Ödesstund för Europa
72 år efter Europas befrielse står åter igen avgörande slag om kontinentens framtid – om än i TV-studior och vallokaler. Krister Thelin skriver om det franska presidentvalet.
När detta skrivs inleds Europaveckan, det vill säga veckan som var början på slutet av andra världskriget i Europa 1945, med Danmarks befrielse den 4 maj . Dagen därpå var det Nederländernas tur, och den 7 maj kunde Eisenhower i Reims få kapitulationsdokumentet underskrivet av tyskarna. Ceremonin fick dock göras om i Berlin dagen därpå, eftersom ryssarna kände sig åsidosatta. Det skedde emellertid så sent på kvällen, att det i Moskva redan hunnit bli den 9 maj, den dag som sedermera kom att bli den officiella Europadagen, närmast till minne av Robert Schumans deklaration 1950 om att skapa ett enat Europa för att bevara freden efter andra världskriget.
Andra världskriget är alltså den blodiga bakgrunden till EU, som i år firar sin 60-årsdag efter Romdeklarationen 1957. I vårt land, förskonat från två världskrig, är EU som fredsprojekt mer av en abstraktion. I vår europeiska omvärld finns däremot levande konkreta familjeminnen av kriget- det var egentligen bara ett: andra världskriget föddes ur det första efter ett 20-årigt stillestånd.
På söndag, i Europaveckan, äger det franska presidentvalets avgörande andra omgång rum. I onsdags var det den avslutande debatten mellan Le Pen och Macron. Le Pen gav oss i ett av sina inlägg en isande påminnelse om EU som fredsprojekt. Hon tillät sig att påminna om att Tyskland förlorat kriget men nu kunde ”krossa Frankrike” genom sitt ekonomiska övertag, såvida inte hon valdes till president förstås. Associationerna gick tillbaks till 1871, då Tyskland förödmjukade Frankrike genom att i Versailles utropa det tyska kejsardömet, sedan Frankrike förlorat det krig i vilket Napoleon III av Bismarck låtit sig luras in. Valet av Versailles som plats för fredskonferensen efter första världskrigens slut 1919 var alltså ingen tillfällighet. Den franska hämndens timme hade kommit; de av fransmännen framtvingade hårda fredsvillkoren sådde också fröet till den tyska revanschismen.
På samma sätt hämnades Hitler 1940, då han lät rulla ut den museijärnvägsvagn i Compiègne, vari tyskarna i november 1918 tvingades underteckna stilleståndsavtalet, för att nu orkestrera det omvända; Frankrike var krossat efter det tyska blixtkriget i väst. Rhen är Europas blodigaste flod, och kampen mellan Frankrike och Tyskland har djupa rötter. Särskilt Alsace/Elsass-Lorraine/Lothringen har vandrat mellan länderna som ett åtråvärt pris. Ironiskt nog kan Napoleon ( ”Den store” till skillnad från brorsonen III ”Den lille”) med sitt Rhenförbund 1806 ha lagt grunden till Tysklands enande 65 år senare.
Le Pens påminnelse i den televiserade valdebatten om den senaste konflikten gick inte förlorad för någon fransk eller tysk åhörare med någon liten kunskap om sitt lands historia.
EU-bygget svajar sedan britterna nu beslutat sig för att lämna Unionen. Men det är något helt annat än om Frankrike, som Le Pen vill, skulle göra det. Frankrike är ett av de sex grundarländerna och ett EU utan Frankrike vore otänkbart. Skulle Le Pen alltså vinna på söndag är det en ödesstund för Europa. ”La Gloire de la France” är ett dåligt substitut för ett framtida EU. Att Le Pen hejas på av allehanda trumpister, putinister och nationalister, också i Sverige, gör inte saken bättre.
Medan opinionsinstituten inför såväl Brexitomröstningen förra sommaren som det amerikanska presidentvalet i november grovt misstog sig, förefaller de franska vara mera träffsäkra. Den första valomgången den 23 april utföll i stort som förutspåtts. Och i så fall kan vi vara lugna: Macron förefaller ha ett stabilt övertag med 60-40, även om en viss trend kan skönjas där Le Pen knappar in. Undersökningar efter den avslutande debatten korade också Macron till vinnare av den duellen.
Om de blir som undersökningarna gissar, får vi alltså en 39-årig teknokrat med socialliberala förtecken som ny president i Frankrike. Hans inhemska program är en smula löst i kanterna men han är en varm EU-vän. Ett kvarstående frågetecken är vilket stöd han får i nationalförsamlingen, där val skall hållas i juni. Frankrike lever för närvarande i den ”femte republiken” med en av de Gaulle designad konstitution från 1958. Tanken med att hålla parlamentsval i nära anslutning till presidentvalet är att segraren i det senare skall få momentum för det förra.
Men nu är det för första gången inte som tänkt. Ingen av de två kandidaterna i presidentvalet tillhör de två stora parlamentsgrupperna, socialister och republikaner ( ”gaullister”). Kan Macron med sin blott ett år gamla enmanshow En Marche! mönstra kandidater och vinna också i juni? Även om vi Europa- och Frankrikevänner kanske kan andas ut på söndag kväll, finns det alltså skäl att hålla tummarna också i juni.
Krister Thelin är före detta statssekreterare och domare, bosatt i Frankrike