Print Friendly

Nordiska rådets början

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NORDISI(A RÅDETS BÖRJAN
Av professor NILS HERLITZ
DEN som länge haft kontakt med nordiskt samarbete har under
årens lopp sett många uppslag till dess befästande framkastas,
fängsla sinnena och väcka stora förhoppningar för att sedan skrinläggas. Han blir benägen för skepsis.
Men då man sommaren 1951 ställdes inför den danska iden om
ett i fria former verksamt nordiskt parlamentariskt samarbetsorgan, kunde man inte undgå att gripas av den. Det var ett uppslag
som med sin nyktra och realistiska målsättning hade utsikter att
vinna gehör. Att i en praktisk form föra det ut i livet var en uppgift som icke fick försummas.
Det är i en dynamisk tid en uppgift att skapa de nya former
för statslivet som förändrade förhållanden och nya behov kräva.
Ofta har denna sats studsat tillbaka mot tröghet och bristande
fantasi; att själva fasthållandet vid en ordning, som byggts upp
under helt andra förutsättningar, i själva verket medför en ännu
mer djupgående omvandling av statslivet har man medvetet eller
omedvetet blundat för. Men här tog nu en aktuell konstruktiv
uppgift konkret gestalt.
Det är sant, att denna uppgift icke låg på internt konstitutionellt
plan; den hade internationella aspekter. Men att finna nya former
för folkens sammanlevnad, också det är i vår tid en angelägen
uppgift. För femtio år sedan ställde Hjärne frågan om varthän
nationalismen månde föra världen. Vi ha fått uppleva den i de
moderna välfärds- och regleringsstaternas form. De ha åstadkommit mycket gott, men i sin omvårdnad om de egna folken ha de
tillika spärrat gränserna mellan dem, skärpt åtskillnaderna, mer
och mer format människorna efter varje stats sinne. Ingen kan
starkare förnimma detta än den som har att syssla med den offentliga rätten; denna rätt, som för nutidens människor betyder mer
än något annat, är tillika den mest nationella. Den nationella självtillräckligheten gör omsorgen om folkens gemenskap till en allt
172
. ~~.:__________……….__…..,~!:O::::::::::=i::=!:=:i=::::===—;a;;;===-======-……=-..–….-
~~~–~———-~~—-~~~————-~
Nordiska rådets början
vanskligare, men på samma gång allt mera brännande angelägen
uppgift.
Det första steget utom våra gränser leder emellertid till Norden.
Sedan några årtionden blommar också nordiskt samarbete inom
det enskilda livets olika kretsar. Men trögt och dröjande ha regeringar och myndigheter följt detta samarbete i spåren. Det är en
uppgift att fylla ut denna lucka med ett vidgat samarbete mellan
staterna. Just den utveckling, som i så hög grad förstatligat det
enskilda levernet, gör en sådan uppgift ofrånkomlig. Vi hava i
detta hänseende upplevat bittra besvikelser. Omständigheterna ha
satt gränser för samarbetet just där det bäst behövdes. Detta kunde
leda till misströstan. Men på lång sikt måste det vara riktigast
att icke rygga tillbaka för de mera begränsade uppgifter som möta
i detta nu.
Ny är tanken att på ett regelmässigt och varaktigt sätt taga
parlamentariska krafter i anspråk vid regeringarnas sida. Den
skall ses mot bakgrunden av inhemska problemställningar. Det är
svårt att bedöma, i vilken riktning vårt författningsliv kan komma
att utvecklas; vem skulle våga uttala sig om vad man kan hoppas
eller tro! Men under alla omständigheter är det en uppgift att,
så långt det är möjligt, vidmakthålla de i vår författningshistoria
djupt grundade tankarna om allmänt samråd i allmänna angelägenheter och om en sund jämvikt i statsstyrelsen. Det betyder
i våra dagar, att riksdagen – minoritet såväl som majoritet –
skall vara ett levande, aktivt inslag i författningslivet.
Den nya tanken var nu den, att parlamentariska krafter, traditionellt verksamma inom nationell ram, skulle ställas inför Nordens problem. Det är lätt att förstå, att man, särskilt i Norge,
reagerat mot denna tanke, som öppnar så helt nya perspektiv. Men
är det icke, i en situation där det kräves samverkan i vidare kretsar
än förr, naturligt att pröva, vad parlamentariska arbetsformer och
parlamentariska insatser här förmå~ År det icke, djupare sett, i
själva verket en livsfråga för folkstyrelsen, huruvida den kan bemästra sådana uppgifter – liksom en gång folkstyrelsen i vårt
land fått ta steget från de lokala menigheternas angelägenheter
till rikets’ Jag upprepar på denna punkt: ännu är ej tiden inne
att tro och hoppas. Den som sett de många hindren i vårt författningsliv för aktiva insatser från riksdagens sida, kan icke känna
sig säker på vad parlamentariska insatser kunna komma att betyda på det vidare plan, där utom dessa hinder även andra måste
möta. Men han behöver ej tveka att säga: vi stå inför en stor upp- 173
”‘l
Nils Herlitz
gift; låt oss göra allt för att lösa den. Säkert är också att om vi
lyckas, det nordiska samarbetet kan få en mycket fastare förankring i folkrepresentationer och folk än eljest vore möjligt.
Detta om bakgrunden. Huruledes med sådana utgångspunkter
planen för Nordiska rådet formades ut och omsider godtogs i Danmark, Island, Norge och Sverige skall jag här ej dröja vid.1 Icke
heller behöver jag om Finlands beslut att stanna utanför tillägga
något till vad som vid rådets första sammanträde sades från svensk
sida: »vi ägna i denna stund åt Finland en tanke som ej behöver
klädas i ord».
Däremot bör något sägas om själva grundtankarna i rådets
konstruktion.
Rådet har intet gemensamt med sådana unionsparlament o. d.,
som figurerat i varjehanda planer om en nordisk förbundsstat
eller tullunion. Det har icke utrustats med ett uns av maktbefogenheter, det är blott ett forum för »Samråd>>, där man ej kan komma
längre än till att avgiva >>rekommendationen till regeringarna.
Rådet är icke organ för en enhet, endast ett redskap för åstadkommande av enighet mellan helt fria stater. För detta ändamål
tager det emellertid i anspråk den integrerande kraft som nutida
partiväsen utgöra. Tanken är, att dess medlemmar skola vara i
anda och sanning representativa för dem som valt dem. I den mån
de icke på förhand, genom samråd eller annorledes, veta besked om
– eller kunna bedöma – hur deras meningsfränder där hemma
tänka, skola de ha en auktoritet eller en förmåga att övertyga,
som gör att man i regel kan hoppas på den anslutning som behöves,
när det gäller att gå från ord till handling.
Det finnes ingen föreskrift om att frågor av visst slag skola
behandlas i rådet. Ingenting hindrar att regeringarna – även i
frågor som i sinom tid skola föreläggas folkrepresentationerna –
gå rådet förbi; man måste tvärtom räkna med att så ej sällan
kommer att ske. A andra sidan äro inga frågor tabu för rådet.
Tanken går i detta sammanhang till försvars- och utrikespolitik.
stadgan lägger icke hinder i vägen för att sådana frågor upptagas;
en annan sak är, att man under nuvarande förhållanden ej har att
räkna med initiativ i sådan riktning.
Men en begränsning uppställer stadgan, och den är av fundamental betydelse. Rådet har ej att upptaga andra frågor än sådana,
>>i vilka gemensamma åtgärder ifrågakomma>>. Det blir ej tal om
att utbyta tankar och erfarenheter i frågor av gemensamt intresse,
1 Se härom i statsvetenskaplig ‘ridskrift 1953 s. l ff.
174
..:..-
Nordi ska rådets början
när det ändå på förhand är klart att varje land skall handla helt
oberoende av de andra. Och rådet bör ej heller öda sin kraft på
dimmiga framtidsönskemål; det skall i allt sitt arbete taga sikte
på sådant som det förväntas att regeringarna och eventuellt folkrepresentationerna omedelbart skola taga befattning med. Om en
betydande tankeoreda vittnar talet att rådet ej blir annat än en
})diskussionsklubb»; vill man ge det en sådan etikett, får den också
klistras på det riksdagsutskott som diskuterar ett utlåtande till
kamrarna eller på kamrarna då de diskutera en skrivelse till regeringen. Lika väl som de skall rådet vara ett led i det praktiska
lagstiftnings- och förvaltningsarbetet.
Det har lagts stor vikt vid att rådets medlemmar icke skola
tvingas att taga ståndpunkt utan att ha kunnat på allvar tränga
in i frågorna; det är ju också förutsättningen för att de skola
känna ett verkligt ansvar för rådets rekommendationer. Mångahanda former av resolutionsrnaked utan sådant underlag ha stått
som varnande exempel. Därför höra reglerna om att förslag skola
ingivas och utsändas i god tid till stadgans fundamentala bestämmelser. De skola säkerställa möjligheten att före sessionerna studera sakerna, inhämta informationer från och rådgöra med sakkunniga och andra, göra sig underrättad om politiska meningsfränders synpunkter osv. Också rådets arbetsformer har man sökt gestalta så att de främja ett verkligt inträngande i frågorna och ett
effektivt utbyte av meningar och informationer. Särskilt har man
lagt vikt vid att frågorna beredas i utskott.
För den som redan ett och ett halvt år sysselsatt sig med maskineriets konstruktion och som gjort sig ganska klara föreställningar
om hur det borde fungera, var det en spännande upplevelse att
deltaga i den första sessionen i Köpenhamn den 13-21 febr. 1953.
Ty han visste blott alltför väl, att det inte var fråga blott om ett
maskineri verksamt efter mekaniska lagar. Han visste att man
aldrig blåser in den levande andan i en institution genom att
skapa dess yttre former. Nu kommo från skilda håll parlamentariker med mycket växlande sypunkter, både på politiska angelägenheter i allmänhet och på rådets funktioner i synnerhet. Vad månde
bliva av deras möte~
Enklast är att redovisa erfarenheterna beträffande själva arbetsformerna. I ett hänseende gick det icke efter beräkning. Föret
var trögt i portgången beträffande arbetsmaterialet. Särskilt i
följd av osäkerhet i varjehanda formella frågor- som det är över- 175
Nils Herlitz
flödigt att här redovisa – nådde oss de tryckta handlingarna
alldeles för sent.
Vad själva förhandlingarnas anordning angår, stod man inför
den intressanta uppgiften att finna former, som alla, trots mycket
växlande parlamentariska arbetsvanor, kunde finna sig till rätta
med. För danskarna betyder nog t. ex. vad Grundtvig kallar »det
levende ord» mer än för oss svenskar, vana att bygga på tryckta
handlingar. Svenskar och norrmän lägga större vikt än danskarna
vid utskottsbehandling osv. Men alla voro, tror jag, i stort sett
tillfreds med de kompromisslinjer som formats.
Efter en första behandling, som mot danska vanor men i överensstämmelse med norska och svenska, i regel blev rent formell, men
i vissa fall gav tillfälle till uttalanden av stor betydelse för den
fortsatta behandlingen, skickades alla ärenden till de fyra utskott,
på vilka rådsmedlemmarna fördelats. I utskotten blev under tre
dagar (en tid som nog framdeles kommer att visa sig alltför kort)
det viktigaste arbetet utfört. Från det utskott jag tillhörde har
jag ~rsonlig erfarenhet av hur nyttig den intima och oförbehållsamma konfrontationen av olika meningar var. I utskottsarbetet
deltogo också flera regeringsrepresentanter; de äro enligt stadgan
medlemmar av rådet utan rösträtt. Man kan nog säga att de i
denna förtroliga form gjorde sina största insatser.
På grundval av utskottsbetänkanden (som trots den knappa tiden
hunno tryckas) vidtog den slutliga plenarbehandlingen som
sträckte sig över tre dagar. Så summariska som utskottsbetänkandena voro, är det naturligt att utskottens resultat, efter danskt
och norskt mönster, muntligen presenterades av rapportörer som
utskotten utsett. Debatterna blevo rätt livliga; det är karakteristiskt att av de 53 valda medlemmarna sammanlagt några och fyrtio
deltogo i dem. Någon gång kunde man, trots den enighet beträffande resultaten som i allmänhet rådde, ha önskat en ännu frikostigare presentation av olika synpunkter och fakta – både till
fromma för ärendenas fortsatta behandling och för att offentligheten skulle få en mera allsidig och mera stimulerande bild av
de problem som sysselsatte rådet. Den i riksdagen ofta naturliga
maximen att tiga när alla äro ense är ej utan vidare tillämplig
på Nordiska rådet.
Man hade en stark känsla av att arbetssättet väl uppfyllde en
förväntan som- alldeles oavsett arbetsresultaten- särskilt knutits till begynnelserna av rådets verksamhet: det skapade på ett
naturligt sätt den personliga kontakt som är en förutsättning för
176
—–:—~”·
Nordiska rådets början
ett framtida effektivt arbete. Må denna reflexion ej förväxlas med
vad som så ofta sägs med tvivelaktigt berättigande om internationella kongresser som varit utan resultat: den personliga kontakt
som vanns var ändå av stort värde! Vad som vanns var en kontakt
av särskild valör: gemenskap vunnen i arbetet på gemensamma
konkreta uppgifter. Man tyckte sig under de korta dagarna i Kö-
penhamn se en tanke, som varit väsentlig under förarbetena, närma
sig sitt förverkligande: »inom en krets personer som varaktigt
ägna sin uppmärksamhet åt de nordiska problemen och vänja sig
att hålla de politiska frågornas nordiska aspekter för ögonen bör
man kunna räkna på en skarpare blick för dessa problem, ett
fastare grepp om dem, en större säkerhet i deras bedömande och
därmed också ökad möjlighet att övervinna svårigheter och motsättningar».
De ärenden, som förelågo, utgjordes i första hand av förslag
som enligt stadgan väckts från regeringshåll och av enskilda rådsmedlemmar. Därjämte förelågo redogörelser från ett stort antal
fasta nordiska samarbetsorgan (framför allt dem som verka på
lagstiftningens, kulturpolitikens, socialpolitikens och den ekonomiska politikens områden), ur vilka utskotten kunde hämta uppslag till rekommendationer. Det blev kanske icke något riktigt
rationellt urval av det som just nu framför annat borde påkalla
1·ådets intresse. Vad särskilt de enskilda rådsmedlemmarnas förslag angår, framgingo de helt enkelt ur vad som fallit var och en
av dem in och av deras större eller mindre företagsamhet; typiskt
är att de alla kommo från Sverige, där enskilda riksdagsmäns
motionerande spelar en särskilt stor roll. Tyckte man sålunda att
urvalet var en smula slumpartat, oöverlagt, kom man lätt till
tanken att den första sessionen borde regisserats bättre, genom
ett rationellt urval av lämpliga frågor, i vilka goda resultat kunde
påräknas. Jag är glad att ingen sådan regi etablerats; rådets uppgift är icke att sätta färdigställda fjädrar i hatten. Utan någon
regi kan man till nästa gång räkna på att ur de olika delegationernas orienteringar och samråd ett säkrare urval skall vinnas.
Bland de frågor, som nu i den ena eller andra formen förelades
rådet, fanns det stora och små om vartannat. Det fanns också viktiga och oviktiga; till de senare räknar jag bl. a. några som endast
gällde sympatiyttringar för ett arbete som redan utan rådets
insats befann sig i goda gängor.
Endast i några fall fick rådet ta ståndpunkt till frågor om att
omedelbart föra bestämt preciserade föranstaltningar av olika slag
177
”‘l
Nils Herlitz
ut i livet (jag tänker särskilt på dess uttalanden rörande de förslag.
som senast framlagts av kommitten för friare samfärdsel, och
rörande omläggning av kulturkommissionens arbete). I regel stannade rådet vid mindre preciserade ståndpunktstaganden, och i de
flesta fall kunde det – det är ett naturligt uttryck för försiktighet
i begynnelsen – inte göra mer än att, så som vi äro vana i riksdagen, begära utredningar av regeringarna. Men väl besinnade
rådet den grundläggande principen att icke uttala sig om vaga
framtidsönskemåL Öresundsförbindelsen ligger i ett avlägset fjärran. Men att förberedelsevis undersöka förutsättningarna för dess
etablerande är en aktuell angelägenhet i detta nu.
Sådana ärendena nu voro, behövde de i allmänhet icke väcka
allvarliga kontroverser; det var i regel varken nationella eller
politiska motsättningar eller tekniska eller administrativa svårigheter som ställdes på sin spets. För min del har jag räknat med
att rådet på allvar ställes på prov, först då det gäller att fatta
dylika problem i skarpt ögonsikte och se till, om parlamentariskt
samråd kan övervinna dem. Men rådet ställdes ej inför några
verkligt svåra prov av detta slag, då det första gången sammanträdde.
Detta skall man minnas, om man ställer frågan om de motsättningar som röjde sig inom kretsen av rådsmedlemmar. Naturligtvis finnas sådana; eljest vore ej rådet vad det skall vara. Framdeles komma de också förvisso att spela en stor roll. Endast om
olika åskådningar och intressen få allvarligt bryta sig mot varandra kunna betydelsefulla resultat förväntas.
Till en början: vi representerade olika partier. Och det är självklart, att då rådet ställes inför frågor, där olika politiska åskådningar spela in, dessa måste vålla meningsskiljaktigheter; rådets
arbete blir eljest ej ärligt och realistiskt. Det ligger intet osunt
däri att i en given situation t. ex. högerrepresentanterna i de olika
länderna samla sig på en linje. Att de hålla kontakt med varandra
är i mina ögon naturligt. I år framträdde politiska motsättningar
blott i en- efter mitt sätt att se- obetydlig fråga. Där blev det
en fäktning i former som knappast skilde sig från den inhemska
politikens. Det fanns nog de som beklagade detta störande inslag.
Jag hälsade debatten som ett värdefullt prejudikat på att de politiska motsättningarna ej äro bannlysta.
Vi representerade också olika nationella intressen; det är ju
rådets uppgift. Från norskt håll har den meningen uttalats, att
rådets arbete, fastän stadgan låta medlemmarna rösta individuellt,
178
Nordiska rådets början
i själva verket måste få karaktären av förhandlingar mellan enhetligt uppträdande nationella delegationer, alldeles som t. ex. i
Förenta Nationerna. Naturligtvis kan läget mången gång bli så-
dant; det måste ofta nog bli en fundamental uppgift för rådet
att, nationsvis grupperat, ta itu med nationella motsättningar och
söka övervinna dem. Men detta skall icke vara den anda som alltigenom behärskar rådets arbete. Jag har redan pekat på att, när
läget det kräver, andra fronter måste formas. Vid det första mötet
voro frågorna på det hela taget så beskaffade att de nationella
motsättningarna föga kommo till synes (om än ingen kunde misstaga sig på vad de betyda t. ex. i frågor om ekonomiskt samarbete).
Att de nationella delegationerna sammanträdde för samråd och
informationer är naturligt; svenskarna möttes dagligen. Men där
var aldrig fråga om några samfällda ståndpunktstaganden.
Förhållandet mellan regeringsrepresentanterna och de valda ombuden rymmer naturligen också problem. Från regeringsrepresentanters sida yppades- dock ej så att någon enhetlig front bildades
-vissa farhågor för en äventyrlig expansion av rådets verksamhet. Man skymtade sålunda misstankar att rådet alltför mycket
skulle gripa in i de permanenta samarbetsorganens verksamhet.
Det opponerades mot tanken att rådet självt skulle taga utredningsuppgifter om händer. Man anade å andra sidan oro för att
rådet skulle belasta regeringarna med alltför många initiativ. Vilken roll spelade regeringsrepresentanternaT Det är självklart att
man, så långt det lät sig göra, utnyttjade den möjlighet till kontakt
och information som deras deltagande – mot vad fallet är i
Europarådets församling – erbjuder. Och utan tvivel ha deras
ord ofta vägt tungt; därom har jag erfarenheter från arbetet i
det juridiska utskottet, där tre justitieministrar spelade en aktiv
roll. Men situationen har missförståtts då det i engelsk press sagts,
att parlamentarikerna gingo i regeringarnas ledband. Den danska
minoritetsregeringen har som bekant icke en ställning som möjliggör en dylik ledning. Vad den svenska angår, har jag ingen erfarenhet av att den tryckt sin vilja på en motspänstig delegation.
Och den norska delegationens ordförande uttalade rent principiellt,
att en delegation bör taga sin ståndpunkt utan att göra sig underrättad om regeringens.
Det fanns naturligtvis för det fjärde den obestämbara men lika
fullt påtagliga motsättningen mellan aktivitet och passivitet.
För det första så till vida att förvisso icke alla voro lika villiga
att med rådet som redskap engagera sina länder i nordiskt sam- 179
Nils Herlitz
arbete. Sex av de norska medlemmarna hade motsatt sig Norges
anslutning till rådet. Men dessa divergenser kommo mera fram i
allmänna principdeklarationer än vid de konkreta frågornas behandlingar. Annorlunda blir det utan tvivel när rådet ställes inför
ömtåligare frågor än i år.
starkare framträdde en annan aspekt av frågan om aktivitet och
passivitet. Det hör till det parlamentariska livets erfarenheter, att
kraven på underlag för de beslut man är med om att fatta ställas
olika högt, av olika människor, i olika situationer. Det må tillåtas
en av dem, som kanske räknats bland de mest aktivt sinnade, att
uttala att han i detta hänseende varit inriktad på stor försiktighet.
.Jag hade tänkt mig- det är redan förut antytt- att taga positiv
ståndpunkt till förelagda frågor endast då jag verkligen vunnit
en bestämd uppfattning och kände mig övertygad om genomförbarheten av vad jag tillrådde. Jag föreställde mig också att en sådan
inställning skulle vara rätt allmän bland realistiska parlamentariker. I själva verket var stämningen en annan, viljan att vid den
första sessionen komma till positiva resultat allmän och påtaglig.
Det var inte krank eftertänksamhet, snarare frisk beslutsamhet
som präglade arbetet.
Så begav det sig, att de positiva besluten blevo långt flera än
jag föreställt mig. Alla de på förhand framlagda förslagen upptogos välvilligt. Dessutom gåvo redogörelserna från fasta samarbetsorgan anledning till en hel rad av initiativ. Sådant hade man
varit rädd för på åtminstone vissa regeringshåll. Det var också
framför allt inför en del av dessa initiativ som jag kände mig
betänksam; de medlemmar som ej deltagit i utskottsbehandlingen
stodo ju ganska oorienterade inför dem.
Det kan, efter vad som sagts om läget, icke förvåna, att besluten
– med ett undantag – alltigenom blevo enhälliga. I några fall
var detta resultatet av en icke alldeles lätt jämkning mellan olika
meningar; så t. ex. då rådet uttalade sig om det fortsatta ekonomiska samarbetet i Norden. I regel nåddes dock enigheten utan
större svårigheter. Detta är naturligt, sådana frågorna denna gång
voro beskaffade. Framdeles lär välläget bli ett annat. Och det bör
starkt understrykas, att rådet alldeles icke står och faller, allteftersom det kommer till enighet; naturligtvis är dock föga nått, om
icke majoriteter i varje deltagande land förena sig.
överblickar man nu rådets beslut är det uppenbart, att det icke
blev fråga om några verkligt stora och betydelsefulla insatser. I
övrigt kan man naturligen bedöma besluten på olika sätt. Jag
180
Nordiska rådets början
inskränker mig till att peka på dem som jag – oavsett om de
voro av större eller mindre vikt – glatt mig åt. J ag är glad att
rådet på allvar ställt sig bakom kravet på ökad likställighet för
medborgare, som vistas i annat nordiskt land, med dettas egna
medborgare, att det rest frågan om lättnader i post-, telegraf- och
telefontrafiken, att det behjärtat frågan om forsknings-, undersöknings- och undervisningsinstitutioner m. m. för gemensamma
behov, att det påyrkat en effektivisering av det arbete som bedrivits av nordiska kulturkommissionen, att danskarna förenade sig
med svenskarna om den undersökning av frågan om öresundsförbindelsen som den svenska riksdagen uttalade sig för i höstas, att
rådet tog positiv ståndpunkt till de senaste förslagen från kommitten för friare samfärdsel i Norden. Av betydelse bör också det
principuttalande kunna bliva, som gjordes om det ekonomiska samarbetet i Norden. – I huvudsak mynnade rådets ståndpunktstaganden ut i rekommendationer till regeringarna. Men i arbetet för
åstadkommande av ökad likställighet inom Norden skall ett av
rådet valt utskott medverka; principiellt avvisade rådet sålunda
ej möjligheten att låta vissa utredningar verkställas av dess egna
organ.
Rekommendationerna voro riktade till Danmarks, Islands, Norges och Sveriges regeringar. Men Finland var ej bortglömt. Det
var en allmänt antagen förutsättning -som i åtskilliga fall kom
till direkta uttryck – att Finlands medverkan skulle sökas vid
den fortsatta handläggningen av de frågor som rådet rest.
Det är frestande att sammanfattningsvis säga, att det var goda
resultat som rådet uppnådde. Men icke ett ögonblick får det glömmas, att rådets ståndpunktstaganden aldrig beteckna verkliga resultat. Jag upprepar det: rådet är endast ett arbetsredskap. Den
avgörande frågan är vad som nu kommer att ske. Kan man om
varje institution säga att dess betydelse får mätas efter de spår
den faktiskt sätter i det levande livet, gäller det alldeles särskilt
om ett organ, som formellt ej förmår mera än att uttala sin oförgripliga mening.
Man kan ställa anspråken högre eller lägre. I den svenska riksdagen är man icke ovan vid att avlåta skrivelser till regeringen
med mycket svaga förhoppningar om resultat. För min del ställer
jag för rådets del anspråken högre. Visserligen får rådet natur·
ligtvis räkna med bakslag; det måste, som det sades vid ett tillfälle
i Köpenhamn, stundom handla utan att ha »full» täckning. Men
14- 533444 Svensk Tidskrift 1953 181
Nils H erlitz
man skulle önska att rådet alltigenom kunde verka med sådan
tyngd, att dess framställningar regelmässigt leda till positiva resultat: att regeringarna acceptera dem och likaså folkrepresentationerna, i den mån de skola bäras fram till dem.
Man får nu se, hur det går. Naturligtvis komma på snart sagt
varje punkt svårigheter att torna upp sig, ty en lång erfarenhet
säger, att frågor om nordiskt samarbete i allmänhet icke äro lätta
och okomplicerade; merendels är det många hänsyn som göra sig
gällande, många cirklar som rubbas. Man får naturligtvis bereda
sig på att det sägs att rådet i det eller det hänseendet icke haft
fast grund under fötterna: förbisett väsentliga fakta, hängivit sig
åt illusioner.
Huruvida rådets tankar läggas på hyllan eller omsättas i handling, kommer framför allt att bero på två omständigheter. För
det första på den inre styrkan i rådsmedlemmarnas ståndpunktstaganden – övertygelsens säkerhet och kraft – och villigheten
att stå för dem. För det andra på styrkan av deras ställning:
deras parlamentariska rotfäste, deras auktoritet och övertygande
kraft inom riksdagarna och inför regeringarna. J ag stannar vid
den fråga, som dessa antydningar rymma, utan att försöka närmare
analysera de svårbedömda och intressanta konstitutionella problem, som hänföra sig till förhållandet mellan råd, regeringar och
riksdagar.
Det måste emellertid, till sist, besinnas att rådets verkningskraft
icke enbart beror av dess relationer till regeringar och riksdagar.
Det är konstruerat som ett folkrepresentativt organ och är avsett
att söka vinna något av det förhållande till folken, som utmärker
själva folkrepresentationerna. En av dess väsentligaste uppgifter
är att genom sina överläggningar och sitt arbete i övrigt, oavsett
dettas resultat, levandegöra Nordens problem för Nordens folk.
Varje riksdagsman, som tycker att riksdagen icke fångar pressens
och allmänhetens intresse så som det representativa statsskicket
förutsätter, har naturligtvis skäl att fråga sig, vilka möjligheter
Nordiska rådet i detta hänseende kan ha. Sådan misströstan kunde
hos en svensk riksdagsman icke skingras av Köpenhamnsmötets
erfarenheter. Ett stort antal norska tidningsmän, som samlats
kring rådet, sörjde för rikhaltig information till sin press om förhandlingarnas gång, om problemläget och ståndpunkterna i olika
frågor. Men det fanns ingen motsvarighet till detta intresse i
Sverige; endast ett par stockholmstidningar hade sänt fasta representanter till Köpenhamn. Det som med hänsyn till rådets fram- 182
Nordiska rådets början
tid är angeläget är naturligtvis icke blott att institutionen såsom
sådan präglas in i allmänhetens medvetande. Det som det gäller
är att de frågor det behandlat fånga uppmärksamheten och intresset, att de komma med i det politiska stoff, som sysselsätter
pressen och tränger in i folkens sinnen. Detta innebär ej blott en
förhoppning, att rådets sessioner, med den dramatik de kunna erbjuda, komma till synes, utan också- och kanske framför alltatt frågorna följas i deras fortgång. Behöver jag här tillägga vad
som är självklart: att det är en växelverkan mellan rådet och
folken som måste eftersträvast Det väsentliga är ej, att rådets insatser respektfullt redovisas. Det som är angeläget är att rådet
å sin sida får impulser utifrån. Det behöver diskussion och kritik;
rådet får väl egentligen en lika stark förankring i folkmedvetandet
om det står strid om dess insatser- så som om en folkrepresentations – som om det vinner aktningsfull anslutning. Rådet behöver
också utifrån få nya tankar och uppslag. Jag tror att det ute i
våra folk finnes en starkare vilja till samarbete än man ofta föreställer sig; den borde i Nordiska rådet kunna få sin naturliga
riktpunkt.
183

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism