Regeringen och utrikespolitiken


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Regeringen och utrikespolitiken
Sovjetunionens regeringschef hr Kosygin
besökte Sverige några dagar i juli. Besöket var av officiell natur, alltså ett
statsbesök. Man kan undra vad denna
egendomliga kvarleva från en annan
tidsålder skall tjäna till, såvida inte besöken bara är avsedda att bilda bakgrund till artigheter länderna emellan.
Särskilt ställer man frågan, när besöken
icke utväxlas mellan respektive länders
statschefer. Ty med all aktning för både
den höge gäst som kom till Sverige och
för hans värd, men ingen av dem är
dock statschef. Man skulle kunna säga,
att besöket ej rörde sig på allra högsta
• o
n1va.
Om både nyttan och lämpligheten av
dylika möten kan diskuteras, är det
dock tydligt, att när regeringen utfärdat inbjudan eller mottagit en sådan
måste besöken försiggå enligt internationellt protokoll. Därför får vi se statsministern inspektera hederskompanier,
vilket icke alldeles passar honom, och
för den delen icke passade hr Kosygin
heller. Men om internationell hövlighet
fordrar ceremonier, skall de genomföras.
Hövligheten bör utsträckas längre. Demonstrationer i form av exempelvis
flaggskändning mot en person som mottagit en officiell inbjudan av den regering, som vårt land har, är under alla
omständigheter förkastliga.
Detta innebär ej att den enskilde
medborgaren solidariserar sig med vare
sig inbjudaren eller – och man får förutsätta att det här icke gäller personen
– den politik, som den inbjudnes land
för eller fört. Ej minst i sådana fall skall
man välja rätt tid och rätta former för
sin opposition. Vi har t.ex. all anledning
att uppmärksamma och påtala, att våra
egna regeringsmedlemmars resor alltmera har gått i österled; vi bortser då
från nordiska resor eller utrikesministerns resor till FN. Hr Kosygin gjorde
den artighetsgesten, att han redan nu inbjöd hr Erlander till ett nytt besök. Det
måste ha varit ett utslag av den senares
berömda skämtlynne som kom honomatt
enligt egen uppgift svara ”inte förrän
efter 15 september”. Skulle orden tagas
bokstavligt, vilket de mindre skämtsamma ryssarna förmodligen gör, innebar
de, att hr Erlander, för den händelse han
skulle komma att sitta kvar efter valen,
avsåg att genast störta över till Moskva.
Det är osannolikt, att han nu vidhåller
den tanken.
Att hr Kosygin mottages med värdighet betyder vidare icke att vi solidariserat oss med vad Stalin gjorde med de
baltiska staterna, ej heller att vi glömt
Raoul Wallenberg, ej heller att vi är
oberörda av den sovjetryska antisemitismen av i dag, ej heller att vi kan acceptera kulturpolitiken i en nation, som
undertrycker verk av en Nobelpristagare eller låter författare med originalitet och patos dömas av politiska domstolar som landsförrädare. Vi kan göra
affärer med en sådan nation, och veterligen är den en samvetsgrann handelspartner. Vårt handelsutbyte kan utvecklas ytterligare. Detta är naturligt, och
därigenom uppehålls på korrekt sätt
kontakt med en stat som är vår granne.
Men denna kan ej sälja sina åsikter, och
vi vill ej köpa dess politik.
Därför är det mest orimliga med dessa högtidliga statsbesök de timmar, då
de s.k. statsmännen sätter sig ned för att
tala om politiska frågor eller göra gemensamma bedömanden. Man frågar sig
om icke ambassaderna sköter sina sysslor. Vad fanns det för mellanhavande,
litet eller stort, mellan Sverige och Sovjetunionen som icke respektive ambassadörer vet mycket mera om i minsta detalj än hrr Erlander och Kosygin? Tron
att statsråd är kompetenta till allt är
visserligen vitt utbredd, men blir icke
mera riktig för den skull. Därför borde
hr Erlander behandla sådana statsbesök
som de konventionella företeelser de är
och icke sitta ned till något förhandlingsbord. Ty att statsministern bjuder
in en utländsk regeringschef för att denne skall få tillfälle att utöva press på
svensk politik, i detta fallet till mera
följsamhet med den sovjetiska, borde
verkligen vara alldeles uteslutet.
Tyngdpunkten i de politiska samtalen
tycks ha legat på att hr Kosygin tillät
sig att blanda sig i svensk politik och att
begära att Sverige skall erkänna Östtyskland. Detta skedde praktiskt taget
till ackompangemang av de skott, varmed östtyska poliser brutalt sköt ned
två män, som på olika ställen försökte
komma över gränsen till Västtyskland.
Om de begivit sig i båt till Sverige och
påträffats på vår gräns hade detsamma
301
inträffat. De hade hänsynslöst skjutits.
Med detta land, under ledning av en av
de ödmjukaste stalinanhängare som funnits, detta land där ofriheten är längre
driven och den stenhårda militarismen
är i princip hårdare än t.o.m. i Sovjetunionen, skulle Sverige upptaga närmare
och mera vänskapliga förbindelser. Det
är en ide som är varmt förordad av hr
Hermansson och av en grupp socialdemokratiska riksdagsmän med hr Stellan
Arvidsson i spetsen. Det är möjligt att
denna grupp bibragt hr Kosygin tron att
Sverige vore den plats i den fria världen
som skulle vara mest lämpad för att
härbärgera en trojansk häst. Man torde
kunna lita på att hr Erlander avböjt att
stå till tjänst.
Det bör observeras vad som i tysthet
försiggick medan hr Kosygin var här.
Ena timmen satt han med hr Erlander
och diskuterade kriget i Vietnam, och
statsministern förklarade efteråt att
hans sovjetiska gäst varit djupt bekymrad inför möjligheten av att ett tredje
världskrig skulle kunna bryta ut i Europa. Återkommen till Haga slott överlade gästen i telefon med sin medregent i
Moskva om ryska trupper skulle användas eller ej för att med våld undertrycka
det försök till självständighet gentemot
Sovjetunionen som börjat i Tjeckoslovakien. Kanske skedde samtalen i själva
verket från Harpsund. I varje fall borde
hela händelseförloppet under dessa julidagar ha demonstrerat för hr Erlander, på vilken nivå han och hans regering står ifråga om gästande statsmän.
302
Efter Stockholm flög hr Kosygin till
mötet i Warszawa.
Men fortfarande visade sig statsministern ha en fast tilltro till hr Kosygin. Annu i början av augusti, då pressen på
Tjeckoslovakien skedde med den ryska
politbyråns samlade tyngd och då ryska
trupper befann sig på tjeckoslovakiskt
område, gjorde han gällande att påtryckningar med militära medel ej kunnat iakttagas. Vad som var uppenbart för alla,
ville eller kunde han icke se. Han litade
på hr Kosygin. Den 21 augusti på morgonen blev han korrigerad av verkligheten. Ryska trupper besatte Prag. Statsbesökens tid var förbi.
Den utrikespolitiska inriktning, som
särskilt burit statsministerns signatur,
var därmed avslöjad som förfelad. För
det svenska folket, som litat på regeringens myckna tal om avspänning i Europa,
kom detta avslöjande som en chock. Hö-
gerpartiets långt mera realistiska lägesbedömningar visade sig vara riktiga. Faran av att följa regeringens nedrustningslinje beträffande vårt försvar demonstrerades i ljuset av vad som hänt i Tjeckoslovakien. Regeringens både försvarsoch utrikespolitik föll sönder över en
natt. Det blir en uppgift för andra att
också på detta område bygga nytt.