Svensk Tidskrift: Monarkin är värd att fira – och stärka

Två veckor innan sin åttioårsdag reste Carl XVI Gustaf till Lviv. Han blev den första sittande monarken att besöka Ukraina sedan den fullskaliga invasionen.

Symbolvärdet går knappast att överskatta. Hans Majestät representerar Sveriges starka, blocköverskridande stöd för det kämpande Ukraina men också helt uppenbart sin egen djupt kända övertygelse. Kungen och president Zelenskyj har träffats ett flertal gånger tidigare och Hans Majestäts respekt för Ukraina och den ukrainska presidenten är tydlig, det lyser igenom de officiella bilderna från mötena.

I dagarna är Kung Charles III på statsbesök i USA. Det har diskuterats fram och tillbaka om besöket kanske borde ställas in eller skjutas upp med tanke på den spända relationen mellan den amerikanska administrationen och egentligen alla andra, inte minst efter presidentens hotfulla utfall om Falklandsöarna härom dagen. Men den brittiske kungen åkte, och har gjort succé.

I ett bejublat tal inför den amerikanska kongressen påminde han de amerikanska lagstiftarna om vikten av maktdelning, om vilka som stod bakom USA i deras mörkaste stund, om faran med isolationism, betydelsen av Nato – och att vi måste stödja Ukraina.

Allt utan att direkt förolämpa eller ifrågasätta den sittande administrationen en enda gång. ”Fantastiskt”, kallade president Donald Trump talet, och de samlade husen gav honom flera – partiöverskridande – stående ovationer.

Det finns ingen vald statschef som hade kunnat göra det de båda monarkerna gjorde. Inte med samma vikt, eller samma effekt. Kunglig diplomati har en alldeles särskild roll, och en särskild tyngd. Det är få länder förunnat, men Sverige är ett av dem.

När Hans Majestät Carl XVI Gustaf idag fyller åttio år, varav nästan femtiotre av dem som Sveriges konung, hyllar de allra flesta – med undantag av några enstaka surmagade republikaner – en synnerligen uppskattad monark. Välförtjänt, naturligtvis, men samtidigt kommer nästan varenda hyllning med en friskrivning.

Monarkin är ju egentligen otidsenlig, odemokratisk, svårmotiverad. Egentligen ska man ju inte födas till sitt ämbete. Egentligen borde vi kanske ha en vald statschef. Men nu är det ju så här, och Hans Majestät är ju både sympatiskt och plikttrogen, och Kronprinsessan Victoria verkar ju inte sämre hon, så okej då. Idag firar vi. Lite motvilligt. Sverige är ju ändå ett välfungerande land. En stabil demokrati. Trots monarkin. 

Men kanske är det precis tvärt om. Kanske är monarkin en bidragande orsak till att Sverige är en välfungerande och stabil demokrati. Kanske är Hans Majestät och Kronprinsessan så samlande och representativa ledare för landet just därför att de är födda och fostrade in i sina roller. Kanske är majestätens roll större än den symboliska.

De representativa monarkierna i Europa rankas konsekvent bland de friaste och mest demokratiska i världen, förvisso tillsammans med våra republikanska grannar så som Finland. Fler av dem gick dock aldrig så långt som Sverige i att kringskära sina kungahus formella makt och inflytande.

I Sverige utgår all makt från folket. Det låter bra, men det innebär också att Sverige är ett av få länder som inte tillämpar en maktdelningsprincip.

Ett av många bevingade citat som tillskrivits den krigstida premiärministern i Storbritannien, Winston Churchill, fastslår att demokrati är det sämsta av statsskick – förutom alla andra som har prövats. 

Demokratin är inte ofelbar. Folkstyre kan också slå över i förtryck och maktmissbruk. De institutioner vi håller för självklara är kanske skörare än vi vill inse – det finns gott om exempel på det runt om i den ännu demokratiska världen just nu.

Kanske finns det ändå än poäng i att ha en motvikt, med längre perspektiv än nästa valdag och andra mål än att tvinga igenom så mycket som möjligt av valprogrammet innan mandatperiodens ände.

Torekovskompromissen nåddes 1971, strax efter -68 och i svallvågorna av de radikala politiska krafter som ville slänga ut allt gammalt och bygga ett nytt – socialistiskt – Sverige. I beredningen inför 1974 års regeringsform blev monarkin kvar, men fråntogs all formell politisk makt.

Idag ses den närmast som en naturlag, i likhet med många andra av Socialdemokraterna framtvingade omsvängningar som bundit svensk politik genom decennierna: Kärnkraftsomröstningen, migrationspolitiken och fram tills helt nyligen den förljugna neutralitetspolitiken.

Den genomdrevs dessutom i strid med folkviljan. I en SIFO-undersökning publicerad januari 1974 ville 80 procent behålla Kungens dåvarande befogenheter och 12 procent ville förstärka dem.

Hade verkligen Sverige varit ett mindre demokratiskt land om Hans Majestät, i likhet med de flera av Europas monarker, hade haft en roll i regeringsbildningen? En opolitisk och framför allt icke partipolitisk fördelare av uppdraget att bilda regering, med ett alldeles särskilt mandat att påminna om vikten av att beakta rikets bästa? I synnerhet av tider av ökad politisk polarisering och säkerhetspolitiska spänningar finns kanske en roll att spela om talmannens ansträngningar inte skulle vara tillräckliga?

Hans Majestät är fortfarande ’den svenska Försvarsmaktens främste representant’, sedan Torekovskompromissen formellt tog ifrån honom rollen som högsta befäl. Som monark är han amiral i flottan och general i armén och i flygvapnet, men han genomgick också officersutbildningen som kronprins. En självklarhet när han var ung, men när Europa nu befinner sig i det läge vi gör betyder det något särskilt att ha en statschef med militär utbildning och förståelse.

På samma sätt skickade det tydliga signaler när Kronprinsessan Victoria nyligen beslöt sig för att genomgå officersutbildningen som förberedelse för sin kommande roll som statschef. Bilderna på den snart femtioåriga prinsessan i fältuniform kravlandes i lera och hanterandes tunga vapen gjorde succé i både Sverige och utlandet – så ser en ledare i kristid ut. Även Prins Carl-Philip är utbildad officer och reservofficer i amfibiekåren. 

Inom Försvarsmakten är banden till kungahuset starka och kronan har ett starkt symbolvärde. När medaljer delas ut för tapperhet i strid, på veterandagsceremonin på Djurgården eller bakom lyckta dörrar, är det ur Kungens hand. I kris och krig är monarken en fast punkt att samlas kring. Ingen strider för ’statsminister och fosterland’.

När Hans Majestät nu fyller åttio vill Svensk Tidskrift naturligtvis gratulera på födelsedagen och tacka för ett långt och synnerligen väl utfört värv. Vi hoppas på många år till – för monarken, men också för monarkin.

Detta är en osignerad ledare från Svensk Tidskrift