Olof Ehrenkrona; Framtidens Sverige-eller gårdagens


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRAMTIDENs SVERIGE
o
ELLER GARDAGENS?
OLOF EHRENKRONA
De reformer somgenomforts avfyrpartiregeringen har lagtgrundenför en längre och mera stabil
uppgång, när den väl infinner sig. Men detta är bara början av en nödvändig modernisering
avinstitutionerna.Detfrämsta hotetmot Sveriges långsiktiga utvecklingärattsoda/demokraterna
återkommer i regeringsställning. Ett sådant valresultat skulle qfelbart medfora skattehöjningar
och att viktiga reformer återtas då de sodaldemokratiska intressegrupperingarna slår vakt om
sina maktpositioner.
V
iljan till fårändring lade
grunden till den borgerligavalsegern 1991. Nästa
höst, efter ett av de mest
intensiva reformskedena i modern tid,
ställs väljarna inför valet att fortsätta den
process sominletts eller avbryta förnyelsen av Sverige. Kommer svaret att bli
detsamma som för tre år sedan? Eller
väljer man att göra halt med allt vad det
riskerar att innebära av stagnation och
fortsatta välfårdsförluster.
Sverige under 1900-talet haL varit
landet med modernismen som överideologi. I förändringen sågs vägen mot
ökat välstånd och i den sociala rörlighet
som följde av förnyelsen fanns instrumentet förjämlikhet och rättvisa, två av
våra mest omhuldade nationalbegrepp.
OLOF EHRENKRONA är planeringschef vid
~tatsrådsberedningen.
Underde första efterkrigsdecennierna
var detta en av de viktigaste grundvalarna för socialdemokratins värderingshegemoni. I det modernistiska förhållningssättet hos det svenska samhällets eliter hämtade socialdemokratin
legitimiteten för sina reformer. Och i
den vanlige svenskens förhoppningar
om ökad levnadsstandard och nya möjligheter mobiliserades det folkliga stö-
det för samhällsomvandlingen.
Att denna entusiasm inför förändringar inte skulle vara evig var förutsebart. Förr eller senare måste reformkraven komma att riktas mot det samhälle som byggts efter socialdemokratiska ritningar. Och när detta väl inträffade skulle det vara mycket begärt av en
trogen socialdemokrat att han skulle se
på samhällsutvecklingen som något annat än en reträtt.
I socialdemokratins oerhörda dorniSVENSK TIDSXRIFT 225
nans under större delen av efterkrigstiden låg således också fröet till den motvilja mot forändringar som vi möter
idag. Det är en motvilja karaktäriserad
dels av troheten i sig till samhällsingenjörernas sinnrika konstruktioner,
dels av en mera obestämbar vilsenhet
infor det bistra faktum att den gamla
modellen inte längre klarar av vad som
gett den en stor del av dess existensberättigande, nämligen att skapa välstånd.
Inte minst i det senare återfinns ett
starkt argument for den borgerliga
reformpolitiken. N oUtillväxtsamhället
visade sig i_nte vara det Shangri La som
många foreställde sig for tjugo år sedan.
När vår forstelnade samhällsstruktur får
sitt logiska utfall i en stagnerande och
t o m negativ ekonomisk utveckling blir
konsekvenserna av detta i form av växande arbetslöshet och ekonomisk otrygghet en obehaglig realitet. Att detta har
lett till en större öppenhet hos medborgaren i gemen for en modernisering av
Sverige råder det knappast något tvivel
om.
stagnation i ställetför framsteg
Men paradoxalt nog ligger också det
främsta hotet mot fornyelseprocessen i
just denna insikt om att den gamla modellen blivit en modell for stagnation
istället for en modell for framsteg.
Krisens art, en stagnation till foljd av
en stelbent samhällsstruktur och inte en
vanlig konjunkturnedgång, aktualiserar
nämligen en typ av reformer som utgör
ett direkt hot mot den etablerade och i
huvudsak socialdemokratiskamaktbasen.
I så måtto finns det tydliga paralleller
mellan det svenska systemskiftets problem och utvecklingen i Östeuropa,
även om den svenska dimensionen är en
annan.
Men trots skillnaderna handlar det
ändå i bägge fallen om att den existerande maktstrukturen blockerar framsteg och utgör ett hinder mot välståndsutvecklingen.
Det typiskafor reaktionsmönstrethos
politiska eliten som de socialdemokratiska nätverken är att forändringar som
anses kunna tämja opinionen eller betraktas som nödvändiga for att undvika
ett renodlat haveri motvilligt godtas,
medan motståndet blir desto hårdare
mot reforn1er som riskerar att gröpa ur
den egna maktställningen.
Ett av de mer cyniska uttrycken for
detta var vårens forhandlingar mellan
fyrpartiregeringen och socialdemokraterna om a-kasseersättningen och egenavgifterna iarbetslöshetsforsäkringen, där
socialdemokraterna hade möjligheten
att ”rädda” ersättningsnivån till de arbetslösa i utbyte mot högre premier for
dem som hade arbete.
Socialdemokraterna valde emellertid
atthålla nere egen;.vgifterna, vilketknappast kan ha haft något annat motiv än
226 SVENSK TIDSKRIFT
omsorgen om fackets rekryteringsmöjligheter.
Den kompromisslösa inställningen
mot forändringar i arbetsrätten är uttryck for samma sak. Ivalet mellan att ge
foretagen forutsättningar att anställa fler
och att bevara fackets maktbas intakt
väljer man det senare.
Häri ligger utan tvivel en viktig forklaring till att den socialdemokratiska
omprövningen efter valnederlaget kom
av sig precis som den gjorde efter valnederlaget 1976 och i regeringsställning
under 1980-talet.
Inom socialdemokratin hävdar fornyelsevännerna däremot att forklaringen
snarast skulle stå att finna i de höga
opinionssiffrorna sominvaggat partiledningen i en falsk känsla av att valsegern
ändå är säkrad.
Men detta är en alldeles for enkel
forklaring som underskattar det institutionellamotståndet motvarje större omprövning av de gamla positionerna.
Starka tröghetskrofter
Därmed är också sagt att foreställningen
att en socialdemokratisk valseger inte
behöver vara så farlig, eftersom partiet så
fort valet är vunnet kommer att glömma
vad man sa i valrörelsen och genomfora
den omprövning som man inte vågade i
oppositionsställning, är fel.
Tröghetskrafterna i parti och fackforeningsrörelse är långt starkare än så,
vilket erfarenheterna från 1980-talet visar. Den ekonomiska utvecklingen under 1980-talet harlärt oss mycket, bland
annat att välfärdsstaten ingalunda varit
ett reservat dit obehagliga saker som
finanskriser och arbetslöshet inte når.
Men vi borde lära oss lika mycket av den
politiska utvecklingen.
Socialdemokraterna hade unikt goda
forutsättningar efter valsegern 1982 att
genomfora de forändringar som Sverige
hade behövt for att bryta den långsiktiga
stagnationscykeln.Menmotståndeti den
egna rörelsen visade sig gång på gång for
starkt. Endera sade den tvärt nej, som till
besparingar i den offentliga utgifterna,
ellerockså forhalades reformerna så länge
– marginalskattesänkningen – att det
inte längre fanns någon återvändo i utforsbacken.
De socialdemokratiska 80-talsregeringarna uppträdde ungefårsoml’ancien
regime i Frankrike. Denna genomforde
under sina sista decennier en rad tekniskt eleganta reformer, inte minst inom
vad som idag skulle ha kallats ekonomisk politik, men var samtidigt helt
oformögen att genomdriva den systematiska fornyelse av det franska samhället som skulle ha krävts for att kväva
revolutionen i sin linda.
Utan alla järnfordser i övrigt är det
lätt att se att också Sverige befinner sig i
en situation därdet krävs ett likalångsiktigt som systematiskt forändringsarbete
SvENsK TIDsKRIFT 227
fcir att vi skall börja klättra uppåt
välståndsligan igen.
Modernisera institutionerna
Lindbeckkomissionens kanske största
fortjänst var att den satte fingret på de
institutionella villkoren fcir ekonomisk
tillväxt. Den gav därmed också det rätta
perspektivet på politikens roll; på ansvaret fcir det forgångnas missgrepp men
också på villkoren fcir ökat välstånd.
Genom att peka på de institutionella
forutsättningarnas betydelse formulerade
man också den kanske svåraste utmaning som ett politiskt system kan ställas
infcir, nämligen att självmant forändra
den maktstruktur i vars hägn de mäktiga
har vunnit sin makt.
Den som i likhet med Lindbeckkommissionen lägger viss vikt vid arten
av det reformarbete som förestår och
inser att en modernisering av institutionerna inte kan ske utan att det tar konsekvenser fcir hur politisk och facklig
makt kan utövas i framtiden begriper
också att socialdemokratin ärlångt sämre
skickad än de borgerliga partierna att
vrida utvecklingen rätt igen.
Sveriges framtid som välfärdsnation
bestäms av vår benägenhet att ändra på
en rad attityder och samhällsfcirhållanden. Det handlar om att kunna möta
konkurrensen från omvärlden på ett
plan där inga växelkursjusteringar hjälper. Vår konkurrenskraft som nation
bestäms av förmågan att utveckla vår
kompetens och våra talanger, av vår
moral närdet gällerfrånvaro frånjobbet,
svinnpå arbetsplatserna, överutnyttjande
eller fusk med bidragssystemen, av vår
formåga att arbeta mycket och effektivt
och våra normer fcir hur vi värderar
framgångsrika personer eller fcir den
delen också dem som systematisktsviker
ansvaret fcir arbetet, familjen eller det
allmänna.
Vår konkurrenskraft bestäms också
av hur väl institutionerna fungerar; det
politiska systemet, kapitalmarknaden,
rättsväsendet, utbildningsväsendet och
forskningen. Ett lands infrastruktur är
inte bara järnvägar, flygplatser, teleledningar och vägar. Dit hör också alla
de synliga och osynliga nätverk och
institutioner som behövs fcir att kanalisera medborgarnas potential och skapa
utrymme fcir deras skaparförmåga.
När Asea en gång bildades gällde
frågan om etableringen skulle ske i
Arboga eller Västerås. Idag skulle
W eonström ha kunnat välja mellan i
stort sett vilken stad som helst i världen
fcir att lansera sin ide.
Om vi har högre skatter än omvärlden tar vi finna oss i att endera ha lägre
löner eller fårre jobb än andra. Med en
stelare arbetsmarknad än andra tar vi
finna oss i att ett visst antal investerare
och driftiga företagare väljerbort Sverige
när de satsar sina pengar och sin energi.
228 SVE N SK T ID SKRI FT

Sverige betalar ett pris for att hålla sig
med världens högsta skatter, den mäktigaste fackforeningsrörelsen, de största
offentliga utgifterna och ett regelverk på
arbetsmarknaden som riskerar att leda
till en gigantisk misshushållning med
vårt humankapital.
Hur högt priset är kan säkert diskuteras, men de välfårdsforluster som ackumulerats under åren till foljd av institutionella tillkortakommanden är gigantiska.
onde i Sverige om vi skalllyckas med att
klättra uppåt i den internationella
välståndsligan. Det forutsätter ett samhällsklimatsomstimulerarnyforetagande
och investeringar i Sverige.
Ett sådant samhällsklimat forutsätter
bland annat skatter och arbetsmarknadslagar som underlättar fornyeisen och en
lönebildningsom svarar mot kraven i en
modem och öppen ekonomi. I bägge
dessa hänseenden har Sverige allgämt
betydelsefulla nackdelar i konkurrensen. Numera är visserligen den rena
Bara början roretagsbeskattningen den mest fordelEfter två år med fyrpartiregeringen be- aktiga i OECD-området, men världens
finner vi oss ännu bara i början av den
nödvändiga omställningen. Det tog
många decennier att lägga den institutionella grunden for den utvecklingsom
gjorde att Sverige tillsammans med Japan kunde åtnjuta det snabbast växande
välståndet mellan 1870 och 1970. Decenniers misskötsel av tillväxtens drivkrafter har gradvis fort oss allt längre ner
i utforsbacken. Och det kommer att ta
välsålångtidatt återtaallden utvecklingskraft som gått forlorad.
Vår generations utmaning handlar
således i grunden inte om Sverige skall
forändras eller ej. Utan om vi är formögna att driva utvecklingen dit vi vill
i en process där det inte finns något
mellanläge ivaletmellan ökat ellerminskat välstånd.
1990-taletmåstebliforetagandets årtihögsta totala skattetryck ger ändå skattekilar som allvarligt snedvrider viktiga
marknader, inte minst marknaden for
privata tjänster.
Lönebildningen, som styrs av såväl
det höga skattetrycket som av det rigida
regelsystemet, utgör ett direkt hot mot
fornyeisen av näringslivet. Nu hindras
både foretag och anställda att utnyttja sin
potential och den nödvändiga omställningen tar endera onödigt lång tid eller
omöjliggörs helt.
Minska politiseringen
Sänkta skatter kräver emellertid också
sänkta utgifter och därmed en koncentration av det offentligas uppgifter till
kämområdena. En sådan utveckling är
således liktydig med en minskad politisering av samhällslivet. Strukturer och
SveNsK TrosKRIFT 229
institutioner som utgör den offentliga
sektorns maktbas utanfor dessa områden
måste avvecklas eller forses med andra
uppgifter.
Detsamma gäller organisationerna på
arbetsmarknaden. Arbetsgivare och anställda måste kunna sköta sina relationer
direkt med varandra och nittiotalets arbetsrätt således grundas på den kontraktsenliga relationen mellan företaget och
den enskilde arbetstagaren.
Varje analys av den svenska strukturkrisen leder förr eller senare till den
offentliga sektorns elephantiasis. Höga
skatter o~h ännu högre offentliga utgifter med åtföljande underskott och växande skuldsättning är krisens främsta
orsaker. Symptomen varierar med konjunkturerna men de underliggande problemen består och for att komma till
rätta med dessa måste den offentliga
sektorn krympa avsevärt.
Den avgörande frågan ivalperspektiv
blir därmed vilken regering som kan
forväntas visa den största handlingskraften när det gäller att banta utgifterna och
fora en skattepolitik som premierar arbete, sparande och investeringar, dvs
kort sagt produktionen av varor och
tjänster i det privata näringslivet.
Det är denna inriktning forändringsarbetet måste ha inte bara under nästa
mandatperiod utan under hela 1990-talet. Allting kan inte åstadkommas på en
gång och alla reformer kanske inte ger
den väntade utdelningen.
Men det finns flera tecken på att
reformer av detta slag far betydande
hävstångseffekter. De ändrade sjukersättningsreglerna har exempelvis gett
både snabba och smått dramatiska resultat i form av minskad korttidsfrånvaro.
Den kraftiga ökningen av antalet friskolor visar också vad som händer när
möjligheten uppstår att tillgodose en
uppdämd efterfrågan på alternativ till de
offentliga monopolen.
Liberaliseringen inom etermediaområdet har också öppnat helt nya falt
for privat företagsamhet, alldeles bortsett från de fordelar den ökade mångfalden erbjuder lyssnare och tittare.
Den oerhörda kraften i den ekonomiska nedgången i år och förra året
skymmer ännu det positiva i de systemforändringarsom redan genomförts. Men
den som granskar fyrpartiregeringens
reforn1er nännare ser redan viktiga resultat. Dessa kommer naturligtvis att
märkas betydligt mera när den allmänna
ekonomiska bilden ljusnar. Men framforallt-och det är det viktigaste -lägger
dessa forändringar grunden for en längre
och mera stabil uppgång, när den väl
infinner sig.
Förutsättningen for att bryta den onda
cirkeln av devalveringar, inflation, kostnadskriser, stagnation och nya devalveringar är nämligen att vi lyckas bygga
ut produktionskapacitetensåden cykliska
230 SVENSK TIDSKRIFT
spiralen for oss uppåt istället for nedåt i biblioteksfilialer och utryrrunet for nya
välståndstrappan. foretag att starta och små foretag att bli
Lyckas det politiska systemet mobili- större.
sera tillräcklig beslutskraft for att också i Fyrpartiregeringen har hittills översvåra tider fatta svåra beslut och bereda träffat de flestas forväntningar, när det
marken for en avgörande forändring av gäller att driva fram de nödvändiga
trenden i svensk ekonomi kan 1990-ta- systemforändringarna. Men fortfarande
let komma att betraktas som ett av de återstår att genomfora stora och viktiga
stora vändpunktsdecennierna i vår his- forändringar, inte minst inom välfårdstoria. politiken.
Möjligheterna är enorma for svenskt
näringsliv med den utveckling som kan
forutses i vårt östra närområde om inte
reformpolitiken misslyckas helt. Ett
svensktEG-medlemskap kommer också
att betyda envitamininjektion, inteminst
betydelsefull for våra institutioner.
Ingen skall underskatta den utmaning for foretag och enskilda som det
innebär att hålla takten i den internationellakonkurrensen.Ytterst bestäms välståndsökningen av enskilda människors
insatser i produktionen.
Men det imperativa uppdraget till
riksdag och regering blir att skapa forutsättningar for att näringslivet skall växa.
Den offentliga strukturomvandling som
nu farestår blir ingalunda smärtfri med
många impopulära beslut som måste
fattas och som forutsätter en betydande
pedagogisk talang for att skapa f6rståelse
hos medborgarna for att det faktiskt
finns ett samband mellan inrättandet av
Detfrämsta hotet
Det främsta hotet mot Sveriges långsiktiga utveckling är att socialdemokraterna återkommer i regeringsställning.
Ett sådant valresultat kommer ofelbart
att resultera i en ny skattehöjningsoffensiv, att viktiga reformer återtas och
att andra processer går i stå till foljd av de
socialdemokratiska intressegrupperingarnas instinktiva vilja att slå vakt om sina
maktpositioner.
Socialdemokraterna har i decennier
utmålat sina politiska motståndare som
ett hot mot sysselsättning och välstånd.
Vi vet nu av bister erfarenhet vari detta
hot verkligen bestod. Det är ett skäl så
gott som något till att den sittande regeringen bör ra tre år till på sig att modernisera Sverige och skapa bästa möjliga
jordmån for arbete, tillväxt och foretagande.
SveNsK TIDsKRIFT 231