Peter J Olsson: Kungadömet har en egen legitimitet

Den första aktiviteten jag deltog i på MUF‑lokalen i Värnamo var en sittning med ärtsoppa på sista april. Jag gick då på högstadiet i Apladalsskolan och MSU‑föreningen hade precis återuppväckts för ännu en omgång – som det brukar vara. ”Vi firar kungens födelsedag”, fick jag höra, och det blev en trevlig kväll. Jag minns inte allt, men kungssången sjöngs definitivt innan discot började.

Lokalen var rätt risig; frågan är om den ens renoverats sedan Hanna Ouchterlony höll Frälsningsarméns första möte i Sverige där nästan hundra år tidigare. Men efter kvällen kände jag mig så hemma i sällskapet att jag också accepterade att komma och hjälpa till att städa dagen efter: första maj.

Det gav mig möjligheten att stå i fönstret på andra våningen och hålla en svensk fana medan första maj‑tåget gick förbi. Då kände man sig rebellisk. Kungen, svenska flaggan och kungssången var symboler för att man inte var en del av Rörelsesverige. Och dessa år kändes det dessutom som att man var på väg framåt. Snart skulle Socialdemokraternas 44 år vid makten vara slut.

Grundlagen hade precis ändrats, och enligt den nya regeringsformen styrde kungen inte längre riket. All offentlig makt utgår från folket. I sak gäller det även kungamakten – om nu kungen har offentlig makt. Ätten Bernadotte har valts av riksdagen, och monarkin har bekräftats otaliga gånger sedan dess. Argumentet att ett arvkungadöme skulle vara oförenligt med demokratins principer klingar därför ihåligt.

Men något ligger ändå i resonemanget, och det är i själva verket ett tungt argument för kungadömet. Monarkin påminner oss om att makten inte alltid har rätt, inte ens när den stöder sig på allmänna val. Det finns delar av samhället – även offentliga sådana – som inte är och inte bör vara en del av demokratin. Samhället består av olika autonoma delar, och det pågår ständigt en dragkamp om politikens legitima område. Som borgerlig kan man notera att inte ens borgerliga partier är vaccinerade mot impulsen att utöka den politiska makten.

Då är det skönt att det finns en institution som inte låter sig fångas av vare sig partistrateger eller aktivistiska myndigheter. Monarkin är en påminnelse om att demokratin inte är total, och inte bör vara det. Allt i samhället ska inte vara föremål för politisk kontroll. I en tid när politiken gärna vill lägga sig i allt från kultur till familjeliv är kungahuset en av få kvarvarande gränsmarkeringar. Ibland är det viktigaste i ett samhälle just det som inte går att rösta bort.

Så länge monarkin består kan också tankefrihet, äganderätt, näringsfrihet och kärlek spira i detta gamla land.

Peter J Olsson är frilansskribent och borgerlig debattör