Röda listor
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Röda listor?
I några borgerliga tidningar har man redan börjat diskutera de personskiften i
den centrala statsförvaltningen, som
skulle bli nödvändiga under en ny regering. Det har till och med antytts att
”röda listor” görs upp på socialdemokratiska ämbetsmän; de skulle tvingas lämna sina poster för att remplaceras av politiskt mera pålitligt folk.
Men – som hr Hedlund så riktigt anmärkt i annat sammanhang – björnen
är inte skjuten än, den är bara inom
skotthåll. Vad partinitiska debattörer i
oppositionspressen nu framför allt bör
besinna är att man inte bör taga ut en seger i förskott. Då hjälper man bara motståndaren. För det andra – och det är
avgörande – en utrensningsaktion riktad mot de socialdemokratiska ämbetsmännen i kanslihuset och verken skulle
vara en svår försyndelse mot den humanitära värdegemenskapen alla de demokratiska partierna emellan och till på kö-
pet strida mot oppositionspartiernas
principer: ämbetsmän skall tillsättas på
förtjänst och skicklighet, icke på partipolitiska meriter. Om socialdemokraterna fått regera landet i en generation med
hjälp av en ämbetsmannakår, som till
allra största delen varit och är borgerligt
sinnad, skall väl de tre borgerliga partierna kunna regera någon eller några valperioder med hjälp även av socialdemokrater. I vart fall de socialdemokrater,
som icke är politiker och icke tillsatts i
denna egenskap, kan förväntas vara lika
lojala mot en ny regering som deras borgerligt sinnade kollegor mot den gamla.
Att ifrågasätta något annat och att rentav antyda rensningsaktioner skulle bara
skapa en trotsinställning hos dessa personer, som kunde bli svår nog att övervinna för de eventuella nya statsråden. De
får det besvärligt nog ändå!
Vad kategorien egentliga politiker beträffar, torde problemet vara av mindre
storleksordning än några tycks tro i oppositionspressen. Alla statssekreterare är
inte socialdemokratiska ”politruker”;
åtskilliga har gjort en normal ämbetsmannakarriär. Detsamma gäller fortfarande verkscheferna. För återstoden liksom för uppsättningen sakkunniga- de
politiska adjutanterna – finns det ofta
befattningar att falla tillbaka på; de har
inplacerats i kanslihuset eller verken på
fasta lägre befattningar. Vid ett regimskifte får de återvända dit.
Naturligtvis kan det finnas personfrå-
gor och situationer, som icke löser sig
själva. För den möjligheten kan det vara
skäl att överväga en särskild till Kungl.
Maj:ts förfogande stående disponibilitetsstat, där vederbörande placeras under viss tid, t.ex. 3 år, med bevarad titel,
lön och övriga förmåner och med skyldighet att handlägga av regeringen anvisade utredningsuppgifter. Ett sådant institut- i viss mån efter mönster från utrikesdepartementet – skulle kunna bidraga till att öka en ny regerings rörelsefrihet i besvärliga personfrågor. Alla avgående ledande politiker kan ju inte bli
landshövdingar eller ambassadörer på en
gång.
Överhuvudtaget torde det vara klokt
om en eventuell ny regering gick till avgörandet av här berörda personfrågor
_med takt och humanitet. Man bör akta
sig för att driva bort personer, som trots
att de är goda socialdemokrater ändock
YRKESPOLITIKER
179
kan bli värdefulla medarbetare åt borgerliga statsråd. Dessa socialdemokrater
har ofta den obestridliga fördelen att de
kan mycket, som de eventuella nya statsråden inte kan.
V år riksdag har ett icke obetydligt antal arbetarrepresentanter, som visserligen
nödgats släppa kontakten med sitt yrke och blivit helt beroende av politiska
inkomstkällor men som genom kunnighet, duglighet och samvetsgrant arbete
gjort sig förtjänta att räknas till det slags ”yrkespolitiker”, som en demokratisk
stat kan skatta sig lycklig att äga. Andra representanter med teoretisk skolning,
för vilka politiken också är den enda eller huvudsakliga uppgiften, tillföra partiet den nödvändiga formella kapaciteten och teoretiska sakkunskapen. Man
får icke underskatta den betydelse för det socialdemokratiska partiets maktutvidgning på olika områden, som tillgången till denna på politiska uppgifter helt
inriktade stab av partimedlemmar utgör. Det går inte i längden att mot den~
samma ställa blott politiska amatörer, huru dugande de än äro på sina speciella
yrkesområden.
–··i
Fil. dr. Ivar Anderson i Svensk Tidskrift 1928
I några borgerliga tidningar har man redan börjat diskutera de personskiften i
den centrala statsförvaltningen, som
skulle bli nödvändiga under en ny regering. Det har till och med antytts att
”röda listor” görs upp på socialdemokratiska ämbetsmän; de skulle tvingas lämna sina poster för att remplaceras av politiskt mera pålitligt folk.
Men – som hr Hedlund så riktigt anmärkt i annat sammanhang – björnen
är inte skjuten än, den är bara inom
skotthåll. Vad partinitiska debattörer i
oppositionspressen nu framför allt bör
besinna är att man inte bör taga ut en seger i förskott. Då hjälper man bara motståndaren. För det andra – och det är
avgörande – en utrensningsaktion riktad mot de socialdemokratiska ämbetsmännen i kanslihuset och verken skulle
vara en svår försyndelse mot den humanitära värdegemenskapen alla de demokratiska partierna emellan och till på kö-
pet strida mot oppositionspartiernas
principer: ämbetsmän skall tillsättas på
förtjänst och skicklighet, icke på partipolitiska meriter. Om socialdemokraterna fått regera landet i en generation med
hjälp av en ämbetsmannakår, som till
allra största delen varit och är borgerligt
sinnad, skall väl de tre borgerliga partierna kunna regera någon eller några valperioder med hjälp även av socialdemokrater. I vart fall de socialdemokrater,
som icke är politiker och icke tillsatts i
denna egenskap, kan förväntas vara lika
lojala mot en ny regering som deras borgerligt sinnade kollegor mot den gamla.
Att ifrågasätta något annat och att rentav antyda rensningsaktioner skulle bara
skapa en trotsinställning hos dessa personer, som kunde bli svår nog att övervinna för de eventuella nya statsråden. De
får det besvärligt nog ändå!
Vad kategorien egentliga politiker beträffar, torde problemet vara av mindre
storleksordning än några tycks tro i oppositionspressen. Alla statssekreterare är
inte socialdemokratiska ”politruker”;
åtskilliga har gjort en normal ämbetsmannakarriär. Detsamma gäller fortfarande verkscheferna. För återstoden liksom för uppsättningen sakkunniga- de
politiska adjutanterna – finns det ofta
befattningar att falla tillbaka på; de har
inplacerats i kanslihuset eller verken på
fasta lägre befattningar. Vid ett regimskifte får de återvända dit.
Naturligtvis kan det finnas personfrå-
gor och situationer, som icke löser sig
själva. För den möjligheten kan det vara
skäl att överväga en särskild till Kungl.
Maj:ts förfogande stående disponibilitetsstat, där vederbörande placeras under viss tid, t.ex. 3 år, med bevarad titel,
lön och övriga förmåner och med skyldighet att handlägga av regeringen anvisade utredningsuppgifter. Ett sådant institut- i viss mån efter mönster från utrikesdepartementet – skulle kunna bidraga till att öka en ny regerings rörelsefrihet i besvärliga personfrågor. Alla avgående ledande politiker kan ju inte bli
landshövdingar eller ambassadörer på en
gång.
Överhuvudtaget torde det vara klokt
om en eventuell ny regering gick till avgörandet av här berörda personfrågor
_med takt och humanitet. Man bör akta
sig för att driva bort personer, som trots
att de är goda socialdemokrater ändock
YRKESPOLITIKER
179
kan bli värdefulla medarbetare åt borgerliga statsråd. Dessa socialdemokrater
har ofta den obestridliga fördelen att de
kan mycket, som de eventuella nya statsråden inte kan.
V år riksdag har ett icke obetydligt antal arbetarrepresentanter, som visserligen
nödgats släppa kontakten med sitt yrke och blivit helt beroende av politiska
inkomstkällor men som genom kunnighet, duglighet och samvetsgrant arbete
gjort sig förtjänta att räknas till det slags ”yrkespolitiker”, som en demokratisk
stat kan skatta sig lycklig att äga. Andra representanter med teoretisk skolning,
för vilka politiken också är den enda eller huvudsakliga uppgiften, tillföra partiet den nödvändiga formella kapaciteten och teoretiska sakkunskapen. Man
får icke underskatta den betydelse för det socialdemokratiska partiets maktutvidgning på olika områden, som tillgången till denna på politiska uppgifter helt
inriktade stab av partimedlemmar utgör. Det går inte i längden att mot den~
samma ställa blott politiska amatörer, huru dugande de än äro på sina speciella
yrkesområden.
–··i
Fil. dr. Ivar Anderson i Svensk Tidskrift 1928