Nils-Eric Sandberg; Mordet på DNs kultursida


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Mordet
på DN:s kultursida
l av Nils-Eric Sandberg
Olof Lagercrantz höll hårt på kvalitetskraven men med Arne Ruth prioriterades det
socialistiska perspektivet före kvalitet. DN:s kultursida har förlorat sitt inflytande.
J
AG HAR LÄST DN:S KULTURSIDOR i 44 år. Jag har
också skrivit där, åtskilliga artiklar, på den
liberala tiden; det var för länge, länge sedan.
När jag kom till Lund hamnade jag i ett sällskap
av äldre studenter, de flesta licentiander och doktorander, i många ämnen. Vi träffades varje kväll runt
det största bordet på studentkafeet Athen, på AF. Och
där höll vi ett seminarium, om allt: litteratur, filosofi,
statskunskap, historia, ekonomi, medicin, fysik, teologi,
etc. Inträdeskravet var att man skulle ha läst dagens stora
artikel på DN:s kultursida. Den var oftast utgångspunkten för diskussionen. Och
den artikeln var skriven av Tor
Resultatet blev de mest spännande debatterna i Sverige.
Ett exempel: debatten om vilka lojaliteter vi måste bevara,
och vilka vi kan svika. Hedenius och Ofstad och Anders
Wedberg gav då några av sina viktigaste bidrag till den
svenska diskussionen om värderingarnas logik.
Olof Lagercrantz och jag hade skilda åsikter om
mycket. Men jag beundrade honom – och beundrar
honom – för hans krav på kvalitet. Så länge han var
chef hade DN:s kultursida ett stort inflytande. Den var
debatterad, kritiserad- men respekterad.
Per Wästberg efterträdde Lagercrantz från 1976.
Wästberg var liberal, och ville,
Ragnar Gerholm, eller Ingemar Hedenius, eller Anders
Wedberg, Olof Lagercrantz,
Bengt Holmqvist, Ingemar
Wizelius, Ingrid Arvidsson,
eller någon annan av samma
format.
Liberalismen behöver en
vad jag förstår, ha en liberal
kultursida. Men motståndet från
de socialistiska medarbetarna var
för starkt. Så Wästberg åkte mest
utomlands, och skrev artiklar
om engelska författare och om
eländet i Sydafrika.
intelligent kritik från vänster
(om någon sådan nu finns).
DN:s kultursida hade ett enormt inflytande i debatten.
Det berodde på att kulturredaktionen systematiskt
engagerade de mest kompetenta skribenterna.
Det var sextiotalet.
Så kom sjuttiotalet. Kultursidan blev vänsterradikal.
Olof Lagercrantz har fått mycket kritik för DN:s
vänstervridning. Det är inte helt rättvist. Lagercrantz ville
att tidningen skulle vara öppen mot nya tankar, nya strömningar. Det var en viktig och riktig attityd. Visserligen tog
han in ett par skribenter som blev dogmatiskt anti-liberala.
Men Lagercrantz höll bestämt på ett kvalitetskrav.
Han och Ingemar Wizelius valde varje dag ut huvudartikeln för kultursidan. Den skulle hålla hög klass.
Och det gjorde den.
V
ARJE ÅR STARTADE kultursidan en debatt, kring ett
viktigt tema. En rad kvalificerade skribenter inviterades att inleda; därefter publicerade redaktionen några
av de mest intressanta inläggen från utomstående.
EIJ lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41
Han tröttnade och gick. Och
DN:s styrelse gav posten som chefredaktör på kulturredaktionen till Arne Ruth.
F
öR LÄNGE sEDAN recenserade DN:s kultursida samhällsvetenskaplig litteratur. När jag kom till DN
ingick sådant recensionsarbete i ledarskribenternas
uppdrag.
Med Arne Ruth försvann detta. De enda böcker om
ekonomi och politik han släppte fram för recension var
dem som skrevs av vänstersocialister. Och de böckerna
recenserades av andra vänstersocialister.
I början av nittiotalet hamnade den svenska ekonomin i den värsta krisen sedan 1921. Flera ekonomer analyserade mekanismerna bakom krisen, i en rad böcker
– Assar Lindbeck, Carl Johan Åberg, Magnus Henreksen,
etc. Ingen av dessa böcker fick en rad på DN:s kultursidor. Men när Johan Ehrenberg skrev en helt förvirrad
bok om Sveriges ekonomi fick den en entusiastisk
hyllningsartikel på kultursidan. Den som skrev om boken
var, om möjligt, lika okunnig om ekonomi som bokens
författare.
Två tyska tosingar beskrev i en bok frihandeln som
ett hot mot levnadsstandarden. För alla som läst något
om ekonomi, tillväxt, historia, var den uppenbart ett
stycke av galenskap. Men Arne Ruth köpte rätten att
publicera några kapitel av boken, fyra dagar i sträck –
utan en rad av kritisk reflektion från kulturredaktionen.
Ingen kritisk kommentar publicerades.
Arne Ruth prioriterade det socialistiska perspektivet på
allt, före kvalitet. Den eländigaste bok om ekonomi fick
stor uppmärksamhet, om den var skriven av en vänstersocialist eller kommunist; men en vetenskapligt genomarbetad bok tegs ihjäl om författaren inte var socialist.
DN.
ANNONIU
……,
– ··~01′ 11
I(Qp 4 Silje
Tenorlitbocken l USA
betydde detta att de hela tiden kritiserade USA men inte
sade ett ont ord om Stalins koncentrationsläger.
Dagens svenska vänster ställde upp bakom Hussein.
Vänsterskribenterna demonstrerade sina värderingar:
de föredrog en brutal diktatur framför ett land som fick
stöd av USA.
Att ha någon respekt för vänstern, i någon moralisk
mening, är efter detta omöjligt.
DN:s nye kulturchef Henrik Berggren har släppt fram
ett historiskt perspektiv- han är själv historiker. Det har
lyft kultursidan.
Men: de vänsterterrorister som försökte stoppa mötena
i Seattle etc har fått flera hyllningsartiklar på DN:s
kultursida. Stefan Jonsson skrev att demonstranterna
Kultur
”Jag tror inte att vi står 1nför en ny typ av terronsm. Det enda som verkar ha vant nkt1gt
avancerat var den hänsynslöshet som krävdes”, skriver DN:s kulturchef Hennk Berggren
en kommentar.
Jag menar inte att det var fel av DN:s kultursida att ge
utrymme för vänsterns böcker och skribenter. Tvärtom:
liberalismen behöver en intelligent kritik från vänster
(om någon sådan nu finns).
Men med Arne Ruth startade DN:s kultursida ett
programmatiskt vänsterperspektiv. Och det liberala
perspektivet utraderades.
Arne Ruth prioriterade ideologin före kvaliteten. Det
dummaste höjdes till skyarna, om det var vänster. Det
som inte var vänster blev aldrig recenserat, oavsett
kvalitet i dokumentation och analys.
När FN-alliansen började befria Kuwait från den
irakiska ockupationen flödade DN:s kultursida av artiklar
som kritiserade befrielsen, och indirekt försvarade Saddam
Hussein. Arne Ruth lanserade begreppet ”fjärde ståndpunkten” – en ny sorts neutralitet mellan diktatur och
demokrati.
Vi som minns det förflutna vet att ”tredje ståndpunkten” var en position som svenska socialistiska
författare rekommenderade på femtiotalet: Sverige skulle
inte ta ställning mellan diktaturens Sovjet och demokratins USA, utan inta en mellanposition. För dem
ville skapa en ”verklig demokrati”. De som har läst något
om diktaturerna vet att de alla har försökt legitimera
sig med begreppen ”verklig” demokrati, eller ”sann
demokrati”.
E
N NYANSTÄLLD MEDARBETARE, Dan Jönsson, är
kulturredaktionens expert på bostadspolitik. Om
han kan något om sitt ämne borde detta någon gång ha
skymtat i hans artiklar. Jag har inte sett någon sådan
skymt. (Jag skrev i 28 år DN:s alla kommentarer om
bostadspolitik.) Jönsson skrev nyligen att ägandet av den
egna bostaden leder till ”vardagsrasism”.
58 procent av alla hushåll i landet äger sina bostäder.
DN:s kulturredaktion har grovt förolämpat dem.
En gång hade DN:s kultursida ett inflytande i debatten,
och ett anseende som liberalismens och humanismens
forum.
Det var länge sedan.
Det är så sorgligt.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är
frilansskribent och författare.
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41 IJl