Print Friendly

Röda armén som krigsinstrument

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RÖDA ARMEN
SOM KRIGSINSTRUMENT
TYSKA SYNPUNKTER PÅ PROBLEMET
Av överstelöjtnant B. G. GEIJER
DET latenta hot, som Röda armens existens bakom järnridån utövat och utövar under det pågående kalla kriget och som medfört
Atlantpaktens ingående med ty åtföljande rustningar, har bedömts
och bedömes alltjämt ganska olika icke minst på AtlantpaktshålL
Det har understundom gjorts gällande, att Sovjetunionen för närvarande icke har något intresse av en expansion västerut. Dess
strategiska läge skulle därvid, då de utdragna flankerna bleve
ytterst sårbara, försämras och dess kraftresurser näppeligen räcka
till för att trygga dessa. Vidare anföres, att Sovjet främst måste
inrikta sig på det inre återuppbyggnadsarbetet och att läget i
satellitstaterna knappast kan betraktas som stabiliserat. I fråga
om de militära styrkeförhållandena medgives allmänt Sovjets betydande numerära överlägsenhet, som dock i hög grad skulle elimineras av Atlantpaktsländernas försprång framför allt på atomvapenområdet samt över huvud taget på den krigsindustriena fronten. På atombombens liksom på robotvapnens taktiska användning
fästes vidare stora förhoppningar.
Den kände tyske pansargeneralen Geyr v. Schweppenburg har
sammanfattat sin uppfattning om västerlandets krigspotential i
orden Atomvorsprung, Seeherrschaft, Luftmacht, Wehrwirtschaftspotential des Westens.
Även om röster på sistone höjts, som vilja göra gällande att det
kalla kriget väl kan pågå i ett tiotal år, är man dock överens om
att Tysklands medverkan vid Europaförsvarets uppbyggnad är ett
brådskande behov. Ty, Sovjets planer må vara vilka som helst.
kvar står dock möjligheten av ett försök att invadera Västeuropa,
vilket även kraftigt understrukits av Atlantpaktländernas militära
115
..
) ‘
l
B. G. Geijer
förgrundsfigurer i Europa, den amerikanske generalen Ridgway
och den franske marskalken J uin.
Ridgway yttrade sålunda i december 1952 i NATO:s försvarskrigsskola: »Jag avvisar såsom fullkomligt obefogad den farliga
åsikten att de potentiella angriparna icke önska krig och inte
komma att släppa lös kriget.» Och marskalk Juin har i början
av januari innevarande år uttalat: »Försvaret bör icke baseras på
fiendens förmodade avsikter utan på hans möjligheter.»
Utgår man därför från möjligheten att en rysk aggression kan
sättas i verket inom en icke avlägsen framtid, en aggression, varvid
enligt Ridgway Västerns styrkor skulle få ta emot svåra slag
utan att de därför skulle bli besegrade, så uppställer sig osökt
frågan, hur det krigsinstrument som Sovjet då skulle kunna utnyttja bör värdesättas.
Vid det försök att belysa denna fråga, som här kommer att göras,
tages allenast hänsyn till krigsinstrumentet Röda armen, enkannerligen markstridskrafterna. Sovjets totala krigspotentiallämnas
däremot å sido.
Vilka utgångspunkter har man då, när det gäller att försöka
bedöma Röda armen som krigsinstrumenU
År 1951 utkom i Tyskland en broschyr »Armee ohne Pathos. Die
deutsche Wiederbewaffnung im Urteil ehemaliger Soldatem. Broschyren utgör en sammanställning av svaren på en enquete till
ett antal prominenta tyska officerare, bland andra generalerna
Binmentritt och v. Sodenstern samt viceamiral Heye. Då de uppgifter rörande Röda armens styrkeförhållanden som angivas i
sagda broschyr äro mera detaljerade än de från Atlantpaktshåll
lämnade komma de här att utnyttjas.
Sovjetkrigsmaktens fredsstyrka utgör mer än fyra miljoner man,
därav i Röda armen omkring tre miljoner. Fredsorganisationen
omfattar 175 divisioner (artilleri- och lvdivisioner icke medräknade), av vilka sannolikt mer än en tredjedel är mekaniserade
divisioner. I den ryska zonen i Tyskland befinna sig för närvarande omkring trettio divisioner, varav tjugo mekaniserade eller
pansardivisioner. På grund av transportsvårigheter kan en förstärkning av dessa på kort sikt endast beräknas till ungefär ytterligare trettio divisioner. Vid krig stå mellan aderton och tjugo
miljoner man till förfogande, varför en utsvällning till minst 350~
400 divisioner är möjlig. Fredsdivisionernas mobilisering kan vara
slutförd på fem dagar och andra echelongens divisioner på trettio
dagar. Antalet stridsvagnar beräknas till 20 000. Totala antalet
116
Röda armen som krigsinstrument
flygplan har från ryskt håll uppgivits vara 25 000-30 000, av vilka
dock icke alla torde vara krigsdugliga. satellitstaternas väpnade
styrkor beräknas uppgå till omkring l 500 000 man med omkring
tolv pansardivisioner. Det är dock, säges det i broschyren, tvivelaktigt, om dessa kunna anses vara fullvärdiga (vollwertig), vartill
kommer, att en del av dem med säkerhet måste avses för ordningens upprätthållande i de olika länderna.
Detta är alltså den krigsmakt, som Sovjet skulle kunna disponera. Men dessa nakna siffror säga ingenting om instrumentets
beskaffenhet. När man vill bilda sig en uppfattning därom, finner
man allt mörklagt, icke blott i Sovjet utan även hos motparten.
Ingen utomstående får följa Röda armens övningar, inga fältreglementen och inga generalstabstidskrifter få komma i utomståendes
händer, allt är mörklagt. Och på samma sätt är läget i Atlantpaktens länder, där man ängsligt hemlighåller sin säkerligen mycket ingående kännedom om Röda armens värde. Kvar står därför
endast ett studium av Röda armens organisation vid världskrigets
utbrott och under detsamma samt av Röda armens prestanda under
kriget.
Utgångsläget för Röda armens organisation år 1939 var följande.
Under ledning av Frunsegenomfördes år 1923 en armeorganisation,
enligt vilken Röda armen klövs i två kategorier: kadertrupperna
med tvåårig tjänstgöringstid och territorialtrupperna med sammanlagt 8—11 månaders tjänstgöringstid, varunder fyra repetitionsövningar fullgjordes. Då alltså sammanlagt fyra årsklasser
årligen skule deltaga i repetitionsövningar vid territorialförbanden, som huvudsakligen utgjordes av infanteri, blev följden, att
dessa under repetitionsövningarna kunde dubbleras eller tredubblas. På så sätt uppstod territorialdivisioner av 2. och 3 ordningen.
Från början var relationen mellan territorial- och kaderförband
2: l, men redan år 1936 hade kaderförbanden ökats, så att relationstalet då uppgavs vara l: 3. Och år 1939 meddelade Voroschilov
vid XVIII. partikongressen den 13 mars, att ))hela vår arme denna
dag är organiserad enligt det enhetliga – och tillsvidare det enda
riktiga- kadersystemet». I samband härmed reorganiserades även
militärdistriktens ledning för att bättre kunna fylla de krav, som
mobiliseringsförberedelserna ställde.
Sannolikt påbörjades övergången till det totala kadersystemet
redan i samband med Hitlers ))Machtiibernahme)). Voroschilov sä-
117
) \
l
_;_____….,__……._……._____..:.______~—‘-~~ —–~- —
B. G. Geijer
ger nämligen i sitt tal bl. a.: »Territorialsystemet som grundval
för våra truppers organisation kom icke att motsvara de krav,
som ställdes på vår stat i samma ögonblick som de viktigaste länderna redan i fred intogo full krigsberedskap.» Under åren 1934-
1936 skulle alltså territorialförbanden ha reducerats från 75 % till
23 % av Röda armens fredsstyrka, för att under de därpå följande
tre åren helt försvinna ur organisationen.
Men denna omorganisation, säkerligen den mest betydelsefulla
sedan Röda armens grundande, kunde givetvis icke ha retroaktiv
verkan. Därför var också Röda armen vid världskrigets utbrott i
hög grad inhomogen till sin utbildning och dess förband säkerligen
av mycket skiftande kvalitet.
För att avlägsna detta missförhållande, som bjärt framträdde
under kriget mot Finland 1939-1940, vidtog den ryska krigsledningen omfattande åtgärder. Under Timoschenkos personliga ledning igångsattes omedelbart efter finska vinterkrigets slut ett intensivt utbildningsarbete inom Röda armen. Detta avsåg framför
allt att höja de lägre förbandens krigsduglighet icke minst vid
anfall, där infanteriets framryckning i skydd av artilleriets eldvals
praktiskt övades med skarp ammunition. Timoschenko var outtröttlig vid sina inspektioner, och hans iakttagelser därunder spredos
i hundratusentals exemplar inom armen.
När det gäller att söka värdesätta det ryska krigsinstrumentets
prestanda under den rysk-tyska kraftmätningen kan detta endast
göras med stöd av i huvudsak tyska källor, av vilka de viktigaste
äro: v. Tippelskirch: Geschichte des zweiten Weltkrieges, Guderian:
Erinnerungen eines Soldaten, Rendulic: Gekämpft, gesiegt, geschlagen, Halder: Hitler als Feldherr och Paget: Manstein. His
campaigns and his trial. I USA har vidare publicerats ett arbete:
Ely: The red army today, som utgör en resume av intervjuer med
avhoppade sovjetofficerare. I den mån andra källor komma att
åberopas, angives källans namn i varje särskilt fall.
Den ryska krigslitteratur som ansetts vara av ofarlig beskaffenhet och därför frigivits av censuren är starkt propagandabetonad.
Dock kan ur densamma ett och annat utläsas, framför allt i fråga
om det ryska artilleriets imposanta utveckling och om de stora
artillerislagens uppbyggnad.
Nu är emellertid ett utnyttjande av krigserfarenheter städse ett
ömtåligt problem. Generella slutsatser äro ofta farliga att förlita
sig på. Ofta beaktas därvid endast förhållandena på den ena sidan
och ofta dragas av en engångsföreteelse alltför vittgående lär- 118
Röda armen som krigsinstrument
domar. Och den tekniska utvecklingen rider fort. För ett par år
sedan uttalade också den kände tyske generalen Blumentritt, numera flitig medarbetare i amerikanska och irländska militärtidskrifter och författare till ett arbete om v. Rundstedt, några
varningsord mot ett blint anammande av krigserfarenheter. Han
anser dessa ofta vara av tvivelaktigt värde ur taktisk synpunkt.
Men trots detta framhåller han, att ett riktigt studium av krigshistorien i hög grad uppdriver omdömesförmågan och skapar
underlag för bedömning av »the spirit of military history». Och
man får icke förglömma, att Ludendorff uppger att planen för
slaget vid Tannenberg uppbyggdes på kännedomen om ryska armen, enkannerligen på den tyska uppfattningen om den högre
ryska ledningens »Schwerfälligkeit».
Nu angivna synpunkter måste beaktas vid användningen av det
till förfogande stående källmaterialet om den rysk-tyska kraftmätningen.
De katastrofala ryska nederlagen i de stora inringningsslagen
sommaren och hösten 1941 har man på många håll velat ta som
bevis på Röda armens svaga koncistens vid krigets början. Ja, man
har till och med, även på sistone i svensk militär press, velat göra
gällande, att de i främsta rummet berodde på en massdefaitism
av dittills oanat mått. Så enkelt ligger nog frågan dock icke till,
utan fullt acceptabla förklaringsgrunder kunna nog hittas. Som
sådana ha anförts: överraskningen (Churchill), tillämpning av
felaktig taktik mot de tyska pansarspetsarna, mot vilka de avdelade ryska vapnen visade sig ineffektiva (The red army today)
och den högsta ryska krigsledningens avsiktliga förbud mot varje
reträtt, även i fullständigt hopplösa lägen (Rendulic, Guderian,
v. Manstein och Geyr von Schweppenburg: Die grosse Frage). När
i oktober den tyska propagandan uppgav, att ryssarnavoro slagna
och att kriget på östfronten praktiskt taget var avgjort, så berodde detta meddelande icke blott på en avsiktlig förvanskning
av läget utan även på en fruktansvärd felbedömning av det ryska
krigsinstrumentet. Att frontbefälhavarna voro av annan uppfattning framgår av ett uttalande av Rendulic, som avser dessa händelser: »Wir wussten aus unmittelbarem Erleben, dass der Russe
wohl gewaltige Verluste erlitten hatte, dass er aber niemals geschlagen war und sich, ansgenommen in den Kesselschlachten, immer der letzten Entscheidung zu entziehen vermochte.»
I ännu egendomligare dager ställes den tyska oktoberkommu- 119
B. G. Geijer
niken, då den tyska krigsledningen enligt flera källor redan i
augusti hade kunnat fastställa sammanlagt 360 ryska divisioner i
stället för beräknade 200 divisioner, en i sanning katastrofal felbedömning. När den tyska krigsledningen det oaktat och trots det
av diversionen mot Kiev och den därpå följande gyttjeperioden
föranledda uppskovet så sent som i november upptog offensiven
mot Moskva, var det tyska krigsinstrumentet i hög grad förslitet,
vartill kom att vinterutrustning saknades. Alla förutsättningar för
ett fruktansvärt bakslag hade sålunda skapats. Och detta uteblev
ju, som bekant, ej heller. Det ryska motståndet hade under tiden
hårdnat, och nya trupper, bl. a. sibiriska, hade inrapporterats framför Guderians front. Och icke nog härmed, ryssarna hade under
den tyska offensiven enligt v. Tippelskirch samlat två starka grupper norr och söder om Moskva, beredda att slå till vid första lägliga
tillfälle. Och detta tillfälle yppade sig snart, sedan den tyska offensiven i december ohjälpligt kulminerat. Geyr v. Schweppenburg
uppger, att Stalin vid ett tillfälle yttrat, att »tre echelonger (på
djupet) är bättre än två». Det var här tydligen fråga om ryssarnas
andra echelong.
Tyska krigsledningens underskattning av ryska armens kvalitet
framträder icke minst i det nödrop, som Göring i slutet av
januari 1942 uppstämde, då han angav ryssarnas uppträdande
under finska vinterkriget som »die grösste Tarnung in der Weltgeschichte», ett uttalande som föranledde den finske krigshistorikern professor Korhonen till ett kraftigt genmäle. I detta gör Korhonen gällande, att de trupper som hösten 1939 insattes mot Finland voro sådana som Röda armens truppförband då i allmänhet
voro, att vid många truppförband manskap med mycket olika utbildning inställde sig vid mobilisering och att det vid tidpunkten
för överfallet på Finland knappast fanns några trupper av bättre
kvalitet i Röda armen, men väl i stor utsträckning sådana av
lägre.
Görings nödrop bör dock säkerligen främst betraktas som propaganda för att försöka bortförklara den självförvållade kris, som inträdde efter bakslaget vid Moskva och under den därpå följande
ryska vinteroffensiven 1941-1942. De oerhörda påfrestningar, som
det hårt medtagna tyska krigsinstrumentet då fick utstå, påfrestningar som ytterligare stegrades i följd av avsaknaden av vinterutrustning och den bristande tillförseln, kunde dock tyskarna trots
den ryska övermakten i huvudsak bemästra, även om fronten på
många ställen bröts och försvarsöar uppstodo. Hitlers beslut, sedan
120
~..··
Röda armen som krigsinstrument
han i december själv övertagit det direkta befälet på östfronten,
att ingen reträtt under några förhållanden fick vidtagas, har bedömts ganska olika. På många håll, även av sådana iakttagare,
som icke kunna beskyllas hysa någon som helst beundran för Hitlers så kallade fältherrekonst, har emellertid gjorts gällande, att
detta beslut i föreliggande fall måhända var riktigt, enär katastrofen vid en reträtt av psykologiska skäl lätt kunde ha tagit en
ännu större omfattning. Ett är säkert: tyskarna lärde sig under
denna tid att komma till rätta med underlägsna stridskrafter och
att vinna ett självförtroende gentemot ryssarna, som blev bestå-
ende ända till krigets slut. Eller som v. Tippelskirch uttrycker sig:
»Der deutsche Soldat gewann ans seinen iibermenschlichen Leistungen, ans dem Durchhalten in taktisch jeder liberkommenen Anschauung hohnsprechenden Lagen und ans der erfolgreichen Abwehr einer Dbermacht, die vielfach das Zwanzigfache der eigenen
Stärke betrug, ein Vertrauen zu seiner eigenen Kraft und zur
Dberlegenheit der deutschen Fiihrung im Kampfe, das ihm gegeniiber dem Russen ständig erhalten blieb und die Abwehrerfolge
der kommenden Jahre erst verständlieb macht.»
När den ryska vinteroffensiven 1941-1942, som kom att utsträckas över stora delar av den jättelånga fronten, frampå vårsidan ebbade ut, var även det ryska krigsinstrumentet hårt medtaget. Men trots alla förluster var Röda armen i stånd att snabbt
reorganisera sina förband och göra dem operationsdugliga. Tyskarna å sin sida ägde vid denna tidpunkt även möjligheter att
tillföra östfronten avsevärda förstärkningar.
Då Hitler i maj 1942 igångsatte sin sista stora offensiv på östfronten, var detta med hänsyn till de amerikanska rustningarna
den sista möjligheten för honom att samla huvuddelen av den
tyska hären mot Sovjet. Offensiven ansattes på södra delen av
fronten, där namnen Charkov, Krim, Stalingrad och Kaukasus beteckna den tyska målsättningen. Ganska snart visade det sig, att
ryssarna i mångt och mycket tillämpade ett annat taktiskt förfaringssätt än tidigare. Den order som Timoschenko i juli utfärdade är betecknande härför. Enligt denna gällde det i främsta
rummet att tillfoga fienden svåra förluster och att undvika, att
försvarsöar bildades. Det var viktigare att bevara en sammanhängande front än att till varje pris försvara varje fotsbredd
mark. Därför rekommenderades en elastisk krigföring vid reträtt.
Något avgörande nådde tyskarna icke, även om de ryska armeerna
i någon mån demoraliserades. Å ven denna tyska offensiv kulmine- 121
B. G. Geijer
rade snart, främst på grund av en målsättning, som icke stod i
proportion till disponibla krafter.
Redan innan stalingradtragedien inträffade, hade de tyska staberna för Hitler framlagt resultaten av sina bedömanden rörande
de ryska stridskrafterna. Dessa resultat visade, att ryssarna norr
om Stalingrad och väster om Volga disponerade nyuppsatta formationer om sammanlagt 1-1 1/2 million man samt i östra Kaukasus
och norr därom minst en halv million man. Den månatliga produktionen av frontdugliga stridsvagnar beräknades till minst 1200
vagnar. Och härtill kommo de amerikanska lend-lease-leveranserna, som nu började göra sig gällande.
Det var här tydligen fråga om Stalins »tredje echelong». Väl
höjde Stalin höga nödrop till sina allierade om snar hjälp, men
själv undvek han i det längsta att droppvis insätta de nyuppsatta
eller reorganiserade förband som han disponerade. Han avvaktade
med nerver av stål den tidpunkt, då den tyska offensiven ohjälpligt
hade kulminerat och den tyska fronten blivit uttänjd till bristningsgränsen, för att slå till och i ett slag omkasta läget på sydfronten. Stalingrad blev platsen för den första motstöten, snabbt
följd av stötar mot olika delar av den långa fronten.
De ryska vinteroffensiverna, som i hög grad tärde på tyskarnas
alltmera decimerade stridskrafter, ebbade först ut vid snösmältningsperioden 1943.
I februari samma år stod det klart för den tyska krigsledningen,
att den sista reserven på östfronten snart skulle vara förbrukad,
om icke fronten förkortades. Under de partiella reträtter som tyskarna vid denna tid tvingades att utföra kunde de relativt lätt
avvisa de påträngande ryska stridskrafterna, ja på sina håll även
gå till motanfall. Så kunde Charkov den 14 mars återtagas efter
en av v. Mansteins trupper utförd flankstöt. Det finns därför ingen
anledning att betvivla riktigheten av v. Tippelskirchs uppfattning,
att tyskarna ännu detta år hade stora möjligheter att med framgång föra en återtågsdefensiv. Hitler vidblev trots allt sin Stehenbleiben-princip. I avsikt att räta ut fronten och att samtidigt om
möjligt tvinga ryssarna till omgrupperingar insatte han i början
av juli sina sista reserver mot den ryska framspringande frontbågen vid Kursk. Försöket, som kostade båda sidor stora förluster,
särskilt i pansar – för tyskarnas del oreparabla – måste snart
uppgivas. I stället ansatte ryssarna en stort anlagd offensiv mot
den tyska frontbågen vid Orel norr om Kursk. Därmed övergick
initiativet på östfronten slutgiltigt till ryssarna, som tack vare
122
–·
-~— ——–
Röda armen som krigsinstrument
Sin övermakt kunde behålla det intill krigets slut. Den offensiv
som ryssarna sålunda inledde mot tyska Heeresgruppe Mitte, utsträcktes snart söderut ända till Svarta havet. styrkeförhållandena voro för tyskarnas del ytterst ogynnsamma. Enligt v. Tippelskirch uppgick fronten mellan Smolensk och Svarta havet till
sammanlagt l 000 kilometer. Efter ett par månaders strid var av
de 110 divisionerna på denna front en tredjedel så försvagad, att
den blott bestod av några svaga bataljoner. Av de övriga divisionerna fanns knappast någon, som räknade mer än hälften av fastställd styrka. Ånnu mera reducerade voro pansardivisonerna.
Några operativa reserver stodo i slutet av december icke längre
till högsta ledningens förfogande. Emot dessa försvagade fronter
stodo mer än 400 ryska divisioner, talrika kavallerikårer och mer
än 100 pansarregementen, ingående i pansarkårer eller självständiga pansarbrigader.
Den ryska krigföringen var under de oavbrutna ryska offensiver, som följde på Orelslaget, ytterst metodisk och undvek att
taga för stora risker. Man kände sig för genom på olika håll
successivt ansatta anfall, var en svag punkt fanns. Utgången av
de tyska avvärjningsslagen berodde på om försvarets krafter
räckte till att redan de första dagarna förhindra en genombrytning. Detta lyckades som regel, om reserver stodo till förfogande
eller kunde framskaffas från andra frontdelar. Ja, på sina håll
kunde t. o. m. verkningsfulla tyska motoffensiver ansättas. På
södra fronten tillfogade sålunda v. Manstein genom upprepade
motanfall ryssarna stort avbräck och svåra förluster. Men hade
de ryska stöttrupperna lyckats bita sig fast, kom det till svåra
strider, oftast med för ryssarna oproportionerligt stora förluster.
Var den ryska överlägsenheten redan vid första stöten alltför
stor och saknades tyska reserver, så ledde detta förfaringssätt till
genombrytningar, som fingo en ännu mera förhärjande verkan
genom att de tyska trupperna på angränsande fronter icke fingo
vika tillbaka, med påföljd att divisioner, armekårer och till och
med armeer blevo avskurna och inringade av de starka pansarmassor som ryssarna omedelbart insatte efter en lyckad genombrytning. I gynnsammaste fall kunde de avskurna tyska stridskrafterna med svåra förluster bryta sig ut ur inringningen.
Exemplen på båda fallen äro talrika, särskilt under vinteroffensiven 1943-1944, som utan avbrott anslöt sig till höstens strider,
nu även omfattande norra fronten, och som ebbade ut först vid
snösmältningen.
123
-~
B. G. Geijer
Under snösmältningsperioden kunde de tyska styrkorna icke i
erforderlig grad reorganiseras. Det var knappt med ersättningsmanskap, och det började tryta på vapen och utrustning i hemorten.
När ryssarna i slutet av juni 1944 efter en oerhörd uppladdning
av sina styrkor, möjliggjord av de nästan outsinliga tillgångarna
och av de allierades hjälpsändningar, riktade ett nytt dråpslag
mot de tyska fronterna, voro styrkeförhållandena ännu ogynnsammare för tyskarnas del. Heeresgruppe Mitte disponerade så-
lunda för sin oerhört långt utdragna front allenast 38 divisioner.
På genombrytningsfronten där artade det sig till en fullständig
katastrof för tyskarna, i det att sammanlagt 25 divisioner blevo
nedkämpade eller avskurna. Den 4 juli inrapporterade Heeresgruppe Mitte, att den på genombrytningsfronten, som var 350
kilometer bred, hade endast 8 divisioner att ställa emot 126 divisioner, 17 motoriserade brigader, 6 kavalleridivisioner och 45 pansarbrigader.
I detta slag visade det sig, att ryssarnas taktik hade avsevärt
förändrats, tack vare de artillerimassor som de disponerade och
deras nu oerhört överlägsna flyg. Endast på grund av att de förföljande ryska styrkorna kanaliserades in i en svårframkomlig
skogsterräng och därför med svaga styrkor kunde uppehållas, blev
det möjligt för tyskarna att med resterna av sina armeer och med
sammanrafsade förband bilda en ny front. Även på sydfronten
inträffade en liknande katastrof, och i norr avskars den norra
armegruppen samtidigt som den klövs itu.
När de ryska massorna i januari 1945 bröto ut ur sina brohuvuden vid Weichsel för att rikta ett sista dråpslag mot resterna
av de tyska armeerna och däri ingående sammanrafsade stridskrafter, räknade den tyska generalstaben med följande proportion
mellan de ryska och tyska stridskrafterna: 11: l för infanteriet,
7: l för pansaret och 20: l för artilleriet, vartill kom en förkrossande rysk övermakt i flyg.
I anslutning till dessa siffror gör Guderian följande reflektioner:
»Ich leide wahrlich nicht an einer Unterschätzung des deutschen
Soldaten. Er war hervorragend und konnte ohne Bedenken im
Angriff einer fiinffachen Dbermacht entgegengefiihrt werden. Bei
sachgemässiger Fiihrung hat er eine solche Obermacht an Zahl
allemal durch seine glänzenden Eigenschaften ausgeglichen und
gesiegt. Was ihm jetzt aber bevorstand, war nach fiinf Jahren
schweren Kampfes gegen ständige Ubermacht, bei absinkender Er- 124
Röda armen som krigsinstrument
nährung, Bewaffnung und Hoffnung auf den Sieg eine ungeheure
Belastung.»
Ånda in i det sista kunde tyskarna dock på många håll bjuda
segt motstånd. När de ryska pansarstyrkorna vällde fram från
Weichsel, kunde två tyska pansarformationer i norr och söder som
voro helt inringade slå sig ut. Och i de sista striderna framför
Königsberg kunde det tyska pansarvärnet och de tyska stormkanonerna nedkämpa icke mindre än 220 ryska stridsvagnar.
Tidigare har framhållits, att de tyska soldaterna redan under
vinterslaget vid Moskva genomträngdes av en känsla av att vara
de ryska överlägsna, ett förhållande som blev bestående hela kriget
igenom. Otvivelaktigt vunno ryssarna, såsom också redan påvisats,
sina framgångar endast tack vare sin enorma numerära och materiella övermakt. Det har även påvisats, att dessa framgångar
fingo betydligt större räckvidd än de bort få på grund av den
»Stehenbleiben»-krigföring, som Hitler tillämpade.
Av de citerade tyskarna ha särskilt Rendulic och v. Manstein
inlåtit sig på försök att analysera den ryska ledningen och den
ryske soldaten. Åven den finske militärförfattaren överste Y. A.
Järvinen har i sitt arbete »Kriget fortsätter» berört samma ämne.
Slutligen har en tysk officer, generalmajor Dethleffsen gjort ett
par uttalanden i samma fråga i den tidigare omtalade broschyren
Armee ohne Pathos.
Rendulic uppger bl. a.: »Vi hade under kriget fått intrycket,
att den högsta ryska ledningen var mycket god. Men vi hade också
snart kommit på det klara med att de lägsta befälhavarna och
cheferna i mellanskiktet lade i dagen just de egenskaper, som äro
karakteristiska för den stora massan i hären.» Det mest utmärkande draget hos den ryske soldaten anser Rendulic vara, att han
i följd av ryssens passiva inställning icke är lämpad för anfall
och icke för individuell strid, medan hans styrka ligger i försvaret.
Rendulic anser vidare, att den högsta ryska krigsledningen uppmärksammat detta missförhållande och sökt att med en våldsam
ökning av artilleriet uppväga detsamma. Ånnu så sent som under
slutstriderna i Ostpreussen 1945 kommer Rendulic i fråga om det
ryska lägre befälet och den ryska truppen till samma resultat,
då han säger: »De lägre befälhavarna ådagalade inget initiativ
och trupperna voro dåligt utbildade.» Man får emellertid härvid
icke förglömma, att det här var fråga även om ryssarnas sista
uppbåd.
v. Manstein återkallar vid sin karakteristik av Röda armen i
lO- 533443 Svensk T’iaskrift 1953 125
-~
i”
l
.,
B. G. Geijer
minnet de franska revolutionsarmeerna, med vilkas »dynamik» han
likställer Röda armens »dynamik», som utgjorde en kombination
av fanatism och terror. Fanatismen hade organiserats i form av
kommissariesystemet, som i sin tur organiserade terrorn. Boldaten
visste, att om han gick fram skulle han måhända dö, men han
visste också, att han med säkerhet skulle dö, om han gick tillbaka.
Efter de enorma förlusterna i krigets början måste manskapstillgångarna i Asien i oerhörd utsträckning tagas i anspråk. Detta
manskap besatt knappast några förutsättningar att kunna tillgodogöra sig mera än en elementär enskild utbildning i vapnens
bruk, men det besatt en oerhörd medfödd seghet och uthållighet.
Dessa egenskaper framträdde särskilt vid det passiva försvaret,
som ofta var otroligt segt. Men även vid anfall gjorde sig dessa
egenskaper gällande och gjorde det möjligt att mot samma front
och på samma dag ansätta ända upp till trettio anfall.
Liksom andra iakttagare anser v. Manstein, att det ryska artilleriets och det ryska pansarets utbildning stod på ett högre
plan. Hans omdöme gäller främst de ryska infanterimassorna.
Röda armens styrka låg därför enligt hans uppfattning icke i
dess kvalitet utan i dess kvantitet, detta icke minst på grund av
det lägre befälets oförmåga att bemästra oförutsedda lägen och
den svaga truppförbandsutbildningen i övrigt. Dessa svagheter
framträdde både vid anfall och vid försvar, framför allt vid reträtter, som ofta urartade till flykt.
General Dethleffsen å sin sida säger: »Det är snart tid på att
man åter drar sig till minnes, att talet om den ryske soldatens
oövervinnelighet icke är någonting annat än en sovjetrysk legend.
De tyska soldaterna i det sista kriget ha haft tillfälle att ingående
bedöma de ryska divisionernas stridsvärde. Där, varest det ännu
fanns intakta tyska förband, blevo sovjettrupperna ännu de sista
krigsdagarna tillbakaslagna.»
Järvinen, som i ovan berörda hänseenden i. stort sett är av
samma uppfattning som Rendulic, reserverar sig med hänsyn till
utvecklingen, då han säger: »Vilket kommer slutresultatet att bli,
om massan blir verkligt ‘personlig’~ Uppenbarligen, att betydelsen
av att ledaren dominerar ‘allt och alla’ minskas i samma mån som
individens egenart, omdömesförmåga och initiativkraft öka. Utvecklingen går tydligt och klart i den naturliga och hälsosamma
riktning, som tsarregimen så ängsligt fruktade. Framtiden kommer
att visa, vilken verkan den kommer att få på armen.»
En fransk författare, lieutenant-colonel Berteil, har även berört
126
Röda armen som krigsinstrument
denna fråga i den franska tidskriften Revue militaire d’information och kommit till ungefär samma resultat som Järvinen, då
han säger: »Man bör inte hänge sig åt några illusioner, att detta
system kommer att i framtiden bli det förhärskande, ty sovjetarmen reformerar som bäst sina subalternofficers- och underofficerskadrar. Och när denna utvecklingsprocess burit frukt blir helt
säkert den ryska armen i stånd att smidigare anpassa sitt uppträdande efter stridens växlingar.»
Det är givetvis icke möjligt att med stöd av Röda armens
prestanda under kriget och av de karakteristiker tyska krigsdeltagare lämnat dra några absoluta slutsatser om Röda armens
stridsvärde i detta nu. Framför allt får man icke förglömma, att
det icke går att generalisera och att motståndarens läge i olika
fall måste beaktas.
På minussidan anteckna tyska iakttagare de lägre ryska förbandens bristande operationsduglighet, beroende främst på det
lägre befälets otillräckliga utbildning och den med anledning
därav långt drivna schematiseringen, på plussidan åter framför
allt det ryska artilleriets kapacitet och det högre befälets förmåga.
Men även härvid får icke förglömmas, att den förmåga att leda
rörliga operationer, som det ryska högre befälet otvivelaktigt vid
flera tillfällen lade i dagen, i stor utsträckning applicerades på
fronter, där motståndet var ytterst ringa eller rent av obefintligt,
varför operationerna ofta mer eller mindre kommo att försiggå
i det »tomma rummet». A andra sidan får man ej heller glömma,
att det högre ryska befälet kan få ett bättre instrument att spela
på. Allt tyder på att detta i mångt och mycket redan nu är förhållandet. Mekaniseringen har fortgått, den ryska flygindustrien
har enligt den tyska dagspressen delvis med tysk expertis utvecklats, reajaktplanen ha skapats och flottan har förstärkts. Därtill
kommer att läget även i så måtto är gynnsammare för Sovjet
än år 1939, att efterverkningarna av territorialsystemet upphört
och Röda armen därför i utbildningshänseende är homogenare än
år 1939. General Dethlefssons ovan citerade uttalande återspeglar
därför kanske icke dagsläget.
127

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism