Några reflektioner i anledning av samverkansdebatten

57
NÅGRA REFLEKTIONER I ANLEDNING
AV SAMVERKANsDEBATTEN
Den positiva inställning som råder
särskilt inom högerpartiet och detsamma närstående kretsar till frå-
gan om bättre samarbete inom oppositionen kom till klart uttryck i
en rad artiklar i senaste numret av
denna tidskrift. Ämnet är grundligt ventilerat genom den långvariga debatt som förekommit, och
det borde väl numera stå ganska
klart, att oppositionen icke kan på
ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina parlamentariska uppgifter så
länge den står alltför splittrad. Men
om resultat skall uppnås, får vi
inte släppa kontakterna med ofrånkomliga realiteter och argumentera på ett alltför verklighetsfrämmande sätt. Nedanstående anteckningar avser att på några punkter
ge en nyanserad belysning av en
del frågeställningar som aktualiserats i sammanhanget.
Valteknisk samverkan
Någon partisammanslagning eller ”blockbildning” på oppositionssidan är inte att räkna med före
1964 års riksdagsval. Däremot har
man i en rad valkretsar tänkt sig
möjligheten av valteknisk samverkan. Framställda förslag härom har
Av direktör UNO MURRA Y
dock hittills icke lett till resultat.
Saken är väl också mera komplicerad än man i allmänhet tror.
Valteknisk samverkan skulle innebära, att de tre oppositionspartierna vid 1964 års val åtminstone
i vissa valkretsar går fram under
gemensam neutral partibeteckning,
antingen med en enda valsedel,
upptagande de deltagande partiernas kandidater i överenskommen
ordning, eller med tre valsedlar, en
för vartdera partiet. Därvid föreligger onekligen en viss risk att
väljarna blir förvirrade, när de
på valsedlarna saknar de partinamn de är vana vid; för många är
ju kandidaternas namn och personer rena mystifikationen. Vidare
kan det i en del valkretsar med
oenhetlig struktur vara en olägenhet för vederbörande partier, att
valteknisk samverkan praktiskt taget utesluter möjligheten för dem
att vart för sig begagna två eller
flera listtyper. Om så sker kan
nämligen valresultatet ställa det
ena eller det andra av de deltagande partierna inför obehagliga överraskningar. Den största risken är
emellertid, att smärre grupper, som
ogillar samverkan, går sina egna
____________________,,
58
vägar och således i stället begagnar
valsedlar med ifrågavarande partiers ordinarie beteckningar. Lojaliteten inom vederbörande väljarkårer måste vara näro nog hundraprocentig för att valteknisk samverkan skall lyckas.
Obenägenheten att acceptera valteknisk samverkan kan således bero på nu nämnda olägenheter och
risker och behöver inte vara förestavad av kortsiktiga partitaktiska
överväganden eller ovilja från vederbörande partiinstansers sida att
medverka till ett gott gemensamt
valresultat. Dessutom måste beaktas, att det tydligen är endast i undantagsfall som valteknisk samverkan skulle vara nödvändig för
att ge oppositionspartierna en proportionellt riktig mandattilldelning. Vi får således inte inge
väljarna den felaktiga föreställningen att 1964 års val är på förhand förlorat för oppositionen, om
valteknisk samverkan icke kommer till stånd – låt vara att så-
dan samverkan, där den lyckas,
kan, såsom en manifestation av
samarbetsviljan, verka stimulerande på en del väljargrupper.
Lek med valstatistiken.
Förbundsombudsmannen Göran
Åstrand ville i sin artikel ”Samverkan till seger” inge oss föreställningen, att röstfördelningen
vid valen 1956, 1958 och 1960 skulle med valteknisk samverkan melfolkpartiet ha kunnat föra dessa
partier i regeringsställning. ”Sanningen om situationen i svensk politik 1956-1963” skulle, enligt
hans mening, vara ”att vi borde
haft en borgerlig regering” som ”i
sju år . . . . . . kunnat arbeta och
styra detta land”. Påståendet kan
förefalla intressant men vilar på
lösa grunder. Argumenteringen består väsentligen av en lek med valstatistiken och åsidosätter alltför
mycket hänsynen till den viktigaste faktorn: de politiska realiteterna.
Det kan för all del vara lustigt
att i efterhand addera högerpartiets, centerpartiets och folkpartiets
mandat i andra kammaren enligt
1956 års riksdagsval och konstatera en ”majoritet” för dessa grupper av 119 mot 112. Men centerpartiet tillhörde ju då regeringen! Den
dåvarande oppositionen förfogade
över endast 100 mandat mot 131.
Det är således meningslöst att nu
spekulera om möjligheterna till
regimskifte vid den tidpunkten.
Regeringskrisen kom inte förrän vid koalitionsregeringens avgång i oktober 1957 efter folkomröstningen i pensionsfrågan. Det
är möjligt, att oppositionspartierna bättre än som skedde hade kunnat utnyttja denna situation, eftersom centerpartiet då tillhörde
oppositionen, och denna förfogade
över andrakammarmajoriteten.
Svårigheten låg emellertid i första
kammaren, där de emot sig hade
lan högerpartiet, centerpartiet och en socialdemokratisk-kommunistisk majoritet av 82 mot 68. Men
en ny regering hade kanske kunnat upplösa första kammaren och
anställa nyval av denna. På grund
av valkorporationernas dåvarande
sammansättning synes det nämligen ha förelegat möjligheter att utjämna styrkeförhållandet, ja,
kanske att vinna en knapp majoritet även där, under förutsättning,
att de tre partierna samverkade
vid valet i alla valkorporationer.
Men vi får inte glömma det politiska läge som rådde till följd av
pensionsfrågan, vilken stod inför
sitt avgörande. Meningarna var
starkt delade inom oppositionen,
och relationerna inom densamma förbättrades förvisso icke inför
det extraval till andra kammaren
som ägde rum i juni 1958. Vid detta och ännu mera vid 1960 års
riksdagsval försvagades, som bekant, oppositionens ställning i
andra kammaren, och några förutsättningar för regimskifte har
sedan dess inte varit för handen.
Det mest diskutabla i Åstrands
framställning är emellertid påstå-
endet, att oppositionspartierna
borde ha kunnat få majoritet i
andra kammaren på röstsiffrorna
vid 1960 års val. Detta hade enligt honom kunnat ske, om de etablerat valteknisk samverkan i fyra – men också bara i fyra –
godtyckligt utvalda valkretsar. Låt
gå för att antagandet är matematiskt riktigt, om man på antytt sätt
i efterhand laborerar med valsiffrorna. Men viktigare är att konsta- 59
tera, att mandatfördelningen hade
blivit ungeför densamma som den
faktiskt blev vid partisplittringen,
därest valteknisk samverkan skett
i alla valkretsar i landet. 1960 var
det ju faktiskt så, att oppositionspartierna tillsammans fick endast
47,7 % av rösterna och således
principiellt sett inte kunde gör~
anspråk på den majoritet i andra
kammaren som Åstrand efteråt
konstruerar. Framförallt får vi
emellertid inte heller i detta sammanhang glömma, vad som faktiskt inträffade på det politiska
fältet år 1960: De ytterst häftiga
debatterna, inte minst mellan oppositionsmakterna inbördes, om
högerpartiets besparingsförslag.
Det fanns då inga som helst politiska förutsättningar för samverkan. Någon sådan var ju inte heller på tal vid den tidpunkten. Vi
kan inte ändra vad som varit, och
det går inte för sig att i efterhand
omgruppera föregående vals röstsiffror utan hänsyn till de politiska
förhållandena på grund av vilka de
kommit till.
En mytbildning som tydligen
gjort intryck på en del håll, och
som även sätter sina spår i
Åstrands artikel är den, att den
”borgerliga splittringen” vid 1960
års val skulle ha lett till ”valskolkning”. Det påstås, att ”högerpartiet
drabbades i detta val av en kraftig
minskning av väljarkåren”. Men
detta saknar grund. Valdeltagandet, totalt sett, var 1956 79,8 % och
1958 77,4 % samt steg 1960 till den
-.. . ·- ·.o::—– ________________________________::_
60
här i landet aldrig förut uppnådda
siffran 85,6 % ! Och denna stegring
gjorde sig gällande även i de kategorier väljare som traditionellt
brukar antagas vara ”borgerliga”.
Företagare
män
husmödrar (hustrur)
yrkesutövande kvinnor
övriga kvinnliga familjemedlemmar
samtliga
Tjänstemän
män
husmödrar (hustrur)
yrkesutövande kvinnor
övriga kvinnliga familjemedlemmar
samtliga
Arbetare
män
husmödrar (hustrur)
yrkesutövande kvinnor
övriga kvinnliga familjemedlemmar
samtliga
Med all reservation för den brist
på exakthet som måste vidlåda
ovanstående siffror, vilka grundar
sig på uppgifter ur urvalsundersökningen, förefaller sanningen
dock vara den, att 1960 års riksdagsval genom det stora valdeltagandet gav ett representativt uttryck för folkets inställning just
då. Någon ”valskolkning” förekom
inte i nämnvärd omfattning, i all
synnerhet inte inom företagarvärlden och bland tjänstemannakategorierna. En närmare analys ger
dessutom vid handen, att deltagandet av tjänstemän i offentlig tjänst
Av statistiska valbyråns urvalsundersökningar synes procentsiffrorna för valdeltagandet i vissa grupper ha varit följande nedannämnda valår.
1956 1958 1960
85,4 84,3 90,6
86,0 84,5 91,9
73,6 69,9 80,3
57,8 54,6 62,9
83,4 78,9 88,1
87,4 84,2 91,6
86,0 85,8 93,6
81,1 76,9 87,8
68,9 63,4 73,7
84,8 82,6 89,9
79,7 78,2 90,8
82,8 81,6 90,8
72,2 69,1 81,7
56,4 52,5 63,3
74,1 72,5 86,8
och i högre enskilda befattningar,
verkmästare och förmän var utomordentligt högt.
Valdeltagandet i olika åldersgrupper
Då det i förevarande sammanhang kan vara av intresse att se,
hur väljarna i olika åldersgrupper
förhållit sig vid valen, skall här nedan sammanställas några siffror
baserade på valstatistiken.
De skilda åldersgruppernas procentuella andelar av hela antalet
röstberättigade förefaller ha varit
följande under nedanstående valår.
1948 1952
21 år 1,9 1,8
22-30 ” 17,6 15,9
30-45 ” 33,3 33,3
45-65 ” 32,7 33,9
över 65 , 14,5 15,1
Summa 100,0 100,0
Dessa sifferserier, vilka överensstämmer med väl kända förskjutningar i befolkningsstrukturen, visar att de ”produktiva” åldrarna,
30-65 år, utgör den alldeles övervägande delen av väljarkåren, och
att gruppen över 65 år växte stadigt i relation till övriga grupper.
Det är emellertid möjligt, att födelsetalen under 1940-talet kommer
att öka de yngre åldersgruppernas
relativa styrka under framtida val.
Av intresse är även att se, hur
1948 1952
21 år 70,0 65,3
22-30 ” 79,9 74,4
30-45 ” 86,9 83,1
45-65 ” 86,6 83,8
över 65 , 68,7 66,2
1960 års val var således anmärkningsvärt inte bara på grund av det
osedvanligt stora totala valdeltagandet; det förmådde tydligen också i ovanligt hög grad locka fram
väljare ur de yngre åldersklasserna. Förklaringen till motgången
för oppositionspartierna ligger
kanske däri, att bl. a. vissa kategorier av yngre och medelålders
tjänstemän den gången gav sina
röster åt socialdemokratien. Även
om det finns en hel del som talar
– – – – ~—–.——
61
1956 1958 1960
1,6 1,6 1,8
14,1 13,5 13,4
32,4 31,0 30,1
35,7 36,6 37,5
16,2 17,3 17,2
100,0 100,0 100,0
det procentuella valdeltagandet varit i dessa olika åldersgrupper. Det
har skiftat från val till val, särskilt
starkt i de yngsta åldersklasserna,
men har varit relativt stabilt i de
”produktiva” åldrarna. I all synnerhet bör emellertid valdeltagandet 1960 observeras, vilket visar,
hur detta val lyckades aktivisera
just de grupper – inte minst ungdomen- som eljest visat benägenhet att stanna hemma.
1956 1958 1960
64,8 59,0 78,5
74,7 69,8 83,8
83,7 81,5 90,1
84,1 83,0 89,7
68,3 65,6 71,1
för ett sådant antagande, som bl. a.
baserar sig på löntagargruppernas
inställning efter pensionsdebatten,
är det givetvis omöjligt att veta,
vad som verkligen påverkat valutgången.
Förstakammarfrågan
Röstsiffrorna från 1962 års kommunalval torde inte, såsom Åstrand
menar, kunna ge några säkra prognoser beträffande utgången av
– — —:..- – —-
62
riksdagsvalet 1964. Kommunalvalen företer i regel alltför stora olikheter i jämförelse med riksdagsvalen för att kunna jämföras med
dessa. Däremot hade 1962 års val
den betydelsen, att det medförde
ur oppositionens synpunkt sett
ogynnsamma förändringar i de valkorporationer som väljer förstakammarledamöter (landstingen
och fullmäktige i vissa städer) .
Tydligast kommer detta till synes, om vi tänker oss, att första
kammaren nu skulle upplösas och
omväljas i sin helhet. Sämst skulle
resultatet bli, om därvid oppositionspartierna icke samverkade:
den socialdemokratiska majoriteten skulle då ökas från 79 mot 72
till 92 mot 59. Något bättre skulle
det bli vid samverkan mellan folkpartiet och centerpartiet: ställningen skulle bli 86 för regeringen mot
65 för oppositionen. Allra bäst,
men dock långt ifrån tillfredsställande, skulle resultatet bli vid samverkan inom oppositionen över
hela linjen; 81 socialdemokrater
och kommunister mot 70 mandat
för oppositionen.
Bortsett härifrån är det tydligt,
att även en successiv förnyelse av
första kammaren kommer att medföra, att oppositionens ställning
därstädes försvagas, i varje fall till
dess att 1966 års kommunalval
börjat verka, ja, även därefter, om
nämnda val inte helt kastar om
styrkeförhållandena i valkorporationerna. Detta är ett faktum som
onekligen också ställer socialdemokralernas oklara inställning till
den aktuella frågan om första kammarens avskaffande i blixtbelysning.
Oppositionspartiernas politik
det avgörande
Det är, som förut antytts, för
närvarande inte att räkna med nå-
gon partisammanslagning eller fast
organiserad samverkan av typen
”blockbildning” inom oppositionen. På längre sikt är det inte
osannolikt, att sådana förändringar kan bli aktuella, men härvidlag
spelar det en nära nog avgörande
roll, hur vårt valsystem blir utformat. Det betyder dock en hel del
att den nu tillämpade proportionalismen – låt vara med vissa spärrar
mot tillkomsten av alltför små partier- dock avser att skapa möjligheter för tillkomsten av ett flertal
smärre partier d. v. s. för partisplittring. Varje meningsriktning
har nämligen rätt till mandat och
inflytande i förhållande till sin
röststyrka, och därför också möjlighet att bilda eget parti. På så vis
kan grupper, som ogillar en fastare
organisatorisk samordning av de
nuvarande oppositionspartiernas
arbete i vissa fall skapa svårigheter
för försök i den riktningen.
Det betyder vidare inte så litet i
detta sammanhang, att en rad tidningar, som förmenar sig tillhöra
oppositionen, ivrigt motarbetar
samarbetssträvandena inom denna. Varje liten divergens mellan
ifrågavarande partier i praktiska
politiska frågor förstoras upp och
ges många gånger orimliga proportioner. Det finns en s. k. ”radikalism”, som tydligen betraktar hö-
gerpartiet som huvudmotståndaren, och vilken synes föredra fortsatt socialdemokratisk dominans
framför en samverkan med högerpartiet. Man förbiser uppenbarligen
i så fall, att inget av oppositionspartierna representerade 1/5 av valmanskåren vid 1960 års val, och
att inget av dem ensamt eller tillsammans med bara ett av de övriga
har utsikter att inom överskådlig
framtid tillvinna sig majoritet i
riksdagen. Tanken, att något av
dessa partier på kort sikt skulle
upphöra att existera och assimileras med de andra, är alltför orealistisk för att förtjäna att diskuteras.
Under sådana förhållanden är
det angeläget, att oppositionspartierna i riksdagen och i sitt uppträdande mot varandra vinnlägger
sig om att ge så litet näring som
möjligt åt splittringsförsöken. Jag
uttryckte saken på följ ande sätt i
ett debattinlägg i denna tidskrift
1961:
”Ingen är intresserad av gemensamma allmänna deklarationer
med avseende på den framtida politiken, om icke dessa finner ett
stöd i praktisk politik. Det är först
när ifrågavarande partier inför väljarna kan påvisa, hur de i den ena
stora och betydelsefulla frågan
efter den andra under en eller flera tilländalupna riksdagsperioder
63
kunnat ena sig i det väsentliga,
som man kan övertyga väljarna
om förutsättningen för och styrkan
i en gemensam borgerlig politik.
Därför gäller det i första hand att
i sitt praktiska politiska handlande
i fråga efter fråga söka uppnå samförstånd och undvika yrkanden
och skrivningar, som skapar onö-
diga inbördes motsättningar och
ger material för det inbördes käbbel om oväsentligheter, vilket så
ofta präglar debatten i vissa borgerliga tidningar, till stor glädje
för socialdemokraterna.”
Men det räcker inte med att bara
samarbeta. Oppositionspartiernas
gemensamma politik måste också
framstå som ett klart alternativ till
socialismen. Var och en vill väl
tänka sig att en ny regering skulle
inta en ny attityd till de aktuella
frågorna och handla på grundval
av värderingar som i väsentliga avseenden skiljer sig från socialdemokraternas. strävar oppositionen
i stort sett åt samma håll som regeringen blir situationen ur väljarnas
synpunkt sett minst sagt oklar.
När därtill kommer det suddiga
talet om nödvändigheten av en allmän orientering åt vänster, är det
inte att förundra sig över att man
här och där frågar sig om vi egentligen har en bestämd opposition.
Om det eftersträvade målet ”växling vid makten” bara betyder nya
män, men i stort sett samma politik som förut, är det svårt att övertyga om växlingens nödvändighet.