Print Friendly, PDF & Email

Peter Parker meets Molly

Av Mats Fält | 15 May 2020



Varför är det så förkastligt att vara snäll, prydlig och präktig? Mats Fält funderar över vår reaktion på svunna ideal och vad den säger om vår samtid.

Jag har en mycket kluven relation till den trefaldigt Oscarsnominerade filmen ”Pleasantville” från 1998. Storyn och dekoren är inget problem. Peter Parker (Tobey Maguire) bråkar konstant med sin syster (Reese Witherspoon), vilket till slut resulterar i att de med hjälp av en bisarr TV-reparatör försvinner in i en värld begränsad till det lilla samhället Pleasantville. Staden framstår för den oinvigde som närmast perfekt. Alla är snälla. Allt är rent och snyggt. Ingen är fattig och ingen saknar något. Alla vägar leder på något konstigt sett tillbaka till staden och inget reser någonsin därifrån.

Den nog mest ikoniska scenen från filmen visar hur man tränar basket i Pleasantville. Alla bollar går rakt ned i korgen – oavsett hur de kastas. Ingen reagerar – för så har det ju alltid varit.

Filmen beskriver på ytan ett idylliskt amerikanskt 1950-tal – utan störande inslag som rasmotsättningar eller internationella konflikter.

Lite längre in i handlingen visar det sig förstås att det är en liten grupp som blockerar förändringar och ännu fler som har en väldigt traditionell syn på könsroller. Dessa problem blandas med de plötsligt uppdykande tonåringarnas anpassningssvårigheter. Det är inte lätt att ensamma hamna i ett helt annat sammanhang. Att de inte vet om de någonsin kan komma tillbaka till sina vanliga liv gör inte saken enklare.

Plötsligt uppstår debatter och bråk – något som aldrig tidigare hänt i det från den övriga världen helt isolerade samhället.

Det är en bra film men budskapet är alltför konventionellt. Det gick inte att göra en positiv film med handlingen placerad i en stad som levde i sin egen bubbla. Det räckte inte med en science fictionhistoria blandad med en lagom dos vardagsdramatik.

Istället var det nödvändigt att trycka väldigt hårt på att 1950-talet egentligen var ett litet helvete och mest byggde på lögner. Så var det ju inte. Mycket har blivit bättre men en hel del var faktiskt riktigt bra även då. Många upplevde tydligare regler, mindre våld och brottslighet och en större roll för religion och traditioner som något positivt. Dessutom var inte 1950-talet statiskt – inte ens i Amerika.

Det är trist att utrymmet för annorlunda kultur ofta är så begränsat. Borgerlighetens diskreta skam måste alltid kramas ur verk som ibland hade kunnat bli bättre och mer spännande om de tillåtits att ta en annan väg. ”Pleasantville” hade definitivt blivit en bättre film om samhällskritiken hållits på en mer rimlig nivå. Vackra och prydliga småstäder behöver inte vara en härd för förtryck och olyckor bara för att de flesta av oss föredrar dem framför den nya världens opersonliga betonglådor. ”Pöbeln är föraktlig” som Wellington sa men de flesta människor är faktiskt både trevliga och försedda med gott omdöme.

Jag tänkte på det här tvångsmässiga stöpandet av film, teater och musik i samma form när jag för några dagar sedan såg en intervju med Molly Sandén på SVT. Intervjun handlade om Jonathan Johanssons sång ”Rosa Himmel”, som i hennes version kommit med i serien ”Störst av allt” på Netflix.

Inslaget var positivt och allt var bra tills Molly fick se ett klipp från sin insats i Melodifestivalen 2009. Hon ryckte till och konstaterade att hon var alldeles för präktig, uppenbarligen alldeles för präktig för att det skulle vara nyttigt. Jag har inga problem med vad Molly Sandén tycker om sitt tidigare jag. Det som är trist är att det även här gäller samma regler för alla hela tiden. Snäll, söt och duktig är fel – det gäller att göra om sig. Helst ska man vara lagom samhällskritisk och ta avstånd från det samhälle som gjort den egna framgången möjlig.

Molly Sandén är inget bra exempel på någon som låtit ”mognadsprocessen” gå över styr totalt, eller anslutit sig till extrema politiska grupper för att bevisa att hon förstått hur man bör bete sig i kultursvängen. Mig veterligt har hon inte gjort reklam för kommunismen på scen, till skillnad från en del andra kollegor.

Det var Mollys förskräckta reaktion inför bilderna på sig själv årgång 2009 som fick mig att tänka på Peter Parkers kamp mot de lokala makthavarna i Pleasantville. Riktigt så många konflikter hade han inte behövt hantera om inte förväntningarna på avståndstagande från det läskiga 1950-talet hade varit så stora. Så hade nog inte den mycket framgångsrika sångerskan behövt reagera om inte trycket varit så ensidigt. Dessutom hör det till pjäsen att det nog inte var särskilt många tittare som hade synpunkter på Molly 2009, annat än att hon var väldigt duktig och verkade vara fullt normal.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019