Print Friendly, PDF & Email

Några drag i det nutida kriget

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


NÅGRA DRAG I DET NUTIDA KRIGET
Av generallöjtnant AXEL LJUNGDAHL
EN FIENDE som genom krig vill på-
tvinga oss sin vilja kan göra detta
antingen genom att bryta vår vilja
till motstånd eller genom att beröva
oss de materiella möjligheterna att
föra krig.
För att vinna ettdera eller bägge
av dessa syftemål tillgriper den anfallande någon av de s. k. betvingelsemetoderna: invasion, avspärrning och hemortsbekämpning.
För att utforma vårt försvar på
rätt sätt måste vi bedöma fiendens
troliga uppträdande mot oss. I det
följande behandlas några grundläggande faktorer som påverkar vårt
försvars utformning.
J ag är därvid nödsakad begränsa
mig till flygoperativa aspekter på
försvarsfrågan och är väl medveten
om att ytterligare faktorer finnas
att anföra – kanske främst i fråga
om invasion och avspärrning.
Erfarenheter om hemortsbekämpningen under det senaste världskriget
Under det senaste världskriget
framträdde hemortsbekämpningen
som en möjlig självständig betvingelsemetod. Inledningsvis kan det
därför vara intressant att redovisa
några erfarenheter från luftkriget
mot Tyskland och Japan.
Om man med flyganfall vill
triiffa ett lands näringsliv, kan de
riktas mot olika objekt i produktionskedjan, särskilt då
fabrikerna, där varorna tillverkas
energiförsörjningen, som håller
fabrikerna igång och
kommunikationerna, på vilka rå-
varor och halvfabrikat framföras,
samt färdiga produkter avtransporteras.
Från världskriget finns erfarenheter beträffande samtliga dessa
mål, och av särskilt intresse är att
studera verkningarna mot kommunikationerna och energiförsörjningen. Efter 7 månaders anfall aY
det allierade bombflyget stod det
tyska järnvägsväsendet inför ett
fullständigt sammanbrott: antalet
vagnslaster per månad sjönk till
20 % och antalet ton-km till l O %.
Kol utgjorde den viktigaste energikällan i Tyskland, och kolleveranserna sjönk på ett år till 30 %;
detta utgjorde enligt rustningsminister Speer den viktigaste orsaken
till Tysklands sammanbrott.
Vad elproduktionen beträffar, så

498
utgjorde den aldrig något primärmål, men man fick en hel del skador »gratis» i samband med andra
anfall, och sammanlagt nedgick
kraftproduktionen med 20 a 25 %.
Man har efter kriget räknat ut, att
man skulle ha kunnat tillfoga det
tyska näringslivet förkrossande
slag med en mycket begränsad insats riktad direkt mot elproduktionen.
De anfall som utfördes under kriget medförde mycket allvarliga konsekvenser för krigsekonomien. Den
samlade rustningsindustriens produktion sjönk således på 9 månaders tid från relationstalet 322 till
145.
Genom anfallen mot den syntetiska oljeindustrien sjönk produktionen av flygbensin till praktiskt
taget noll och produktionen av bilbensin följde i stort sett samma
kurva. Dessa anfall medförde automatiskt följdverkningar på produktionen av konstgjort gummi, och
vidare följde – ävenledes »gratis»
— biverkningar på ett antal olika
kemiska industrier, som hade
grundläggande betydelse för ammunitionstillverkningen.
Kriget i Europa slutade som bekant i maj 1945, men redan i mars
uppgav rustningsministern Speer,
att »det tyska näringslivet går mot
ofrånkomlig kollaps inom 4-8 veckor». Enligt amerikanska beräkningar hade det aldrig varit nödvändigt att fullfölja marktruppernas invasion över Rhen och Oder
för att besegra Tyskland – man
kunde helt enkelt ha stannat och
väntat på frukterna av näringslivets kollaps. Som bekant dikterades
emellertid de militära operationerna i hög grad av rent politiska
motiv, vilka icke medgav ett dylikt
handlande.
Från .Japan föreligger liknande
erfarenheter. Anfallen mot näringslivet – i förening med avspärrningen och anfallen mot befolkningscentra – undergrävde den japanska motståndskraften, så att
man gav upp kampen, utan att
amerikanerna behövde invadera det
japanska hemlandet. Detta är ett
märkligt faktum, ty japanska ledningen hade 2 miljoner soldater i
beredskap för invasionsförsvar.
Men hela denna försvarsstyrka stod
sysslolös; den behövde aldrig insättas och kunde icke nyttiggöras,
medan landets motståndskraft urholkades bakifrån – eller rättare
sagt, uppifrån.
Flyganfallens verkan mot nä-
ringslivet var alltså redan under
världskriget betydande. Härvid är
att märka, att anfallen mot näringslivet utfördes med långsamt tilltagande kraft. Den anfallna parten
kunde därför åtminstone till en
början delvis avhjälpa skadorna genom reparationsarbeten o. d. Kampen mot näringslivet fick alltså då
karaktären av utnötning under relativt lång tid.
Flyganfallen utfördes delvis som
stadsanfall, för att man samtidigt
ville försvaga befolkningens psykiska motståndskraft. Denna motståndskraft blev också avsevärt anfrätt – det framgår av opinionsundersökningar efter kriget – men
man kan icke påstå, att flyganfallen på något avgörande sätt nedslog viljan till motstånd. Maktmedlen var för svaga, och de personella
förlusterna i dödade och svårt skadade låga, om man betraktar dem
procentuellt i förhållande till befolkningen i hela Tyskland. Härtill
bidrog naturligtvis, att hemortsanfallen, såsom redan nämnts, utfördes med långsamt tilltagande kraft,
varigenom· befolkningen bereddes
tillfälle till motåtgärder och anpassning.
Den tekniska utvecklingen efter
världskriget
De två atombomber som fälldes
mot Japan i krigets elfte timme får
naturligtvis icke i och för sig tillskrivas någon avgörande verkan,
men de markerar övergången till
en ny tidsålder i krigets historia.
Sedan dess har atomstridsmedlens
utveckling fortgått i stigande tempo
och måste anses vara det, som dominerat den militärtekniska utvecklingen efter världskriget. Nyheter har framkommit, vilka icke
kunde förutses för endast några år
sedan.
Atomladdningarnas styrka har
ökats genom effektivare uranbomber, och genom införande av vätebomber. De mot Japan fällda uranbomberna var i storleksordningen
20 kiloton (dvs. energiinnehållet
499
motsvarade 20 000 ton trotyl, det
viktigaste sprängämnet i de konventionella bomberna) ; numera talar man om vätebomber på 15 000
kiloton, alltså – teoretiskt sett –
750 gånger starkare.
Atombomber kan numera även
framställas i betydligt mindre storlek ån förr, vilket medger en rikare differentiering vid användningen. Små atombomber, som
dock har ungefär samma verkningsförmåga som japanbomberna,
kan numera medföras i attackplan
eller t. o. m. i jaktplan.
Utvecklingen har också avsett
tillgången på atombomber. De ledande stormakterna – främst USA
och Sovjet – anses nu disponera
över ett sådant antal, att man icke
längre behöver reservera dem endast för mål av särskild betydelse
– den taktiska atombomben är på
väg att betraktas som ett konventionellt vapen.
För att komplettera bilden av
atombomben må det tilläggas, att
den kostar mycket pengar att framställa. Men dårmed är ingalunda
sagt, att atombomben skulle vara
ett dyrbart vapen i förhållande
till dess verkningsförmåga. Snarare
är den billig.
Men det räcker icke med förstö-
relsemedel, utan dessa måste också
transporteras till målet, och härvid
utgör flygplanet ännu det verksammaste medlet. Moderna bombplan
har betydligt bättre prestanda, särskilt i fart och topphöjd, än de typer som fanns under andra världs- 500
kriget. Aktionsradien kan numera
avsevärt förlängas genom lufttankning, som är en rutinföreteelse i det
amerikanska flygvapnet.
Vid sidan av atomstridsmedlen
framstår utvecklingen av robotar
som den andra stora nyheten efter
kriget. Det är ett oerhört arbete,
som har lagts ner på att utveckla
vapenbärare, och mycket betydande
summor har investerats härför.
Men de svårigheter som mött konstruktörerna har efter allt att döma
varit större, än man förutsett. Det
är än så länge bara några få robottyper, som är praktiskt användbara
och flera av dessa är därtill av tvivelaktigt stridsekonomiskt värde.
Hur långt man inom stormakterna nått på arbetet med långtgående fjärrobotar är svårt att få
ett klart begrepp om, men av auktoritativa uttalanden och av utvecklingen på andra områden kan man
dra en hel del slutsatser. Det är bekant, att man fortsätter att lägga
ned betydande kostnader på att vidareutveckla bombflygplan, och dylika tillverkas alltfort. Den engelske
premiärministern yttrade i våras
under en parlamentsdebatt, att de
engelska bombflygplanen »förväntas göra god nytta under många
år», och ännu tydligare uttryckte
sig generalen Twining, då han för
kort tid sedan avgick från posten
som flygvapenchef i USA och tillträdde en befattning som motsvarar vår överbefälhavare; beträffande den interkontinentala roboten yttrade han: »Det kommer
emellertid att dröja åtskilliga år,
innan den kan bli annat än ett komplement till det bemannade bombflygplanet. Och det dröjer ytterligare många år, innan den kan bli
en pålitlig ersättare för det bemannade bombflygplanet.»
Mot bombflygplan framstår ännu
jaktflyget som huvudvapnet, och
dess relativa styrka har ökats dels
genom stridsledningssystemets utveckling, dels genom tillkomsten av
jaktrobot. För att kunna verka
på de extremt stora höjder där nutida bombflygplan kan uppträda,
måste jaktflygplanet emellertid utformas på ett mycket speciellt sätt,
vilket gör det mindre lämpat för
andra uppgifter. Det är därför sannolikt, att luftförsvarsroboten utgör
en lämpligare lösning för försvaret
på dessa stora höjder. De luftförsvarsrobotar, som hittills framkommit har emellertid en så begränsad
räckvidd, att de – liksom luftvärnet – utgör ett lokalt betonat försvarsmedel, medan jaktflygplanet
kan utsträcka sitt försvar över ett
större område. Eftersom antalet
skyddsföremål i vårt långsträckta
land är stort, blir det mycket dyrbart att bereda ett godtagbart skydd
enbart genom lokala försvarsvapen.
Mycket ogrundat tal har förekommit, när man har sökt bedöma
robotarna som stridsmedel, och i
regel har man överdrivit deras
möjligheter i nuläget. Ännu står vi
endast i begynnelsen av »robot-åldern», och denna får överhuvudtaget icke fattas som ett utvecklings- ,..
skede, som fullständigt och med
ens avlöser »flygplanålderm. Man
bör snarare räkna med ett utvecklingsskede, där både robotar och
mera konventionella stridsmedel
förekommer sida vid sida, en överlappningsperiod, under vilken robotvapnen successivt kan väntas
träda i förgrunden. Detta bedömes
vara en utveckling på lång sikt,
som går relativt långsamt – men
som ändå obevekligen bryter fram.
Först när roboten bevisat sin pålitlighet och effektivitet, kommer den
att ersätta en del av de bemannade
flygplanen. Men även då kommer
dessa att vara de effektivaste vapenbärarna mot många slag av mål.
Antalet flygplan, såväl bomb- som
attack- och jaktflygplan kommer
att minska efterhand som robotarna kommer fram, men inom
överskådlig tid kan det bemannade
flygplanet icke avskaffas.
Den tekniska utvecklingens konselwenser för anfallskriget
Man kan med fog påstå, att redan
de luftkrigsmedel som fanns under
andra världskriget kunde åstadkomma verkan av krigsavgörande
natur. Det är uppenbart, att flyganfall med atombomber ökat dessa
möjligheter. Avgörande resultat
torde numera kunna nås på kort
tid, antingen anfallen riktas mot de
materiella möjligheterna till motstånd eller används för att slå en
snabb knockout på folkets vilja att
fortsätta motståndet. Åsikten att in- 501
vasion under alla förhållanden
måste följa efter hemortsbekämpningen för att slutgiltigt nedslå ordnat motstånd är inte längre välgrundad. Ett besittningstagande av
territorium får då i stället formen
av ockupation. De växande möjligheterna att åstadkomma ett snabbt
avgörande ökar sannolikheten för
att flyg- och fjärrvapenanfall tillgripes som betvingelsemetod.
Försvaret mot hemortsbekämpning
Det är uppenbart, att flyganfallens oerhört ökade kraft medfört,
att vi måste hålla vårt luftförsvar
så effektivt som möjligt. I den militära delen av detta försvar utgör
jaktflyget ännu ryggraden, men behovet av en luftförsvarsrobot, särskilt för de högsta höjderna framstår efter hand alltmer. För det lokala försvaret av viktiga skyddsföremål bör vi använda luftvärn,
som alltjämt måste antagas få god
verkan i det lägre höjdskiktet. Två
synnerligen viktiga komponenter i
luftförsvaret är luftbevakningen,
som skall upptäcka målen, och
stridsledningen, som skall möjliggöra, att man väljer rätt försvarsvapen och att detta ledes rätt mot
målet.
Det viktigaste medlet i vår luftbevakning är radar. Men för att
kunna utnyttja denna effektivt i ett
eventuellt krig måste vi genomföra
trådlös överföring av bilderna från
långt framskjutna radarstationer
till de centraler varifrån stridsled- 502
ningen utövas. Vi måste också gå
in för ett automatiserat system där
elektroniska räknemaskiner ger
stridsledaren ett riktigt och ögonblickligt underlag för beslut. Ett så-
dant system är mycket dyrbart och
kan därför inte införas på kort tid
över hela landet. Men det är en logisk konsekvens av anfallsmedlens
ökade kraft, att man lägger ner
mera pengar på försvaret mot dem.
I arbetet på att göra vårt luftförsvar allt mer ägnat att lösa sina
uppgifter måste vi beakta de ökade
kraven på skydd. Vi får inte ta risken, att stora militära enheter slås
ut samtidigt genom att t. ex. använda ett relativt litet antal stora
och dyrbara flygbaser, på vilka vi
baserar många flygplan. Vi måste i
stället gå in för flera och billigare
baser. Ju mer vi kan sprida våra
försvarsanordningar, desto besvärligare blir det för fienden att slå
ut alla. Genom ökat antal baser blir
det också lättare för oss att koncentrera våra flygstridskrafter till
de områden där de i varje tillfälle
bäst behövs.
Av vårt aktiva luftförsvar kan
man icke påräkna någon 100-proc.
verkan – det kan intet luftförsvar
i världen ge. Ett visst antal anfallsplan kommer alltid att passera igenom och den förstörelseverkan som
även enstaka flygplan kan åstadkomma är ju utomordentligt stor.
Mot robotar av projektiltyp kan
varken jaktflyg, luftförsvarsrobotar eller luftvärn verka. Därför
måste vårt civilförsvar arbeta sida
vid sida med det militära luftförsvaret. Dess uppgift är att i möjligaste mån minska verkan mot de
två huvudgrupper av mål, som hemortsanfallen direkt avser, nämligen
befolkningsanhopningarna (alltså
städerna) och näringslivet. För nä-
ringslivets två Achilles-hälar – elkraften och järnvägarna – måste
vi ordna en mycket stark reparationsberedskap.
Beträffande befolkningens skydd
mot terroranfall torde det bli nödvändigt att räkna med en så långt
gående utrymning, som de praktiska möjligheterna medger. För de
delar av befolkningen som måste
stanna kvar i städerna – för nä-
ringsliv eller för räddningstjänstbör det ordnas skyddsrum. Utrymning är ett ofrånkomligt komplement till de aktiva försvarsåtgärderna – men kan ingalunda ersätta dessa. Om fienden, utan att
hindras av ett aktivt luftförsvar,
skulle få fullständig operationsfrihet över vårt land, kunde han med
enkla medel åstadkomma så förintande verkningar mot näringsliv
och kommunikationer, att förutsättningarna för den militära verksamheten och samhällslivets – om än
nödtorftiga- funktion enbart härigenom undanryckes.
Vi måste så långt det är möjligt
minska kraven på att näringslivet
skall fungera i krig och i större omfattning än hittills planera lagring
och förrådshållning som ersättning
för produktionsminskningen. De
militära behoven måste i huvudsak
vara tillgodosedda redan i fred. Vi
får icke med säkerhet räkna med
att någon krigsindustri skall kunna
fungera. Det finns mycket som talar för att det kommande kriget
blir kort men intensivt.
Invasionsförsvaret
Luftförsvaret utgör icke hela vårt
försvarsproblem. Liksom vårt land
kan besegras genom flyganfall, så
kan det besegras även genom invasion. Vi måste bereda oss så, att vi
kan möta även den betvingelsemetoden.
Vårt luftförsvar har direkta uppgifter även i invasionsförsvaret, eftersom en eventuell fiende utan tvivel kommer att använda sina flygstridskrafter som hjälpmedel både
före och under invasionen. Ett
starkt luftförsvar utgör därför en
direkt förstärkning av invasionsförsvaret och kan icke sättas i motsatsförhållande till detta.
För offensiva operationer mot invasionsföretag kan vi använda vårt
attackflyg och vid behov även jaktflyget. Den tekniska utvecklingen
har ökat attackflygets verkansmöjligheter mot mål på sjön. Så länge
vårt flyg är operationsdugligt, är
det tveksamt om en angripare anser sig kunna igångsätta invasionsföretag. I alla händelser blir ett dylikt avsevärt försvårat.
Det överraskande krigsöppnandet
Av olika uppgifter kan man utläsa, att den amerikanska krigs- 503
makten, och i all synnerhet luftförsvaret, har en mycket hög beredskap. Luftbevakning och stridsledningsorganisation är i ständig verksamhet, vid alla jaktbaser står nå-
got förband i några få minuters
startberedskap och runt de viktigaste skyddsföremålen finns luftvärns- och robotbatterier ständigt
skjutberedda. Det är bekant, att
likartade åtgärder, vilka framförallt medger en kontinuerlig luftbevakning och stridsledning, vidtagits
även i länder med betydligt mindre
resurser än USA. Denna för oss förvånande, mycket höga beredskap,
som alltså tillämpas i djupaste
fred, sammanhänger uppenbarligen
med en sida i det nutida kriget,
som beaktats alltför litet i detta
land: en aggressiv stormakt kan
utan några utåt synliga förberedelser släppa loss mycket omfattande
flyganfall. Flygförband och baser
finns tillgängliga redan i den rutinmässiga fredstjänsten, och förråd
kan ordnas på lång sikt. Den mycket allvarliga innebörden i detta är,
att den anfallande i krigets inledande skede kan tillfoga sin motståndare så allvarliga skador, att
dennes militära försvar kvävs i sin
linda: anfall mot baserna kan förlama både flygets och flottans möjligheter, liksom anfall mot kommunikationerna i stor utsträckning
kan försvåra armens mobilisering
och i vissa fall förhindra dess uppmarsch. För den försvarande finns
det endast ett logiskt försvar mot
detta hot om ett överraskande
504
krigsutbrott, nämligen hög beredskap.
Hur denna beredskapsdoktrin i
praktiken tillämpas i Ryssland är
icke känt, men det kan vara av intresse att se bakom förlåten, vad
den nutida ryska militärlitteraturen har att säga. Det finns en hel
rad sovjetiska militärskribenter i
framskjuten ställning, som har understrukit överraskningsmomentets
ökade betydelse. Man har framhållit att överraskande anfall med
atomvapen kan bli avgörande inte
bara för initialframgångar utan för
kriget i dess helhet. Det föreligger
alltså en klar överensstämmelse
mellan rysk och amerikansk uppfattning.
Sammanfattning och slutsatser
Av det föregående har framgått,
att en fiende i ett nutida krig har
möjlighet att genom flyganfall mot
hemorten snabbt tillfoga oss förluster, som i och för sig kan bli krigsavgörande. Risken för att fienden
skall tillgripa denna betvingelsemetod har därför ökat i den mån han
önskar ett snabbt avgörande. Sannolikheten för att atombomber skall
insättas mot vår hemort är då särskilt stor.
Enligt krigserfarenheterna kan
emellertid hemortsanfall få en betydande kraft även utan atomvapen. Det bör också framhållas, att
även om hemortsbekämpning icke
tillgripes såsom ensam betvingelsemetod, kan flyganfall mot militära
baser, kommunikationer, elkraftproduktion och drivmedelsförråd
få sådan verkan, att våra stridskrafters förmåga att lösa sina uppgifter avsevärt minskas.
Som en följd av det ovanstående
framstår nödvändigheten av att vi
håller oss med ett starkt militärt
luft{örsvar och ett effektivt civilförsvar.
Vi har även sett, att vi måste
kunna försvara oss mot invasion.
Frågeställningen beträffande avvägningen inom det militära försvaret kan icke vara antingen – eller
av det enkla skälet, att motståndaren i så fall kan tillgripa den betvingelsemetod mot vilken vi saknar ett försvar. Den måste vara
både- och.
Det är emellertid ingalunda lätt
att i praktiken tillämpa »både –
och»-principen. Av ekonomiska skäl
måste statsmakterna fixera en kostnadsram för det totala försvaret,
som gör avvägningen ytterligt svår.
När vi bestämmer kostnadsfördelningen, måste vi skaffa oss den organisation och de vapen som ger
den största effekten gentemot sannolika betvingelsemetoder.
Ju mera begränsningen i de totala försvarskostnaderna framtvingar en begränsning av stridskrafternas kvantitet, desto tydligare framstår nödvändigheten att
kompensera detta genom en förbättrad kvalitet. Införandet av
atombomber utgör utan tvivel den
effektivaste kvalitetsförbättring som
detta avseende är tänkbar.
Den relativa betydelsen av olika
….
komponenter i vårt totalförsvar
kan bedömas olika, och bedömningen får uppenbarligen icke gö-
ras ensidigt. Invasionsförsvaret och
luftförsvaret utgör två av de viktigaste länkarna i totalförsvarets
kedja – och ingen kedja är starkare än den svagaste länken. När
man försöker bedöma de här två
länkarnas relativa betydelse, får
35- •)ö:l447 Svensl~ 1’idskrift H. 8 1957
505
man icke förglömma tidsfaktorn.
Eftersom det måste ligga i vår motståndares intresse att snabbt göra
slut på vår försvarsvilja, måste det
för oss framstå såsom särskilt viktigt att tillgodose det försvar som
skall förhindra ett snabbt sammanbrott för vårt land – och då framstår behovet av ett starkt luftförsvar som en ofrånkomlig realitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism