Ofta försökt, aldrig lyckat: Demokratisk socialism



Idag sugs privategendomen ut med hänvisning till alla möjliga högtravande mål, tills det till slut endast återstår ett tomt skal, skriver Karl-Peter Schwarz.

En vessla kan, enligt utsago, suga rent ett ägg så att där inte återstår en droppe. På samma sätt, skrev, Friedrich August von Hayek, ”kan ett vessleord suga innebörden ur varje ord det stöter på, men på utsidan lämna det oförändrat. Ett vessleord använder man för att avväpna ett begrepp, när man måste bryta ner det och ifrågasätta alla dess ideologiska premisser”. Vessleordet ”Social” berövar exempelvis ordet ”rättvisa” all dess rim och reson. ”Social rättvisa” nyttjas av allehanda socialister – men även av kristen social doktrin – för att rättfärdiga konfiskering av rättmätigt intjänad egendom genom skatter, avgifter eller andra tvång.

Med den slående ordkombinationen ”demokratisk socialism” förhåller det sig likartat. Socialism är, enligt Joseph Schumpeter, ett ”institutionellt system där kontrollen över produktionsmedlen och över produktionen själv står under en central auktoritet”, och därmed även den privata sfärens grundläggande ekonomiska bestyr. ”Varje socialist kommer att revolutionera samhället ur en ekonomisk vinkel, och alla välgärningar han förväntar sig bör skapas genom att förändra ekonomiska institutioner”.

”Demokratisk socialism” innebär å ena sidan ett fredligt parlamentariskt avskaffande av socialismen, å andra sidan det socialistiska samhällets demokratiska och pluralistiska politiska system. I båda avseenden skiljer sig ”demokratisk socialism” avsevärt från Marxism-Leninism. Marx, Engels, Lenin och alla kommunistiskas stora ledare efter dem tror i grunden inte på en fredlig väg och håller proletariatets diktatur som oumbärlig.

Sakta men säkert ändras dock deras strategi. I flera länder, exempelvis i Tjeckoslovakien, i Chile eller Venezuela, följdes maktövertagandet av att socialistiska och kommunistiska partier tog en parlamentarisk väg. Terrorn i fabrikerna och på gatorna hjälpte förvisso, men det unika var vänsterpartiernas och vänsteralliansernas valsegrar.

Å andra sidan har, till de välmenande och demokratiska socialisternas stora sorg, socialism och demokrati aldrig och ingenstans lyckats förenas, oavsett om socialismen har kämpats för fredligt eller med revolutionärt våld. Skälet till det är socialismens totala ekonomiska misslyckande. I kapitalismen finns välståndet. Offentlig ekonomi socialiserar fattigdom.

De gräsrotsdemokratiorganiserade Kibbutzerna vande sig av från socialismen, då de insåg att endast en tillbakagång till privat ägande kunde avvärja deras sammanbrott. I det demokratiska Israel var en sådan förändring möjlig. Överallt annars skyddade sig den socialistiska ordningen med våld mot det bittra slutet.

Samtidigt finns det fortfarande socialister som förespråkar planekonomi. Vivek Chibber, de amerikanska vänsterradikalernas chefsekonom, drar fram en ”socialistisk marknadsekonomi” där alla ”olika delar av ekonomin blir demokratiskt styrda och ansvariga inför offentligheten”. I Europa kommer vi allt närmare dithän. För all ”social rättvisa” och ständigt ny påkomna ”rättigheter” blir privategendom utsugen medelst omfördelning och reglering, tills det endast återstår ett tomt skal.

Denna version av ”demokratisk socialism” är inte nödvändig för vare sig en revolution eller för en valseger åt vänsterpartierna. Den genomsyrar på egen hand de västerländska demokratierna.

Karl-Peter Schwarz är österrikisk journalist bosatt i Wien och på Istrien

Krönikan publicerades ursprungligen den 22 september i Wientidningen Die Presse. Översättning Vladimir Lukic.