Print Friendly, PDF & Email

Låt marknaden sköta stadsplaneringen

Av Anders Ydstedt | 6 December 2019



Att ha synpunkter på hur städer ska utformas är populärt. Det är ett område där alltför många tror att marknadsekonomins principer inte gäller. I boken ”Order Without Design – How Markets Shape Cities” (The MIT Press) visar Alain Bertaud hur höga hus och hög exploateringsgrad är ett resultat av framgångsrika marknader – och försök att tvinga fram desamma är dömda att misslyckas, skriver Anders Ydstedt.

Stadsplanerare måste lära sig mer om marknader och fokusera på att dels följa och förstå hur fastighetspriserna i staden fungerar och på att få mobiliteten att fungera.

Att framgångsrika städer är ett resultat av fungerade marknader – och misslyckanden är en konsekvens av felriktade regleringar – hade jag länge anat, men Bertaud förklarar hur det hänger ihop. Bertaud ger massor av konkreta exempel och bjuder dessutom läsaren på sina personliga erfarenheter av både framgångar och misslyckanden. Exempelvis får man lära sig hur det kommer sig att de högsta husen i planekonomier ofta hamnade i förorterna till skillnad mot i fungerande marknadsekonomier .

Stadsplanering beskrivs ofta som undantaget där det ges oändligt med argument för varför man måste göra avsteg från marknadsekonomin för att uppnå det bästa. F A Hayek skriver i Frihetens grundvalar att stadsplanering ofta motiveras av en önskan att avskaffa prismekanismen och ersätta den med central planering. ”Hit hör mycket av det stadsplanearbete som faktiskt görs, särskilt av arkitekter och ingenjörer som aldrig förstått den roll priserna spelar vid samordnandet av individuella verksamheter.”

Alain Bertaud är verksam vid New York University och har tidigare arbetat med projekt över hela världen för bland annat världsbanken. Bertaud inledde sin karriär i en stad i Algeriet där han regelmässigt tvingades säga nej till bygglov för traditionella byggnader eftersom de inte levde upp till regelboken som var hämtad från den från Frankrike övertagna Code de l’Urbanisme. Regelboken, anpassad efter franska normer, kom ofta i konflikt med önskemålen från algeriska husbyggare som exempelvis ville ha fönstren mot gården och inte mot gatan. Runt om i världen används fortfarande koloniala regelböcker. I Indien tillämpas, enligt Bertaud, än idag brittiska regler från 1932.

Huvudbudskapet i boken är dock hur liten hänsyn stadsplanerare tar till ekonomi. Städer är främst marknader för arbetskraft och ju bättre de fungerar desto bättre fungerar också städerna. Självklart är arbetsmarknaden inte allt, men utan DEN ingen stad. För att arbetsmarknaden ska fungera måste restiden vara tillräckligt kort för att det ska gå att pendla inom hela stadsområdet och ändå ha tid för fritidsaktiviteter.

En marknad med stort utbud av både arbetskraft och arbetsplatser ger förutsättningar för högre specialisering och därmed ökad produktivitet. Detta gäller särskilt för högt specialiserade företag. Bertaud förklarar också varför stora städer inte är självklart för alla typer av företag och arbetsplatser. För företag med stort behov av mark och lägre behov av specialiserad arbetskraft är mindre städer ett rationellare val. På motsvarade sätt finns det idag stora stadsområden som inte är fungerade arbetsmarknadsområden eftersom mobiliteten inte fungerar.

Allt bättre och snabbare möjligheter att förflytta sig har utvecklat städer. Stadsplanerare har ett ansvar att upprätthålla en väl fungerande mobilitet och löpande mäta restiden. Restiden per dag får inte vara mycket längre än en timme per dag. Bertaud redovisar restid för olika städer och konstaterar bland annat att försök att skapa satellitstäder eller multipla centra – med på papperet komplett tillgång till arbete, bostäder och service i närområdet – i verkligheten innebär att vinsterna med god tillgänglighet till hela staden minskar. För bostäder och verksamheter finns det en trade off mellan lokalkostnad och restid och reskostnad. Hur städer ser ut är en konsekvens av marknadens hantering av detta. Bertaud dömer också ut försök att begränsa störningar av mobiliteten genom att begränsa mobiliteten. En sådan politik straffar istället stadens utveckling.

Stadsplanerare bör löpande följa hur fastighetspriserna utvecklas. Alltför höga – eller låga – priser I ett område jämfört med resten av staden är oftast ett symptom på att något inte fungerar. Kanske är möjligheterna att ta sig till och från området för dålig och prisutvecklingen är då en signal att förbättra framkomligheten.

Jag hoppas att politiker av alla färger som tror att man kan frammana skyskrapor medelst stadsplanering och regleringar läser Bertaud. Det är inte med regleringar man skapar efterfrågan på hög exploateringsgrad utan genom väl fungerande marknader. Hur svårt ska det vara att förstå detta?

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Feminism – en antologi

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019