Namn att minnas – Erland Josephson
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att m1nnas
Erland Josephson
Efter Dramatens prem1ar på Sea O’Caseys ”Purpurdamm” i Bo Widerbergs regi
skrev Göran O. Eriksson i Dagens Nyheter att ”ju kortare tid Dramaten binder en
utmärkt ensemble vid denna produktion,
desto bättre”. Per Erik Wahlund i Svenska Dagbladet talade om en ”slätstruken
och kraftlös iscensättning”. Bo Strömstedt
i Expressen framhöll att ”textens ord får
inget fäste i den föreställning som omger
dem”. Allan Fagerström i Aftonbladet förklarade att han aldrig trott att han skulle
få uppleva en så ”alltigenom usel föreställning” på Kungl. Dramatiska Teaterns stora
paradscen och karakteriserade den som ett
”dånande fiasko”. Liknande omdömen gick
igen även i provinspressen.
Dramaten citerade dessa recensioner i
sin annonsering samtidigt som man meddelade att publiken applåderade inför öppen ridå. Den hurtiga riposten gjorde inte
något helt övertygande intryck. ”Purpurdamm” är nämligen inte det första även
om det är det största fiaskot under Erland
Josephsons chefskap. Dramatens utveckling under Josephsons ledning tecknar en
oavbrutet nedgående kurva. Den spefulle
Wahlund använder på tal om ”Purpurdamm” formuleringen ”ett spelår, som
kommer att gå till hävderna som ett av de
ogenomskådligast komponerade”, och han
är inte ensam om sin uppfattning. Dramatens reklamavdelning må orda om applå-
der inför öppen ridå, men publiksiffrorna
talar ett helt annat språk. De har varit
oavbrutet och obönhörligt sjunkande. skulle man nu summera Josephsons drygt två-
åriga chefskap på Dramaten måste resultatet tyvärr bli att han icke blott misslyckats med att reda upp den ekonomiska
härva som var det onda arvet efter Ingmar
Bergman utan att han också misslyckats
med att bibehålla den konstnärliga prestige, som var det goda arvet efter Ingmar
Bergman.
Denna utveckling är, i varje fall för den
utomstående betraktaren, ytterst överraskande. När Josephson i december 1965 utnämndes till Bergmans efterträdare möttes han med de allra livligaste förhoppningar. Här om någonsin tyckte man sig
kunna tala om rätt man på rätt post. Valet tedde sig självklart. Erland Josephson
är utan tvivel alldeles osedvanligt meriterad för befattningen som dramateneheL
Han tillhör den berömda kultursläkt, som
bland sina medlemmar räknar målaren och
skalden Ernst Josephson, kompositören
Axel Josephson och teatercheferna Ludvig
och Ragnar Josephson. Den sistnämnde
konsthistoriker, poet, prosatör, dramatiker och chef för Dramaten, var Erland
Josephsons farbror och skulle, mer eller
mindre omedvetet, mycket väl kunnat tänkas ha tjänat brorsonen som förebild. Erland Josephson är nämligen lika mångsidig som Ragnar var, fast med en ännu klarare inriktning på teatern. Aven Erland är
poet, prosatör och dramatiker, men i stället för konsthistoriker skådespelare. Efter
studenten i Norra Latin 1941 började han
på Stockholms Högskola och kom snart
som medlem av Studentteatern inom Ingmar Bergmans trollkrets. Efter ett par lyckosamma uppträdanden på studentteatern
beslöt han på Bergmans kallelse att överge studierna och följa med mästaren till
Hälsingborgs stadsteater. Det var hösten
1945, som han vid 23 års ålder utan att
ha tagit en enda teaterlektion, började sin
sceniska karriär. Han fick ingen anledning
att ångra sig. I Hälsingborg stannade han
kvar även under Laestadii chefstid fram
till 1949 då han övergick till Göteborgs
stadsteater, bland vars mera uppmärksammade yngre krafter han räknades. Sedan
1956 har han varit anställd vid Dramaten,
där han befäst sin position som en utomordentligt användbar och pålitlig om också inte precis stor skådespelare.
118
Samtidigt med denna sceniska karriär
har han presterat en väl så kvalificerad litterär karriär. Han debuterade 1946 med
diktsamlingen ”Cirkeln” och novellsamlingen ”Spegeln och portvakten”, året därpå kom hans första roman ”Spel med bedrövade artister”, 1950 uppfördes hans
första radiopjäs ”Kvartett”. Sedan har det
till synes gått av bara farten – med tyngdpunkten förlagd till dramatisk produktion,
för scenen, för radio och för TV. Nämnas
bör särskilt den kvicka tragikomedin ”Sällskapslek” 1955 och det intressanta dramat
”Kungen ur leken” 1959, i vilket han själv
vid uruppförandet följande år spelade titelrollen. År 1957 belönades han med
Svenska Dagbladets icke Thalia- men väl
litteraturpris, en unik utmärkelse för en
skådespelare. Som om den dubbla verksamheten som skådespelare och författare
icke varit nog har han med framgång försökt sig som reg1ssor och dessutom nedlagt ett stort och energiskt arbete för att
tillvarata sina skådespelarkamraters intresse som vice ordförande och sedermera ordförande i Svenska teaterförbundet.
Kort sagt: en högt kultiverad, intelligent, spirituell och sensibel person, som
tillika råkar vara poet, novellist, romanförfattare, dramatiker, skådespelare, regissör och fackföreningsman – vad kan man
mer begära av en dramatenchef? Borde han
inte vara det drömda idealet för befattningen? Hur då förklara vad som ändå,
åtminstone hittills, måste betraktas nära
nog som ett misslyckande? Går man som
utomstående till de invigda, till hans vänner och medarbetare, får man ett avväpnande svar – hans mänsklighet. De erinrar om den psykologiska situationen vid
hans tillträde. Ingmar Bergman är ett geni
men också en despot. Han ville göra allt
för sina artister, men fordrade också allt
av dem, de fick överhuvud taget inte existera utanför hans teater, hans värld. Det
blev under hans tid på Dramaten en oerhörd koncentration, en våldsam dynamisk
stegring, som när den upphörde naturnödvändigt måste följas av en reaktion. I och
med att järngreppet släppt, att spänningen tog slut följde icke blott avspänning
utan avslappning. Josephson har inte varit mannen att bemästra denna situation.
Han är enkelt uttryckt uppenbarligen för
snäll. Han har svårt att säga nej. Han trivs
på Dramaten lika mycket eller mer i korridorerna som på scenen eller i kansliet och
han vill att andra skall trivas. I och med
att den drivande, målmedvetna, hänsynslösa vilja som Bergman representerade
saknades började upplösningstendenser genast komma till synes. Antingen fick regissörer för mycket att säga till om eller
också fick skådespelare sköta sig själva och
det har – otacksamt nog kunde man kanske tycka – blivit oro och olust i lägret,
på båda sidor rampen.
Erland Josephson vill vara till lags. Det
är en älskvärd egenskap, den är otvivelaktigt mänsklig, men hos en chef kan den
119
vara alltför mänsklig. Sitt mest pinsamma
och löjeväckande uttryck har den hos Josepson tagit sig i hans opportunistiska radikalism, hans försök att på publikens bekostnad ställa sig in hos den vänstersocialistiska opinion, som han tydligen tror är
tongivande. Det är ett beklämmande skå-
despel att se en intelligent person uppträ-
da så naivt. Det är som om han inte insåg
att all stor teater är och i alla tider har
varit ”engagerad” och att den omständigheten att en pjäs är ”progressiv” och ”samhällstillvänd” inte är någon garanti för
dess konstnärliga halt. För att vara till lags
låter han fylla sina programhäften med
antiamerikansk och ultraradikal propaganda, gör fiasko med ”Dom” och som råge
på måttet komprometterar han sitt eget
och Dramatens anseende genom att skriva
under ett klart kommunistiskt inspirerat
vietnammanifest.
Det krävs inget mod för att följa modet
i ett kotteri av vänsterradikala intellektuella. Men det krävs mod för att vara en
stark och självständig dramatenchef. Det
modet har Erland Josephson inte visat sig
besitta.
G. U.
Stora pengar och mycken möda läggs ner på rymdforskningen och visst är vi
alla imponerade av astronauternas prestationer i rymden.
Men än så länge får vi själva hålla oss på jorden och måste räkna med
de realiteter det innebär, •mnars svävar vi i det blå …
Vår alltmer komplicerade tillvaro skaparbehov av trygghet och säkerhet på en
fast ekonomisk grund. Den kan vi alla bygga upp åt oss genom försäkringar.
TRYGG))} FYLGlA
hjälper Er att ha rätta försäkringar
Erland Josephson
Efter Dramatens prem1ar på Sea O’Caseys ”Purpurdamm” i Bo Widerbergs regi
skrev Göran O. Eriksson i Dagens Nyheter att ”ju kortare tid Dramaten binder en
utmärkt ensemble vid denna produktion,
desto bättre”. Per Erik Wahlund i Svenska Dagbladet talade om en ”slätstruken
och kraftlös iscensättning”. Bo Strömstedt
i Expressen framhöll att ”textens ord får
inget fäste i den föreställning som omger
dem”. Allan Fagerström i Aftonbladet förklarade att han aldrig trott att han skulle
få uppleva en så ”alltigenom usel föreställning” på Kungl. Dramatiska Teaterns stora
paradscen och karakteriserade den som ett
”dånande fiasko”. Liknande omdömen gick
igen även i provinspressen.
Dramaten citerade dessa recensioner i
sin annonsering samtidigt som man meddelade att publiken applåderade inför öppen ridå. Den hurtiga riposten gjorde inte
något helt övertygande intryck. ”Purpurdamm” är nämligen inte det första även
om det är det största fiaskot under Erland
Josephsons chefskap. Dramatens utveckling under Josephsons ledning tecknar en
oavbrutet nedgående kurva. Den spefulle
Wahlund använder på tal om ”Purpurdamm” formuleringen ”ett spelår, som
kommer att gå till hävderna som ett av de
ogenomskådligast komponerade”, och han
är inte ensam om sin uppfattning. Dramatens reklamavdelning må orda om applå-
der inför öppen ridå, men publiksiffrorna
talar ett helt annat språk. De har varit
oavbrutet och obönhörligt sjunkande. skulle man nu summera Josephsons drygt två-
åriga chefskap på Dramaten måste resultatet tyvärr bli att han icke blott misslyckats med att reda upp den ekonomiska
härva som var det onda arvet efter Ingmar
Bergman utan att han också misslyckats
med att bibehålla den konstnärliga prestige, som var det goda arvet efter Ingmar
Bergman.
Denna utveckling är, i varje fall för den
utomstående betraktaren, ytterst överraskande. När Josephson i december 1965 utnämndes till Bergmans efterträdare möttes han med de allra livligaste förhoppningar. Här om någonsin tyckte man sig
kunna tala om rätt man på rätt post. Valet tedde sig självklart. Erland Josephson
är utan tvivel alldeles osedvanligt meriterad för befattningen som dramateneheL
Han tillhör den berömda kultursläkt, som
bland sina medlemmar räknar målaren och
skalden Ernst Josephson, kompositören
Axel Josephson och teatercheferna Ludvig
och Ragnar Josephson. Den sistnämnde
konsthistoriker, poet, prosatör, dramatiker och chef för Dramaten, var Erland
Josephsons farbror och skulle, mer eller
mindre omedvetet, mycket väl kunnat tänkas ha tjänat brorsonen som förebild. Erland Josephson är nämligen lika mångsidig som Ragnar var, fast med en ännu klarare inriktning på teatern. Aven Erland är
poet, prosatör och dramatiker, men i stället för konsthistoriker skådespelare. Efter
studenten i Norra Latin 1941 började han
på Stockholms Högskola och kom snart
som medlem av Studentteatern inom Ingmar Bergmans trollkrets. Efter ett par lyckosamma uppträdanden på studentteatern
beslöt han på Bergmans kallelse att överge studierna och följa med mästaren till
Hälsingborgs stadsteater. Det var hösten
1945, som han vid 23 års ålder utan att
ha tagit en enda teaterlektion, började sin
sceniska karriär. Han fick ingen anledning
att ångra sig. I Hälsingborg stannade han
kvar även under Laestadii chefstid fram
till 1949 då han övergick till Göteborgs
stadsteater, bland vars mera uppmärksammade yngre krafter han räknades. Sedan
1956 har han varit anställd vid Dramaten,
där han befäst sin position som en utomordentligt användbar och pålitlig om också inte precis stor skådespelare.
118
Samtidigt med denna sceniska karriär
har han presterat en väl så kvalificerad litterär karriär. Han debuterade 1946 med
diktsamlingen ”Cirkeln” och novellsamlingen ”Spegeln och portvakten”, året därpå kom hans första roman ”Spel med bedrövade artister”, 1950 uppfördes hans
första radiopjäs ”Kvartett”. Sedan har det
till synes gått av bara farten – med tyngdpunkten förlagd till dramatisk produktion,
för scenen, för radio och för TV. Nämnas
bör särskilt den kvicka tragikomedin ”Sällskapslek” 1955 och det intressanta dramat
”Kungen ur leken” 1959, i vilket han själv
vid uruppförandet följande år spelade titelrollen. År 1957 belönades han med
Svenska Dagbladets icke Thalia- men väl
litteraturpris, en unik utmärkelse för en
skådespelare. Som om den dubbla verksamheten som skådespelare och författare
icke varit nog har han med framgång försökt sig som reg1ssor och dessutom nedlagt ett stort och energiskt arbete för att
tillvarata sina skådespelarkamraters intresse som vice ordförande och sedermera ordförande i Svenska teaterförbundet.
Kort sagt: en högt kultiverad, intelligent, spirituell och sensibel person, som
tillika råkar vara poet, novellist, romanförfattare, dramatiker, skådespelare, regissör och fackföreningsman – vad kan man
mer begära av en dramatenchef? Borde han
inte vara det drömda idealet för befattningen? Hur då förklara vad som ändå,
åtminstone hittills, måste betraktas nära
nog som ett misslyckande? Går man som
utomstående till de invigda, till hans vänner och medarbetare, får man ett avväpnande svar – hans mänsklighet. De erinrar om den psykologiska situationen vid
hans tillträde. Ingmar Bergman är ett geni
men också en despot. Han ville göra allt
för sina artister, men fordrade också allt
av dem, de fick överhuvud taget inte existera utanför hans teater, hans värld. Det
blev under hans tid på Dramaten en oerhörd koncentration, en våldsam dynamisk
stegring, som när den upphörde naturnödvändigt måste följas av en reaktion. I och
med att järngreppet släppt, att spänningen tog slut följde icke blott avspänning
utan avslappning. Josephson har inte varit mannen att bemästra denna situation.
Han är enkelt uttryckt uppenbarligen för
snäll. Han har svårt att säga nej. Han trivs
på Dramaten lika mycket eller mer i korridorerna som på scenen eller i kansliet och
han vill att andra skall trivas. I och med
att den drivande, målmedvetna, hänsynslösa vilja som Bergman representerade
saknades började upplösningstendenser genast komma till synes. Antingen fick regissörer för mycket att säga till om eller
också fick skådespelare sköta sig själva och
det har – otacksamt nog kunde man kanske tycka – blivit oro och olust i lägret,
på båda sidor rampen.
Erland Josephson vill vara till lags. Det
är en älskvärd egenskap, den är otvivelaktigt mänsklig, men hos en chef kan den
119
vara alltför mänsklig. Sitt mest pinsamma
och löjeväckande uttryck har den hos Josepson tagit sig i hans opportunistiska radikalism, hans försök att på publikens bekostnad ställa sig in hos den vänstersocialistiska opinion, som han tydligen tror är
tongivande. Det är ett beklämmande skå-
despel att se en intelligent person uppträ-
da så naivt. Det är som om han inte insåg
att all stor teater är och i alla tider har
varit ”engagerad” och att den omständigheten att en pjäs är ”progressiv” och ”samhällstillvänd” inte är någon garanti för
dess konstnärliga halt. För att vara till lags
låter han fylla sina programhäften med
antiamerikansk och ultraradikal propaganda, gör fiasko med ”Dom” och som råge
på måttet komprometterar han sitt eget
och Dramatens anseende genom att skriva
under ett klart kommunistiskt inspirerat
vietnammanifest.
Det krävs inget mod för att följa modet
i ett kotteri av vänsterradikala intellektuella. Men det krävs mod för att vara en
stark och självständig dramatenchef. Det
modet har Erland Josephson inte visat sig
besitta.
G. U.
Stora pengar och mycken möda läggs ner på rymdforskningen och visst är vi
alla imponerade av astronauternas prestationer i rymden.
Men än så länge får vi själva hålla oss på jorden och måste räkna med
de realiteter det innebär, •mnars svävar vi i det blå …
Vår alltmer komplicerade tillvaro skaparbehov av trygghet och säkerhet på en
fast ekonomisk grund. Den kan vi alla bygga upp åt oss genom försäkringar.
TRYGG))} FYLGlA
hjälper Er att ha rätta försäkringar