Sovjetteknokrater på frammarsch


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Jur. mag. TADEUSZ NORWID:
o
Sovjetteknokrater
frammarsch
pa
Jur. mag. Tadettsz Norwid-Nowacki
diskuterar i denna artikel det
omdebatterade memorandum av den
sovjetiske kärnfysikern Sacharov,
som rönte stor uppmärksamhet då det i
somras publicerades i västvärlden.
Sacharov kritiserar skarpt stormaktspolitiken, både den sovjetryska och den
amerikanska. Den teknokratgrupp,
som Sacharov representerar, vill knyta
kontakter direkt över regeringarnas
huvuden med vetenskapsmän och
teknokrater i andra länder.
Tre helsidor i New York Times den 22
juli 1968 upptogs av ett memorandum,
författat av den berömde sovjetiske
kärnfysikern, professorn och akademikern Andrej Dimitrijevitj Sacharov. Han
kallas den sovjtryska vätebombens fader
och tillhör den yngre generationen av
framstående vetenskapsmän i Sovjet.
Han är 47 år. Innehållet i detta memorandum gick i förkortad form ut till hela
den västerländska pressen och återgavs
även i svenska tidningar.
Sacharov gör gällande, att han inte
bara uttrycker sina egna åsikter, utan att
han underställt sitt manuskript andra vetenskapsmän och särskilt teknologer. Dokumentet innehåller en bitter kritik av
den politiska och sociala ordningen i
Ryssland. Regimen ser han som en fortsättning av Stalins, något mildare i formen, men med bibehållande av många av
Stalintidens karakteristika. En stråle av
hopp finner han inom den kommunistiska samfundsbildningen: frihetsrörelserna i Tjeckoslovakien. Och man erinrar
sig att hans skrift är daterad i juni 1968.
Han är ytterst oroad av möjligheten
av ett kärnvapenkrig. Han diskuterar
mycket öppet hur en okontrollerad spridning av tillgång på kärnvapen i sig kan
leda till ett förödande krig. Detta i sin
tur återför han till ”splittringen inom
mänskligheten”, och denna återgår enligt
honom ytterst och främst på härskarna
i Kreml. Deras tal om fredlig samlevnad
betecknar han som falskt. Å andra sidan
är han långt ifrån proamerikansk. Hans
kritik av USA:s krig i Vietnam är skarp,
men samtidigt gör han gällande att kriget mellan araber och israeler, så som
det återupptogs förra året, var initierat
av Sovjetunionen. På liknande sätt fördelar han kritik på andra områden. Hans
framställning är på ett märkvärdigt sätt
fri från kommunistisk jargong.
Pressfriheten
Sina förhoppningar på en fredlig utveckling baserar han på ett samarbete mellan
framför allt tekniker och vetenskapsmän
världen över. Men ett sådant samarbete
förutsätter en frihet, som folken i kommunistkontrollerade länder saknar. Han
kommer därvid in på den undertryckta
pressfriheten och på häxprocesserna mot
de självständiga författarna Sinjavski
och Daniel. I förbifarten avfärdar han
som oriktigt påståendet, så ofta framfört
i propagandan, att Sovjetunionens ekonomiska tillväxt skulle ske i snabbare
takt än USA:s. Detta gäller, säger han,
bara vissa traditionella industrier och
områden, där man följt vad som skett på
andra håll.
Hans kritik utmynnar i tankar om
möjligheten av en världsregering och annat, som förefaller att ligga långt borta
men som enligt honom innebär en nödvändighet.
Men det är inte den universella, ”utopiska” visionen framställd av Sacharov,
som har dagsaktuellt intresse. Omständigheterna kring publiceringen av detta
memorandum är värda en särskild kommentar på grund av deras direkta sam- 405
manhang med den inrikespolitiska utvecklingen i Sovjet.
Fakta kring publiceringen är följande.
Manuskriptet har utsmugglats från Sovjet för publicering i västern på samma
sätt som många andra alster från den underjordiska litteraturen. Den gemensamma nämnaren för Sacharovs memorandum och t.ex. verk av Daniel och Sinjavski är att alla dessa verk var skrivna för
att publiceras i västerlandet med förbigående av sovjetcensuren och att de var
utsmugglade på olagligt sätt. De utgjorde
alltså ett klart brott mot Sovjets lagar.
På denna grund blev Daniel och Sinjavski dömda till flera års fängelse. Logiskt
sett bör Sacharov vänta sig samma följder, men man har inte ännu hört något
om repressalier mot honom.
Dragkamp i Sovjet
Sacharov påstår som sagt i sitt memorandum att detta omfattar åsikter, vilka inte
bara är hans egna. Han anser sig vara
representativ för Sovjets vetenskapsmän
och högt bildade teknokrater, alltså en
obestridlig elit inom Sovjets ”establishment”. Det är otänkbart, att denna typ
av elit, vars insatser är avgörande vad
beträffar hela industrins framsteg och i
synnerhet de vapentekniska framstegen,
inte skulle ha ett stort politiskt inflytande på basis av det mest intima samarbete
med maktcentra i riket. Mot denna bakgrund har Sacharovs memorandum inte
bara betydelse som Sovjets vetenskapsmäns oberoendedeklaration. Det bekräftar också den några år gamla teorin i väs- 406
ter, att hela inrikespolitiken i Sovjet nu
är resultat av någon sorts dragkamp mellan å ena sidan teknokrater och å den
andra partiapparaten, vilken försvarar
sina maktmonopolpositioner, alltmer hotade av tekniska framsteg. Men partifunktionären är inte framtidens människa. I den värld, som är på väg, kommer
vetenskapsmän och teknokrater att ha
mer att säga till om än partipolitiker och
experter på Marx-Lenins läror. Sunt förnuft säger, att en sådan motsättning mellan två aspiranter på makten måste avspegla sig på makttoppen. Ett sådant
konstaterande kan ha ett visst värde vid
bedömningar och tolkningar av vad som
egentligen håller på att hända i Sovjet.
Sacharov skriver inte som aktiv kommunist. I hans framställning finns inga
spår av den historiska materialismens filosofi. Han åberopar sig inte på kommunismens helgon såsom Lenin, Marx eller
Stalin. Tvärtom fördömer han starkt alla
sorter av diktaturer och alla totalitära
system, vilka han betraktar som sociala
utvecklingsformer ledande till mänsklighetens undergång. Bara detta räcker i en
kommuniststat för att bli betraktad som
en förrädare mot ideologin och fosterlandet. Sacharov vill förbigå alla officiella diplomatiska kanaler, alla politiker
och alla regeringar. Han tror inte på deras goodwill och förmåga att föra en politik, syftande till demokratisering av
staters struktur och ekonomi på ett sätt,
som skulle kunna resultera i ett verkligt
närmande och samarbete. Den grupp,
som professor Sacharov tillhör, vill knyta direkta kontakter över regeringarnas
huvud med motsvarande vetenskapliga
teknokratiska eliter i västmakterna. Detta försök utgör i sig självt ett brott av
mycket grovt slag i en kommuniststat,
där bara regimen är berättigad att yttra
sig utåt i toppolitiska frågor.
”1984”
Den tydliga tendensen i Sacharovs memorandum är att förebygga en utveckling enligt Orwells ”1984”, alltså att
världen då skulle hinna bli uppdelad på
två fientliga maktsfärer: USA:s och Sovjets. Han tillmäter inte Västeuropas politiska integritet eller Kina som framtidsfaktor någon större betydelse.
Att Sacharov tog stora risker genom
att utsmuggla och publicera sitt memorandum i sin påstådda egenskap av representant för den stora, betydelsefulla
elitgruppen av de intellektuella tycks
vittna om att han litar på stöd från denna grupp och deras politiska inflytande
både inom partiet och inom regeringen.
Som vetenskapsman med politiska ambitioner hör han också till en yngre generation än den som nu dominerar på partiets
makttopp, och förmodligen har han goda kontakter med den yngre generation
inom Sovjets ledning, vilken inte är främmande för ideer om behovet av reformer
i den allt snabbare annalkande tekniska
epoken.
Sovjets ledning är genom professor
Sacharovs memorandum ställd i en mycket trängd situation. Att låta honom juridiskt stå till svars för vad han gjort
skulle resultera i en våldsam reaktion
inom vetenskaplig, teknokratisk och intellektuell elit i hela världen förutom i
själva Sovjet. Att desavouera Sacharovs
åsikter vore knappast lämpligt, liksom ej
heller att officiellt bekräfta dem. Herrarna i Kreml kan i bästa fall hålla god min
i elakt spel och kanske betrakta hans memorandum som ett verk av en schöngeist
eller en tankspridd professor, som bara
representerar sig själv och inte duger som
partner i en debatt med statens officiella
KRAFTLöSHET
407
politiska auktoriteter. Man kan knappast
föreställa sig, att Sacharov kan ställas inför rätta som andra producenter av underjordisk litteratur, anklagade för utsmuggling och publicering av sina verk
utomlands. Men å andra sidan skulle uteblivandet av repressalier mot Sacharov
kunna uppfattas som en svaghet hos den
nuvarande regimen av den intellektuella
eliten och av den yngre generationens
maktaspiranter, som redan väntar på
tröskeln.
De som i en framtid skola skildra denna tids händelser, skola helt visst icke
kunna undg& att förvåna sig över vissa drag i 1920- och 1930-talens europeiska
och svenska historia. De skola förundra sig över den splittring, den sorglöshet
och den flathet, varmed demokratierna mötte de framväxande diktatursträ-
vandena. De skola häpna över den brist på initiativ och kraft, varmed de
borgerliga demokratierna mötte sitt öde och föl/o offer för rörelsen, som levde
på virriga tankar och dåliga tider, men som också hade mod och kraft att
handla.
Svensk Tidskrift 1938