Att appropriera ett folkmord

Om dålig sushi är ett kulturellt hån, vad ska vi då kalla att ta över någon annans sorg och minne av ett folkmord för sina egna politiska syften? Amanda Wollstad skriver om en av de mörkaste nätterna i Europas historia, och en vänster som inte lever som de lär.

Kulturell appropriering definieras enligt svenska Wikipedia som ”när någon för egen vinning lägger beslag på en kultur och gör den till sin, men utan det djup och med avsaknad av de negativa och problematiska aspekter som är förenade med ursprunget”. Detta har i sin tur definierats som allt från okänsliga ”black face”-karikatyrer till vita karriärkvinnor som utövar yoga i ett försök att ”finna sig själva” och halvdan färdigförpackad sushi.

Det är, som alla som ens ytligt följt kulturdebatten de senaste året förstått, det värsta av skällsord. Syfte eller baktankar spelar ingen som helst roll, skomakaren ska bli vid sin läst och människan vid den kultur hon fötts in i – eller i brist på sådan det vakuum hon fötts in i, får väl en stackars svensk förmoda.

För en internationalist av den gamla skolan är konceptet förstås lätt huvudvärksframkallande. Var det inte kulturellt och medmänskligt utbyte vad vi ville ha?

Samtidigt ska vi inte göra oss dummare än nödvändigt, det gör redan så många andra: utbytet får naturligtvis ske med viss ödmjukhet. Vi har – och bör ha – all rätt att dela andras kultur, men vi bör vara försiktiga med att definiera den, åtminstone utan hjälp av rejäla efterforskningar. Vi kan – och bör – dela andras lidande, men inte göra det till vårt eget.

Mot den bakgrunden blir naturligtvis den svenska och malmöitiska vänsterns – de separatistiska rummens främsta tillskyndare – manifestationer i samband med kristallnatten lätt ironiska. I synnerhet när de – som i år – konkurrerar om uppmärksamheten med judiska församlingens egen.

Det var nämligen länge sedan judiska församlingen var inbjuden till vänsterns novembermarscher. Och de gånger representanter från de borgerliga partierna försökt delta har de mötts av hot och hån, både i Malmö och annorstädes. Tillsammans mot rasism gäller bara vissa, och vilka bestämmer vänstern.

Därför beslutade den judiska församlingen i Malmö i år att anordna sin egen samling – att ta tillbaka minnesstunden från politiska populister, och ägna den åt samling och reflektion istället för slagord.

Visserligen var vänsterns manifestation två timmar tidigare, och åhörarna på Möllevångstorget uppmanades att bege sig till församlingens på Gustav Adolfs torg när det lyssnat klart på vänsterpartister och industriarbetare, men man undrar ändå varför man inte bara stilla ställde sig bakom judiska församlingens manifestation och lyssnade och lärde. Att vänstern har arrangerat sin egen Kristallnattsmanifeststation i tjugo år väger trots allt ganska lätt när församlingen levt med minnena i sjuttioåtta, och nog finns det bättre dagar att orera om låglönekonkurrens.

Kristallnatten är inte en dag att fylla med vilket innehåll man vill, ens om man anser sig tillhöra den goda sidan och gör det under en tunn fernissa av ”antirasism”.
Kristallnatten var kulmen på Novemberpogromerna och inledningen ett industrialiserat folkmord, en plan för att systematiskt utrota ett helt folk inte bara från Tyskland och de nationer man med våld lade under sig – utan från jordens yta.

Då kanske man en dag om året bör ta sitt eget råd, och låta de direkt berörda få företräde i sorg och åminnelse. Dela den gärna, men ta den inte ifrån dem.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift