Norden och världen


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NORDEN OCH VÄRLDEN
I Nordisk Kontakt nr 11, introduceras en debatt om de nordiska
ländernas vilja och möjligheter att
åstadkomma en nordisk enhet.
Kommer det speciella nordiska kulturarvet att kunna överleva och stå
emot det starka tryck, som nu riktas från världen utanför? Detta är
i huvudsak frågeställningen i en
analyserande artikel av den tidigare ordföranden i den norska föreningen Norden, förlagsdirektör
Henrik Groth, som också kommenteras i samma nummer av den förutvarande danske undervisningsministern K. Helveg Petersen.
Groth inleder sin artikel med en
historisk-geografisk analys och kommer fram till, att den relativt nyvunna
självständigheten har gjort Finland,
Island och Norge sårbara och delvis
försvårat en helhjärtad anslutning
från deras sida till det nordiska enhetsverket. Sverige och Danmark saknar helt naturligt sådana attityder,
men, menar författaren, det förhållandet, att Sverige med sina drygt 7 5
milj. invånare har blivit ett nordiskt
makt- och gravitationsfält, har också
inneburit problem: ”Underlig nok:
Sveriges kvantitative overmakt har i
vissa henseender gjort landet til et
nordisk problembarn. Behovet for
samarbeid og kontakt föles ikke av
den enkelte borger. Landet og folket
hviler trygt i seg selv; man dyrker
også der det nordiske venuskap med
stor omhu og begeistring, men ofte
med et stenk av uskyldig og ubevisst
egocentrisitet, som er lett å forklare.
Svenskene blir derfor i sin nordiske
holdning mer ekspansive enn reseptive.”
Danmark däremot är nordismens
hemland framför andra. Till dels an- 489
Av fil. lic. BIRGER HAGÅRD
ser Groth, att detta kan förklaras av
att liksom Finland fruktar att uppslukas österifrån, hyser danskarna en
fruktan för att uppslukas av kontinenten. Groth pekar också på språksvårigheterna. Danskar, norrmän och svenskar förstår – eller borde förstå –
varandras språk, men i Finland talar
3,7 milj. människor det för oss andra
oförståeliga finska språket och av dessa förstår endast ca 300.000 svenska.
Knappt 15 procent av broderfolket i
öster förstår alltså totalt svenska; de
180.000 islänningarna förstår visserligen i huvudsak danska, norska och
svenska men blir inte själva förstådda.
Men det finns också en tredje skiljelinje: ”Mens Danmark Norge og Finland er av omtrent samme störrelsesorden, noe som under lek og samarbeid alltid har vaert ansett som en fordel, er Sverige for stort og Island for
lite.”
Groth menar, att vi alltid måste ha
de nordiska skiljaktigheterna i min- ?et, och att gemenskapen måste vila,
mte bara på likhet men på likhet i
väsentliga frågor, samtidigt som vi
med uppskattning erkänner de andras
avvikande egenskaper. Just de senare
kan ge inspiration till förnyelse. Trots
de betydande framsteg som nåtts på
den nordiska samarbetsfronten, är
Groth likväl pessimistisk. Vad som
vunnits ifråga om sakligt samarbete
har gått förlorat på kulturfronten.
”Det kulturelle samarbeid, eller rettere: den kulturelle enhetsfölelse har
ikke gått frem, men er tverti~ot i
sterk tilbakegang. Det gjelder i srer
forholdet mellom de tre nrermest
språ~lige land: Danmark, Norge og
Svenge. At man i disse land ikke
lenger leser hverandres språk og litteratur, og at almenheten i disse tre
land står uvitende og kontaktslöse
overfor såvel islandsk som finsk litteratur, er en kjensgerning. Tilbakegangen i felles kulturbevissthet er i
virkeligheten så stor at jeg vii betegne
490
den som katastrofal – iallfall hvis
denne utvikling fortsetter i samme
spor.”
Förklaringen till att det blivit så ser
Groth i att vi står inför de första på-
visbara verkningarna av en kulturell
stormaktsgravitation, ”en langsam
erobring av det nordiske sinn og dc
srernordiske kulturer fra verden utenfor”. Enda räddningen är en aktiv kulturpolitik, inte för Nordens skull, men
för att rädda våra nationella kulturer
eller rättare som Groth uttrycker det:
”for å gi fremtidens mennesker i Norden likcverdige chanser til kultur og
dannelse, til å bli borgere av verden,
med rot i hjemlig jord hjemlig åndsliv, språk og litteratur”.
K. Hclvcg Petersen å andra sidan
menar att Groth överdriver och avsiktligt spetsar till frågeställningarna.
Särskilt hoppas Petersen mycket av
<len Nordiska Kulturkommissionen.
Han nämner framför allt ett i framtiden utvidgat samarbete på skolans
område och ställer sig mycket positiv
till förslaget om en nordisk lärarhögskola, där alla elever obligatoriskt
skall gå igenom en samnordisk kurs.
Vidare erinrar Petersen om möjligheterna inom televisionen och samarbetet på den högre utbildningens område.
Det kan väl icke råda någon tvekan om att Henrik Groths beskrivning av läget på det nordiska samarbetets område i stort är riktig.
Oändligt mycket har uppnåtts ifrå-
ga om praktiskt nordiskt samarbete,
framför allt harmonisering på lagstiftningens område, där Norden nu
dc facto visar upp en större enhetlighet än de olika staterna inom
USA. Men samtidigt förhåller det
sig tvivelsutan så, att vad som vunnits i sakligt samarbete också lett
till motsvarande förluster på andra, främst vad gäller kulturlivet.
överhuvudtaget får man lätt en
känsla av att man i de olika nordiska länderna lättare fångas av
det exotiska som ligger i det alltmera utbredda samarbetet världen
över än av det ofta till synes triviala och betungande som ligger i
fortsatt utbyggnad av den nordiska
enheten. Och hur felaktigt är inte
detta! Geijer har formulerat problematiken på ett utmärkt sätt, ofta
återgivet av Gunnar Heckscher:
”Den falske kosmopoliten är kosmopolit emedan han ej ens duger
till medborgare; den sanne kosmopoliten är medborgare men han är
mer än det.” Med andra ord, varje
större enhet måste byggas på mindre där den enskilda människan känner sig som fullvärdig och ansvarsmedveten medborgare. För att kunna uppnå måhända en gång i en avlägsen framtiden ett samarbete
världen över är det nödvändigt, att
för vårt vidkommande i första
hand ingå i en nordisk enhet, som
därefter kan uppgå i en europeisk
och därefter i en något större. Var
och en som försöker ta genvägen
och gå direkt på målet kommer
otvivelaktigt att få sina vingar
brända, samtidigt som han genom
sitt ”världsmedborgaragerande”
gentemot strävandena att först
uppnå de mindre enheterna oavsiktligt motverkar sitt eget syfte.
Det finns också anledning att
stanna vid de speciella reflektioner,
som Henrik Groth gör beträffande
Sveriges roll i det nordiska samarbetet. Att Sverige befolkningsmässigt överflyglar de andra nordiska
länderna är förvisso icke något att
göra åt. Däremot är det nog riktigt,
att det i Sverige beklagligtvis finns
en stark känsla av att Sverige är
seg selv nok, en chauvinism, som
dels bottnar i landets materiella
framsteg under de senaste decennierna men som också starkt omhuldas främst av den vänsterradikala övertron på att Sverige och
svenskarna strängt taget är andra
folk överlägsna och att vi, inte
minst till följd av vår alliansfrihet
– neutralitet – har en alldeles
speciell mission att fylla genom att
hux flux få alla andra att samarbeta, helst i FN :s regi. Därmed blir
självfallet allt annat och ofta mera
vardagsbetonat samarbete, i Norden och i Europa, av underordnad
betydelse. Det är ju endast ”regionalt tänkande”, som leder oss bort
från vägen till det Stora Målet.
Därmed ligger det också i sakens
natur, att Sverige svikit den roll
som borde vara den naturliga till
följd av de blickar som riktas på
oss från det övriga Norden: att frigöra oss från all chauvinism och
målmedvetet men också ödmjukt
arbeta för en nordisk enhet inom
en större europeisk. Det kan icke
råda någon tvekan om att den nationalistiska självgodhet som så
ofta återfinnes i Sverige avsevärt
har skadat inte bara det nordiska
och det europeiska samarbetet men
också Sveriges utveckling på sikt.
Fångna i en Hammarskjöld- och
FN-myt kan svenskarna aldrig göra
de stora insatser, som vänsterradikala element så ofta hänger sig åt.
Man må gärna kalla det nordisk
eller europeisk nationalism, men
utan ett oförtrutet arbete på att inlemma vårt land i ständigt större
enheter, kommer Sverige aldrig
heller att kunna ge ett helhjärtat
och positivt stöd åt utvecklingen
mot större förståelse i världen.
Därmed är också sagt, att det
nordiska samarbetet i och för sig
inte måste ha en isolerad målsättning. I likhet med Henrik Groth
tror jag, att enda möjligheten att
rädda den särart som finns i var
och en av de nordiska kulturerna
till efterkommande generationer
ligger i ett helhjärtat nordiskt
samarbete. Men det får inte vara
ett begränsat samarbete, som från
den ena gången till den andra berömmer sig av att vara enbart in- 491
riktat på sakfrågor, detaljfrågor. Vi
måste skapa en nordisk vision!
Och denna vision kan endast bestå
i Nordens förenta stater, en enhetlig statsbildning, som på sikt kan
uppgå i ett Europas Förenta Stater.
Men för att detta skall kunna lyckas är det nödvändigt med en helt
annan politisk inriktning i såväl
Sverige som Finland. I Finland
måste man frigöra sig från grodperspektivet, att alltid ha förhållandet till den ryske jätten som
främsta och oftast enda målsättning. Finland måste visa vilja att
frigöra sig ur den ryska gastkramningen : endast då kan man räkna
på en helhjärtad hjälp från de nordiska brödrafolken. Sverige å sin
sida måste göra sig kvitt det andligt och politiskt utarmande neutralitetskomplexet. Och de andra
nordiska folken måste frigöra sig
från de nationella komplex som så
ofta tar sig uttryck i ett vaktslående kring egna nationella fördelar.
Har vi inte viljan att var och en på
sitt håll uppoffra något för att nå
det större målet, kommer detta alltid att ligga utom räckhåll, och den
nordiska enhetstanken likaväl som
den europeiska kommer att förfuskas, för att inte tala om den
större världspolitiska som kommer
att ha misslyckats, innan den ens
på allvar blivit påtänkt.
Mycket positivt har hänt inom
det nordiska samarbetets ram, men
detta får inte fördunkla våra sinnen för alla de bakslag som inträffat och som på sikt lätt kan ta överhanden över allt det positiva. I dagens läge kan vi skönja två utvecklingslinjer, den nordiska och den
europeiska. Dessa båda får inte
ställas mot varandra. Tvärtom är
den enas framgång beroende av den
andra. Målet måste vara: ett enat
Norden inom ett enat Europa.
all
försäkring i
,.,….,tiidernas
i goda händer ~ ••• om det händer