Print Friendly

Stadsplaneringens sociala betydelse

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STADSPLANERINGENS
SOCIALA BETYDELSE
Av arkitekt SAR CARL-FREDRIK AHLBERG
EN STAD är sammansatt av hus och gator och parker, av tekniska anläggningar av allehanda slag. Den är fylld av människor,
av ett levande samfund. Varje detalj i den är tillkommen för att
tjäna behov och syften hos sådana bland dess invånare, som har
haft möjlighet att göra sina intressen gällande. Som helhet speglar
den maktförhållanden och idealbildningar i samhället. För alla
sina inbyggare är staden den scen, där deras livs drama utspelar
sig. Dess gestaltning påverkar deras möjligheter att forma sitt liv.
Så är stadsbyggandet alltid socialt i den meningen att det ger
uttryck för sociala förhållanden och skapar ramen kring samhällets
liv. Så kan stadsbyggandet också bli ett medel i en socialpolitik i
den mer speciella betydelsen av en strävan att bättra de sämre
lottade samhällsmedlemmarnas ställning.
stadsbyggandet har även en näringspolitisk sida. Det kan vara
ett instrument för lokaliseringen av ekonomiska företag, och av de
olika anläggningarnas inbördes läge i en stad beror graden av deras effektivitet liksom stadens egna driftskostnader. Som praktiskt
förverkligande av den sociala eller ekonomiska uppgiften är stadsbyggandet en teknisk och konstnärlig angelägenhet. Under skilda
perioder av dess historia har intresset främst varit knutet till den
ena eller den andra sidan av dess väsen. Före industrialismens
tidsålder sågs stadsbyggnadskonsten främst ur arkitektonisktkonstnärliga synpunkter. Därefter trädde dess tekniska sida i förgrunden. Från 1800-talets slut har dess sociala innebörd framstått
allt tydligare. Den näringspolitiska aspekten och den ekonomiska
synen på en stads struktur är av yngre datum.
Sedd ur socialpolitisk synpunkt rangerar stadsbyggandet närmast in sig under socialhygienen. Dess samband med bostadsfrågan
är uppenbart. Att en lägenhet är otillfredsställande som bostad kan
584
——–~———
stadsplaneringens sociala betydelse
bero på byggnadstekniska brister. Men det kan också vara följden
av, att det hus, där den är inrymd, ligger olämpligt i förhållande
till andra byggnader eller anläggningar, det vill säga av brister
på det stadsbyggnadsmässiga planet. För tät bebyggelse, brist på
sol, ljus och luft, fattigdom på parker och lekplatser, sot och buller
från angränsande industrier, trafikfaror – allt detta är fel, som
kan undanröjas blott genom strukturändringar i stadskroppen.
Den moderna stadsplaneringen har tagit form inte minst i försöken att komma till rätta med dessa problem. Men naturligtvis
går inte gränsen mellan gott och dåligt i socialt avseende mellan
planlagt och icke planlagt. Slumkvarter fanns i barockens storslaget reglerade huvudstäder lika väl som i industrialismens vildvuxna samhällsbildningar. Det är på hur man planerar, på vilka
syften man vill förverkliga i stadsbyggandet, det i första hand
kommer an. Förhandsplaneringen är emellertid ett hjälpmedel att
nå en lämplig utformning av stadsbebyggelsen – både ur social
och ekonomisk synpunkt. De senaste årtiondenas aktivitet på socialpolitikens område och strävanden mot större samordning och planmässig kontroll inom det ekonomiska livet har också berört stadsbyggandet. stadsplaneväsendet har expanderat starkt.
Det är också uppenbart, att stadsplaneringen har en helt annan
roll att spela i vårt moderna samhälle, än vad den hade under
förindustriella epoker. Då rymde staden några byggnader för gemensamt bruk: kyrka, rådhus, skrånas gilleshus, men i övrigt var
varje fastighet en avrundad enhet för sig. De, som bodde där,
arbetade där också,· och omvänt. Inom dess gränser framställdes
en fullt färdig hantverksprodukt, eller rymdes en köpmans både
lager och kontor. Hur gårdarna låg inom staden och i relation till
varandra påverkade inte mycket det ekonomiska och samfundsmässiga livet, och någon större trafik, som ställde speciella krav på
gatunätet, fanns inte. Allteftersom staden växte, kunde hus fogas
till hus, gata till gata, och om det därvid följdes en bestämd plan
eller ej, det spelade så liten roll. Den, som bebyggde en fastighet,
byggde för det egna hushållet. Han kände dess liv och behov. Det
var hans eget intresse att tillgodose dem så långt möjligt. En god
planering inom fastighetens gränser var en naturlig sak. Av bebeyggelsereglerande bestämmelser med räckvidd utanför dem var
vanligen en del brandskyddsföreskrifter allt som krävdes.
Försvarstekniska skäl kunde i gamla tider föranleda stadsplaneregleringar. Men om eljest en fastare plan påtvingades en på annat
sätt funtad stad, så som förekom framförallt under barocken, var
585
Carl-Fredrik Ahlberg
det inte av praktiska skäl utan av estetiska, och vanligen för att
förhärliga någon maktens utövare. Den inre strukturen hos en
sådan stad skilde sig föga från den fritt vuxna stadens.
Nu är det annorlunda. I det industrialiserade samhället är arbetsplatser och bostäder skilda åt. Där är skilda ekonomiska företag beroende av varandra, därför att de är specialiserade på olika
detaljer eller moment i ett större produktivt eller distributivt
sammanhang. Med denna ekonomiska organisationsform följer en
större trafik, befordrad av motoriseringen. Den kräver en differentiering av gatunätet, utbildandet av speciella trafikleder. Fastigheten brukas inte alltid av ägaren. Den blir ett spekulationsobjekt.
Den, som bygger, känner kanske inte längre deras behov och livsföring, som skall bo i huset. I detta samhälle är det inte likgiltigt,
om utbyggarrdet följer en plan eller ej. Här behövs den samordning och helhetssyn, som stadsplanen ger. Det är konsekvent, att
den tekniska planeringen följer den ekonomiska och sociala enheten. Där förr den enskilda stadsfastigheten bebyggdes efter förhandsgjorda ritningar, behövs nu för utbyggandet av staden som
helhet sådana ritningar – stadsplanen. Den kan reglera lokaliseringen av samhällets olika verksamheter och bereda utrymme för
den stora trafiken mellan dessa. Den kan ge anvisningar för bebyggandet av enskilda fastigheter med hänsyn till helhetens intresse. stadsplanen blir då inte längre bara ett mönster; den blir
ett organisationsschema. Dess uppgift blir samhällsekonomisk lika
mycket som social.
Med det industriella genombrottet följde emellertid ingen omställning av stadsbyggandet. Många industristäder blev varken
effektiva ur ekonomisk synpunkt eller behagliga att bo i. Ingen
samordning och avvägning av de skilda funktionernas lokalisering
kompletterade produktionens och handelns uppspaltning. Den avvägning av kvalitativa och ekonomiska krav på bebyggelsen, som
naturligt hade kommit till stånd, då företagare, familjeöverhuvud
och fastighetsägare var en och samma person, uteblev, då ägande
och nyttjande skildes åt.
Resultatet blev i många fall en kaotisk blandning av fabriker
och hyreskaserner, en allvarlig brist på planteringar och öppna
platser, en alltför tät bebyggelse på de enskilda fastigheterna, ett
otillräckligt gatuutrymme för trafiken. -För vårt lands del gäller
denna skildring ett fåtal städer. Och även i dem är förhållandena
närmast idylliska jämförda med dem i världsstäderna och de
stora industriella centra. I våra mindre städer har industrialise- 586
——–~-
stadsplaneringens sociala betydelse
ringen, spekulationen och bristerna i bebyggelseregleringen mest
haft estetiska nackdelar i följe. En olämplig blandning av fabriker
och bostäder är dock att notera på en del håll.- Det är emellertid
storstäderna och deras ofta svårartade problem, som har kallat
stadsbyggarna till socialt medvetande. storstadsproblemen har varit utgångspunkter för de teorier, som lett in stadsplanekonsten
på nya linjer – också då det gäller planeringen av de mindre
orterna, ehuru det är uppenbart, att de ännu inte blivit helt anpassade för dessas förhållanden.
De brister, som först uppmärksammades, rörde den fysiska hygienen. De första stegen på vägen mot bättrade förhållanden var att
anlägga avloppsledningar, ordna vattenförsörjningen och liknande.
Det andra anloppet gällde bristen på sol, ljus, luft och grönska.
Vad som där brast hos det bestående stod inte att rätta utan en
långtgående omdaning av bebyggelsen. Men kravet på dennas
stadsplanetekniska sanering har med obetydliga undantag icke
satt några spår i städernas ansikte. En rekonstruktion i stor skala
har blivit verklighet först i städer märkta av det andra världskrigets härjningar. Hos oss är det endast i planeringen av nya
stadsområden, som dessa signaler har gjort sig hörda. De bars
fram på den socialhygieniska statistikens siffror, som påvisade en
större sjukdomsfrekvens och dödlighet i tättbebyggda stadsdelar
än i sådana med ett öppnare byggnadssätt. De nya standardkraven
formulerades också i siffror som rymlighetstal och ljusinfallsvinklar. stadsplanerna själva blev tillämpad matematik. Den extremt
tekniska synen på stadsbyggandet präglade sålunda dess form
ännu efter genombrottet för de ideer, som ville skänka det ett
socialt innehåll.
Många bostadsområden från 30- och 40-talen, formade i den nya
andan, finner vi tråkiga och osköna. Jämfört med den stadsbyggnadskonst, som de bröt med, representerar de ett oerhört socialt
framsteg. Sedan de elementära hygieniska kraven i och med dem
har vunnit erkännande i stadsbyggandet, finns det nu plats även
för ett intresse kring konstnärliga frågor. Det behöver inte betyda, att det sociala åter skjuts i bakgrunden, men väl att kraven
fördjupas. Till kravet på fysiskt-hygieniska hänsyn i stadsbyggandet adderar sig en strävan att ge bättre förutsättningar också för
en psykisk hygien. Att skapa en trivsam och stimulerande miljö
för inbyggarna har blivit ett av stadsplaneringens huvudmål. –
J a, i den aktuella stadsplaneteoretiska debatten har perspektiven
sträckts ut ytterligare. Man vill i den konkreta stadens uppbygg- 587
‘ ·.
Carl-Fredrik Ahlberg
nad se ett medel att påverka inte bara de enskilda invånarnas utan
även själva samhällets hälsa.
Spekulationerna i denna fråga har främst utgått från England,
där de redan har en hundraårig tradition. En från början empiriskt grundad och praktiskt inriktad debatt har i vår egen tid,
inte minst genom den amerikanske tänkaren Mumfords inflytande,
fått en mer teoretisk och samhällsfilosofisk prägel. En huvudpunkt
i den aktuella stadsplanedebatten är antagandet av ett samband
mellan storstadens strukturlösa husagglomeration och dess invå-
nares rotlöshet och lättfångenhet för massuggestioner. Massmänniskan måste förvandlas till gruppmänniska, och detta skall befrämjas genom en uppbyggnad av städerna med små avgränsade
enheter, inom vilka en känsla av samhörighet skall kunna växa
fram kristalliserad kring gemensamma institutioner.
Ser man djupare än till raderna av enahanda husfasader, så är
dock inte våra storstäder så »strukturlösa». Deras sociala liv grupperar sig kring skilda institutioner. Grannskapsenheterna finns
där, även om deras gränser inte markerar sig på kartan. Vilken
storstad uppvisar inte den eftersträvade uppdelningen i mer eller
mindre särpräglade stadsdelar, föremål för sina invånares lokalpatriotismt År alltså det teoretiska underlaget för de nya ideerna
diskutabelt, så talar dock den faktiska samhällsstrukturen sitt
klara språk till deras förmån. De framstår då mindre som socialt
nyskapande än som en strävan att ge den konkreta staden en form,
som helt svarar mot dess sociala innehåll, det är: som ger bästa
möjliga betingelser för de krafter till gruppbildning, som finns.
Frågan har sin rent praktiska sida. Gemensamhetsanordningar,
sådana som lekplatser, skolor, butiker, samlingslokaler, bör var
för sig ligga centralt inom det område de skall betjäna. För den,
som har ärende till mer än en sådan anläggning, är det bekvämare,
ju fler som är samlade på en punkt. Men olika institutioner kräver
olika befolkningsunderlag, för att driften skall ge optimalt resultat.
strävandet inom modern stadsplanering är, att så långt möjligt
jämka ihop de olika institutionernas funktionsdistrikt till enhetliga, klart begränsade stadsområden, inom vilka kan utbildas en
gemensam centralpunkt, dit institutionerna läggs. Det leder i praktiken till, att de större städernas bostadsdistrikt byggs upp av bebyggelseenheter av olika storleksordning, så att varje större enhet
är bildad av ett antal av närmast mindre element.
Den minsta enheten är bostadsgruppen kring småbarnens lekplats, i ett hyreshusområde ofta med fördel formad som en kring- 588
——-~·-·. –
stadsplaneringens sociala betydelse
byggd gård, där mödrarna från lägenheternas fönster kan se till
sina ungar. Närmast större enhet samlar sig kring lekplatsen för
de större barnen, lekskolan och de lokala »närhetsbutikerna». Ett
antal sådana enheter bildar skoldistriktet. slutligen kommer den
enhet, som ger befolkningsunderlag nog för ett fullständigare
stadsdelscentrum med citybetonade butiker, medborgarhus, bibliotek, postkontor, apotek, biograf etc. Önskemålet är, att en mindre
enhet alltid odelad ingår i närmast större. De barn, som leker ihop
på lekfältet, skall exempelvis inte behöva gå till skilda skolor.
Det är betecknande, att det egentliga näringslivet saknas i denna
bild. I den ryms bara bostäderna och de till hemarbetet och fritidslivet knutna gemensamhetsanordningarna, och så skolorna.
Häri avspeglar sig programmets omisskännliga ursprung i den
moderna storstaden. Ty om det å ena sidan har varit karakteristiskt för industrialismens oreglerade stadsbyggande, att fabriker
och bostadshus har blandats på ett sätt, som är olämpligt ur hygienisk synpunkt och ägnat att skapa otrevnad, så är å andra sidan
ett av den moderna storstadens mest framträdande kännemärken
koncentrationen av arbetsplatser till ett centralt arbetsområde, ett
city. Den ohygieniska blandningen av industriell verksamhet och
boende har förkastats. Utskiljandet av alla arbetsplatser ur bostadskvarteren har blivit en doktrin. Samtidigt har utvecklingen
lett till, att allt fler industriföretag arbetar under former, som
varken är hygieniskt eller estetiskt störande. Citybildningen har
accepterats. Dess komplement är bostadsområdena utan större arbetsplatser – »sovstäderna». Med städernas växt har denna· uppspaltning lett till allt längre dagliga resor för deras invånare. Det
har skapat svåra kommunikationsproblem, och det berövar invå-
narna mycken värdefull fritid.
Kravet på en decentralisering av arbetsplatserna ligger nära till
hands, och den moderna stadsplaneringens strävan är att skapa så
god balans som möjligt mellan arbetstillfällen och bostäder inom
alla delar av en större stad. Det kan ske, genom att det anläggs
större industriområden vid sidan av bostadsstadsdelarna och genom att det byggs arbetslokaler inom de senare. För tyngre industrier, som exempelvis behöver järnväg, och för verksamheter, som
är störande genom buller eller lukt, är det förra en nödvändig
lösning. Men kontor och lättare industrier borde med fördel kunna
knytas till stadsdelscentra eller placeras ut i nära kontakt med
bostadsbebyggelsen. Det sker endast sällan. Lägen inom bostadsbebyggelsen har dock visat sig vara lockande framförallt på före- 589
Carl-Fredrik Ahlberg
tag med kvinnlig arbetskraft. Det är för gifta kvinnor med yrkesarbete ett mer påträngande behov än för andra att ha nära mellan
bostad och arbete. :Qe skall sköta sitt hem också, och de har mindre
råd än andra att förlora tid på långa resor. Här framträder klart
den planmässiga lokaliseringens sociala betydelse. Ur social synpunkt anmäler sig ännu ett argument för arbetsplatsernas spridning bland bostadsbebyggelsen, och här är det en fråga av den
djupaste betydelse för vårt samhällsliv.
Hur ett barn kommer i beröring med olika former av mänsklig
verksamhet är av betydelse för dess utveckling och senare livsinställning. Det faller i ögonen, att barnen i våra större städers
bostadsområden aldrig kommer i kontakt med annan produktiv
verksamhet än hemarbetet. Vad de ser av yrkesarbete ikring sig
är vad som bjuds dem i butikerna. Att man kan köpa och sälja
saker blir tidigt en levande realitet för dem. Att man kan göra
dem, lär de sig först långt senare. Utan tvivel tenderar detta förhållande att ge storstadsbefolkningen en kommersiellt betonad
kultursyn.
Ur social synpunkt förefaller överhuvudtaget en anpassning av
stadsbyggandet till barnens behov att vara av särskild betydelse.
Det är ju vuxna människor, som handhar planeringen, och det är
naturligt, att det är deras behov, som hittills i första hand varit bestämmande för planernas utformning. Kravet på trevnad och skönhet är ett erkännande av, att människorna påverkas psykiskt av
den omgivande miljön. Det är med denna psykiska påverkan som
med inflytandet av de fysiskt hygieniska förhållandena. Det är
inte bara en fråga om större eller mindre välbefinnande. Det barn,
som sina första år lever under ogynnsamma hygieniska betingelser,
kan få sin konstitution försvagad för hela livet. Psykiska upplevelser i späd ålder blir mer eller mindre bestämmande för en
människas karaktär och intresseinriktning.
Barnets känsla av trygghet är väsentlig för dess sociala anpassning och utveckling till en samarbetsduglig människa. Naturligtvis
beror tryggheten främst av de mänskliga känslor, som barnet mö-
ter. Men den kan exempelvis främjas av, att det är lätt att upprätthålla kontakten från sandlekplatsen på gården med mor inne
i köket. Anvisningen för stadsbyggaren är tydlig. Höghuset är
icke en lämplig form för familjebostäder.
En annan fråga av stor betydelse i detta sammanhang är, hur
trafiken ordnas. Biltrafiken är ett faromoment. Det är en strävan
i modern stadsplanering att leda större trafikleder utanför stads- 590
stadsplaneringens sociala betydelse
delsenheterna. De läggs som skiljare mellan dessa, vilkas inre delar så långt möjligt reserveras för fotgängare. Mellan bostaden å
ena sidan och lekplatsen och skolan å den andra bör barnen kunnat
röra sig ostörda av motortrafik.
De strävanden, som har kännetecknat vår stadsplanering under
de senaste årtiondena med krav på mera ljus, luft och grönska än
i de gamla stadsdelarna, har lett till en utbredning av de större
städerna, som knappast hade varit möjlig utan den moderna kommunikationstekniken. Ju mer en stad brer ut sig, desto dyrbarare
blir emellertid dess trafikapparat. I betraktande av den pågående
utvecklingen i Stockholm- och än mer inför tanken, att en framtida omdaning av innerstaden skulle leda till en ytterligare utspridning av stadsbebyggelsen – har därför frågan ställts, om
denna utveckling är ekonomiskt försvarlig. Det har anförts jämförelsesiffror med andra storstäder, där bebyggelsetätheten är
större. Varför skulle det inte kunna byggas kompaktare här också,
menar man. Här är ett val att göra. Man kan, för att hålla nere
driftkostnaderna för staden trots en fortsatt tillväxt, sänka kvaliteten. En annan möjlighet är, att hålla på de socialt eftersträvansvärda formerna. Skulle därvid trafikkostnaderna nå en sådan höjd,
att storstaden börjar framstå som en oekonomisk samhällsform,
får man väl ta konsekvensen att tillväxten stoppar upp.
Ett bättre läge skulle givetvis uppstå, om förortsområdena i
större utsträckning också bjöde sina invånare arbetstillfällen. Så
strävar man även av detta skäl efter att ge de stadsdelsenheter,
vari man söker uppdela staden, inte bara ett eget socialt och kulturellt liv utan också ett eget arbetsliv. Som idealet framstår en
serie småstadsliknande samhällen, förenade till en enhet och genom
de citylokaliserade institutionerna delaktiga av sådana storstadsförmåner, som ensamliggande småstäder måste sakna. Den nämnde
amerikanske sociologen och filosofen Lewis Mumford har i sin
kritik av den moderna storstaden fört ut till dess yttersta konsekvens iden att på detta sätt dela upp staden i markerade självständiga stadsdelar. Han vill ersätta storstaden med en region, där
landsbygd skiljer städerna-stadsdelarna. Dessa skulle vara relaterade till en centralort, så som stadsdelarna är till storstadens
city. Mumford menar, att trafikmedlens utveckling kommer att
möjliggöra en sådan stadsbildning.
Beträffande våra storstadsproblem förefaller sådana visioner att
sakna aktualitet. Likväl har de ett stort intresse, ty Mumfords
mönster för den upplösta storstaden ger en god bild av vad vi kan
41-503450 Svensk Tidskrift 1950 591
Carl-Fredrik Ahlberg
sträva efter att göra med vår landsbygd och våra mindre städer.
Problemet för dem är inte att upplösa men att knyta fastare
samman. Målet är att bygdevis samla småorter och glesbebyggelse
till samhällsbildningar av en högre ordning, med rikare kulturella
och sociala möjligheter.
I själva verket framstår i dag dessa landsbygdens planproblem
som ur social synpunkt allvarligare och angelägnare än de egentliga stadsbyggnadsfrågorna. Att lösa dem är också en effektiv väg
att komma till rätta med de svårigheter, som storstäderna visar
upp. I takt med dessas tillväxt ökar också de tekniska svårigheterna och stärks pressen mot en standardsänkning inom viktiga
fält av stadsbyggandet. Den starka tillströmningen av människor
just till de största städerna i landet kan väntas uppbromsad, blott
om landet i övrigt kommer att te sig lika lockande för människorna. Naturligtvis kan det tänkas ske som en följd av ökade
besvärligheter i storstadsbornas livsförsel. En mer positiv lösning
är en förbättrad standard för småorter och landsbygd. Detta är
väsentligen en fråga om lokalisering och kommunikationer.
Det är inte frågan om någon radikal omändring av den svenska
landsortens struktur, endast om en förkovran. Liksom programmet
för de större städerna i själva verket innebär, att man tar till vara
och klarare utbildar den karakteristiska uppdelningen i mindre.
enheter, så betyder det regionala programmet, att man bygger vidare på det samspel mellan skilda orter, som är konstitutionellt för
den svenska landsorten. Där fungerar stationssamhällen och små-
städer som »stadsdelscentra» för en kringliggande landsbygd, och
som en motsvarighet till storstadens »city» tjänar en residensstad
eller någon annan större stad som ett gemensamt handels- och
kulturcentrum för en större bygd eller region. Men liksom många
städer visar brister, som man söker komma till rätta med genom
stadsplaneregleringar och saneringsåtgärder, kan dessa regioner
vanligen ges en mer ändamålsenlig uppbyggnad än de har genom
omlokaliseringar och genom förbättrade kommunikationer. Därav
beror främst möjligheterna att skänka även den mer spridda landsortsbebyggelsen en kulturell och social service jämförlig med den,
som står att få i den mer tättbefolkade storstadsbygden.
592

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism