Riv partiernas pyramider

RIV PARTIERNAs PYRAMIDER
PATRIK ENGELLAU
Dagens partier tillhör de sista återstående tayloristiska organisatior1erna. Framtidens partier
kommer att vara löst sammanhållna nätverk vars framgång bestäms av kandidaternas
kvalitet och förtroende hos väljarna, inte av partiledningarnas.
i har knappt någon
debatt om demokratins innebörd.
Det är synd, ty om
vi grep oss frågan
an skulle VI kanske stå mindre
handfallna infor några av dagens
problem, till exempel politikerforaktet och vilsenheten infor
framtiden.
Jag hävdar härmed (lite på prov
och som ett inlägg i den obefintliga
debatten):
– att den faktiskt existerande svenska
demokratin innehåller två väsensskilda inslag, nämligen marknadsdemokrati och gemenskapsdemokrati,
– att dessa två inslag inte längre
samverkar med varandra på ett for
PATRIK ENGELLAU är ordförande i
Föreningen. Den Nya Välfärden och
har bia skrivit boken Självständiga
kommuner – mer medborgarmakt
kommunerna, Timbroförlag 1991.
nationen fordelaktigt sätt samt
– att vi måste forändra demokratins
fom1 om vi ska kunna bevara de
omistliga värden som finns i vardera
inslaget.
Eller mer pang på rödbetan: att
Sveriges politiska system, inte minst
partiväsendet, är foråldrat och bör
forändras.
Den moderna västerländska
demokratin växte fram och
utvecklades parallellt med den
moderna marknadsekonomin.
Marknadsdemokratin
Väljarna är konsumenter och
partierna är producenter. Valen
motsvarar köptillfillen. Infor valen
presenterar partierna/ producenterna
sma program/ produkter for
väljarna/konsumenterna. Valkampanjerna är som marknadsdagar, där
kunderna forväntas traska runt bland
stånden och undersöka varorna for
att till slut göra sitt val och klippa till
SVENSK TIDSKRIFT
med ett köp. Media agerar
Konsumentverk och synar varorna i
sömmarna på ett mer kompetent och
oforsynt sätt än vad en normal
konsument klarar av. Varorna håller
nonnalt i tre år, sedan är det dags for
ny upphandling.
För de flesta medborgare är detjust
rätten att välja och vraka mellan olika
leverantörer av politik som utgör
demokratins innersta väsen. (Om
man frågar folk vad de menar med
demokrati brukar de flacka lite med
blicken och sedan mumla något om
att ”det är väl när man far rösta på
olika partier”.)
Det enda som skiljer demokratins
och marknadens röstsedlar åt
(forutom att de forra är tråkiga små
papperslappar, medan de senare har
fina bilder av till exempel Selma
Lagerlöf och Carl von Linne) är att
man kvalificerar sig for demokratins
sedlar genom medborgarskap snarare
än arbete samt att marknaden till
25
skillnad från politiken tillåter och
rentav uppmuntrar graderad rösträtt.
Marknadsdemokratin ger medborgama makt genom rätten att välja ett
annat parti. Gemenskapsdemokratin
ger medborgaren makt genom rätten
att tala for sin åsikt. Med Hirschmans
uttryck arbetar den forra med ”exit”
och den senare med ”voice”.
” Gemenskapsdemokratin
är historiens ädlaste form för
kollektivt bes/utsfattande.
De ben’irda trä.ffas och
diskuterar, tar argument och
väger skäl och Jattar så
småningom beslut. Byalaget
är den ursvenska varianten,
torget i det antika Aten den
internationella förebilden.
”
Människor lever i flock. Det blir
alltid osämja och åsiktsskillnader.
Konflikterna måste kunna hanteras.
En dålig metod är att slåss om vem
som har rätt. En lite bättre metod är
att någon utser sig själv till diktator,
till en ”Leviathan”, for att tala med
Thomas Hobbes. Gemenskapsdemokratin är historiens ädlaste fom1
for kollektivt beslutsfattande. De
berörda träffas och diskuterar, tar
argument och väger skäl och fattar så
småningom beslut. Byalaget är den
ursvenska varianten, torget i det
antika Aten den internationella
forebilden.
Industrialismen (eller, for att vara
26
mer exakt, dess forelöpare jordbruksskiftena) slog sönder byalaget. Men
själva byalaget var bara en av de
uppenbarelseformer i vilka historien
låtit denna sorts demokrati ta sin
skepnad. Att människor fredligt och
med ömsesidig respekt for varandra
kan resonera sig fram tilllösningar på
gemensamma problem är ett tecken
på social träning och civilisation.
Gemenskapsdemokratins omistliga
kärna kan uppträda såväl
bostadsrättsforeningen och idrottsklubben som i byalaget.
Den lyckliga föreningen
Industrialismens stormvind skapade
nya sociala
kollektiv.
kombinationer, nya
Det som skapade
tillliörighet var inte längre byn, utan
klassen. Borgare for sig, arbetare for
sig, småbrukare for sig, tjänstemän
och andra mellanskiktare for sig.
Så uppstod dagens partier och
folkrörelser. Alla dessa organisationer
omfattade kollektiv, och kollektiven
måste fatta beslut. Den gamla
demokratin återfaddes i ny gestalt.
Åter samlades man till möten,
lyssnade på tal, skärpte sina skäl och
argumenterade. Sverige lyckades att
inom partierna erövra byalaget åter.
Under ett halvsekel kring
nittonhundratalets mitt samverkade
marknadsdemokratin och gemenskapsdemokratin på ett så underbart
sätt att man inte ens upptäckte att två
helt olika och väsenskilda storheter
var inblandade.
SVENSK TIDSKRI FT
Gemenskapsdemokratin firade
triumfer inom partierna. Handlingslinjerna och progranm1en fastställdes
i ”demokratisk” ordning, vilket inte
alls betydde att medlemmarna
anställde holmgång efter marknadens
forebild, utan att man lyssnade,
resonerade, hunmude, tog intryck
och kompromissade for att värna om
kollektivets fortsatta sammanhållning. Kollektivet var en levande
organism, starkare och viktigare än
någon av de individer varav den
bestod. Strävan efter att hålla samman
och utveckla kollektivet skänkte
mening åt individernas insatser.
När det sedan gällde kampen
mellan partierna gällde marknadsdemokratins principer, åtminstone i
valtider. I kampen om mandaten
råder inte solidaritet, utan djungelns
lag, precis som fråga om
konkurrensen på marknaden.
Den nya motsägelsen
Liksom industrialismen bröt sönder
bondesamhällets naturliga kollektiv
håller den framväxande humankapitalismen på att omintetgöra
industrikapitalismens olika kollektiv.
Klasskänslorna vittrar bort. Medborgarna definierar sig inte längre
genom klasstillhörighet. Unge
Mikael är inte arbetargrabb, utan
body builder. Ebba-Louise känner
sig inte som en högerkraft, utan som
konststuderande och vän av
ozonskiktet.
När känslan av tillhörighet till
<
o
:c
m
z
kollektivet urlakas blir det
meningslöst att gå på kollektivets
möten. Varfor ska man värna om
arbetarklassens intressen om man inte
tycker sig tillhöra arbetarklassen?
Och Ebba-Louise definierar sig själv
som just Ebba-Louise, inte som
medlem av borgarklassen. Den
traditionella borgerligheten tappar
känslan av samhörighet.
u börjar gemenskapsdemokratin
bryta samman.
Partierna forlorar sin forankring och utvecklas till klubbar for
specialintresserade. Den ene
ungdomspolitiker, den andre body
builder, den tredje skinhead, den
fjärde hacker. Det finns en subkultur
for varje smak. Men den subkultur
som mopsar upp sig och tycker sig ha
rätt över de andra gör sig löjlig.
När partiledningarna nu
pliktskyldigast besöker partimötena
träffar de pensionärer, som minns hur
det var forr, och folk som aspirerar
att bli ombudsmän, nostalgiker och
karriärister, kort sagt. Hur ska man
kunna överlåta åt sådana att fatta
viktiga beslut om partiets program?
Vad tar man sig till med en
partikongress som forväntas ha
olämpliga åsikter? Reducerar
kongressen från beslutande till
rådgivande organ? Och vad händer
då med den ståndaktiga spillra som
ännu trodde på demokratin, på
gemenskapsdemokratin Inon1
partierna?
När gemenskapsdemokratin fortvinar upphör idealiteten. Nu vill
partifolk ha betalt. Vi saknar resurser,
lyder det ständigt återkommande
klagoropet. Produktverkstaden slutar
fungera, partierna utarbetar inte
längre några program, varken
vmoner eller övertygande detaljer.
Det är for övrigt säkrast så, man törs
inte gå till val på något konkret som
skulle kunna oroa marginalväljare.
Så utarmas även marknadsdemokratin. Om politikerna varit
korvfabrikanter hade löftena
datummarkerats ”otjänlig efter
valdagen”. Konkurrerande foretag
har lärt sig att aldrig tala illa om
varandra; konkurrerande politiker
gör inget annat. Konkurrerande
foretag törs inte avvika från
sanningen; konkurrerande politiker
törs inte hålla sig till den.
Isande sanning
Medborgarna går inte längre till sitt
parti for att på ett civiliserat sätt
dryfta och lösa sma kollektiva
problem. Dilemmat är att de inte
heller går någon annanstans i detta
ärende. Den isande sanningen är att
det inte finns någon annanstans att
gå. Antag, till exempel, att rasister
härjar på gatorna. Förut hade saken
kunnat tas upp med rasisternas
pappor i arbetarkommunen (eller på
Rotary, for den delen) eller
SVEN SK TIDSKRIFT
rasisternas mammor 1 mjölkaffåren.
Men nu? Nu finns mga fora, inga
torg, inga lokaler, kort sagt inga
institutioner, där viktiga, kollektiva
angelägenheter kan behandlas.
Gemenskapsdemokratin har slutat
fungera i vårt land.
Ingen fråga är viktigare for dem
som känner ansvar for nationen än
foljande: Hur konstruerar vi de nya
institutioner som behövs for
kollektivt, gemensamt beslutsfattande? Klassbaserade partier duger
inte eftersom de gemensamma
frågorna sträcker över
klassgränserna, kyrkorna duger inte
eftersom folk inte går i kyrkan,
folkrörelserna duger inte eftersom de
inte längre fungerar som folkrörelser,
idrottsrörelsen och miljörörelsen har
for snäva intressen.
Det är dags att återuppfinna
kommunerna. Kommunerna skapades år 1862 under ett omvälvande
skede i Sveriges historia. En ny tid,
industrialismen, bröt in och krävde
nya institutioner. Det krävdes nya
former for lokalt, demokratiskt
beslutsfattande.
Vi vet hur det gick. Konununerna
blev sedermera tröga, byråkratiska
kolosser. Tanken att gå till
27
<
o
m
r
:r:
m
m
z
kommunstämman för att dryfta
viktiga lokala angelägenheter känns
fullständigt främmande för nutidens
medborgare.
Sverige behöver nya, levande
kommuner, dit alla medborgare kan
gå för att diskutera viktiga saker, till
exempel just rasismen på gatorna,
knarket i den lokala skolan, huruvida
snöröjningen ska kostas på lite mer,
om skolpengen ska höjas med en
tusenlapp vilket kanske blir 25 öre på
kommunalskatten, om korvkiosken
på torget ska ra bygga ut när det nu
är så mycket busliv på nätterna i alla
fall.
Leninistisk illusion
Löjliga småfrågor, säger någon. Visst.
Livet består av småfrågor.
Föreställningen om stora
övergripande sammanhang är en
leninistisk illusion. Demokratins ide
är att vi löjliga småmänniskor med
våra löjliga småproblem ska
bestämma. I en levande kommun ska
alla människor kunna vara med och
bestämma om de vill. De behöver
inte vara valda ombud, eJ ens
partimedlemmar.
Självklart måste sådana kommuner
vara mycket mindre än dagens jättar,
som för övrigt i genomsnitt är
mycket större än europeiska
normalkommuner. Kommundelar på
några tusen personer borde ha rätt att
knoppa av, inte bara på låtsas, som i
fråga om dagens kommundelsnämnder, utan på riktigt. En
28
gång hade Sverige 5 000 kommuner.
Kanske är det för många, kanske är
det lagom.
Det finns förstås problem med
förslaget. Om alla rika kommundelar
knoppar av står de fattiga kvar med
ohanterliga kostnader. Det behövs ett
mellankommunalt utjämningssystem
utan statlig inblandning (i
Medborgarnas Offentliga
Utredningar 1991:3 Självständiga
kommuner, finns en teknisk lösning).
den nya kommunen blir
politiken levande och meningsfull för
vanliga medborgare. Det hålls
kommunstämma exempelvis varje
onsdagskväll. Alla vet på förhand vad
som ska diskuteras. Det står i
tidningen och på anslagstavlan på
SVENSK TIDSKRIFT
torget. Alla kan komma dit och
diskutera, precis som på torget i det
antika Aten. (Antalet röstberättigade
medborgare i Aten var för övrigt
ungefar lika stort som i Södertälje
kommun. Det är något att tänka på
för dem som inte tror att kvalitet kan
uppträda små sammanhang.)
Politikerföraktet rar sig en dödsstöt.
Envar kan bli sin egen kommunpolitiker.
Partiernas roll
När gemenskapsdemokratin hanteras
nya former kan partierna
koncentrera s1g på sm marknadsdemokratiska funktion. Det
viktiga blir inte hur partiprogrammet
har tillkommit, det viktiga blir att det
<
o
r
:r:
z
verkligen finns ett program som kan
övertyga väljarna. En Volvo tillverkas
inte i demokratiska fom1er, men den
säljs ”demokratiska” former.
Köparna kan välja och vraka. När
man forsöker tillverka bilar
demokratiska former far man
Trabanter. Sådana bilar går inte att
sälja om köparna far välja fritt.
Medborgarna bör ha rätt till samma
kvalitet när det gäller politiska
program som när det gäller
kommersiella produkter. När
medborgaren frågar exempelvis ”Vad
tänker Du göra med sjukvården?” ska
politikerna kunna ge ett genomtänkt
och trovärdigt svar. Det kan ingen
politiker idag. Politiken bör, for att
främja demokratin, framtiden
forsöka bli minst lika seriös som den
konunersiella marknaden.
Osäkert svar
Ett framtidsparti konuner att ge ett
tydligare svar på frågan ”Vem är
politikernas uppdragsgivare?” Idag är
svaret osäkert. På sätt och vis är svaret
partimedlemmarna, for det är
partimedlemmarna som sätter
kanelidaterna på listan, i vaije fall i
vissa partier. På sätt och vis är svaret
partiledningen, for om kandidaten
inte uppfor sig som partiledningen
vill så har den metoder att peta
honom. På sätt och vis är svaret
väljarna, fOr det är väljarna som lagt
listan i kuvertet. Politikerna ska tjäna
två … tre herrar. Vem är det då som
bestämmer?
Marknadsdemokratin forenklar
relationerna och gör väljaren till
ensam herre och uppdragsgivare.
Ombudet ska vara ansvarigt infor
väljarna, punkt slut. (Sedan måste
forstås ett parti kunna skydda sitt
”varumärke” från galningar och
forvägra vissa olämpliga personer att
uppträda med partibeteckningen.
Men detta är tekniska problem som
går att lösa. En metod är att partiet
nöjer sig med att auktorisera
personvalskandidater som efter
auktorisationen står på
ungefår som när
godkänner friskolor.)
egna ben,
skolverket
Kandidaternas kvalitet
Partierna tillhör de sista centralstyrda,
tayloristiska organisationerna som
återstår i landet. Resten av landets
foretag och andra organisationer
omdanar sig efter parollen
”medarbetarna är vår främsta resurs”.
Ett framtidsparti kommer på
liknande sätt att betrakta ombuden,
politikerna, som sin främsta resurs.
Det är politikerna som ska
konfrontera väljarna och öka partiets
marknadsandelar. Det är kandidaternas kvalitet, inte partiledSVENSK TIDSKR.IFT
ningens, som kommer att bestånuna
partiets öde. Dagens fixering vid
partiledningarna är en reminiscens
från en tidigare era.
Precis som moderna organisationer
andra delar av samhället konm1er
framtidens partier att bli mer löst
sammanhållna nätverk av självständiga, kompetenta individer som
uppträder mer som egna foretagare
än som traditionella arbetare. Det
betyder inte att varenda politiker ska
starta eget, men det betyder att de
alltmer kommer att uppträda som
personvalskandidater.
Personliga kontakter
Framtidspartierna konuner troligen
att tilldela vaJje personvalskandidat
ett eget distrikt i valkretsen. ”Här,
Nina, är Ditt område”, säger partiet
till politikern, ”ut och kyss bebisar
och skaffa Dig röster!” Så kan Nina
skapa sig personliga kontakter med
väljarna. Hon lär känna dem och vice
versa. Idag står media mellan
politikerna och medborgarna och
vrider budskapen. Det som inte kan
sägas på tio sekunder kan inte sägas
alls, det vet alla politiker, for TV
beviljar inte längre repliker. Med
personvalssystemet kan ett av
demokratins fundament återskapas,
nämligen den direkta kontakten
mellan uppdragsgivare och ombud.
29
<
o
r
rn
z