Robert L Wolkoff; Behovet av lojalitet
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
det personliga planet. Ochjämfört med
den knastertorre Feldt ärStenAndersson
betydligt mer öppenhjärtlig och
personlig.
’Jagville att politiskverksamhetskulle
vara rolig, helst lustbetonad”, skriver
han. Förmodligen ville han också skriva
en rolig bok. Han har- delvis -lyckats.
Där framträder också en politiker som
gillar debatten, showen och upptågen i
politiken -ja, det politiska spelet. Det
har han kryddat med en god portion
politiskintuition. Dennaintuition, denna
omedelbara känsla för vad som bör sägas
ROBERT L. WOLKOFF:
och göras, har han haft god användning
för. Exempelvis när han ordnade
demonstrationermot Sovjets inmarsch i
Tjeckoslovakien 1968 eller när han utan
att veta något om sakfrågan lovade att
stoppa skogsbesprutningen på Sergels
Torg 1979.
Där någonstans uppenbaras också att
Sten Andersson är en politiker som kan
tala med folket på torget på deras eget
språk. Det vore en olycka för svensk
demokrati om sådana politiker tillhörde
historien. För svensk socialdemokrati
vore det förödande.
BEHOVET AV LOJALITET
F
ör några år sedan löd tidningsrubrikerna: ”Rektorförbjuder
’Du gamla, du fria”’. Det var
en rasistisk grupp som stod
som initiativtagare till iden att skolavslutningen bör inledas med nationalsången. Rektoms beslut att förbjuda det
var förståeligt, om ändå minst sagt
klumpigt. Det slående var emellertid
den märkbara bristen på intellektuella
Loyalty, An Essay 011 the Morality ofRelatioiiShips.
George P. Aetcher 1993.
instrument med vilka man överhuvudtaget kunde diskutera problemet.
Samma brist har kommit till uttryck
i en lång rad samhälleliga frågor: De
religösa minoriteternas ansökan om
dispens for en viss sed; kulturkrocken
mellan det svenska juridiska systemet
och invandrargruppernas kutym; kvinnopartiet; medicinska frågor; maskebygget m fl
Alla dessa frågor är förknippade med
begreppet lojalitet. Och lojalitet är ett
begrepp som hittils, dess dominerande
384 SVENSK TIDSKRIFT
–
vardagliga inflytande på mänskliga förhållanden till trots, saknat en systematisk
filosofisk ochjuridisk behandling. En ny
bok, Loylty, An Essay on the Morality of
Relationships, av George P. Hetcher,
den ansedde professorn ijuridik vid det
amerikanska Columbia University, har
för avsikt att korrigera denna brist.
Lojalitet, enligt Heteher ӊr ursprunget
till det politiska livet, ett liv i vilket
samspel med andra blir det främsta sättet
att lösa problem”.
De moraliska teorier som alltsedan
1700-talet har dominerat västerländskt
tänkande, Kants ”deontologiska etik”
och Benthams ”utilitarianism”, är otillämpliga som vägledning i vardagsligt
moraliskt beteende. För Kant är moral
endast möjlig for människor så självständiga att de har total kontroll över sig
själva och kan agera utan hänsyn till sin
omgivning. FörBenthamärmoral endast
möjlig för den som inte tar hänsyn till
egenintresse, som endast tänker på det
samhälleliga kollektivet.Varken det ena
eller det andra tillhör verkligheten.
Samtidigt som dessa teorier faller,
anser Fletcher, faller också det västerländskabegteppet ”justitia”,vars grundläggande princip är just opartiskhet.
Rättvisa är, eller åtminstone skall vara,
blind. Problemet är emellertid att en
stor del av det vanliga människor gör
inte alls är blint och opartiskt. Det är
istället ett uttryck för lojalitet till min
familj, min grupp, mitt land, min Herre.
Och särskilt idag, då grupplojalitet är i
tilltagande, medan klyftan mellan nationalstaten och de diverse grupper den
inrymmer är allt mer uppenbar, är insikt
i denna aspekt på mänskliga förhållanden
allt mer nödvändig.
Det ärinte Fletchers avsikt att plädera
för lojalitet och mot opartisk rättvisa. Vi
mhte vänja oss vid en verklighet där
båda dessa livsåskådningar blandas. Om
man försöker ignorera den dynamiska
spänningen som alltjämt finns mellan
dem, då uppstår just den oförmåga att
hantera vardagliga spörsmål som under
senare år drabbat såväl Sverige som alla
andra länder i Väst.
Ingenstans ärdetta klarare än i diskussionen om invandrarpolitiken och rasismen. Hur kan man bestämma sig för en
viss politisk linje om man endast håller
sig till abstrakta resonemang baserade på
”moralisk rätt”? Hetehergörinte anspråk
på att ge ”det rätta svaret” till sådana
frågor. Han förnekar faktiskt att det
finnss ett sådan ”rätt” svar. Det som han
erbjuder är ett nytt ”realm ofdiscourse”.
Om man använder lojalitetsbegreppet, blir det möjligt att diskutera
problem utan vilda anklagelser av
”rasism” kontra ”landsförräderi”.Ty det
enkla, helt naturliga faktumet är att
”utomstående” (oavsett om det gäller
nationella förhållanden eller personliga)
”inte kan kräva samma behandling som
SvENsK T IDsKRIFT 385
de som ärföremål forlojalaförbindelser”.
Staten har ett legitimt intresse av att
kräva, och uppfostra barn till, lojalitet
gentemot nationen. Samtidigt har
minoritetsgrupper ett lika legitimt krav
på lojalitet gentemot gruppens intresse.
Staten, hävdar Fletcher, bör undvika att
använda rättens makt for att tvinga
människor att vara illojala gentemot sina
mest intima förhållanden. Aandra sidan
måste människor inom olika lojalitetsförhållanden visa hänsyn for det som
kan kallas ”public space”, inom vilken
varje individ har en plikt att behärska sig
själv för det allmännas väl.
En intellektuell aspekt på denna
”public space” är en diskussion där ideer
står for sig själva, i stället for den allt mer
dominerande ”perspectivalism”, som är
en förvanskning av lojalitet. Dess utgångspunkt är att man måste stödja dem
som tillhör den egna gruppen, oavsett
vad det tycker och tror. Kravet att kvinnorbörröstafor ettkvinnaparti eftersom
partiet består av kvinnor som därmed
fortjänar andra kvinnors lojalitet, är
typiskt i sammanhanget.
Fletcherpåpekaratt det finns enviktig
plats for patriotiska ritualer i forsöket att
skapa en gemensam nationell identitetsoch ansvarskänsla. Ett amerikanskt
perspektiv, förvisso. Om det hade varit
såatt densvenskaflaggan och densvenska
nationalsången var litet mer av alhnängods, då hade det emellertid varit omöjligt for rasister att så lätt kapa dessa
viktiga svenska nationella symboler.
När allt kommer omkring, hävdar
Fletcher, är vi våra lojaliteter. Vi är inte
människor-i-allmänhet eller ”världsmedborgare”. Vi är snarare nexus av
otaliga historiskt, geografiskt och kulturellt betingade förhållanden. Medan
liberalt tänkande tenderar att betona
individen, ochindividensfria val, betonar
en lojalitetsetik att forhållanden föregår
individen.
Dessutom, ”kommer lojalitet med
ett inbyggt moment av slump. Den som
funderar över sina lojaliteter bör vara
medveten om att saker och ting kunnat
vara annorlunda. Man kunde varit född
i ett annat land, man kunde gift sig med
någon annan, eller varit anställd vid ett
annat företag . : . Denna känsla av slump
. . . bör foranleda tolerans for andras
lojaliteter”. I mötet med människor av
andra lojaliteter, är det som forbinder
oss med dem inte abstrakta filosofiska
principer, utan det historiska självet,
som ”ger oss den mest övertygande
forklaringen varforvi börbehandla andra
somvåra brödersom delarett gemensamt
öde och levnadsvillkor.”
386 SvENsK T iosKRIFT
den knastertorre Feldt ärStenAndersson
betydligt mer öppenhjärtlig och
personlig.
’Jagville att politiskverksamhetskulle
vara rolig, helst lustbetonad”, skriver
han. Förmodligen ville han också skriva
en rolig bok. Han har- delvis -lyckats.
Där framträder också en politiker som
gillar debatten, showen och upptågen i
politiken -ja, det politiska spelet. Det
har han kryddat med en god portion
politiskintuition. Dennaintuition, denna
omedelbara känsla för vad som bör sägas
ROBERT L. WOLKOFF:
och göras, har han haft god användning
för. Exempelvis när han ordnade
demonstrationermot Sovjets inmarsch i
Tjeckoslovakien 1968 eller när han utan
att veta något om sakfrågan lovade att
stoppa skogsbesprutningen på Sergels
Torg 1979.
Där någonstans uppenbaras också att
Sten Andersson är en politiker som kan
tala med folket på torget på deras eget
språk. Det vore en olycka för svensk
demokrati om sådana politiker tillhörde
historien. För svensk socialdemokrati
vore det förödande.
BEHOVET AV LOJALITET
F
ör några år sedan löd tidningsrubrikerna: ”Rektorförbjuder
’Du gamla, du fria”’. Det var
en rasistisk grupp som stod
som initiativtagare till iden att skolavslutningen bör inledas med nationalsången. Rektoms beslut att förbjuda det
var förståeligt, om ändå minst sagt
klumpigt. Det slående var emellertid
den märkbara bristen på intellektuella
Loyalty, An Essay 011 the Morality ofRelatioiiShips.
George P. Aetcher 1993.
instrument med vilka man överhuvudtaget kunde diskutera problemet.
Samma brist har kommit till uttryck
i en lång rad samhälleliga frågor: De
religösa minoriteternas ansökan om
dispens for en viss sed; kulturkrocken
mellan det svenska juridiska systemet
och invandrargruppernas kutym; kvinnopartiet; medicinska frågor; maskebygget m fl
Alla dessa frågor är förknippade med
begreppet lojalitet. Och lojalitet är ett
begrepp som hittils, dess dominerande
384 SVENSK TIDSKRIFT
–
vardagliga inflytande på mänskliga förhållanden till trots, saknat en systematisk
filosofisk ochjuridisk behandling. En ny
bok, Loylty, An Essay on the Morality of
Relationships, av George P. Hetcher,
den ansedde professorn ijuridik vid det
amerikanska Columbia University, har
för avsikt att korrigera denna brist.
Lojalitet, enligt Heteher ӊr ursprunget
till det politiska livet, ett liv i vilket
samspel med andra blir det främsta sättet
att lösa problem”.
De moraliska teorier som alltsedan
1700-talet har dominerat västerländskt
tänkande, Kants ”deontologiska etik”
och Benthams ”utilitarianism”, är otillämpliga som vägledning i vardagsligt
moraliskt beteende. För Kant är moral
endast möjlig for människor så självständiga att de har total kontroll över sig
själva och kan agera utan hänsyn till sin
omgivning. FörBenthamärmoral endast
möjlig för den som inte tar hänsyn till
egenintresse, som endast tänker på det
samhälleliga kollektivet.Varken det ena
eller det andra tillhör verkligheten.
Samtidigt som dessa teorier faller,
anser Fletcher, faller också det västerländskabegteppet ”justitia”,vars grundläggande princip är just opartiskhet.
Rättvisa är, eller åtminstone skall vara,
blind. Problemet är emellertid att en
stor del av det vanliga människor gör
inte alls är blint och opartiskt. Det är
istället ett uttryck för lojalitet till min
familj, min grupp, mitt land, min Herre.
Och särskilt idag, då grupplojalitet är i
tilltagande, medan klyftan mellan nationalstaten och de diverse grupper den
inrymmer är allt mer uppenbar, är insikt
i denna aspekt på mänskliga förhållanden
allt mer nödvändig.
Det ärinte Fletchers avsikt att plädera
för lojalitet och mot opartisk rättvisa. Vi
mhte vänja oss vid en verklighet där
båda dessa livsåskådningar blandas. Om
man försöker ignorera den dynamiska
spänningen som alltjämt finns mellan
dem, då uppstår just den oförmåga att
hantera vardagliga spörsmål som under
senare år drabbat såväl Sverige som alla
andra länder i Väst.
Ingenstans ärdetta klarare än i diskussionen om invandrarpolitiken och rasismen. Hur kan man bestämma sig för en
viss politisk linje om man endast håller
sig till abstrakta resonemang baserade på
”moralisk rätt”? Hetehergörinte anspråk
på att ge ”det rätta svaret” till sådana
frågor. Han förnekar faktiskt att det
finnss ett sådan ”rätt” svar. Det som han
erbjuder är ett nytt ”realm ofdiscourse”.
Om man använder lojalitetsbegreppet, blir det möjligt att diskutera
problem utan vilda anklagelser av
”rasism” kontra ”landsförräderi”.Ty det
enkla, helt naturliga faktumet är att
”utomstående” (oavsett om det gäller
nationella förhållanden eller personliga)
”inte kan kräva samma behandling som
SvENsK T IDsKRIFT 385
de som ärföremål forlojalaförbindelser”.
Staten har ett legitimt intresse av att
kräva, och uppfostra barn till, lojalitet
gentemot nationen. Samtidigt har
minoritetsgrupper ett lika legitimt krav
på lojalitet gentemot gruppens intresse.
Staten, hävdar Fletcher, bör undvika att
använda rättens makt for att tvinga
människor att vara illojala gentemot sina
mest intima förhållanden. Aandra sidan
måste människor inom olika lojalitetsförhållanden visa hänsyn for det som
kan kallas ”public space”, inom vilken
varje individ har en plikt att behärska sig
själv för det allmännas väl.
En intellektuell aspekt på denna
”public space” är en diskussion där ideer
står for sig själva, i stället for den allt mer
dominerande ”perspectivalism”, som är
en förvanskning av lojalitet. Dess utgångspunkt är att man måste stödja dem
som tillhör den egna gruppen, oavsett
vad det tycker och tror. Kravet att kvinnorbörröstafor ettkvinnaparti eftersom
partiet består av kvinnor som därmed
fortjänar andra kvinnors lojalitet, är
typiskt i sammanhanget.
Fletcherpåpekaratt det finns enviktig
plats for patriotiska ritualer i forsöket att
skapa en gemensam nationell identitetsoch ansvarskänsla. Ett amerikanskt
perspektiv, förvisso. Om det hade varit
såatt densvenskaflaggan och densvenska
nationalsången var litet mer av alhnängods, då hade det emellertid varit omöjligt for rasister att så lätt kapa dessa
viktiga svenska nationella symboler.
När allt kommer omkring, hävdar
Fletcher, är vi våra lojaliteter. Vi är inte
människor-i-allmänhet eller ”världsmedborgare”. Vi är snarare nexus av
otaliga historiskt, geografiskt och kulturellt betingade förhållanden. Medan
liberalt tänkande tenderar att betona
individen, ochindividensfria val, betonar
en lojalitetsetik att forhållanden föregår
individen.
Dessutom, ”kommer lojalitet med
ett inbyggt moment av slump. Den som
funderar över sina lojaliteter bör vara
medveten om att saker och ting kunnat
vara annorlunda. Man kunde varit född
i ett annat land, man kunde gift sig med
någon annan, eller varit anställd vid ett
annat företag . : . Denna känsla av slump
. . . bör foranleda tolerans for andras
lojaliteter”. I mötet med människor av
andra lojaliteter, är det som forbinder
oss med dem inte abstrakta filosofiska
principer, utan det historiska självet,
som ”ger oss den mest övertygande
forklaringen varforvi börbehandla andra
somvåra brödersom delarett gemensamt
öde och levnadsvillkor.”
386 SvENsK T iosKRIFT