för hur väl ett lands demokrati fungerar. Något behov trängande behov av förändring finns därför inte.

Med dessa ord önskar jag kungen en trevlig födelsedag! Tack för dessa år! Jag hoppas på minst 20 år till!

Stefan Olsson är fil. dr i statskunskap och riksdagsledamot (M)

Texten publicerades ursprungligen på Stefan Olssons Substack.