Är Nooshi fridlyst?



Ibland undrar man hur medias prioriteringar fungerar. När den USA-baserade svenske litteraturprofessorn Martin Hägglund skriver en bok om livet och landar i totalitär marxism som lösningen på världens problem, rosas han på kultursidorna. Han får mycket sällan några svåra frågor. Den ende som i vårt land på allvar försökt försvara den västerländska demokratin är den liberale skribenten Mattias Svensson, dessutom både i Smedjan och Dagens Nyheter.

Gissa vad som hade hänt om Hägglund lika charmerande hade argumenterat för fascism eller katolsk gudsstat? Då hade ingen brytt sig om hans filosofiska tankar om livets mening. Hans sympatiska personlighet hade inte spelat någon som helst roll för bemötandet.

Lite glad blir man däremot när tidningen Ljusnan i min idylliska hemstad, Bollnäs i Hälsingland, på allvar tog sig an Stalins arv för några veckor sedan. Det ska nämligen bildas ett nytt kommunistiskt parti i norrlandsmetropolen, ett parti som hoppat över Chrustjevs tal på den 20:e partikongressen i Moskva. Det var då Sovjetunionens ledare tog avstånd från Stalins brott mot ”oskyldiga” partikamrater. Brotten mot alla andra blev en senare fråga. Det upprörande var att Stalin även gett sig på diktaturens lojala hantlangare.

Vad tycker då det nya partiets representanter om alla ryssars lillefar? De stöder inte allt han gjorde men anser att bilden av honom är överdrivet negativ. För oss som lever i den vanliga världen framstår det som en bisarr tanke att mannen bakom en av världens vidrigaste terrorstater – med minst 30 miljoner liv på sitt samvete – alls skulle kunna framställas orättvist negativt. En man vars sista, aldrig fullbordade, plan var att göra sig av med judarna i Sovjetunionen.

Det lär inte gå så bra i kommunalvalet 2022. Hittills har partiet mest markerat närvaro genom att sälja Proletären utanför stadens imponerande Systembolag. Det är där man träffar folk på fredagar, även i Bollnäs. När undertecknad gissade ”Dagens Nyheter” när proletariatets representant argumenterade för inköp av en riktig vänstertidning, mottogs inlägget dock utan protester. För stunden verkar risken för användning av stadens (Bollnäs blev faktiskt stad 1942) lyktstolpar i avskräckande syfte vara begränsad.

En uppgift som riksmedia löst mindre väl än Ljusnans lokala undersökande journalistik, är mottagandet av Vänsterpartiets blivande partiledare, Nooshi Dadgostar. Hon kallar sig tydligen inte kommunist och det är ju lite lugnande. I likhet med professor Hägglund står hon och partiet dock fortfarande för att kapitalismen ska avskaffas och ersättas med en politiskt styrd ekonomi, någon form av socialism. Alla som läst på vet att det inte finns ett enda exempel på en socialistiskt styrd ekonomi som lyckats skapa både frihet och välstånd. Det senaste lyckolandet var Venezuela. Sedan det blev uppenbart även för V att det numera blivit en fattig diktatur som mördat tusentals av sina egna medborgare, talar man numera tyst om det tidigare berömmet. Liksom man talar tyst om att partiet en gång var en del av Sovjetunionens kommunistiska parti, hyllade Stalin och fortfarande under månaderna före Berlinmurens fall såg DDR som det bättre Tyskland. En senare insats i samma bransch var helyllesocialisten Sjöstedts hyllningsord till Fidel Castro, när Kubas diktator äntligen lämnade jordelivet.

När man läser Vänsterpartiets program så står det inte längre att ”Sverige är en liten hungrig imperialistisk stat” och det finns flera positiva rader om demokrati, yttrandefrihet och flerpartisystem. Det finns till och med kritik mot de tidigare hyllade socialistiska broderländernas misslyckande. Men det förklaras aldrig hur Vänsterpartiet ska lyckas med det ingen annan lyckats med före professor Hägglunds nya fantastiska bok – att kombinera frihet och välstånd med total politisk makt över näringslivet – inklusive media. Det kan bara sluta illa. Även i vårt land. Trots att Milton Friedman konstaterat att allting fungerar med svenskar – åtminstone ett tag.

Nooshi Dadgostar borde inte svara på de här frågorna för att motståndarna ska få en chans att sätta dit henne för något mindre klavertramp. Det här är betydligt viktigare än så. Även om V främst driver politik genom att kräva mer av allt till alla och se sig själva som mer moraliskt högtstående än vi andra, klentrogna stackare, borde även deras nya galjonsfigur få reda ut det som faktiskt utgör partiets själ och raison d’être. Vänsterpartiets mål är ett annat samhälle – inte högre barnbidrag och fler vindsnurror. Ett samhälle som ingen vettig människa vill att våra barn ska behöva växa upp i. Fridlysning är en bra idé för fåglar och sällsynta blommor – inte för riksdagspartiers ledare.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun