Print Friendly, PDF & Email

Munkhammar hade rätt om välfärden

Av Isak Kupersmidt | 13 november 2020



I september i år tilldelades jag tillsammans med Naod Habtemichael årets pris till Johnny Munkhammars minne. Det var en stor ära, inte minst då Munkhammar var en klassisk liberal som inspirerat många, mig själv inkluderad. Det gav mig också skäl att gå tillbaka till hans böcker.

I Sagan om välfärdens återkomst – den stora statens fall från 2004 beskrev Munkhammar ett antal faktorer som gör att den skattefinansierade välfärden står inför stora strukturella utmaningar. 16 år senare är det tydligt att Munkhammar hade rätt.

Många har tagit det stora antalet smittade och avlidna i Covid-19 som intäkt för att föra fram sina vanliga käpphästar med förslag om mer skattepengar och ändrade arbetsförhållanden. Det kommer aldrig räcka för att lösa problemen. Precis som Munkhammar hävdade är kombinationen av stigande välstånd, en åldrande befolkning och ökade krav på den tjänstebaserade välfärden omöjlig. Låt mig förklara.

De senaste decennierna har våra inkomster stigit kraftigt. Det finns ingen anledning att tro att denna utveckling skulle brytas nu, utan tillväxten kommer antagligen att hålla i sig under överskådlig tid framåt. När välståndet stiger har vi inte bara mer resurser att lägga på välfärd, utan vi vill också lägga en större andel av våra inkomster på att må bra. Efterfrågan på omsorg ökar därmed alltså exponentiellt i takt med välståndet.

Till det kommer Baumols kostnadssjuka som innebär att tjänstesektorn upptar en allt större del av BNP. Det beror på att löner i tjänstesektorn följer resten av samhället, men produktivitetsutvecklingen inte är lika stor då tjänster inte kan effektiviseras i samma takt som varuproduktion. Självklart ska anställda inom vård och omsorg få del av det ökade välståndet i landet, men konsekvensen är att vård och omsorg kommer att ta en allt större andel av de offentliga utgifterna i anspråk.

Vi lever också allt längre. Antalet personer över 70 i förhållande till den arbetsföra befolkningen (20-69 år) har redan stigit från 20 procent år 2010 till 23 procent år 2018. Fram till år 2035 förväntar sig Långtidsutredningen att den ökar till 28 procent. SCB tror att antalet personer över 85 år 2050 kommer att ha fördubblats jämfört med 2016. Det är en stor demografisk förändring där allt färre ska försörja allt fler.

Olika forskare, myndigheter och organisationer – med Sveriges kommuner och regioner (SKR) i spetsen – som har undersökt frågan har visat att skatterna kommer behöva höjas med 10-tals procentenheter bara för att upprätthålla dagens kvalitet och åtagande i den offentliga välfärden. Det är en omöjlighet. Om vi enbart mötte problemet med höjda skatter så skulle hamna på ett högre skattetryck än någonsin, med katastrofala konsekvenser för tillväxt och frihet som följd.

Det är naturligtvis bra att vi lever rikare och längre liv, men det det skapar problem inom den skattefinansierade äldreomsorgen när färre ska betala mer för fler. Det offentliga kommer helt enkelt inte att klara av att tillgodose stora delar av befolkningens krav på välfärd.

Situationen är dock inte hopplös. Genom att låta dem som har råd stå för en större del av sin välfärd själv så frigörs resurser till de som behöver dem mest. Den otroliga rikedom vi har i samhället idag räcker gott åt att ge alla en god välfärd, men det är inte möjligt att tillgodose hela behovet genom staten.

Framväxten av privata alternativ under det senaste decenniet understryker efterfrågan på nya lösningar, och visar att utvecklingen sker vare sig politiker pratar om den eller inte. Istället för att klamra oss fast vid den gamla välfärdsmodellen där staten ska samla in stora summor pengar som sedan fördelas ut i olika välfärdstjänster, måste vi börja diskutera faktiska lösningar på problemen.

Trots att det gått 16 år sedan Munkhammar gav ut sin bok har lite hänt. Det är dags för politiken att komma ifatt verkligheten och pragmatiskt se på hur vi säkrar välfärdens finansiering. Att erkänna behovet av ökad självfinansiering vore ett bra första steg.

Isak Kupersmidt är doktorand i ekonomi och mottog tillsammans med Naod Habtemichael 2020 års pris till Johnny Munkhammars minne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019