Mats Fält: Den falska toleransen

Ibland är Sverige ett extremt land. Inte unikt eller avskräckande men ändå väldigt trångt och inskränkt. Som när en av Centerpartiets tre partiledarkandidater vågar antyda, att han kanske trots allt delar sin kyrkas mer traditionella inställning till samkönade äktenskap och prideparader. Trots att han raskt pudlar, i praktiken tydligt tar avstånd från den religiösa rörelse som varit en viktig del av hans liv, öppnas falluckan. Så var de bara två. Det var varken vackert eller särskilt demokratiskt men ett bra exempel på vilka villkor som gäller. Religion, åtminstone kristendom är ingen kioskvältare i Sverige.

En klok väninna i Tyresö har konstaterat att det finns två sätt att få vara i fred på luncherna på public service. Man börjar med att berätta att man är religiös. Då blir genast kamraterna vid bordet färre. Om man dessutom är politiskt aktiv blir det riktigt glest. Du är både jobbig och udda.

Vissa böcker skiljer sig från de andra, en sådan bok är Jacob Rudenstrands ”Den första rättigheten” (Timbro, 2022). Den tar sitt ämne på allvar, fyller ett tomrum i debatten och gör det på ett ovanligt genomtänkt och engagerande sätt. Boken är full av relevanta och väl valda citat och referenser som tydliggör vad det handlar om – rätten att tro i vårt samhälle. Rätten att tro och dess betydelse, som vi alltför ofta underskattar. Det är en av författarens grundläggande poänger – religionsfriheten är ingen underordnad rättighet som vi kan både ha och mista.

Dessutom är boken välskriven. Svenska Evangeliska Alliansen borde låta sin biträdande generalsekreterare skriva mer och ofta.

Rudenstrand konstaterar att den svenska attityden till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet är påtagligt skev. I många grundläggande dokument, även de som utgör basen för FNs verksamhet, markeras att rätten till religion är något centralt. Religion måste accepteras som en naturlig och självklar del av våra samhällen. Om vi inte gör det underminerar vi flera av de rättigheter som är avgörande för demokratin. Det handlar mest uppenbart om yttrandefriheten men också om rätten för individen att fritt få forma sitt och sin familjs liv, påverka barnens uppfostran, utbildning och andra saker.

Ett uppenbart problem är vår sekulära skola. Det är fullt rimligt att en kommunal eller statlig skola inte ska domineras av en viss religion. Det är dock inte rimligt att det sekulära sättet att se på världen ofta behandlas som en självklar utgångspunkt för verksamheten i skolan – även det synsättet är i praktiken ett trossystem. En fungerande offentlig skola borde präglas av respekt både för olika religioner och andra filosofiska system, utan att deras anhängare ska behöva känna sig åsidosatta, eller i värsta fall trakasserade.

Det finns åtskilliga rapporter som beskriver hur tufft det kan vara för elever som inte vill ta avstånd från sin eller sina familjers tro, när både kamrater och ibland även lärare, framställer religion som något omodernt som inte längre behöver tas på allvar. Här finns ett av de tunga argumenten för ett livskraftigt friskolesystem med rimliga villkor – för en del elever är det den enda vägen till en utbildning utan trakasserier och utanförskap.

De här eleverna talar vi väldigt sällan om. Om vi gör det är det mest elever från andra länder, vars främmande religioner vi lärt oss att respektera. Ungefär på samma sätt har intresset för övergrepp mot kristna på svenska flyktingförläggningar varit begränsat. Det var fel offer och dessutom ofta fel förövare – deras berättelser passade inte in i bilden av fattiga muslimer på flykt. Ett tredje besläktat exempel är både vårt lands och den övriga världens monumentala ointresse för den grupp som utsätts för de mest omfattande övergreppen idag – de kristna. Många länder tar inte hänsyn till dessa hot under asylprocesserna. Andra argument om hot och risker ges tyngd men allvarliga hot mot kristna i både Asien och Afrika verkar inte engagera varken politiker, media eller trosbröderna i västerlandet.

Ett annat uttryck för ointresset för religion och den bristande toleransen för religiösa uttryck är den ständigt krympande åsiktskorridoren. Allt fler åsikter som för bara några decennier sedan var accepterade av de flesta har inte bara förlorat stöd utan också blivit skambelagda och förvisade från den allmänna debatten. Det är en sak att villkoren för sexuella minoriteter och lagar gällande familjebildning och äktenskap förändrats. Något helt annat är att, trots våra stolta deklarationer om yttrandefrihet och demokrati, så förklara diskussionerna ofta som avslutade. Vi minskar utrymmet för den demokratiska debatten på ett sätt som inte bara hotar de grupper vars övertygelser inte längre har stöd av lagen. Dessutom blir det svårt att på ett öppet och demokratiskt sätt komma överens om var gränsen för förändringarna bör sättas. Ofta får extrema företrädare för intresseorganisationer orimligt stor makt när det ska avgöras vilka argument som får användas i debatten. Ibland omprövas faktiskt beslut vilket inte blir bra när de som förespråkat förändringarna tidvis helt stängts ute från debatten.

Transfrågan är ett exempel på ett område där många, likt J K Rowling till slut tagit avstånd från planerade förändringar. Det har skapat avgörande konsekvenser för även svensk lagstiftning. Detta trots att det tidvis även i vårt land var väldigt svårt att över huvud taget diskutera transfrågan och dess etiska och moraliska konsekvenser.

Ett samhälle där alla röster inte får höras, oavsett om de är sekulära eller kopplade till någon form av religiös övertygelse blir inget bra samhälle. Ett trångt samhälle skapar problem för alla och undergräver demokratin. Åsiktskorridoren är inget att vara stolt över. Dessutom är Sverige ett för litet land för att vi ska ha råd att låta sekulära överstepräster sätta gränser för debatten. Det är frivilligt att delta och alla måste ta ansvar för sina åsikter, men alla måste ha rätten att låta dem vägas mot motståndarnas synpunkter.

”Den första rättigheten” är en ovanligt angelägen bok om ett ämne som tar för lite plats i debatten, trots den uppenbara kopplingen till vår demokratis grundvalar. Det är inte främst för kyrkornas skull som deras frihet att verka är så viktig, utan det är för att alla vi andra ska kunna leva ett värdigt liv i ett öppet och väl fungerande samhälle. Jacob Rudenstrand har skrivit en mycket bra bok. Läs den.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun