Reflexioner om jämlikhet
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BRITT MOGÅRD:
Reflexioner om
jämlikhet
I förra numret av Svensk Tidskrift tog
docent Kurt Samuelsson upp frågan om
vad ordet jämlikhet egentligen innebär.
Att socialdemokraterna börjat använda
det som slagord är ju väl bekant. N u
har de avgivit en rapport om jämlikhet.
Omsatt i verkligheten skulle deras
jämlikhet få negativa konsekvenser
både för frihet och för människovärde.
Fru Britt Mogård, ledamot av andra
kammaren, har i denna debattartikel
belyst några av dessa.
Den politiska debatten har sina modeord. Just nu är jämlikheten det allenarådande debattämnet, och begreppet
knyts till snart sagt all mänsklig aktivitet – med ibland komisk effekt, såsom
då SSU kräver avskaffande av 1:a klass
på järnväg. En fortsättning på den tankelinjen måste ju bli en genomgång av
all konsumtion utifrån jämlikhetsaspekten, med krav på avskaffande av oxfile,
Volvo Sport, färg-TV o s v.
Socialdemokraterna har, med kravet
på jämlikhet som genomgående tema,
gjort en ambitiös genomgång av olika
samhällsområden och nyligen framlagt
en första rapport. Det kan finnas skäl
att begrunda om en sådan utgångspunkt
är användbar som bas för praktisk politik. Önskedrömmen om det goda samhället, där alla är fria, alla är jämlikar,
och där rättvisa råder delas ju av samtliga partier; i den riktningen strävar vi
alla. Den politiska diskussionen gäller
inte detta utan vilka vägar man vill gå
för att närma sig detta mål. Ar en ensidig inriktning på jämlikhet en framkomlig väg?
Begreppet jämlikhet är absolut och
odelbart. Ett krav på ökad jämlikhet
förutsätter att man har absolut jämlikhet som mål. I vilka avseenden kan vi
tänka oss en sådan absolut jämlikhet?
Jämlikhet och ekonomi
Debatten har i hög grad koncentrerats
till ekonomisk jämlikhet. Den absoluta jämlikheten på detta område måste
innebära lika inkomster för alla oavsett
prestation samt ständig kontroll av medborgarnas handhavande av denna inkomst, så att inte förmögenhet och arvsmöjligheter uppstår. En sådan ordning
framstår uppenbarligen inte som önskvärd ens av den mest renläriga socialist
i vårt land. slagordet jämlikhet är här
således ihåligt och t o m farligt, eftersom
det kan undanskymma den svåra konflikt som föreligger mellan friheten och
jämlikheten, en konflikt som tvärtom
bör dras fram i ljuset. Frasen ”Först
jämlikhet ger valfrihet” är ytterligt dubiös.
Det föreligger otvivelaktigt icke acceptabla inkomst- och förmögenhetsklyftor i vårt samhälle. Det framstår
dock för mig som stötande att just socialdemokraterna nu under mottot Okad
jämlikhet observerar dessa klyftor. De
har haft regeringsmakten i närmare fyra
decennier – även om de nu vill påstå
att de inte haft hela makten (Rapport
om jämlikhet, s. 26), ett påstående som
fyller en med förundran. Det går inte
att med någon framgång hävda att de
skulle ha varit ovetande om skillnaderna
i inkomst mellan t ex statsråd och pensionärer eller om den stora gruppen lågavlönade (minst 160 000) inom kommunal och statlig sektor.
Det kan icke anses i sig anstötligt att
inkomstskillnader föreligger. Orättvist
framstår det först då icke relevanta faktorer konstituerar dessa skillnader. Likaväl som vi nu måste räkna in miljövärdena i beslutsunderlaget på olika områ-
den, bör vi frigöra oss från traditionella
383
föreställningar och föra in faktorer som
t ex hårt fysiskt eller psykiskt arbete,
smutsig eller stressande arbetsmiljö i underlaget för all lönesättning. Den konstlade gränsdragningen mellan tjänstemän
och arbetare är mogen att avskaffas. En
lägsta acceptabel inkomstnivå bör garanteras genom t ex negativ skatt och
vara föremål för ständig uppvärdering.
En prioritering av detta i förhållande till
andra angelägna uppgifter torde i dag
vara oundviklig liksom en spridning av
ägandet till så många som möjligt.
Att använda skattepolitiken som medel för att åstadkomma ”jämlikhet” är
olyckligt. Enligt min mening är det nödvändigt att betrakta skatterna som medborgarnas bidrag till gemensamma utgifter. Den progressiva skatten – för övrigt införd i Sverige av en moderat finansminister – skall garantera skatt
efter förmåga. I demokratiska former
bör vi besluta om samhällsutgifterna.
skatteskalorna kan naturligtvis sättas
under diskussion och skärpas. Att däremot hävda att toppinkomsterna av
rättviseskäl måste kraftigt beskäras,
emedan endast i ett samhälle med små
inkomstskillnader människor kommer
att värdera varandra som jämlikar
(Rapport om jämlikhet, s 37) förefaller
mig vara en ytterligt pessimistisk tanke.
Vilka jämlikhetsvärderingar håller man
sig med i det socialdemokratiska partiet?
Hindras utbildningsminister Palme av
sin höga inkomst och textilarbeterskan
Svensson av sin låga lön att uppfatta
varandras lika människovärde?
384
På det ekonomiska området är rättvisa och solidaritet således en rimligare
utgångspunkt än jämlikheten.
Jämlikhet och frihet
Kven på andra områden såsom bostäder
och arbetsmarknad är begreppet jämlikhet oanvändbart. Vilka faktorer skall
vägas mot varandra då det gäller olika
boendemiljöer eller arbeten? Här gäller
det snarare att åstadkomma valfrihet,
vilket då också måste inkludera att ekonomiska och andra hinder elimineras. En
väl fungerande bostadsmarknad, där
konsumenten har möjlighet att välja
boendeform, bostadsstorlek och bostadsutformning men också frihet att avväga
denna nyttighet mot andra är ännu långt
utom räckhåll. Den målsättning för arbetsmarknadspolitiken, som anges av
den socialdemokratiska jämlikhetsgruppen, nämligen att ge den enskilde individen möjlighet till ett fritt och väl genomtänkt val av sysselsättning, torde
vinna allmän anslutning, men kontrasterar starkt mot de problem som arbetskraften i t ex skogslänen ställts inför och
fortsättningsvis kommer att ställas inför under den socialdemokratiska maktepoken.
Absolut jämlikhet då det gäller utbildning kan måhända tolkas så att varje individ bör ha rätt till en utbildning
som motsvarar hans förutsättningar och
önskemål, oavsett bostadsort, social eller
ekonomisk miljö, vilket är en målsättning en konservativ helhjärtat ansluter
sig till. Den socialdemokratiska jämlikhetsfilosofin omfattar inte en sådan tanke. Det kan enligt denna filosofi inte tilllåtas att ”elever med olika bakgrund och
skiftande förutsättningar får gå igenom
kursen så snabbt de hinner och orkar;
det skulle ytterligare öka klyftorna” (s
68). ”Det kan antas att en helt fri utveckling skulle leda till att allt fler förlänger ungdomsutbildningen med ytterligare år av studier på universitetsnivå.”
En sådan utveckling ”skulle få från jämlikhetssynpunkt negativa konsekvenser” (s 79). All ungdomsutbildning på
mellanskolenivå måste ”göras i viss utsträckning yrkesinriktad, alltså även de
linjer som i dag förbereder för fortsatt
utbildning” (s 80). Man har alltså här
helt givit upp hoppet om att kunna
åstadkomma en jämlikhetsvärdering av
faktiskt existerande olikheter.
Jämlikhet och människovärde
Men det är här, på värderingsplanet,
som begreppet jämlikhet är relevant. Det
demokratiska samhällssystemet utgår
från en jämlikhetssyn, ett lika människovärde. I en demokrati kan och skall samhället agera för att stimulera en jämlikhetsvärdering människor emellan, hur
stora olikheter som än föreligger mellan
olika individer, och för att möjliggöra
ett individens inflytande över sin egen
livssituation och medinflytande i samhället. Socialdemokraternas jämlikhetsresonemang och åtgärder tjänar som synes ofta inte detta syfte. I det alltmer
komplicerade samhället har man försummat att urskilja de element som bör
bli föremål för politiska beslut, att informera och samråda: avståndet mellan medborgare och beslutsfattare har
alltmer tilltagit. Byråkratiseringen medför en förödmjukande behandling av
människor i underläge. Socialpolitiken
exempelvis har genom lagar och förordningar gjorts så invecklad, att de man
ville hjälpa i stor utsträckning kommit
att förbli ovetande om de rättigheter
som tillerkänts dem. Man har försvurit
sig åt en rationaliserings- och effektivitetside, där människan och demokratin
alltför ofta lämnats ur sikte. Kommunsammanslagningarna är ett exempel.
De krav man här vill ställa om decentralisering, avbyråkratisering och ökat
direktinflytande kan rubriceras som
jämlikhetskrav; i Moderata samlingspartiet talar vi med mindre bokstäver
och brukar hellre hålla oss till termen
fördjupad demokrati.
Även om begreppet jämlikhet sålunda
inte förefaller användbart utan det hellre borde handla om ökad solidaritet med
eftersatta grupper och om fördjupad demokrati, demokrati i utveckling, är socialdemokraternas infallsvinkel inte ointressant. Med den har man satt strålkastaren på allvarliga brister i vårt samhälle, men samtidigt har man med kon- 385
centrationen på jämlikhetsaspekten förbisett eller funnit försumbara andra viktiga bedömningsgrunder, som i varje fall
från konservativ utgångspunkt inte får
nonchaleras. Soci<:1-lism som ideologi
prioriterar jämlikheten på frihetens bekostnad. Det är svårt att avgöra i hur
hög grad den svenska socialdemokratin
är beredd att i praktisk politik göra
dett~ i dag; det tycks vara beroende av
vilka reaktfoner hos väljarkåren ”de politiska. känselspröten” kan inregistrera.
Det finns en uppenb~r risk att ett så
oklart och känsloladdat begrepp som
ökad j~mlikhet kan frammana ett gensvar som mÖjliggör förändringar i socialistisk riktning, där frihet och demokrati
kommer allvarligt i kläm.
I samhället krävs förvisso solidaritet
mellan mä:nniskor, vilket innebär mycket mera än bara rättvisa och ”jämlikhet”. Men den viktigaste politiska uppgiften i dag är inte att anpassa människorna till en alltmer centralistisk
värld utan att skydda individen, gardera
människans värde och värdighet i den
ofrånkomliga centralistiska utvecklingen. För mig framstår en utveckling av
demokratin som det viktigaste medlet
härför.
Reflexioner om
jämlikhet
I förra numret av Svensk Tidskrift tog
docent Kurt Samuelsson upp frågan om
vad ordet jämlikhet egentligen innebär.
Att socialdemokraterna börjat använda
det som slagord är ju väl bekant. N u
har de avgivit en rapport om jämlikhet.
Omsatt i verkligheten skulle deras
jämlikhet få negativa konsekvenser
både för frihet och för människovärde.
Fru Britt Mogård, ledamot av andra
kammaren, har i denna debattartikel
belyst några av dessa.
Den politiska debatten har sina modeord. Just nu är jämlikheten det allenarådande debattämnet, och begreppet
knyts till snart sagt all mänsklig aktivitet – med ibland komisk effekt, såsom
då SSU kräver avskaffande av 1:a klass
på järnväg. En fortsättning på den tankelinjen måste ju bli en genomgång av
all konsumtion utifrån jämlikhetsaspekten, med krav på avskaffande av oxfile,
Volvo Sport, färg-TV o s v.
Socialdemokraterna har, med kravet
på jämlikhet som genomgående tema,
gjort en ambitiös genomgång av olika
samhällsområden och nyligen framlagt
en första rapport. Det kan finnas skäl
att begrunda om en sådan utgångspunkt
är användbar som bas för praktisk politik. Önskedrömmen om det goda samhället, där alla är fria, alla är jämlikar,
och där rättvisa råder delas ju av samtliga partier; i den riktningen strävar vi
alla. Den politiska diskussionen gäller
inte detta utan vilka vägar man vill gå
för att närma sig detta mål. Ar en ensidig inriktning på jämlikhet en framkomlig väg?
Begreppet jämlikhet är absolut och
odelbart. Ett krav på ökad jämlikhet
förutsätter att man har absolut jämlikhet som mål. I vilka avseenden kan vi
tänka oss en sådan absolut jämlikhet?
Jämlikhet och ekonomi
Debatten har i hög grad koncentrerats
till ekonomisk jämlikhet. Den absoluta jämlikheten på detta område måste
innebära lika inkomster för alla oavsett
prestation samt ständig kontroll av medborgarnas handhavande av denna inkomst, så att inte förmögenhet och arvsmöjligheter uppstår. En sådan ordning
framstår uppenbarligen inte som önskvärd ens av den mest renläriga socialist
i vårt land. slagordet jämlikhet är här
således ihåligt och t o m farligt, eftersom
det kan undanskymma den svåra konflikt som föreligger mellan friheten och
jämlikheten, en konflikt som tvärtom
bör dras fram i ljuset. Frasen ”Först
jämlikhet ger valfrihet” är ytterligt dubiös.
Det föreligger otvivelaktigt icke acceptabla inkomst- och förmögenhetsklyftor i vårt samhälle. Det framstår
dock för mig som stötande att just socialdemokraterna nu under mottot Okad
jämlikhet observerar dessa klyftor. De
har haft regeringsmakten i närmare fyra
decennier – även om de nu vill påstå
att de inte haft hela makten (Rapport
om jämlikhet, s. 26), ett påstående som
fyller en med förundran. Det går inte
att med någon framgång hävda att de
skulle ha varit ovetande om skillnaderna
i inkomst mellan t ex statsråd och pensionärer eller om den stora gruppen lågavlönade (minst 160 000) inom kommunal och statlig sektor.
Det kan icke anses i sig anstötligt att
inkomstskillnader föreligger. Orättvist
framstår det först då icke relevanta faktorer konstituerar dessa skillnader. Likaväl som vi nu måste räkna in miljövärdena i beslutsunderlaget på olika områ-
den, bör vi frigöra oss från traditionella
383
föreställningar och föra in faktorer som
t ex hårt fysiskt eller psykiskt arbete,
smutsig eller stressande arbetsmiljö i underlaget för all lönesättning. Den konstlade gränsdragningen mellan tjänstemän
och arbetare är mogen att avskaffas. En
lägsta acceptabel inkomstnivå bör garanteras genom t ex negativ skatt och
vara föremål för ständig uppvärdering.
En prioritering av detta i förhållande till
andra angelägna uppgifter torde i dag
vara oundviklig liksom en spridning av
ägandet till så många som möjligt.
Att använda skattepolitiken som medel för att åstadkomma ”jämlikhet” är
olyckligt. Enligt min mening är det nödvändigt att betrakta skatterna som medborgarnas bidrag till gemensamma utgifter. Den progressiva skatten – för övrigt införd i Sverige av en moderat finansminister – skall garantera skatt
efter förmåga. I demokratiska former
bör vi besluta om samhällsutgifterna.
skatteskalorna kan naturligtvis sättas
under diskussion och skärpas. Att däremot hävda att toppinkomsterna av
rättviseskäl måste kraftigt beskäras,
emedan endast i ett samhälle med små
inkomstskillnader människor kommer
att värdera varandra som jämlikar
(Rapport om jämlikhet, s 37) förefaller
mig vara en ytterligt pessimistisk tanke.
Vilka jämlikhetsvärderingar håller man
sig med i det socialdemokratiska partiet?
Hindras utbildningsminister Palme av
sin höga inkomst och textilarbeterskan
Svensson av sin låga lön att uppfatta
varandras lika människovärde?
384
På det ekonomiska området är rättvisa och solidaritet således en rimligare
utgångspunkt än jämlikheten.
Jämlikhet och frihet
Kven på andra områden såsom bostäder
och arbetsmarknad är begreppet jämlikhet oanvändbart. Vilka faktorer skall
vägas mot varandra då det gäller olika
boendemiljöer eller arbeten? Här gäller
det snarare att åstadkomma valfrihet,
vilket då också måste inkludera att ekonomiska och andra hinder elimineras. En
väl fungerande bostadsmarknad, där
konsumenten har möjlighet att välja
boendeform, bostadsstorlek och bostadsutformning men också frihet att avväga
denna nyttighet mot andra är ännu långt
utom räckhåll. Den målsättning för arbetsmarknadspolitiken, som anges av
den socialdemokratiska jämlikhetsgruppen, nämligen att ge den enskilde individen möjlighet till ett fritt och väl genomtänkt val av sysselsättning, torde
vinna allmän anslutning, men kontrasterar starkt mot de problem som arbetskraften i t ex skogslänen ställts inför och
fortsättningsvis kommer att ställas inför under den socialdemokratiska maktepoken.
Absolut jämlikhet då det gäller utbildning kan måhända tolkas så att varje individ bör ha rätt till en utbildning
som motsvarar hans förutsättningar och
önskemål, oavsett bostadsort, social eller
ekonomisk miljö, vilket är en målsättning en konservativ helhjärtat ansluter
sig till. Den socialdemokratiska jämlikhetsfilosofin omfattar inte en sådan tanke. Det kan enligt denna filosofi inte tilllåtas att ”elever med olika bakgrund och
skiftande förutsättningar får gå igenom
kursen så snabbt de hinner och orkar;
det skulle ytterligare öka klyftorna” (s
68). ”Det kan antas att en helt fri utveckling skulle leda till att allt fler förlänger ungdomsutbildningen med ytterligare år av studier på universitetsnivå.”
En sådan utveckling ”skulle få från jämlikhetssynpunkt negativa konsekvenser” (s 79). All ungdomsutbildning på
mellanskolenivå måste ”göras i viss utsträckning yrkesinriktad, alltså även de
linjer som i dag förbereder för fortsatt
utbildning” (s 80). Man har alltså här
helt givit upp hoppet om att kunna
åstadkomma en jämlikhetsvärdering av
faktiskt existerande olikheter.
Jämlikhet och människovärde
Men det är här, på värderingsplanet,
som begreppet jämlikhet är relevant. Det
demokratiska samhällssystemet utgår
från en jämlikhetssyn, ett lika människovärde. I en demokrati kan och skall samhället agera för att stimulera en jämlikhetsvärdering människor emellan, hur
stora olikheter som än föreligger mellan
olika individer, och för att möjliggöra
ett individens inflytande över sin egen
livssituation och medinflytande i samhället. Socialdemokraternas jämlikhetsresonemang och åtgärder tjänar som synes ofta inte detta syfte. I det alltmer
komplicerade samhället har man försummat att urskilja de element som bör
bli föremål för politiska beslut, att informera och samråda: avståndet mellan medborgare och beslutsfattare har
alltmer tilltagit. Byråkratiseringen medför en förödmjukande behandling av
människor i underläge. Socialpolitiken
exempelvis har genom lagar och förordningar gjorts så invecklad, att de man
ville hjälpa i stor utsträckning kommit
att förbli ovetande om de rättigheter
som tillerkänts dem. Man har försvurit
sig åt en rationaliserings- och effektivitetside, där människan och demokratin
alltför ofta lämnats ur sikte. Kommunsammanslagningarna är ett exempel.
De krav man här vill ställa om decentralisering, avbyråkratisering och ökat
direktinflytande kan rubriceras som
jämlikhetskrav; i Moderata samlingspartiet talar vi med mindre bokstäver
och brukar hellre hålla oss till termen
fördjupad demokrati.
Även om begreppet jämlikhet sålunda
inte förefaller användbart utan det hellre borde handla om ökad solidaritet med
eftersatta grupper och om fördjupad demokrati, demokrati i utveckling, är socialdemokraternas infallsvinkel inte ointressant. Med den har man satt strålkastaren på allvarliga brister i vårt samhälle, men samtidigt har man med kon- 385
centrationen på jämlikhetsaspekten förbisett eller funnit försumbara andra viktiga bedömningsgrunder, som i varje fall
från konservativ utgångspunkt inte får
nonchaleras. Soci<:1-lism som ideologi
prioriterar jämlikheten på frihetens bekostnad. Det är svårt att avgöra i hur
hög grad den svenska socialdemokratin
är beredd att i praktisk politik göra
dett~ i dag; det tycks vara beroende av
vilka reaktfoner hos väljarkåren ”de politiska. känselspröten” kan inregistrera.
Det finns en uppenb~r risk att ett så
oklart och känsloladdat begrepp som
ökad j~mlikhet kan frammana ett gensvar som mÖjliggör förändringar i socialistisk riktning, där frihet och demokrati
kommer allvarligt i kläm.
I samhället krävs förvisso solidaritet
mellan mä:nniskor, vilket innebär mycket mera än bara rättvisa och ”jämlikhet”. Men den viktigaste politiska uppgiften i dag är inte att anpassa människorna till en alltmer centralistisk
värld utan att skydda individen, gardera
människans värde och värdighet i den
ofrånkomliga centralistiska utvecklingen. För mig framstår en utveckling av
demokratin som det viktigaste medlet
härför.