Om vår revolutionsromantiska vänster


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

am vår revolutionsromantiska
..
vanster
Den nya vänstern har verkligen aktiverat den svenska politiska debatten.
Även om vissa inlägg allvarligt misskrediterat vänsterrörelsen, som t. ex.
Anders Carlbergs s. k. ultrademokratiska
synpunkter, s:i är huvudintrycket att
strävan till ideologisk förnyelse medfört
att en rad viktiga fr:igor om t. ex. arbetarrörelsens anpassning till välst:indssamhället tagits upp till debatt. En viktig roll har den nya vänstern ocks:i
spelat för utrikespolitiska ställningstaganden och särskilt ungdomens engagemang i utrikespolitiska fr:igor.
Vietnamkriget är kanske det bäst kända exemplet. Det är idag sv:irt att bestrida att den svenska debatten i vietnamfr:igan för fem :ir sedan var ensidig
och att den kampanj som förts fr:in
vänsterh:ill varit verkningsfull. Även om
vietnamdebatten fortfarande har slagsida, men nu :it andra h:illet, s:i är den
mer nyanserad än tidigare.
Men hur är det med den svenska bedömningen av utvecklingen i andra
världsdelar? Var st:ir vi t. ex. i fr:iga
om Latinamerika – det omr:ide som
av m:inga anses komma att efterträda
Vietnam som centrum för den utrikespolitiska uppmärksamheten under 70-
talet? Tyvärr måste man konstatera att
den svenska pressens nyhetsbevakning
av de latinamerikanska ländernas utveckling är praktiskt taget obefintlig.
Däremot har en hel del böcker om Latinamerika utgivits under senare :ir, men
de flesta är utomordentligt ensidiga –
sysslar främst med revolutionsspekulationer – och ger ingen allsidig bild av
utvecklingen. Ändå tycks de prägla vår
uppfattning av kontinenten.
Kulten av den argentinsk-kubanske
revolutionsromantikern Che Guevara är
belysande. Che Guevara ville som bekant överföra den kubanska revolutionen till det sydamerikanska fastlandet.
Gerillans verksamhet förutsatte stöd av
civilbefolkningen på landsbygden och
Guevara hoppades på så sätt kunna
starta en serie revolutionsrörelser- flera Vietnam som han uttryckte det –
som skulle framtvinga USA:s intervention och sätta hela världsdelen i brand.
Che Guevara misslyckades. De bolivianska bönderna inte bara förhöll sig
passiva till hans internationella gerillaarme utan motarbetade den aktivt och
den bolivianska militären visade sig fullt
kapabel att på egen hand oskadliggöra
gerillan.
Che Guevaras cyniska spekulation i
ett storkrig i Latinamerika kan synas
skrämmande nog. Men kanske mest oroväckande är den filosofi han ger uttryck
för i sina skrifter – en svärmisk dyrkan
av handlingen för handlingens egen
skull och hans tro att en framgångsrik
gerillaledare ocks:i är bäst skickad att
handha den politiska makten i samhället.
Det finns skäl framhålla att medan
kommunistpartierna i alla latinamerikanska länder (utom Cuba) liksom i
Sovjet och Kina tagit avstånd från Guevaras revolutionsfilosofi så framställs
han i svensk vänsterdebatt som ett exempel för framtiden. T. o. m. statsminister
Tage Erlander, som väl knappast är nå-
got typexempel för den nyaste vänstern,
betecknar i en enkät Che Guevara som
”en fascinerande person och en stor ledaregestalt” och utan spår av avståndstagande. Och medan kommunistpartier
i andra delar av världen predikar fredlig samexistens så kan en svensk socialdemokrat som journalisten Björn Kumm
kategoriskt döma ut alla möjligheter till
en fredlig utveckling och utnämna alla
ENSIDIGHET
377
som predikar fredlig samexistens mellan
Förenta staterna och Latinamerika till
latinamerikanska quislingar!
Det mest anmärkningsvärda är inte
att åsikter av detta slag framförs utan
att de tydligen inte väcker uppmärksamhet eller kritiseras. Var finns de borgerliga debattörerna? Det måste väl finnas några skribenter utanför vänstern
som kan skriva debattböcker om annat
än att kungadömet måste bevaras?
Rolf Norberg
Det finns en notorisk böjelse i en del kretsar i Sverige att föra diskussionen
om demokratien blott i den formen, att man vänder bort blicken och förfasar
sig över diktaturernas metoder. Dessa förtjäna förvisso sin granskning, men
ytterst gagnas dock demokratiens sak bäst att av demokratierna ej glorifieras
utan även de underkastas sträng o.bservation och kritik.
Svensk Tidskrift 1938