Om stämpelur på universiteten
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
stämpelur vid. .uruvers1teten
Pingst är – som alla vet – hänryckningens tid, då lärjungarna uppmanades att gå ut och omvända människorna
till den rätta tron. Nyss har vi kunnat
fira ettårsjubileum av en hänryckning
av helt annat slag – den som tog sig
uttryck i belägringen av Sorbonne-universitetet, kravaller i Berlin och vår
egen famösa kårhusockupation. Hur har
det gått för de entusiastiska apostlarna
Cohn-Bendit, Dutschke och Carlberg?
Ytligt sett har de kanske lyckats på-
verka historiens gång. Frankrike av idag
är inte riktigt samma land som för ett
år sedan och i Sverige har UKAS förvandlats till MJUKAS, som i sin tur
gjorts om till PUKAS. Men det är tveksamt om särskilt många själar omvänts
till den sanna klasskampstron.
Ett framträdande element i den internationella studentrevolten var tesen, att
samhället styrs av en förtryckarkast och
att arbetarna och studenterna var trälar
i Grottekvarnen. Med stridsropet ”arbetare och studenter” gick revoltörerna
ut till arbetsplatserna och erbjöd sig att
bli klasskampens spjutspets.
Under det gångna året har också den
radikala studentrörelsen gång på gång
sökt utmåla sig som offer för företagarklassens manipulationer. I ett nummer
av Clartes skoltidning hävdade man till
och med på fullt allvar att hela utbildningsexplosionen endast var ett knep av
arbetsgivarna för att få en överproduktion på akademiker och sedan kunna
hålla lönerna nere.
Men trots dessa vittnesbörd om den
gemensamme fiendens konspirationer
har de som förvärvsarbetar inte övertygats om att dessa studenter är deras na~
turliga koalitionspartner. Det kan tän~
kas ha sin grund i t ex att man har svårt
att uppleva studenterna som ”förtryck~
ta” i egentlig mening; inte blott med
hänsyn till att de löner, som eventuellt
skulle kunna hållas nere, ändå torde va~
ra ganska generöst tilltagna.
För att de radikala studenterna skulle
ha lyckats slå en bro över till arbetarna
borde de ha valt en annan fråga än
UKAS som måltavla. Vänsterstudenternas kritik av UKAS – och även av
dess senare variationer – går framför
allt ut på att de fasta studiegångarna
och kravet på att studenterna måste
fullfölja sina studiekurser inom stipulerad tid skulle minska deras möjligheter
att fritt komponera sin utbildning, skapa sig egna politiska uppfattningar och
delta i det politiska livet.
I själva verket innebär vänsterstudenternas krav att studenternas redan tidigare privilegierade ställning ytterligare
skulle befästas. Hur många förvärvsarbetande skulle inte på samma sätt vilja
ka utökad tid till politisk och facklig
verksamhet för att inte tala om möjlighet att läsa sig till en nyanserad samhällsuppfattning?
Visst kan man kritisera förslaget om
fasta studiegångar. Men vänsterstuden~
terna talar sällan om sin önskan att genom självständigt tänkande och nya ämneskombinationer bli bättre rustade att
öka samhällets totala resurser och därmed välståndet för alla. Deras resone~
mang vittnar mer om ett elittänkande
-allt vanligare inom den nya vänstern
– där den politiskt ”väckte” studenten
framställs som en ledare med rättmätiga
krav på tid och resurser att styra utvecklingen.
De förvärvsarbetande torde vara väl
medvetna om de samhällskostnader, som
de stora studentkullarna för med sig,
inte endast i form av studiebidrag och
undervisningskostnader utan inte minst
i form av produktionsbortfall. Självfallet är man beredd att bidra till dessa
kostnader – som ju är en väsentlig investering i framtida produktionsökning
och välstånd. Men sedan de förvärvsarbetande fyllt sitt åtagande – att stå
för kostnaderna – har de rätt att förvänta sig att studenterna uppfyller sin
del av avtalet – att arbeta effektivt
och nå studieresultat.
Därför kan vänsterstudenterna – om
de verkligen vill dokumentera sin solidaritet med den arbetande befolkningen
– föra fram ett krav som skulle vinna
större gehör än ”Stoppa UKAS”-ropen.
– Fram för stämpelur vid universiteten!
Rolf Norberg
Pingst är – som alla vet – hänryckningens tid, då lärjungarna uppmanades att gå ut och omvända människorna
till den rätta tron. Nyss har vi kunnat
fira ettårsjubileum av en hänryckning
av helt annat slag – den som tog sig
uttryck i belägringen av Sorbonne-universitetet, kravaller i Berlin och vår
egen famösa kårhusockupation. Hur har
det gått för de entusiastiska apostlarna
Cohn-Bendit, Dutschke och Carlberg?
Ytligt sett har de kanske lyckats på-
verka historiens gång. Frankrike av idag
är inte riktigt samma land som för ett
år sedan och i Sverige har UKAS förvandlats till MJUKAS, som i sin tur
gjorts om till PUKAS. Men det är tveksamt om särskilt många själar omvänts
till den sanna klasskampstron.
Ett framträdande element i den internationella studentrevolten var tesen, att
samhället styrs av en förtryckarkast och
att arbetarna och studenterna var trälar
i Grottekvarnen. Med stridsropet ”arbetare och studenter” gick revoltörerna
ut till arbetsplatserna och erbjöd sig att
bli klasskampens spjutspets.
Under det gångna året har också den
radikala studentrörelsen gång på gång
sökt utmåla sig som offer för företagarklassens manipulationer. I ett nummer
av Clartes skoltidning hävdade man till
och med på fullt allvar att hela utbildningsexplosionen endast var ett knep av
arbetsgivarna för att få en överproduktion på akademiker och sedan kunna
hålla lönerna nere.
Men trots dessa vittnesbörd om den
gemensamme fiendens konspirationer
har de som förvärvsarbetar inte övertygats om att dessa studenter är deras na~
turliga koalitionspartner. Det kan tän~
kas ha sin grund i t ex att man har svårt
att uppleva studenterna som ”förtryck~
ta” i egentlig mening; inte blott med
hänsyn till att de löner, som eventuellt
skulle kunna hållas nere, ändå torde va~
ra ganska generöst tilltagna.
För att de radikala studenterna skulle
ha lyckats slå en bro över till arbetarna
borde de ha valt en annan fråga än
UKAS som måltavla. Vänsterstudenternas kritik av UKAS – och även av
dess senare variationer – går framför
allt ut på att de fasta studiegångarna
och kravet på att studenterna måste
fullfölja sina studiekurser inom stipulerad tid skulle minska deras möjligheter
att fritt komponera sin utbildning, skapa sig egna politiska uppfattningar och
delta i det politiska livet.
I själva verket innebär vänsterstudenternas krav att studenternas redan tidigare privilegierade ställning ytterligare
skulle befästas. Hur många förvärvsarbetande skulle inte på samma sätt vilja
ka utökad tid till politisk och facklig
verksamhet för att inte tala om möjlighet att läsa sig till en nyanserad samhällsuppfattning?
Visst kan man kritisera förslaget om
fasta studiegångar. Men vänsterstuden~
terna talar sällan om sin önskan att genom självständigt tänkande och nya ämneskombinationer bli bättre rustade att
öka samhällets totala resurser och därmed välståndet för alla. Deras resone~
mang vittnar mer om ett elittänkande
-allt vanligare inom den nya vänstern
– där den politiskt ”väckte” studenten
framställs som en ledare med rättmätiga
krav på tid och resurser att styra utvecklingen.
De förvärvsarbetande torde vara väl
medvetna om de samhällskostnader, som
de stora studentkullarna för med sig,
inte endast i form av studiebidrag och
undervisningskostnader utan inte minst
i form av produktionsbortfall. Självfallet är man beredd att bidra till dessa
kostnader – som ju är en väsentlig investering i framtida produktionsökning
och välstånd. Men sedan de förvärvsarbetande fyllt sitt åtagande – att stå
för kostnaderna – har de rätt att förvänta sig att studenterna uppfyller sin
del av avtalet – att arbeta effektivt
och nå studieresultat.
Därför kan vänsterstudenterna – om
de verkligen vill dokumentera sin solidaritet med den arbetande befolkningen
– föra fram ett krav som skulle vinna
större gehör än ”Stoppa UKAS”-ropen.
– Fram för stämpelur vid universiteten!
Rolf Norberg