På spaning efter det som var

Nostalgi har blivit något av en folksport, också inom politiken, och helst då för en tid före oss själva – men som ändå blivit del av våra gemensamma referensramar. Ola Mårtensson har läst ”Mitt 50-tal”, och minns ett decennium han aldrig upplevt.

Då jag är född i slutet av 1970-talet, säger det sig självt att jag inte har några egna minnen av 50-talet. Något som däremot finns är minnen av berättelser från äldre släktingar och familjemedlemmar, berättelser om ett optimistiskt och framåtlutat decennium.

Detta är en bild som säkert också förstärkts genom åren av prylar och möbler som alltjämt finns kvar och inte minst av fotografier. Lägg därtill alla tv-serier och filmer som surfar på berättelsen om 50-talet. För några år sedan var det “Mad men” som ”alla” skulle se, nu i november släpptes Netflix nya serie “The Crown”, om britternas regerande drottnings första tid på tronen. I Historiska medias nyligen utkomna nostalgitripp “Mitt 50-tal”, får vi återigen låta oss förföras av detta decenniums mode, design och nyheter.

*

Det är en hemvävd, trivsam och nästintill oförarglig coffee table book, som läsaren får sig till livs. Varje år under decenniet avhandlas med en rik flora av bilder och en kort summering med avgörande händelser som skedde under året, både ur ett nationellt perspektiv och i vår omvärld.

Andra världskrigets fasor var över, optimism, modernisering och framsteg tog vid. Vid genomläsningen av boken är igenkänningsfaktorn hög. Många av bilderna, eller i varje fall föremålen och personerna på bilderna, känner den allmänbildade redan väl till.

Läsaren möter bilder från bygget av den första tunnelbanelinjen, bilder på stringhyllan som börjar produceras under decenniet, liksom på Sveriges nye kung. Vi som läsare påminns om att detta var decenniet då pulvermoset etableras i folkdjupet liksom tv-kannan. Anita Ekberg och Povel Ramel kände varje svensk till. Vällingby centrum byggdes som följdes av så många andra förorter i den moderna tidens tecken.

När en av bilderna i boken visar den första Ikea-katalogen som kom ut 1951 och på vars framsida det finns en öronlappsfåtölj, blir jag varse att de tämligen nytillverkade som står i mitt vardagsrum är kopior av en 50-talsversion.

*

Boken avbildar det optimistiska 50-talet. Det är glada människor, teknisk utveckling och en alltigenom optimistisk syn som förmedlas. Motståndarna till tidsandan är sällsynta i boken. Kanske är det också så det bör vara i en nostalgisk fotobok från ett decennium som detta. Det är trevlig bläddring vid kaffebordet, det är hög igenkänning och aningen förutsägbar.

Svenskarnas gemensamma referensramar har nog aldrig varit så starka som under de första årtiondena efter andra världskriget. Kommunikationen förändrades och avstånden blev kortare. Radion och televisionen blev var mans egendom och det man hörde och såg var detsamma för alla.

Sverige av idag är långt mindre homogent än 50-talets, samhället och samhällsdebatten blir allt mer fragmentarisk och polariserad. Kanalerna som ger oss nyheter, nöjen och information skiftar kraftigt till både kvalitet som innehåll. Dessutom väljer man idag helt sitt eget flöde, det som passar den egna övertygelsen och åskådningen. Det är långtifrån enbart av godo. Utan att falla ner i en nostalgigrop när jag ännu en naiv förhoppning om att upptakten till nästa decennium bjuder mer av gemensamma referensramar och optimism än vad 10-talet hittills gjort.

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på KD:s riksdagskansli.