Print Friendly, PDF & Email

Spillror från ett skeppsbrott – om Akademin, kulturprofilen och postmodernismen

Av Christian Braw | 25 september 2020



Sverige är ett jättelikt land med ett litet folk. Vi har ingen Homeros, ingen Jesaja, ingen Beethoven, ingen Mannerheim. Vår betydelse för andra folk är obetydlig om man jämför med Tyskland och England. Men vi har något som ingen annan har. Vi har Nobelpriset. Därför var Svenska Akademins skeppsbrott en nationell förnedring, skriver Christian Braw.

Hur kunde detta hända? Johan Lundberg gör en tolkning i sin nya bok När postmodernismen kom till Sverige (Timbro). Med postmodernism avser han en tankeriktning som ifrågasätter själva språket: Orden är en verklighet för sig, själva verkligheten är något annat. Framförallt riktar sig denna språkpessimism mot positiva ord som mod, sanning, rättfärdighet, omtanke. Det är därmed också en kunskapspessimism och en tänkandets pessimism. En av de ledande förespråkarna för denna pessimism, Jacques Derrida, ifrågasätter om man med tankens hjälp alls kan förstå den yttre verkligheten. Han menar att vi inte med språket beskriver världen utan ”språket formar världen” och blir därmed ett uttryck för makt. 

 Detta var, hävdar Johan Lundberg, attityder som odlades i kretsarna kring ”kulturprofilen” Jean-Claude d’Arnault och hans klubb Forum. Johan Lundberg kan visa hur Svenska Akademins nya ledamöter i stor utsträckning kom just ur denna klubb, som om det inte fanns diktare och litteraturvetare i resten av Sverige.  Det är särskilt två gestalter som blir viktiga. Kjell Espmark och Katarina Frostenson. De är båda betydande diktare, men när man närmar sig deras diktning märker man flera gemensamma drag, som kan belysa akademins skeppsbrott. De skildrar en värld med knappt skönjbar värme, utan tacksamhet, utan livsglädje och – utan barn.  Det är ensamma, sorgsna, åldrade människors värld. Den glädje över naturen, som fanns hos Harry Martinson finns endast svagt hos dem. Den mänskliga värme, som fanns hos Gullberg, letar man länge efter. Lägger man då till den postmodernism, som Johan Lundberg skildrar, är det inte märkligt att alla normer till slut vittrar sönder och att det hela slutar i en våldtäktsrättegång, där avgrunder av mänsklig misär blottades. Språkpessimismen och kunskapspessimismen ledde helt följdriktigt till en moralisk nihilism. Åtta kvinnor vittnade vid rättegången om ”kulturprofilens” övergrepp.

Det finns en tredje person, som blir särskilt viktig. Hans namn är Horace Engdahl. Hos honom är postmodernismen särskilt tydlig. Visserligen är postmodernister språkpessimister, men de skriver och talar hela tiden. Så här kan det låta hos Engdahl: ”Rösten är hos Frostenson… en rumslig verklighet för vilken psyket och personen mera är ett provisoriskt skal.” Horace Engdahl doktorerade med Kjell Espmark som handledare; denne är också professor i litteraturvetenskap. Engdahl kom att bli Katarina Frostensons orubblige understödjare. Visserligen är Katarina Frostenson en betydande diktare, men hon är ingen Hjalmar Gullberg och ingen Harry Martinson. För Horace Engdahl är hon emellertid stor, verkligt stor. Också ”kulturprofilen” är stor för honom, och han var själv stor på dennes klubb. Johan Lundberg skildrar hans framträdanden där och hur han bidrog till kulten kring klubben. Författaren ägnar stort intresse år kulturjournalisters ofta devota skildringar av denna verksamhet. Men – ”för goda seder dåligt sällskap är fördärv”. Det kan ha klarnat  vid våldtäktsrättegången. Kanske var de flesta endast exempel på svensk godtrogenhet. Verner von Heidenstam skrev: ”Vi kasta sten på egen port/ och bygga tempel åt andra.”

De attityder, som Johan Lundberg beskriver, finner han också i samhällets viktigaste maktcentrum – skolan. Han beskriver hur Skolverket blockerar viljan hos regering och riksdag att motverka hedersvåld. Hur gör man det? Genom att ifrågasätta själva ordet. Just ifrågasättandet har blivit en grundläggande livshållning. Annorlunda uttryckt: kunskapspessimismen, som också leder till intellektuell och moralisk misär. ”Kulturprofilen” kan vara ett exempel, men viktigare är vad Johan Lundberg skriver om vad studenter har med sig från skolan av kunskap om kultur: ”… dess fundamentala drivkraft har utgjorts av förtryck…” Det är vad som blivit kvar av mötet med Milton, Goethe, Tegnér och Martinson – om man nu fick tid för något möte med dem mitt i allt ifrågasättande.

Det kan inte råda något tvivel om att Horace Engdahl är postmodernist. Hur det är med de nio andra, som lät sig engageras i klubben, är en större fråga. Men det är uppenbart att de stillatigande eller bejakande accepterade eller främjade den anda som rådde där. Det är antagligt att de i högre eller lägre grad var präglade av postmodernismen.

När Kjell Espmarks diktsamling Dikter om kärlek utkom 2016 visste endast en liten krets i Stockholm om klubbens och dess ledares livsstil. Men det faller ett märkligt ljus över Espmarks inledande ord i diktsamlingen: ”…finns bara hud och andedräkt…” , ”…huden som klistrar mot hud…”. Det är så han börjar det han vill ha sagt om kärlek.  Efter ett kärleksmöte  i en bil ser kvinnan endast ”bara alltför klart / hela det oerhörda mörkret”. Det kunde vara sagt av en av de kvinnor som utnyttjades sexuellt på klubben. Om en annan kvinna heter det i Espmarks diktning: ”Och hon kräks upp alla ljugande minnesbilder / detta halvljusa ansikte över henne / upplöst i lust och försäkringar…” Han skildrar ett samlag på ett hotell: ”… finns bara hud och andedräkt…” Vart leder det? Inte till barn, tvärtom, det ”vållar denna långsamma död…” Espmark beskriver en fast relation: ”Hon levde länge vid hans sida / utan att leva vid hans sida.” Bara poesin kan ”sjunga mig ut ur det grå”. Kjell Espmark var 86 är, när denna diktsamling gavs ut. När han ser på sitt liv säger han: ”Livet minns jag som irrande lemmar…” Detta är inte hela sanningen om Espmark och kärleken. Han kan också tala om hur man och kvinna kan växa samman som två träd, där kronorna flätas in i varandra.  Man kunde dock väntat att lyrik om kärlek skulle handlat även om föräldrakärlek, om kärlek till barnbarn. Också barn kan ha  kärlek till sina föräldrar. Med tanke på författarens ålder hade det varit naturligt med uttryck för tacksamhet för kärlek och omtanke från sjukvårdpersonal. Kanske är han som Tegnér: ”Egentligt levde jag blott då jag kvad.” Livet är irrande lemmar i en grå tillvaro, där endast den poetiska inspirationen kan ge en glimt av något annat.

För den som ser så på livet kunde naturligtvis klubben och dess ledare upplevas som ett ombyte. Men säger Horace Engdahls postmodernism något ytterligare? Postmodernismen är en språkpessimism och kunskapspessimism. De, som var med 1968, kan minnas att man med Theodor Adorno då talade om förtryckande strukturer som människor skulle befrias ur. Det kunde vara föräldraauktoritet, anställningsförhållanden, tradition, historia, religion. Framförallt var det den kapitalistiska ekonomin. Adornos teorier landade i den amerikanska planen för re-education av Tyskland och Japan. Den blev aldrig av, när det kalla kriget bröt ut, men den spolades upp på folkhemmets strand och byggdes in i grundskolereformen. Det är bland annat därför den svenska skolan nu är som den är.

Postmodernismen går ett steg längre på samma spår. Nu är det själva språket som är en förtryckande struktur, i synnerhet när det utsäger något bestämt. Alldeles särskilt gäller detta när språket uttrycker normer. En sådan norm är att man skall ta hand om sina barn. En ännu mer ifrågasatt norm är att man och kvinna skall vara trogna i sin relation. Icke så! Av vittnesmålen om klubben framgår att verksamhetsledaren – och ett antal aktiva – i denna mening var postmodernister. Men nu inträffar det tänkvärda, att just normkritiken öppnar portarna för det förtryck man säger sig vilja övervinna. Om nämligen de normer, som här nämnts, varit levande för d’Arnault och de andra aktiva, hade skandalen med klubben aldrig inträffat. Då hade de ungdomar och unga vuxna, som nu blivit sexuellt utnyttjade, av sina föräldrar hållits borta från klubben, såvida inte kulturprofilen själv avpolletterats.  Och om än ungdomarna och de unga vuxna själva var normlösa, så kunde deras föräldrars normer skyddat dem – och varför inte de närvarande akademiledamöternas? Normerna hade skyddat mot förtryck. Normkritiken och normlösheten öppnade för förtryck. Nu fanns det inga skyddande normer. Kvar av hela denna tragedi blir endast ”det oerhörda mörkret” – för att tala med Espmark.

Johan Lundbergs  framställning är skriven med intensitet, och han har samlat ett betydande material. Men plötsligt uppträder ett frågetecken, helt utanför texten. Hur kunde de akademiledamöter, som han skildrar, finna en så värdig pristagare som Kazuo Ishiguro? Åtta av arton ledamöter deltog inte i klubbens verksamhet. Kanske de bidrog till att skutan den gången kom oskadd i hamn.

Christian Braw är präst, teolog och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019