Print Friendly, PDF & Email

Stefan Löfven skadar Sverigebilden

Av Gunnar Hökmark | 19 mars 2021



En av de svåraste frågorna jag fick av mina vänner runt om i Europa var hur det kunde bli en socialdemokratisk regering efter 2014, trots att det fanns majoritet för en borgerlig. Att förklara på engelska eller tyska att några borgerliga partier föredrog en socialdemokratisk regering framför att de själva skulle regera var inte helt lätt. Någon gång sa jag att det går nätt och jämnt att förklara för svenskar, men jag kan inte förklara det för er, skriver Gunnar Hökmark.

En motsvarande fråga som jag som god svensk gick bet på har en stor tragedi bakom sig. När vi i Europaparlamentet invigde ett sammanträdesrum till Raoul Wallenbergs minne – ett rum där jag för övrigt alltid försökte förlägga mina möten till – fick jag frågan varför Sverige inte hade hedrat honom mer. Svaret att han bara några år tidigare fått ett hörn i Riksdagen uppkallat efter sig kändes svagt. Jag skämdes och det gjorde som svensk inte saken bättre att det berodde på att efterkrigstidens socialdemokratiska regeringar hellre teg inför Stalin än talade för den fängslade landsmannen.

Som svensk är det alltid en svår situation när man ska tala om den egna regeringen i frågor som påverkar bilden av det egna landet. Å ena sidan kan man föra den inrikespolitiska debatten ut i världen, och påpeka att vi har en av Europas högsta arbetslöshet, fler skjutningar och sprängningar än andra länder och har svårt att hantera den flyktingpolitik som skiljt vårt land från andra. Eller så försöker man sätta in det i det vårt sammanhang och förklarar att vi har särskilda omständigheter och att vi har bästa möjliga kontroll över vad som sker. Att vi svenskar har en öppenhet gentemot människor från andra länder. Att vi har en högre arbetslöshet eftersom vi råkar ha många arbetssökande. Att Raoul Wallenberg är en förebild för de flesta svenskar. Att svenska folket stod bakom de baltiska länderna, även om det inte alltid kom till uttryck i den förda politiken.

Det bär mig emot att projicera den inrikespolitiska debatten på den bild som människor från andra länder ska bilda sig om vårt land. Och trots alla våra små och stora problem så gäller faktiskt att vårt land har ett välstånd och en trygghet som vi format under årtionden i samspel mellan entreprenörskap, internationalisering, företagande, politik och samhälle. Vi har öppenhet som präglar de allra flesta av oss när det gäller nya intryck, förändringar och utveckling, liksom för människor som kommer från andra miljöer. Vi är en stabil demokrati och har trots alla växande problem ett välstånd som gör oss priviligierade, och avundade.

Skadeglädjen, eller möjligtvis den vänliga omtanken, finns ibland på lut hos dem som känner att vi alltid har kunnat flyta ovanpå när det gällde krigen, de svåra motsättningarna och konflikterna som delat andra länder. När vi har moraliserat över andra har många tyckt att vi moraliserat lite väl mycket, men de har å andra sidan också lyssnat eftersom deras bild av vårt samhälle har varit idyllisk. De har ibland påpekat att vi har haft fler terrorister i IS än de flesta andra länder och mer segregerad arbetsmarknad än andra men ändå ansett att vi lyckats.

Det går därför inte att mäta den skada som Stefan Löfven nu åsamkar bilden av Sverige. Inför våra europeiska vänner, inför de olika närstående vi har och i alla de institutioner och nätverk som binder Europa samman har han förklarat att Sverige är ett land som inte alls är stabilt i sin demokrati, utan på kanten till fascism och despoti om inte han sitter kvar vid makten. Enpartidemokratin som han lanserar är inte bara skadlig för bilden av Sverige, utan för bilden av hur vi svenskar ser på demokratin. Hur jag gentemot tidigare europeiska kolleger och vänner ska försvara att vi har en statsminister som ser sig själv som den enda garanten för demokrati, som hävdar att maktskifte hotar demokratin och att Sverige står på kanten till fascism om han tvingas lämna makten vet jag inte. För en ny regering som av den tidigare statsministern dömts ut som en dörröppnare för fascismen och despotin blir det svårt att försvara bilden av Sverige.

En gång i tiden hade Sverige en statsminister som ville brännmärka dem som talade illa om Sverige. Det var ett besynnerligt angrepp på yttrandefrihet. Men Löfvens angrepp på Sverige är långt värre. Stefan Löfven är till skada för Sverige i världen och vår förmåga att hävda demokratins värden.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism