Print Friendly, PDF & Email

Nej, Guillou har inget lärt om demokratins historia

Av Bengt Olof Dike | 16 oktober 2020



”En storslagen släktsaga går mot sitt slut”, lyder Piratförlagets rubrik på en dubbelsidig tidningsannons (bland annat i Expressen den 5/9) om Jan Guillous tionde och avslutande bok om hans – som det också benämns – ”gigantiska bokprojekt Det stora århundradet”. Många vet vid det här laget att detta handlar om fiskarsönerna Lauritzen, vars öden och äventyr Guillou beskriver efter sina egna (politiska) glasögon under 1900-talet.

Väl anpassade till presentationen av boken var också de två förvisso intressanta entimmesprogrammen som föregick annonsen och i TV på bästa sändningstid (klockan 20.00) ”Den överlägsne journalisten” (1 och 3/9), där den utåt sett alltid lika självsäkre Guillou fick lägga ut texten men även ibland rönte stark och berättigad kritik. Dock inte av den tidigare Aftonbladsjournalisten Staffan Heimersson, som uppenbarligen är full av beundran för sin tidigare gode väns konsekventa ”övertygelse” under de dryga femtio år som Guillou varit i journalistikens rampljus och därtill alltså oerhört produktiv och disciplinerad författare.

Men det var tur – kanske mest för huvudpersonen själv – att TV-programmen inte primärt handlade om hans politiska ställningstaganden och den osvikliga förmågan att alltid genom åren placera sig utanför demokratins ramar. Jan Guillou har också ofta kommit undan berättigad kritik i debatten – kanske inte minst för sin ovannämnda självsäkerhet, kombinerad med en rejäl portion politisk fräckhet och ständiga sammanblandning av fakta och fiktion, där fiktionen nästan alltid dominerade. Som politisk åsiktsproducent har denne överlägsne skribent knappast haft någon like i den oseriösa politiska journalistik, som blivit ett otal antal års schemalagda följetonger i särskilt en av de stora kvällstidningsdrakarna. Oavsett tidningsledning har Guillou uppenbarligen befunnits både värdig och nyttig för lösnummerförsäljningen. Åtminstone den sistnämnda.

Därvidlag ser vi i så fall likheter med en viss aktuell president i USA, som nu slåss för att få förnyat förtroende: framfusighet, fräckhet, fiktion och (alternativa) fakta kan ibland löna sig. Den som skriker högst och konsekvent och vägrar ikläda sig den klädsamma ödmjukhetens mjuka kofta blir ju som bekant alltid uppmärksammad. Vår svenske vän har ju dessutom länge haft fördelen av att inte för sin försörjning vara beroende av att bocka och buga för någon arbetsgivare, vilket rimligen knappast kan sägas ha bidragit till återhållsamhet och eftertanke i formandet av den egna politiska världsbilden. Dess mantra har som bekant då alltid varit ett och detsamma: högern är ond och vänstern god. Punkt och slut!

Eller, som Guillou i en av sina kolumner i Aftonbladet prisar 1968-talets uppror: generationsstriden var ”mer moralisk än politisk, åtminstone när det gällde tidens huvudfråga, Vietnamkriget. Det var därför vi vann.”

 I en annan krönika i samma tidning slog han fast att ”USA är den stora massmördaren i vår tid”.

Jaså, har han inte hört talas om den av 68-generationen uppburne Ordförande Maos massmord i Kina, ( kanske mer än ett tresiffrigt antal miljoner dödade), den nästan utan jämförelser fasanfulla kommunistregimen i Nordkorea, där hela landet kan betraktas som ett fängelse?

Guillou glömmer förstås heller inte att betona sin ungdomsgenerations engagemang för ”befrielsekrigen i de afrikanska kolonierna, kampen mot fascistregimerna i Europa, apartheid i södra Afrika och senare mot militärdiktaturerna i Latinamerika”, som han skriver i en krönika, där han går till storms mot förre och nu bortgångne folkpartiledaren, Per Ahlmark, som i ett par böcker verkligen rad för rad dokumenterat vänsterns skuld. Rakt och tydligt! Avslöjande om dess medlöperi och tystnad!

När böckerna gavs ut för ett par decennier sedan, välkomnades de sannerligen inte av de övervintrande 68-orna och alla andra, som likt Jan Guillou inget sett och inget glömt i den internationella efterkrigshistorien. De oförbätterliga tog skydd bakom sina av verkligheten murknade skansar, teg som mössen när katten kom smygande, eller förnekade fräckt Ahlmarks dokumentation. Sanningen är som bekant inte alltid behaglig! Den tänkande, begåvade och kloke brukar då böja sig och äntligen – åtminstone försiktigt – erkänna sina misstag.

Det har inte Jan Guillou gjort. Världen är för honom nämligen fortfarande svart och vit. USA tjockt svart och vänstern skinande vit. Demokratierna de ständigt anklagade, som skall stå inför skranket. Diktaturerna vita och oskyldiga. Märkligt att den överlägsne journalisten, som också är starkt intresserad av juridik och inhämtade åtminstone några grundkunskaper i den under ungdomsåren, ännu inte lärt sig vad som skiljer fria och demokratiska samhällen från dem, som styrs av despoter och diktatorer. Det har ju förflutit åtskilliga år sedan han skrev en berömmande bok om Irak och dess dåvarande grymme härskare, Saddam Hussein, och där han lämnade makthavarens förföljelser och avrättningar av oliktänkande därhän.

Men visst, det gällde ju för vår svenske författare och självutnämnde politiske stjärnanalytiker att också, även i handling, leva upp till soldat – mot demokratin. Som när han blev anhängare till den marxistiska terroristorganisationen PFLP, vars systerorganisation DPFLP hade nära kopplingar till KGB, och enligt eget påstående deltog med vapen i hand i förberedandet av ett angrepp mot Mellanösterns enda demokratiska stat, Israel. Det mediala avslöjandet på hemmaplan av denna alldeles särskilda aktivitet lär inte av förklarliga orsaker ha bekommit Guillou särskilt väl. Och det kan man ju förstå. Men som alltid bet han även då huvudet av skam och vägrade tumma ett enda tum på sina åsikter – sin ”övertygelse” för att än en gång tala med Staffan Heimersson i det aktuella tvåtimmarsporträttet i TV.

Det är alltså lika logiskt som det är väntat, att den av många än i dag av – särskilt yngre – journalister nästan piedestalupphöjde Jan Guillou kallar seriösa borgerliga politiker som varnar för den ökande ryska militära aktiviteten över Östersjön och vill rusta upp vårt försvar för ”våldsbejakande liberaler”. Liberalerna får nämligen honom nämligen alltid att se lika rött som hans ideologiska grund lyser. Liberala tidningar, liberala ledarskribenter och liberala åsikter är hans samhällssyns tre värsta fiender – gärna i nu nämnd ordning!

Lägg därtill hans återkommande förnekande av varje terrorexperts varningar för våldsbejakande islamism och att det bevisligen finns extremistgrupper inom vänstern, som har satt i system att sabotera samhällsverksamheter. Jan Guillou må lägga ut texter om sin generations kamp mot apartheid i Afrika och tidigare fascistregimer i Europa. Men var fanns han, när Berlinmuren uppfördes och ständigt byggdes ut med infernalisk teknik för att hindra och döda dem, som ville fly från DDR?

Naturligtvis inte i några protestmarscher i Stockholm eller annorstädes. De fanns ju inte. Vänstern, den enligt honom snövita och goda vänstern, var inte intresserad av sådana protester.

Och såg någon Jan Guillou lyfta ett finger, formulera en text på sin vid det här laget riksbekanta skrivmaskin mot Robert Mugabes förtryck och massmord i Zimbabwe?

Har han kanske skrivit någon kolumn i Aftonbladet om den stenhårda kommunistiska diktatur, som följde i Vietnam, när kriget var slut och som än i dag råder där?

Några få exempel av ett oändligt antal. Som det står i Piratförlagets jätteannons i Expressen: ”Där 1900-talet slutar inleds en helt ny epok som visar att vi ingenting lärt av historien.”

Alltså inte ens författaren.

Bengt Olof Dike är samhällsjournalist

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019