Rysslands problem med georgisk självständighet

Trots att Georgien har obestridlig rätt att besluta om sin egen säkerhetspolitik har den västvänliga inriktningen uppfattats som ett hot i Moskva och Ryssland har infört tveksamt underbyggda handelsembargon mot Georgien. Rysslands agerande gentemot Georgien visar på att man inte accepterar demokratiskt valda regeringars rätt till en självständig politik. Det skriver Tomas Brandberg.

Frihetstorget, Tbilisi

För två år sedan rullade ryska stridsvagnar genom den så kallade Roki-tunneln in på georgiskt territorium och de överlägsna ryska styrkorna fick snabbt övertaget mot den lilla georgiska armén. Georgien förlorade därmed definitivt kontrollen över provinserna Abchazien och Sydossetien och undgick nätt och jämnt invasion av huvudstaden Tbilisi.

I efterhand har en sorts kålsuparteori spridits som i korthet innebär att Ryssland överreagerade när den georgiske presidenten Micheil Saakashvili beordrade georgiska styrkor att gå in i Sydossetien den 7 augusti 2008, som om Ryssland hade haft legitim orsak att föra ett mer begränsat krig på georgiskt territorium. Denna beskrivning av händelseförloppet må ha haft sina diplomatiska poänger och har kortsiktigt bidragit till att bevara relationerna mellan Ryssland och väst, men beskriver inte verkligheten på ett tillfredsställande sätt.

Man bör till att börja med känna till att Ryssland har försökt underminera den georgiska självständigheten ända sedan 1990-talet. Konflikterna i Abchazien och Sydossetien hade sin respektive historiska bakgrund, där den georgiska sidan absolut inte var oskyldig, men konsekvent utnyttjades och underblåstes av Ryssland. Det var den före detta georgiske presidenten Eduard Sjevardnadze som inledde en strävan mot NATO-medlemskap, vilket den otåligt västvänlige Saakashvili har försökt fullfölja sedan kan kom till makten genom Rosenrevolutionen 2003.

Trots att Georgien har obestridlig rätt att besluta om sin egen säkerhetspolitik har den västvänliga inriktningen uppfattats som ett hot i Moskva. Ryssland har infört tveksamt underbyggda handelsembargon mot Georgien och har utnyttjat sitt inflytande över Abchazien och Sydossetien till att skärpa motsättningarna mellan dessa och Tbilisi. Det har dessutom förekommit attentat och missilattacker, utförda antingen av Sydossetiska rebeller eller den ryska armén.

Reaktionerna från väst har varit lama. USA har visserligen stött uppbyggnaden av den georgiska armén, men ser man till beväpning och utbildning har de georgiska trupperna snarare förberetts för internationella insatser än för en konventionell gränskonflikt. President Bush stödde idén om ett framtida NATO-medlemskap för Georgien, men under ett toppmöte i Bukarest i april 2008 var medlemsländerna oeniga. Det är intressant att Polen och de baltiska länderna, som själva brutit sig loss från Moskva, var de som tydligast ställde sig bakom ett georgiskt NATO-medlemskap.

Det är väsentligt att notera hur de två sidorna förberedde sig för konflikten. Redan i april och maj 2008 sköts georgiska obemannade farkoster ned över Abchazien och en FN-ledd utredning bekräftade rysk inblandning. Sedan följde en massiv rysk militär uppbyggnad i regionen, delvis även i utbrytarprovinserna. Under juli 2008 ägde en militärövning rum i Nordkaukasien där Georgien uttryckligen och utan omskrivningar pekades ut som ”sannolik fiende”. Efter övningen stannade trupper kvar i området och ryska journalister på plats rapporterade med visst klarspråk om förberedelser för krig.

Den georgiska sidan var förvisso inte helt oförberedd. Armén hade alltså i någon mån rustats upp och den ”territoriella integriteten” stod mycket högt upp på Saakashvilis dagordning. Under våren 2008 hade Ryssland knutit allt tätare band med Abchazien och Sydossetien, vilket föranledde åtminstone vissa delar av den georgiska administrationen att vilja överväga militära åtgärder, trots entydiga varningar från väst att man inte borde starta ett krig man inte kunde vinna.

Det var för övrigt Abchazien som stod i fokus för den georgiska militären, inte Sydossetien där stridigheterna först bröt ut. Och medan Ryssland byggde upp sin miltära förmåga i området trappade Georgien ned sin beredskap under sommaren. Nyckelpersoner både inom armén och den politiska ledningen var på semester i början av augusti och de bästa georgiska trupperna var antingen i Irak eller höll på att utbildas för tjänstgöring där.

När Saakashvili till slut satte in armén fanns enligt den ryske akademikern (tillika Putins före detta rådgivare, nu verksam i USA) Andrei Illarionov redan 1200 ryska soldater inne i Sydossetien medan det tiodubbla antalet var redo att sättas in omedelbart. Detta utöver ”frivilliga” som på Moskvas initiativ redan skickats in i området samt ”fredsbevarande” ryska trupper som redan fanns på plats och som kom att delta i striderna. Samtidigt pågick sedan flera dagar artilleridueller mellan sydosseter och georgiska förband, där georgierna först besvarade rebellernas attacker men sedan ensidigt blåste eldupphör.

I efterhand har Saakashvilis drag beskrivits som att han gick i en fälla, men den ryska pågående operationen var av sådan omfattning att det förefaller sannolikt att ett angrepp av något slag hade inträffat under alla omständigheter. Illarionov har listat ett större antal krigshandlingar eller krigsförberedande handlingar och noterat att den rysk-sydossetisk-abchaziska sidan var först i 45 fall av 46.

Själva krigsförloppet är nu lika känt som det var förutsägbart. Ryskt pansar och infanteri tillsammans med förband från utbrytarprovinserna, understödda av flyg och även marina enheter i Svarta Havet, trängde undan den georgiska armén från Sydossetien samt från Kodoridalen i Abchazien och avancerade därifrån ännu längre in på georgiskt territorium. Så småningom följde ett ryskt erkännande av utbrytarrepublikernas självständighet, onekligen uppseendeväckande i det etniskt blandade och oroliga Kaukasus.

Abchazien har sannolikt färre än 200 000 invånare, Sydossetien kanske 50 000. Att ryssarna inte trängde ända in i Tbilisi och tvingade bort Saakashvili från makten kan möjligen tillskrivas den franska medlingen under ledning av president Nicolas Sarkozy. Genom diplomatiska påtryckningar nådde man ett vapenstillestånd och de ryska önskemålen om ”regime change” kom om intet. Samtidigt gjordes eftergifter som i praktiken legitimerade den ryska operationen.

Konflikten har emotionell laddning för samtliga direkt inblandade parter. För georgierna är kontrollen över det Riviera-liknande Abchazien, varifrån ungefär 200 000 georgier har flytt, en fråga av närmast existentiell karaktär. Abchazierna å sin sida anser sig ha tagit makten i sitt eget land, trots att de vid Sovjetunionens sammanbrott utgjorde mindre än en femtedel av områdets befolkning.

Samtidigt skönjer man ryska fantomsmärtor över förlusten av själva Georgien, som kontrollerades av Moskva redan under tsartiden. Ryssland döljer inte heller det faktum att erkännandet av Sydossetien och Abchazien var ett svar på västs erkännande av Kosovos självständighet tidigare samma år, trots att jämförelsen i vissa avseenden haltar kraftigt. Kriget utgör dessutom en rysk markering av en intressesfär där man inte accepterar demokratiskt valda regeringars rätt till en självständig politik. Frågan är hur detta påverkar den demokratiska utvecklingen i hela före detta Sovjetunionen, inklusive Ryssland.

Tomas Brandberg, tankesmedjan Captus, är frilansskribent och forskningsingenjör.