Print Friendly

Skogsbönder och snapphanar

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SI(OGSBÖNDER
OCH SNAPPHANAR
Av fil. doktor ALFABERG
VORO snapphanarna – eller som de själva kallade sig friskyttarna-patrioter eller stråtrövare~ Denna aktuella frågeställning
fanns inte på deras egen tid. Det var inte bara svenskarna själva,
som med erövrarens rätt stämplade snapphanarna som mordbrännare och förbrytare. Samma uppfattning hyste också en så
vederhäftig man som Sthen Jacobsen, kyrkoherden i Stenestad,
som en gång som student kämpat på Köpenhamns vallar mot
Karl X Gustafs svenskar och vars krönika från kriget säkerligen
uttrycker hans egna sockenbors uppfattning om de danska hjälptrupperna. Också de skånska historiker, som under 1700- och 1800-
talet behandlade försvenskningstidens problem uttryckte sin motvilja mot snapphanarna: Sven Lagerbring, Per Loven, som i sin
avhandling om Göinge år 1745 talar om den skurkaktiga rövarligan, och slutligen Martin Weibull, som i sin inledning till Sthen
Jacobsens krönika 1897 framhåller, att man bör noga skilja snapphanarna från den bofasta befolkningen; de voro dess naturliga
fiender.
Jämsides med denna åsikt utbildar sig en annan under 1800-talet.
Romantiken med dess starka framhävande av det nationella och
folkliga bildar den djupa undertonen, och Walter Scotts romaner
om det skotska höglandsfolkets tragiska kamp mot de engelska
erövrarna ge den bärande melodien. Den förste, som upptäckte
snapphanefejden som tacksamt litterärt motiv, var pseudonymen
O. K. (troligen Lars August Mannerheim), som 1831 utgav romanen
Snapphanarne om den ädla ryttmästare stålbrands kärlek till den
sköna generalsdottern Thilda Liljenroos. Traditionerna – så pietetsfullt upptecknade av Pehr Johnsson i Broby- fingo bilda bakgrunden till en rad romaner där skogarnas frie män spelade Robin
Hoods roll i sin egen miljö. Dansken J. K. Brosböll (pseudonymen
Carit Etlar) skrev Göingehövdingen och svensken Ragnar Pihl- 23
”l
..
Alf Aberg
strand (pseudonymen Lodbrok) Snapphanens bröllop med mycken
spänning och friskytteromantik. August Cederborg fortsatte i deras
spår och berättade om Lille-Mats och andra snapphanars djärvhet
och förslagenhet. Hembygdsromantiken tog vara på denna historiska aspekt, och 1800-talets romantiska syn framträder ännu
ibland i Göingehäradernas hembygdspublikationer. Kyrkoherden
Torsten Lundberg i Glimåkra värnade nitiskt minnena och präglade ett ofta citerat yttrande: snapphanarna kämpade för en ädel,
fast hopplös sak. Ett utslag av samma historiesyn möter vi i Axel
Ebbes snapphanestaty i hembygdsparken i Hässleholm. Denna uppfattning är så mycket mera märklig, som de ursprungliga traditionerna om snapphanarna i regel rörde sig om hur kringströ-
vande, våldgästande partier oskadliggjordes.
Den romantiska syn på snapphanarna, som hembygdsrörelsen
gjorde till sin, fick sin vetenskapliga sanktion i en diger uppsats
som lektor Per Sörensson publicerade i Karolinska förbundets
årsbok år 1916: Friskyttarna under skånska kriget. I uppsatsen
hävdade Sörensson, att friskyttarna endast fullgjorde sin skyldighet som danska patrioter. Artikeln är polemisk mot Martin Weibull
och är mycket ensidig, därför att den endast bygger på danskt
arkivmaterial. Redan tio år tidigare hade dock Knud Fabricius
publicerat sina grundläggande arbeten om Skånes Overgang, i
vilka han hävdade, att man inte kan tala om svensk och dansk
nationalism under denna tid.
Det sista kriget med sina hemliga frihetsrörelser och partisanarmeer i våra nordiska grannländer gjorde att intresset för snapphanarna blossade upp på nytt. Man spårar det i Föreningarna
Nordens publikation III Omstridda spörsmål i Nordens historia
1950. Det heter här på tal om snapphanerörelsen, att »man inte
bör brännmärka de forna danska bönderna för deras samverkan
med tidigare landsmän. Särskilt i vår tid faller det nämligen en
helt annan belysning än förr över en folklig motståndsrörelse
buren av en äkta nationell övertygelse». Att snapphanerörelsen
fortfarande är en hjärtesak för många danskar och skåningar
har jag själv märkt i den våldsamma förbittring som min bok
om snapphanarna framkallat på deras håll, särskilt i förbundet
Skånsk samling. I de yttersta av dessa dagar har professor Fabricius själv tagit till orda. Han har utgivit sin mäktiga tredje del
av Skånes Overgang och i en intervju framhållit, att snapphanarna
äro föregångsmän för senare tiders frihetskämpar och hyllat skå-
ningarna för deras trohet till Danmark och Danmarks sak.
24
,.-i.. =- en· t!”‘
skogsbönder och snapphanar
Patrioter eller stråtrövare – vad är sanningY Ligger den som
vanligt mitt emellan eller är själva frågeställningen felaktigl Det
finns möjligheter att komma sanningen närmare in på livet, och
två utomordentliga kulturgeografer ha visat vägen. Den ene är
professorn Åke Campbell med sin avhandling om Skånska bygder
under förra hälften av 1700-talet (1928) och den andra fil. doktor
Mårten Sjöbeck senast i sin Blekingebok år 1950. I Nils Holgersson
betecknar Selma Lagerlöf Blekinge som de tre trappstegens land.
Samma trappsteg möta vi också i Skåne i slättbygden i söder,
sydväst och sydost, risbygden – det mellanliggande området –
och skogsbygden längst i norr. I varje bygd hade befolkningen sitt
eget levnadssätt, sin egen livsrytm.
Denna kulturgeografiska uppdelning av Skåne bestyrks av det
bevarade arkivmaterialet, och jag tänker därvid i första hand på
handlingarna i kyrkoarkiven och på domböckerna. I dessa handlingar möta vi folket i dess vardagsliv, vi lära känna dess levnadssätt och samfundsliv likaväl som dess rättsuppfattning och frihetsbegrepp. Dessa handlingar visa tydligt, att det inte är möjligt
att tala om en skånsk bondeklass under 1600-talet som ett enhetligt
begrepp.
Snapphanefejden hade sin förankring i skogsbygden i norr och
det är följaktligen folket i de områdena, som tilldrar sig största
intresset i denna undersökning. Häruppe låg det skånska höglandet
med sina milsvida skogar, bok och ek på Hallandsåsen, Söderåsen
och Linderödsåsen och mörknande i fur och gran ju längre norrut
man kom i Göingehäraderna. Det var en yppig och vild natur, som
ännu på sina håll lever kvar med böljande urskog mellan kärr och
glittrande insjöar. Vägarna voro få och de stigar som funnos kände
endast bygdens folk.
Hemmanen i skogsbygden voro inte som på slätten samlade i
stora byar. Ofta bestod byn bara av några gårdar och ofta lågo de
ensamma slutna i skogens famn. Boskapsskötseln var den viktigaste näringsgrenen, kreaturen gingo i många fall ute i skogarna
året runt och funno bete i röjningarna i skogen och på de svedjade
områdena. skogsbygdens hushållning hade anor från medeltiden
och att dess kulturform var primitiv framgår också av levnadsförhållandena i övrigt. Skogsbygdens hemman voro ofta överbefolkade och det är inte ovanligt, att i indelningsprotokollen möta
tre till sex familjer på en och samma gård. Överbefolkningen var
en svår belastning för gårdarna, men bondsönerna ville inte gärna
lämna hemgården och taga upp ödegårdar. Under krigstider eller
25
”‘l
Alf Al;erg
missväxtår blev nöden stundom fruktansvärd på de fattiga skogshemmanen, och ofta måste invånarna då bege sig ut på vandringsstråt eller söka skogen. Överbefolkningen bidrog till att bevara
de ålderdomliga dragen i skogsbygdens kulturform, den vidmakthöll släktkänslan och släkthämndstraditionerna och hämmade bygdens ekonomiska utveckling.
Den primitiva karaktären i skogsbygdens samhälle spårar man
också i fördelningen av jorden. Skåne var en av den danska adelns
högborgar, och av de gårdar, som år 1673 funnos i landet, hade
adeln 44 Ofo, och bönderna endast 8 °/o. I skogsbygden var förhållandet ett annat, här ägde bönderna 22 Ofo av alla hemman. De
självägande bönderna utgjorde själva kärnan i skogsbygdens befollming. Det raska och hårdföra nybyggarsinnet var deras kännetecken, slugheten stod högt i kurs och man älskade att väcka processer mot sina grannar och anhöriga. Särskilt bristen på brukningsbar mark satte sin prägel på samhällslivet och skapade en
ständig jordhunger hos skogsborna.
1600-talets bondesamhälle i de nordskånska skogshäraderna hade
få förbindelser med den statliga överheten men en rikt förgrenad
inre organisation. statsmaktens representanter voro länsmännen.
De voro skatteuppbördsmän och tingssökte dem, som bröto mot gällande lag. De voro själva bönder och valdes under dansk tid av
bönderna vid tinget. Många gånger betraktade de sig mera som
böndernas förtroendemän än som ett redskap för konungen. Samma
dubbla lojalitet har man också att räkna med i sockenprästernas
fall.
Under dessa båda statens och kyrkans representanter utbredde
sig bondesamhället. Skogsbygden var rik på folk. Mantalslängderna för år 1673 upptaga 7 200 mantalsskrivna i fyra härader
men siffran är sannolikt för låg. Inom bondesamhället fanns det
många befattningar, som vi lära känna i handlingarna. Fjärdingsmännen, som skulle uppbära prästens tionde, rotemästarna, som
skulle deltaga i de årliga soldatutskrivningarna och organisera
fattigvården i socknen, kyrkovärdarna, prästens närmaste män.
Sockenstämmorna hade en delvis annan karaktär än på slätten.
De höllos oftare och behandlade alla angelägenheter, som rörde
socknens liv. Dc stodo också i mycket nära förbindelse med det
lokala rättsväsendet vid häradstingen.
Sockenmännen voro livligt intresserade av att komma samman
och dryfta gemensamma angelägenheter, och både gårdsmän och
26
Slwgsbönder och snapphanar
driingar voro närvarande vid stämmorna. Före riksdagarna sammanställde sockenstämmorna sina klagomål, som sedan överlämnades till häradsrätten för utredigering. Sockenstämman utgjorde
sålunda det ledande kommunala organet, medan häradstinget var
uttrycket för bondesjälvstyrelsen i häradet. Rättskipningen försiggick ännu under förmyndartiden efter danskt maner och man
dömde på tingen efter böndernas lag.
Bondesamhället var långt ifrån fritt från inbördes sociala motsättningar men det framstår i alla fall som en i stort sett enhetlig
organisation. Ännu under 1600-talet bildade det en bonderepublik,
som i sin avskildhet och primitiva hushållning visar stor överensstämmelse med germanfolkens. Det avgränsade sig inte bara uppåt
mot staten utan också neråt mot skogarnas lösa befolkning. Denna
bestod av skilda element: lösdrivare och tiggare, hästtjuvar och
efterspanade förbrytare, desertörer från regementena på båda sidor
gränsen. Den var aldrig konstant och redovisades inte i kyrkoböckerna, den minskade under goda år och ökade snabbt vid krig
och hungersnöd, den bekämpades av myndigheterna och av bönderna vid häradstingen men levde segt kvar i goda som i onda
tider. Domböckerna ge oss goda inblickar i de fredlösas liv och
sammanhållning, ett brottets och förtvivlans kamratskap, som utgjorde en svår lockelse för de oroliga och äventyrslystna i samhället. Mellan dem och bönderna rådde ständigt krig, de straff
häradstingen ådömde voro fruktansvärt hårda och de fredlösa bidade endast sitt tillfälle att taga hämnd på de besuttna och bofasta.
Det är en fråga, som man ofta ställs inför men som är svår att
besvara: var den nordskånska skogsbefolkningen dansksinnad
ännu vid tiden för utbrottet av Karl XI:s skånska krig~ I en
lysande artikel i Berlingske Aftenavis i januari 1940 sökte Knud
Fabricius, Skåneforskningens grand old man, att svara på frågan
hur Danmark kunde förlora de svenskerövrade skåningarna men
hålla kvar de tyskockuperade sönderjyderna. Skåne var på ett
sätt mera danskt än Sönderjylland. Under medeltiden var Lund
säte för ärkebiskopen i Danmark. Skåne var en av den danska
reformationens högborgar och säte för den danska adelskulturen.
Den främste av alla, Tyge Brahe, var född i Skåne. Danmarks
store historieskrivare Arild Hvitfeld var skåning, och flera skånska adelssläkter Brahe, Tott, Barnekov och Valkendorf voro ledande i dansk politik och kultur. Skåne tillhörde och tillhör på ett
sätt ännu i dag det danska kultursamfundet.
27
f,
\
., .
Alf Åberg
Men Fabricius kunde också åberopa argument häremot. Det var
bara adeln, som bar upp den danska rikskulturen, medan de övriga
stånden saknade politiska rättigheter. Begreppet nationalism fanns
inte vid denna tid. Andra ideer betydde mera: fruktan för Gud
och troheten mot den furste man gett sin ed. De skånska skogsbönderna hade en dansk lag och danska privilegier, som de hårt
slogo vakt om, men i övrigt voro de i första hand skåningar och
göingar.
Skogsbönderna voro alltid ovilliga att engagera sig i striderna
mellan Sverige och Danmark och inledde tidigt förbindelser över
gränsen. Ännu på 1500-talet hade de djupa skogarna omintetgjort
allt närmare samgående mellan skåningar och smålänningar, men
mot århundradets slut börjar man inleda en livligare kommunikation. Grannsämjan var god och de båda nationerna trädde snart
i släktskapsförhållande med varandra.
I första hand gällde detta gränssocknarna Osby och Loshult och
Älmhult. Kyrkoböckerna för Osby och Loshult äro bevarade ända
från 1660 och dessutom mycket utförliga. För de avlidna lämna
de uppgifter om ålder, födelsesocken, närmaste anhöriga och dessutom avger prästen ofta ett omdöme om dem. Den täta förekomsten
av olika födelsesocknar är utmärkande för befolkningen i dessa
genomgångsområden. Många fattiga vandringsmän från Uppsverige funno här sin grav, och åtskilliga smålänningar slogo sig ner
här och gifte sig med en dotter av socknen. »Per Månsson ryttare
av Västm Kulhult, född i Värnamo, 30 år, tjänt i militien från
sin barndom, en ärlig och stilla man som gjorde ingen orätt» och
»Per Persson, född i Torpa, Sunnerbo, har aldrig varit gift, dock
fört ett oförargligt leverne» är vanliga formuleringar, men ofta
uttalar sig prästen fördömande om våldsamma och supiga uppsvenska ryttare.
Några ständiga gränsfejder höra vi inte talas om, tvärtom visade
sig göingar och sydsmålänningar ovilliga att gå emot varandra
med krut och lod. Handelsförbindelserna dem emellan avbröts inte
under krigen, och släktbanden visade sig starkare än överhetens
påbud. Tidigt började de sluta bondefreder med varandra, ett slags
inofficiella överenskommelser att trots kriget uppehålla friden i
samhället. överenskommelserna riktade sig inte bara mot det
svenska och danska krigsfolket utan också mot skogarnas lösa
befolkning. Ännu vid utbrottet av skånska kriget var gränsen
mellan bondesamhället och de fredlösa långt skarpare än den
gräns, som skilde de skånska provinserna från Småland.
28
skogsbönder och snapphanm·
Under dansk tid hade skogsborna fått leva i fred med sina lagar.
De betalade sporadiskt och under protester sin skatt, överträdde
flitigt förbuden mot skogshugge och jakt i kronans skogar och
satte sig över påbudet att röja nya vägar genom obygden. Danskarna hade låtit dem hållas. Det blev annorlunda sedan svenskarna
erövrat Skåne. Sverige var ju fastare organiserat och centraliserat
än Danmark och byråkratien, formalismen, oförmågan att tyda
författningarna på ett mänskligt sätt fanns också i hög grad hos
de svenska ämbetsmännen. Jag skall inte närmare beröra alla de
missgrepp som de svenska myndigheterna begick. Man kan studera
utvecklingen i Göingehäradernas domböcker och nästan se, hur
motsättningarna skärpas för varje år. Hur man drev in förfallna
skatter, uppehöll förbudet mot olaga skogshugge, tvang stora manskapsuppbåd från varje socken att somrarna igenom ligga ute i
terrängen och bygga nya vägar och hur man inkvarterade främmande krigsfolk på gårdarna och i strid mot den danska lag, som
svenskarna utfäst sig att respektera, efterhand lät de uppsvenska
ryttarna övertaga kronans gårdar. Alla dessa missgrepp och övergrepp väckte harm och förbittring bland bönderna, och man behöver endast studera landshövdingen Magnus Dureels skrivelser
för att förstå, hur utbrett hatet var i första hand mot ryttarna.
I juni 1676landsteg den danske konungen i Skåne och svenskarna
måste snabbt utrymma provinsen. Samma tid höra vi talas om
bondeoroligheter i skogsbygden och uppbåd mot ännu kvardröjande svenska ryttare. Det är under denna tid som Loshultskuppen utspelar sig, detta strålande skogsäventyr, bevarat åt historien i ett 150 sidor tjockt rättegångsprotokoll i Krigsarkivet,
som är förtjänt att publiceras i sin helhet. Protokollet berättar
utförligt om skogsbornas militära organisation, bondeuppbådet, och
deras förbindelser med smålänningar och innehåller dessutom
många personhistoriska uppgifter. Jag skall dröja en stund vid
denna kupp, som fick den mest fulltaliga uppslutningen av alla
under kriget från böndernas sida.
Under den svenska reträtten österut hade Karl XI:s krigskassa
blivit stående uppe i Loshult på stora landsvägen. Av de rekognosceringar bönderna gjort framgick, att krigskassan, som bestod av nära 50 000 daler silvermynt och som i form av kopparplåtar låg förvarad i stora trätunnor, endast var bevakad av femton ryttare och en kapten. Tankarna och samtalen i stugorna utlöste till slut en aktion. I början av juli månad begåvo sig sex bönder i Osby och Loshults socknar ner till det danska lägret utanför
29
-~————,——
! ‘
\
AlfAberg
Landskrona. Vi känna namnet på dessa: Per Kristiansson i östra
Genastorp, bror till klockaren i Lösen och en framstående man i
bygden, vidare Sven Nilsson från samma by, Jöns Månsson i
Marklunda, Jöns Jeppeson och Sven Åkesson Tubb och gamle Per
i Hönjarum, smålänning till börden. När de väl kommit fram till
det danska lägret, lyckades de övertala ett tiotal byteslystna ryttare, en korpral och en trumpetare att följa dem tillbaka. Kristian V hade strängeligen förbjudit bönderna att företaga några
privata aktioner och överenskommelsen träffades mot hans vilja
och vetskap.
På vägen tillbaka genom Göingebygden utsände konspiratörerna
på gammalt maner budkavlar med signal om uppbåd till socknarna, och dessa buros runt av män, kvinnor och barn. Ingen visste
ändamålet med kallelsen förrän man kom fram till de fyra mötesplatserna, men hela byar gingo man ur huse. En del återvände hem,
när de fingo besked om avsikten, men större delen slöt upp i tåget.
Protokollet nämner 150 bönder i Osby, Loshults, Hästveda och
Broby socknar, som voro med i företaget, men antalet deltagare har
varit större.
Deltagarna voro i många fall beridna men större delen gick till
fots. I vissa fall turades man om att rida på hästarna, men man
tror på dem som förklarade, att de på den långa dagsmarschen
blevo efter och förlorade kontakten med förtraven på den dammiga,
solstekta landsvägen. Ä ven kvinnor och barn följde med. När man
nått Hönjarums bro vid Helgeå, grupperade man sig för strid.
Ryttarna bildade täten fyra och fyra i bredd beväpnade med präktiga bössor av hemmagjord modell och efter dem följde den långa
raden av fotfolk, utrustad med spjut, kniv och hacka efter råd och
lägenhet. Skjutsrättaren Sven Månsson, som inte deltog i uppbådet, såg folket draga förbi och berättade att bondetrupperna
ständigt ökades med nya rekryter och att folk löpte till styrkan
från alla håll som en strid ström och av fri vilja. Bonden Lill-Tuve
i Marklunda, en bror till en av kuppledarna, skickades i förväg
för att rekognoscera, och detta gick så mycket lättare som hans
far var postbonde. Han hade på sig postmössan och posthornet,
och när han nådde de kungliga fororna, blåste han i posthornet
som tecken på att allt var lugnt.
Den svenska ryttartruppen blev totalt överraskad, och sedan nio
man stupat, drog sig resten tillbaka med en mindre del av bagaget.
Rättegångsprotokollet skildrar många episoder av det som nu
följde, gripbara, åskådliga, burleska eller upphöjda som scener i
30
skogsbönder och snapphanar
ett stort historiskt drama. Plåtarna voro tunga att bära och när
plundringen var över, kom kvinnorna och barnen att spela en
viktig roll som bärare åt husfadern. Måns Håkansson och hans
hustru Sissa i Höghult hade varit så förståndiga att de medfört
en vagn, på vilken de förde bort 20 penningtunnor, och Lars Nicklasson i Broby lastade sin häst så full med plåtar, att den lade
sig ner på bygatan i Loshult och vägrade att fortsätta. Aldrig
förr hade bönderna sett så mycket pengar och mängden gjorde
att de till slut förlorade alla proportioner. Den fattige Olof Ingemarsson i Gråshult hade setts uppe på en kärra kasta ut kopparplåtar åt alla håll, och Jöns Håkansson i Höghult, en bror till
Måns, hade iakttagits vid småländska gränsen, där han fördelade
en tunna pengar bland sju kvinnfolk och hade likväl efteråt blivit
en mycket förmögen man.
Överfallet i Loshult har betecknats som en snapphanebravad,
ett organiserat överfall från dansk sida i samverkan med danskavlönade friskyttar. Sägner ha spunnits kring den, och enligt en
ännu kvarlevande skulle skatten på okända vägar ha transporterats till Västersjön nedanför Hallandsås och där sänkts i djupet.
Sägnen talar inte sanning. Pengarna stannade inom häradet och
fördelades på ett stort antal händer. Kuppen utfördes av bönderna
själva i strid mot danske kungens önskan. Avsikten med kuppen
var att hämnas på de svenska ryttarna och plundra kungens
bagage, även om kuppen fick ett militärt syfte genom att beröva
Karl XI medel till soldaternas avlöning.
Svenskarna misstoga sig om de trodde, att återstoden av pengarna skulle vara i säkerhet på andra sidan småländska gränsen.
Penningfororna placerades utanför gästgivargården i Älmhult och
den nitiske befallningsmannen Lars Ingemansson lät på eftermiddagen uppbåda ett stort antal bönder från stenbrohults socken
att hålla vakt vid fororna under natten. Till skydd mot ett anfall
söderifrån välte man ett furuträd över vägen och dessutom några
tomma vagnar bredvid som skyttevärn. Vi kunna se hela scenen
framför oss. Hästarnas frustande i den varma sommarnatten, den
oroliga befallningsmannen på vakt vid vagnarna, skaran av bönder
ute på gästgivarbacken eller inne i huset, och här och var en
bivackeld eller en flämtande fackla. Vad som nu skedde är lika
dunkelt som scenen, och protokollet mäktar inte heller sprida ljus.
Befallningsmannen, som väl är det vederhäftigaste vittnet, berättar, att en gumma kommit springande på vägen från Loshult
under högljudda rop: »Göingarna komma.» Gummans rop hade
3-533441 Svensk Tidskrift 1953 31
,s’
\
Alf Åberg
vidarebefordrats av karlarna på vagnarna, och man hörde också
en trumpetsignal neråt vägen.
Länsmannen tog till flykten och med honom flydde också ryttarna. Så snart de försvunnit hade smålänningarna – enligt vad
protokollet uppger i strid mot 9 § köpmansbalken, som innehåller
förbud mot att tillägna sig annans egendom – kastat sig över
penningtunnorna, slagit sönder dem och bortfört plåtarna. De uppgåvo, att de gjorde det för att rädda pengarna att falla i göingarnas händer, men rättegångsprotokollet uttalade sin stora förvåning
över, att smålänningarna varit så nitiska att skydda sin konungs
egendom och gömt den så hemligt i backar, buskar och skogar,
att de inte kunde återfinna den. Dessutom hade allt varit stilla,
när deras rop förklingat. Gumman hade försvunnit, trumpetaren
var borta och inget gevär hade lossats, när smålänningarna började att svärma.
Smålänningarnas förklaring var inte sann. Kuppen i Älmhult
skedde i nära samarbete mellan gränssocknarna. Gästgivaren Joen
Jönsson i Älmhult var en av huvudorganisatörerna. Vem gumman
var blev aldrig klarlagt fast befallningsmannen hade sina misstankar, men trumpetaren var tydligtvis samma dansk, som deltagit i Loshultsöverfallet. En del av plåtarna återlämnades rätt
snart, men protokollet berättar, att många plåtar fortfarande fanns
kvar i handeln, och uttalar sin förvåning över att så många små-
ländska bönder och torpare, som tidigare varit utfattiga, nu med
ens blivit rika och välbeställda åbor. Å ven göingar deltogo i plundringen, bland dem Sven Jakobsson i Loshult, som inte kunde
dölja sin identitet på grund av sitt lätt igenkännbara eldröda hår.
En sista scen må berättas. Den tilldrog sig morgonen efter striden. Håkan Ingemarsson, som var smålänning och som varit
skjutskarl vid fororna i Loshult, blev tillfångatagen av göingarna,
men släpptes efter plundringen och fick återvända hem. Vid själva
gränsen påträffade han i morgongryningen ett antal namngivna
göingar och smålänningar, som lågo i gräset bredvid fyra obrutna
tunnor med kopparplåtar och drucko öl. Han hade inviterats att
slå sig ned och hörde dem diskutera var de skulle gömma undan
alla sina pengar. »Vi lämnar dem till Jöns Håkansson i Loshult,
som är den bäste karl, som kan förvara dem», hade en smålänning
förklarat. Håkan skjutskarl hade invänt: »Tänk om Skåne blir
danskt igen.» Smålänningen hade då svarat: »Vi kan få pengarna
ändå.» I sanning ett underligt resonemang fört mellan representanter för två krigförande folk!
32
Skogsbönder och snapphanar
Några månader senare slöto sydsmålänningarna och göingarna
en högtidlig bondefred med varandra mitt under brinnande krig.
I denna lovade de sina kära grannar att skydda varandra inbördes
för snapphanar och andra krigsbesvär. Det är troligt, att de rövade
kungliga plåtarna utgjorde en viss anledning till denna solidaritetsförklaring socknarna emellan.
Kriget fortsatte. Svenskarna kommo tillbaka och Karl XI segrade vid Lund. När vintern kom år 1676 voro skogsbönderna inte
ensamma herrar. Bredvid de bofasta växte det upp en farlig makt,
snapphanarna eller som de själva kallade sig danske kungens friskyttar. Varkommode ifrån~ Ur vilka led hämtade de sitt folk~
Från bönderna, säger Knud Fabricius och publicerar i sin sista bok
listor på 350 friskyttar från hela Skåne, som han påstår vara bönder. Saken tål att diskuteras.
Redan sommaren 1676 hade Kristian V uppmanat skåningarna
att träda i dansk tjänst och hotat tredskande med stränga straff.
Påbudet fick ingen större anslutning, men efter motgångarna i
kriget börja danskarna satsa mycket på friskytterörelsen. Den fick
en militär organisation med friskytteofficerare men man skall inte
draga alltför vida slutsatser av de rullor, som uppgjordes. De voro
redovisningshandlingar avsedela att stödja friskyttarnas krav på
lön och underhåll av danskarna. Kompaniorganisationen användes endast vid redovisningen, och man stred i mycket små partier
och undvek att ge sig i kamp med större svenska trupper.
Varifrån kommo de~ En ledning ha vi i namnet. Snapphanenamnet dyker upp redan under 1644-45 års krig, ursprungligen ett
öknamn av elen bofasta befolkningen mot de lösa elementen, stigmännen och tjuvarna, men så småningom en samlande term för
dem som under kriget värvades i dansk tjänst. Under belägringen
av Karlshamn opererade bönderna tillsammans med snapphanarna,
och också senare sökte danskarna använda sig av bondeuppbåden
som ett slags reservtrupper vid sidan av den reguljära armen.
Dessa uppbåd visade sig i längden föga effektiva och dessutom
voro bönderna alltmera ovilliga att samarbeta och lyda under
snapphanekaptener. Från vintern 1676 övergingo därför danskarna
helt till friskytteorganisationen, som blev den dominerande faktorn
i det lilla kriget.
Man kan följa hur friskytteorganisationen växer fram i det
danska materialet i Riksarkivet i Köpenhamn och följa dess rekryteringsvägar i skogsbygden genom de svenska domböckerna.
Till dem slöto sig många skogsbönder, som fruktade för svenske
33
) \
\
.., .
Alf Åberg
kungens hämnd efter bondeupprorets slut, och nöden, äventyrslängtan, fruktan för krigstjänst och lusten efter byte ökade friskyttarnas skaror med utfattiga bonddrängar och bondsöner från
överbefolkade gårdar. Men majoriteten kom från andra håll, från
de fredlösas stora skara. Det var en underlig blandning av allsköns folk, som kriget virvlade samman, efterspanade element,
desertörer från regementena, idealister som erkände danske
kungens sak som sin, äventyrslystna med lust efter byte. Det var
en sak som förenade dem alla, de hade självmant ställt sig utanför
bondesamhället, utanför de bofastas lag. De voro egendomslösa,
ständigt jagade, med sin egen moral och sammanhållning. De
förblevo danskarna trogna intill slutet. Hur skulle de kunnat göra
annorlunda, när de bränt alla skepp och inte längre hade någon
väg tillbaka~
Snapphanarna gjorde danskarna utomordentliga tjänster som
kunskapare och rekognoscörer. I vissa fall fingo de sig bestämda
uppdrag förelagda av danskarna att utspionera svenska läger och
truppförflyttningar. De kände sedan gammalt alla stigar och alla
platser lämpliga för överfall. Vid sidan av de stora krigsrörelserna
ägde ständiga sammanstötningar rum mellan dem och svenskarna
om hästar och boskap, ammunitionsforor och penningtransporter.
De avbröto också svenskarnas förbindelser och försvårade deras
framryckning genom att blockera vägarna och bränna och förstöra broarna. De engagerade sig djupt för Danmarks sak, understödde den danska armen och sökte på olika sätt hålla modet uppe
hos de dansksinnade.
Samarbetet med danskarna och de militära insatserna utgjorde
endast en del av friskyttarnas verksamhet. Domböckerna ge oss
en annan uppfattning av deras framträdande än den vi få i deras
rapporter till det danska högkvarteret. De svenska häradstingens
protokoll berätta om otaliga privata uppgörelser mellan snapphanarna och bygdens eget folk. Det är väl att märka skogsböndernas, de besuttnas syn på snapphanarna, som här kommer till
synes, och de ge oss en mörk och frånstötande bild av de lösa,
kringströvande elementen, av deras fattigdom, vinningslystnad och
förstörelsebegär.
Friskytterörelsen var från början avsedd att understödja danskarna som ett samlat uttryck för den skånska befolkningens kamplust men ändrade snart karaktär och kom att främst rikta sig
just mot denna befolkning, vars intressen den förklarat sig skola
tjäna. Orsaken är inte svår att förklara. Våren 1677 gjorde Johan
34
Skogsbönder och snapphanar
Gyllenstierna, konungens främsta rådgivare, sitt berömda edkrä-
vartåg genom hela skogsbygden från Blekinges östkust till foten
av Kullaberg. Socken efter socken sammankallades till stämma
och på svenska kungens vägnar utlovade Gyllenstierna pardon för
begångna brott mot att varje bonde med sitt namn bekräftade att
han i fortsättningen skulle vara Sveriges krona trogen. Man har
från danskt håll betecknat dessa böndernas underskrifter som en
ren underkastelse, som en självuppgivelse, men jag tror inte, att
man kan tolka saken på detta sätt. Karl XI hatade av allt sitt
hjärta ända till sin död dessa bönder, som stulit hans pengar och
slagit ihjäl hans ryttare, men han var tvungen att ge dem pardon
så hårt klämd som han då var mellan sköldarna. Han höll också
sitt löfte, vilket skall sägas till hans heder, och ingen av alla dem
som varit med om Loshultskuppen och dråpen på svenska soldater,
fick plikta med sin hals eller lämna sin gård efter kriget. Här
under Gyllenstiemas tåg föll i själva verket avgörandet inte bara
i det lilla kriget utan också i försvenskningsfrågan. De band, som
skogsbönderna knöto med svenskkungen blevo aldrig brutna.
Motsättningarna mellan skogsbönderna och de dansktrogna
snapphanarna växte efter dessa händelser till öppet krig. Det
danska högkvarteret bar delvis ansvaret härför. Kriget hade urartat till rena ställningsstrider och det gällde att förhärja varandras uppmarschområden och försämra varandras försörjningsmöjligheter. Karl XI lät härja socknarna kring den danska huvudfästningen Landskrona och danskarna gåvo friskyttarna fria händer att bränna i svenskarnas rygg. Främsta skulden till denna
utveckling är dock att söka i snapphanerörelsen själv och dess
rekrytering ur element utanför bondesamhället. Det är en beklämmande läsning, dessa domböckernas förhör med fångna snapphanar, hur de svulto sig genom vintrarna, fingo sina fötter förfrusna ute i skogarna, övergivna av danskarna och ständigt i
fruktan för svenska patruller och med hopp om våren, då skogen
åter skulle bli grön och livet åter värt att leva. Man förstår, att
deras hat vände sig mot de besuttna bönderna, som på sina gårdar
levde under kungligt beskydd och som angåvo och utlämnade dem,
när de vågade.
Friskyttarnas krigföring mot bönderna omfattade alla stadier
mellan enkla utpressningar och kvalificerade rån och mord. I
första hand riktade den sig mot de förmögnaste i socknen, kyrkoherden, länsmannen och fjärdingsmännen. Den förteckning över
sockenpräster, som mördades eller bortfördes från sina försam- 35
! ‘
‘,
.. ”:’Il”
Alf Åberg
lingar och som Martin Weibull redovisar i sina Skånska samlingar,
är omfattande och ger en rik inblick i krigsårens förvildning och
elände. Det skånska bondesamhället utsattes för hårda påfrestningar under denna nödens tid. Kyrkoherdarna bortfördes, befolkningen tunnades ut, hela socknar brändes. Efter de första årens
uppbådsrörelser höllo sig bönderna i stillhet och nöjde sig med att
bittert klaga över skattetryck och snapphanehärjningar. Trots alla
yttre vedervärdigheter höll man fast vid sockensjälvstyrelsen, samlades till sockenstämmor för att höra de senaste kungörelserna
och avge vittnesmål om plundringar. Också häradsrätterna fortgingo och de mål som handlades rörde inte enbart krigsförhållanden. Det var det fredliga rättssamhället som här levde kvar och
verkade oberoende av krigslarmet utanför portarna.
Jag har stor sympati för dessa skogsbönder. De slogo vakt om
sin självständighet, de satte sig i respekt hos svenskarna och visade
att det lönar sig att göra motstånd. De valde att dö på sina gårdar
framför att söka skogen, de plöjde sina tegar och räknade sina
ekollon, de skipade rätt och härdade ut, när soldatstormen svepte
fram över bygden. Det är över dessa bönder monumenten skola
resas och inte över deras gissel, de danskavlönade friskyttarna. I
laglöshetens, knektväldets och inbördeskrigets tid var det dessa
bofasta skogsbönder, göingarnas förfäder, som ensamma representerade rättssamhället och fridstanken.
Kyrkoböckerna och domböckerna ge många belysande episoder
från det lilla kriget. »Tre dragoner och en dräng som vaktade fä
i Hönjarums vång, vilka fyra blevo ynkligen mördade och marterade av snapphanar vid Hönjarums skans den 3 juli 1679 circa 4
post meridiem.» Den 7 augusti begravdes ytterligare en dragon
vid namn J on, dödad av snapphanar vid skansen. »Långfredagen
1677 begravdes Age Frendeson och Fajer Gamelson i Rävninge
och Anders Mogensen i Perstorp, vilka tre från Hästveda socken
blevo ynkligen avlivade vid gamla gränsen i krigstiden fördi de
blevo befunna av svenska krigsfolk att ha gevär. Sedan blev det
beviljat av hans excellens Johan Gyllenstierna att deras legerner
måtte hämtas och begravas.»
Svenskarna vägrade från första stund att behandla tillfångatagna friskyttar som vanliga krigsfångar. Enligt deras mening
voro de rebeller mot sin lagliga edsvurna överhet. Och straffet
var endast ett: döden. Endast utförandet av exekutionen varierade,
särskilt kvalificerade dödsstraff uttänktes för ledarna. En snapphaneledare dömdes »att spetsas levande inte invärtes utan mellan
36
————————————–c——————————··~
Skogsbönder och snapphanar
rygg och hud igenom nacken, sedan sättas på pålen, fötterna naglade och händerna bakbundna under en ny galge med rep om
halsen, inte tilldraget. Hans namn slås på galgen.»
I oktober 1679 slöts freden mellan Sverige och Danmark men
friskyttarna fortsatte sin verksamhet. Omkring femhundra av dem
kommo så småningom över till Danmark, där de enligt Fabricius’
undersökningar kom att bilda ett proletariat på landsbygden och
i de själländska hamnstäderna. Många sökte sig tillbaka till de
egna skogarna, angåvos, lockades fram ur sina gömställen och
fördes till rannsakningshäktena eller stupade för arkebuseringsplutonerna. Ännu så sent som i april1684 blevo fyra av dessa friskyttar från kriget gripna vid en vargjakt i Glimminge socken.
Snapphanefejden lever ännu kvar i folkminnet, i sägen och tradition, och den är ännu i stånd att väcka känslor till liv. Romantiken kring den kommer väl aldrig att försvinna, fast den i sig
själv inte har många romantiska drag. Den började som en bonderevolt, av samma karaktär som Nils Dackes uppror i Småland,
en primitiv bonderepubliks resning mot centralmaktens övergrepp
och förtryck. Den slutade som ett inbördeskrig, hänsynslöst och
vilt som alla andra krig, där de sociala motsättningarna dominera.
Den kostade den skånska landsbygden outsägliga lidanden och
efterlämnade förödda provinser och en utfattig befolkning. Ödegårdarnas antal var förfärande stort, och samtida handlingar berätta om hela familjer som försvunnit i fejden. Verkningarna av
den sträckte sig långt fram i tiden, och kulturellt sett kan man
inte tala om någon skånsk insats förrän efter 1800-talets mitt.
Men hur gick det då för de bönder som plundrat kungens skatt
i LoshulU Karl XI hade svårt att glömma sina bortstulna pengar,
och kopparplåtarnavoro inte inryckta i pardonsbrevet. Många somrar hade hunnit förflyta när kungen år 1684 tillsatte en undersökningskommission för att leta reda på plåtarna. Det visade sig vara
en ytterst besvärlig historia och bönderna tego med vad de visste.
»Dessa göingar äro mäkta förhärdade», skrev kommissarien, »och
fädernas laster låda vid barnen.» Efter långt arbete och mycken
möda lyckades han utpressa några tusen daler av den samlade
menigheten men längre kom han inte. Och trots konungens förbittring och generalguvernörens nit blevo även de fortsatta undersökningarna resultatlösa. Bönderna fingo stanna kvar på sina gårdar, skogarna tego med sina hemligheter, och myndigheterna hade
bara att erkänna sin maktlöshet.
37

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism