Print Friendly, PDF & Email

Salazar-syndromet

Av Veckopoeten | 6 December 2019



Det kanske är en skröna, men även en sådan kan väcka tankar.
Den handlar om Salazar, som styrde Portugal i fyrtiotalet år, till 1968.
En gång en ung professor i nationalekonomi
Som motvilligt lät sig övertalas att bli finansminister
Och snart blev en diktator med asketiska drag.
I fyrtiotalet år. Ja, så länge.

På slutet föll dimman allt tätare inom honom.
Han fick de sista åren vara i ett palats på landet.
Och underteckna där dagligen regeringsbesluten, liksom förr.
Men de signerade dokumenten var bara för syns skull.
De hade ingen laglig kraft, enbart en terapeutisk funktion.
Livet fortsatte som förut, för den åldrade diktatorn, som lugnt fortsatte sin pliktuppfyllande verksamhet.
Han hade inte sett nutiden komma, inte heller framtiden komma.
Han såg bara maktutövningens handgripliga utövande i pennskaftets rörelse.
Han var kanske ganska nöjd med sig själv.

Är Salazar ensam i historien. Eller har han många efterföljare.
De komma och gå, de ser inte vad som kommer,
De tror att de gör något, när de fattar beslut genom att fatta pennan.
En utredning här, ett uttalande där, men åtgärderna dröjer.
Det är bara folket som sörjer, och spörjer.
Blir det en mindre asketisk diktator som så småningom röjer?

Veckopoeten

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Feminism – en antologi

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019