Betraktelser från Sankt Petersburg

Sankt Petersburg ligger en timme med flyg från Stockholm och tre timmar med tåg från Helsingfors. Stadens europeiska prägel är tydlig och det ser man inte minst i den vackra arkitekturen. Men det är en annan värld konstaterar Alexandra Ivanov, nyss hemkommen från Ryssland.

På order av Peter den Store byggde de stora ryska adelssläkterna (eller mer korrekt svenska fångar) var sitt palats i staden. Riktlinjerna om europeiskt var tydliga och utländska arkitekter anlitades. På det sättet blev Sankt Petersburg med enorma turkosa barockpalats en zebroid mellan det ryska och europeiska. Det tar sig i sitt fulla uttryck i hur “Kyrkan på blodet” katedralen ramar in staden med enorma färgglada lökkupoler.

Den starka europeiska prägeln till trots är det som att komma till en annan värld. Det är uppenbart att vi nu har lämnat den Europeiska unionen för den Ryska federationen. Den väldiga huvudgatan Nevskij Prospekt sträcker sig genom stora delar av staden och får en att tänka på militärparader och en onåbar maktelit. Känslan för en samtida är kommunism men i sin arkitekturella sanning är den byggd av stadens förste tsar (det säger oss något). Stora utsmyckningar hänger med dryga 50 meters mellanrum på 20 meters höjd tvärs över paradgatan. I rött, vitt och blått siden lyfter de fram dagens ryska flagga men i dess mitt lyser den gamla tidens stjärna som i sin tur är utsmyckad med “CCCP”.

Det är inte ovanligt att se sovjetflaggan vaja i staden. Motorcykelgäng drar runt med den och du ser den på en del bilar. Inte mycket och sällan officiellt men tillräckligt för att det ska skicka en stadig signal om landets historia och med det tilltänkta framtid.

De senaste tio åren har nyheterna från Ryssland varit mörka. Mord på modiga journalister, oppositionsledare och invasioner av grannländer. Ett land där makten sakta kommit att överordna allt och där regimen brutit ner de få institutioner som hann byggas upp under 1990-talet.

Den bistra tiden är märkbar när man kommer till Sankt Petersburg men kanske inte på det sätt man lätt kan tro. Det är konstant men inte alltid påtagligt. Ryssland under Putin är inte Vitryssland under Lukasjenka.

Inte ett samtal har jag under mitt besök utan en påtaglig cynicism mot världen och landet. Överlev och ta dig framåt. Lev livet men utan illusioner. Ett talande tecken är hur inte ens 20 procent i vissa områden av Sankt Petersburg röstade i det senaste valet till den ryska duman. Men intrycket jag får av att tala med petersbor är inte att människor upplever Ryssland vara en evig diktatur där staten är intresserad av total kontroll. Snarare att det finns ett skikt med enorma intressen för makt och pengar, och det skicket ska man ta det väldigt försiktigt med.

Den som vill förstå Ryssland och det ryska folket behöver göra ett besök till Vinterpalatset. Det är överdådigt och ett oräkneligt antal av de nästa 1500 rummen är bekläda i guld. Jag är emot revolutioner generellt och den ryska i synnerhet. Min farfar jagades ur sitt land för att aldrig kunna återvända. Miljoner oskyldiga människor förlorade sina liv och kommunismen föddes. Men när man vandrar genom Vinterpalatsets kan man nästan höra revolutionens rop skalla.

Varje månad skrivs spaltmeter efter spaltmeter om det ryska hotet. Hotet från den ryska regimen är riktigt. Vladimir Putin hatar och söker krossa demokrati varhelst han kan ty det utgör ett hot mot hans imperium av stöld och förtryck. Det är en anledning till att vi behöver stå upp för frihet och demokrati inte bara i vårt eget land men också i vårt grannskap. Över tid är det vår enda möjlighet att försvara vår frihet och vår demokrati.

Rysslands hopp ligger i dess framtid. Unga ingenjörer, reklamare och lärare som vill bygga ett nytt land baserat på rättssäkerhet och excellens. Det är ingen enkel uppgift för ett land som var slaget i kommunismens skoningslösa bojor i nästan åtta decennier och dessförinnan imperiet. Men det är likväl vägen framåt.

Alexandra Ivanov är borgerlig skribent och tidigare ledarskribent