Om klasstorlek och kvalitet


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

——····———====—
am klasstorlek och kvalitet
skoldebatten och läroplansrevisioner till
trots måste det dagliga arbetet i skolorna gå vidare. Den lärare, som har ansvaret för ett antal odifferentierade klasser – t.ex. på grundskolans högstadium
– med vardera trettiotalet elever, har
inte mycket tid över att deltaga i principdebatter. Han måste lösa dagens
praktiska problem.
Hur tillgodoser då en god grundskolelärare läroplanens krav på motivation,
aktivitet, konkretion, individualisering,
gemenskap och samarbete – de honnörsord som avspeglar grundskolans intentioner. Den praktiskt verksamme lä-
raren finner som största problem att
han nästan aldrig kan tala till hela klassen. Antingen uttrycker han sig då för
enkelt, med följd att de mer begåvade
eleverna förlorar intresset, eller också
för svårt, varvid de mindre kunniga inte
hänger med. Problemet kan lösas – det
rekommenderas faktiskt – genom att
klassen indelas i grupper och läraren
ägnar sig åt en grupp i taget, medan de
andra får arbeta på egen hand. Systemet, som inte bör förväxlas med ett systematiskt upplagt grupparbete med helt
annan målsättning, fungerar stundom
men befrämjar knappast kravet på gemenskap och samarbete; i själva verket
innebär metoden att den differentiering
man sökt avskaffa återinförts inom klassens ram.
”Läraren har i själva skolarbetet sitt
mest effektiva medel att motverka stö-
rande och upplösande tendenser”, på-
pekar läroplanen. För att klara disciplinproblemen gäller det alltså att väcka
elevernas intresse för arbetsuppgifterna.
Eftersom medelmåttorna brukar vara i
majoritet borde läraren anpassa sin undervisning efter dem; han får då två
försummade grupper, dels de mer begå-
vade, som inte stimuleras att komma vidare, dels de mindre begåvade, som fortfarande har svårt att följa med. Den begåvade gruppen kan i regel sysselsättas
med specialuppgifter, men hinner sällan få någon verklig handledning av lä-
raren, som måste koncentrera sin uppmärksamhet på de mindre duktiga. Hur
läraren än vänder sig har han alltid nå-
gon eller några otillfredsställda grupper i klassrummet – och ändå har han
ambitiöst försökt förverkliga läroplanens intentioner.
Många ger upp och ser i kraft av sin
auktoritet till att disciplinen upprätthålls samt koncenrerar sig på undervisningsämnet. Den lärare som förmår detta – det är inte allom givet – kan i
lugn och ro undervisa det fåtal elever
som självmant visar intresse och begåvning för ämnet. Övriga sitter stilla och
tysta men har inte stort utbyte av lektionerna. Den sociala fostran och arbetsfostran som är så viktig i grundskolan
kommer i bakgrunden.
Med de övermänskliga krav som
grundskolan idag ställer på läraren –
och särskilt så länge det är brist på olika typer av individuellt undervisningsmaterial – är det stor risk för att allt
fler lärare efter någon tid går in för den
metoden.
..
Ar detta en svartmålning av grundskolelärarens vardag? Ja, kanske, det
lär finnas grundskoleklasser som fungerar och jag har själv sett några av dem
i funktion – vid demonstrationslektioner. Men de flesta lärare är inte pedagogiska naturbegåvningar utan helt vanliga människor.
Jag har emellertid sett lektioner som
fungerat utmärkt också under ”vanliga”
lärares ledning, nämligen vid halv klass.
Då är antalet elever inte större än att
läraren hinner personligt handleda var
och en av dem; utrymmet medger att
barnen kan arbeta individuellt eller i
grupp utan att klasrummet ser ut som
ett slagfält och skolarbetet blir trivsamt
och stimulerande på ett sätt som borde
vara det naturliga men nu oftast är ett
undantag. Kanske är det fel att tala om
halv klass; är det inte snarare 10-15
elever som är den naturliga klassenheten och våra nuvarande klasser i själva
verket två sammanslagna?
Om grundskolans intentioner skall
135
kunna förverkligas krävs en radikal nedskärning av klasstorleken. Därför är det
så mycket allvarligare, att skolöverstyrelsen tycks tro det möjligt att öka antalet elever i klasserna.
Det är också en kortsiktig politik att
begränsa intagningen till praktisk lärarutbildning med utgångspunkt från det
lärarbehov som följer av nuvarande
klasstorlek, om man verkligen vill ge lä-
roplanen ett konkret innehåll. Lärarbristen håller redan på att vändas till sin
motsats; den situationen kan utnyttjas
så att mindre klassenheter skapas och
därmed undervisningens kvalitet höjs.
De ekonomiska konsekvenserna av
mindre klasser kan givetvis avskräcka,
men finner man att vi inte har råd med
fler lärare måste detta leda till andra åtgärder. Då måste vi skapa en skolorganisation, som gör det möjligt fö1.1lärarnaatt
trots stora klasser bedriva meningsfull
undervisning, och då får hela frågan om
grundskolans målsättning och innehåll
bli föremål för omprövning.
Rolf N orberg