Print Friendly

Mozart

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MOZART
(1756-1956)
TILL TVÅHUNDRAÅRSMINNET AVHANS FÖDELSE
Av ERNST BENEDIKT
I MOZART hyllar Yår samtid allt det den själv har förlorat. Den
har – undantagen bekräftar blott regeln – förnekat melodin och
den dans som förmäler sig med det melodiösa. Den har förlorat
sinnet för den aYmätta behärskning som präglar varje verk av
Mozart. Den känner inte längre till den sociala rangordning, utan
vilken sådana verk som »Figaros bröllop» eller »Don Juan» hade
varit omöjliga. Sagan är död, dess naivitet, dess friska oskuld döda.
Hela den glänsande rokokon – ofta glänsande endast till det yttre
– är en sjunken värld, förstörd av maskinen, av kapitalism och
socialism, av brådskan och oron i vår samvaro.
Trots detta, eller kanske just därför, har Österrike och jämte
detta land hela den musikaliska världen tagit Mozarts tvåhundrade
födelsedag som ett välkommet tillfälle att få hylla honom ännu
intensivare, än vad som annars nästan dagligen brukar ske i konsertsalar och operasalonger världen runt. I Wien har man ju, omedelbart efter »Fidelio», i nyinstudering uppfört »Don Juan» med
sångare och sångerskor av yppersta rang vid öppnandet av den
återuppbyggda operan. Nu kommer även det i vintersömn vilande
Salzburg att förvandlas till festspelsstad, vilket eljest brukar ske
endast sommartid, och gäster från alla väderstreck, även från Skandinavien, kommer att lyssna till mästarens toner.
Vad skulle han säga, om han kunde bevittna denna postuma ära?
Skulle han inte som Grillparzer, den störste av det gamla Österrikes
diktare och tänkare, suckande säga: Först var det alldeles för litet
och nu är det alldeles för mycket. Och ytterligare: Man borde
egentligen födas tio år efter sin död, först då skulle man möta den
rätta uppskattningen …
Det är många bland dem som nu firar Mozart, som glömmer den
82
~
‘ ‘~ ~~->’- ~·—·———-
l’.lozart
oerhörda skuld hans samtida ådrog sig genom att misskänna hans
geni. Kan man föreställa sig Mozart annat än världsberömd? Han
var otvivelaktigt berömd, men bara som underbarn. Vid sex, åtta,
tolv års ålder, då han undervisades av sin stränge »herr fader», som
själv var en duktig och produktiv musiker, då han ackompanjerades
av den söta »Nannerl», hans syster som också var mycket begåvad,
då han ännu levde skyddad av sin ömsinta och älskade mor, framstod gossen som ett enastående fenomen av kunnande och vetande.
Maria Theresia, den stora kejsarinnan, tog honom i sitt knä, Marie
Antoinette, på den tiden ärkehertiginna och ännu inte olycklig drottning av Frankrike, hjälpte honom upp då han halkade omkull på
den hala slottsparketten i Hofburg. Detta kvitterade den lille tacksamt med att säga att han ville gifta sig med henne när han blev
stor …
Lika glänsande var mottagandet i Italien, de tyska residensstä-
derna i Paris och likaledes i London, där Christian Bach, son till
Johan Sebastian, lyfter gossen som inte når upp till klaveret i sin
famn och förelägger honom uppgiften att fortsätta en fuga som han
själv påbörjat- något som barnet utan ett ögonblicks tvekan utför
till komponistens belåtenhet. Redan nu uppträder hos honom en
benägenhet för skämt och sarkasmer, till och med för nykter beräkning, och han förargar sig över ytligheten, kallsinnigheten och
girigheten hos den adel, som häpet begapar honom men alltför ofta
belönar honom föga frikostigt.
Han blir emellertid hovmusiker hos ärkebiskopen av Salzburg,
eftersom han inte jämt och ständigt kan stryka land och rike kring
som »farande virtuos». Men här börjar den tragiska omsvängningen
i hans liv. Mozart är ju inte enbart rokoko, han revolterar också
mot dess förfallssymptom. Han lever ju i »upplysningens» Österrike
under en monark, Josef Il, som själv är något av en revolutionär.
Mozart står inte ut med att av en kyrkofurste, som är ovärdig sin
befattning, bli behandlad som en lakej. Då han erhåller den berömda
sparken av greve Arko (varigenom denne blev odödlig), slungas
han ur den tjänartillvaro som dock kunde ha tillförsäkrat honom
en viss trygghet, ut i en frihet som medförde den yttersta osäkerhet.
Ty Mozart, skenbart född till fröjd och framgång, var därefter ständigt förföljd av olycka. Han älskar en sångerska, Aloisa Weber,
men förenas aldrig med henne emedan fadern förbjuder detta. Då
han mot sin fars vilja gifter sig med hennes syster, bryter fadern
obarmhärtigt alla förbindelser med sin son, trots att Wolfgang Amadeus nu mer än någonsin var i behov av den förbittrade åldringens
83
. },
Ernst Benedikt
råd. Wolfgang kunde nämligen kallas vad som helst annat, men
inte en god hushållare. Och hustrun, den mångbesjungna Konstanze,
var inte heller på långt när den dugliga husfru, som vi möter i
Mörikes för övrigt förtjusande novell, »Mozarts resa till Prag». Så
sjunker han efter några få år av välstånd allt djupare ned i fattigdom, skulder och sjukdom.
Men hans fantastiska produktivitet sinade aldrig. Enligt Köchel
skänkte han världen över 600 verk – om envar av operorna betraktas som e t t verk. Det var icke utan vördnad jag i Wien inträdde i det hus och det rum, i vilket kvartetterna som entusiasmerade den gamle Haydn till så ampla ord av beröm, för första gången
hade tonat, och i vilket Beethoven hade undervisats av Mozart. Här
i Domgasse, i närheten av Stefanskyrkan, i den mörkaste delen av
Wiens motsvarighet till »gamla stan», kan man få se det en gång
av Stefan Zweig ägda manuskriptet till »Veilchen». Här tillkom
»Figaros bröllop», »alla operors opera». Och freskerna i rummets
tak – Ryktbarhetens gudinna med änglar som strör rosor – ger
måhända en antydan om Rosenarians uppkomst.
Men ack, vad förmådde inspiration och gudomlig genialitet mot
samtidens tröghet och blindhet. »Figaro» gick bara n i o gånger
över tiljorna på Kärntnertor-Theater, medan Giuseppe Martini firade triumfer med sin »Cosa rara». Varken »Cosi fan tutte» eller
»Enleveringen ur seraljen», varken mässor eller symfonier, varken
klaver- eller violinkonserter eller alla de underverk han åstadkom
på kammarmusikens område, inbragte så mycket pengar att han
utan bekymmer kunnat ägna sig åt sitt skapande. Det var i Prag,
inte i Wien, han firade sin seger med »Don Juan», vars uvertyr
kom till först kvällen före premiären. Då »Trollflöjten» möttes av
stormande bifall på Freihaus-Theater, skedde det för sent för att
hans flämtande livslåga skulle kunna räddas. Men ännu i slocknandets stund skänkte hans ljus oss »Requiemets» upphöjda toner,
detta renaste uttryck av innerlig fromhet.
Vad gjorde Wien, vad gjorde Österrike, vad gjorde hela det beundrande Europa när det gällde att rädda Mozart? Furst Esterhazy
hade dragit försorg om Haydn som dirigerade hans orkester. Österrikes aristokrater, med furst Lobkowitz i spetsen, tilldelade Beethoven en pension och då den på grund av penningvärdets fall inte
längre var tillräcklig, samlade musikvänner i England ihop tusen
pund, som Beethoven mottog under tårar av tacksamhet. Var det
ingen som brydde sig om Mozart? Det fanns verkligen en som gjorde
det, och det var kejsar Josef II, Maria Theresias son, böndernas
84
Mozart
befriare och en toleransens man som tillika var en musik- och
teaternarr, jämförbar endast med sin svenske jämnårige, Gustaf III.
Också kejsar Josef hade hört Mozart spela som barn i Hofburg i
Wien. Säkert har han som violinist uppskattat också månget senare
verk av mästaren. Men han har knappast insett hela den jättelika
skillnaden mellan rutinkompositörer som Salieri, Paesiello, Clementi
och vad de allt hette, och den ende, den störste, vars försörjande
hade varit en högsta plikt.
Jag skulle som illustration önska anföra några citat ur min biografi över kejsaren (utgiven under titeln »Kaiser Joseph Il» hos
Gerold & Co. i Wien). I densamma ingår ett ordagrant återgivet,
långt och märkligt samtal, fullt av liv, som kejsaren förde med
komponisten Dittersdorf om musikaliska frågor. Kejsaren frågade
denne mycket förtjänstfulle skapare av ett antal behagfulla små
operor: »Har ni hört Mozart spela?»- »Redan tre gånger.»- »Vad
tycker ni om honom?» – »Detsamma som varje kännare måste
tycka.» – »Har ni också hört Clementi?» – »SOJPliga föredrar
honom framför Mozart.» – »Vad är er åsikt om den saken?» –
»l Clementis spel råder enbart konst, men i Mozarts konst och
smak.» – »Det är just vad jag själv har sagt …».
Kejsaren frågar vidare på sitt snabba, napoleonskf forskande
sätt: »Vad säger ni om Mozarts kompositioner?» Dittersdorf betecknar då Mozart som ett av världens största originalgenier, men
anser att han till den grad slösar med sina sköna tankar att han
får åhöraren att tappa andan, »så att man till slut inte kan bevara
någonting av all denna skönhet i minnet». Kejsaren å sin sida finner Mozarts enda fel vara att han med sitt »fulla ackompanjemang
överröstar» sångarna, som ofta nog beklagat sig däröver. Han tillfogar att skönheten i Mozarts musik alldeles som i Klopstocks diktning avslöjar sig först efter förnyat åhörande, medan Haydns företräden liksom Gellerts »redan vid den första bekantskapen framträder ohöljda». I slutet av samtalet – Dittersdorf skulle säkert
ha blivit en mästerlig journalist- förliknar kejsaren Mozarts kompositioner vid en gyllene snusdosa, förfärdigad i Paris, och Haydns
vid en som förfärdigats i London …
Kejsaren insåg alltså Mozarts betydelse och han hjälpte honom
mot italienarnas intriger, för vilka Salieri gick i spetsen. Han godkände personligen Da Pontes Figarolibretto trots många betänkligheter hos de evigt ängsliga när författaren försäkrade att »allt anstötligt utmönstrats» och »varje farlighet undvikits». Han övervar generalrepetitionen av mästerverket som dirigerades av Mozart
85
– – – ~~-,—- ———
.Ernst Benedikt
själv i röd livrock och galonprydd hatt, med det smala, livliga ansiktet »glödande av helig eld», som ett ögonvittne enligt tidevarvets
stil uttrycker sig. – Emellertid sade kejsaren efter premiären på
»Enleveringen»: »Väldigt mycket noter, käre Mozart!» Men han
lät det utan vidare passera, när den sårade musikern omedelbart
replikerade: »Precis så mycket noter, Ers Majestät, som det behövs.»
Kejsaren berömde »Don Juan» i de skönaste ordalag men tillade
sarkastiskt och kränkande: »Den är i alla fall ingenting att bjuda
mina kära wienare på …»
Ingenting för de kära wienarna: det verk som kanske är det
mest betydande av allt vad Mozart skapat, och som den för musikaliska nymodigheter föga förståelsefulle Goethe blev så djupt gripen av att han betraktade Mozart som den man som var född att
komponera musiken till hans »Faust». – Vad hjälpte kejsarens
beundran, när han samtidigt höll den beundrade på svältkost. Han
avspisade honom med 800 gulden om året, medan riddaren Gluck
fick 2 000, mer än det dubbla. Det finns knappast ett mera upprörande dokument ur Mozarts liv än den skrivelse i vilken han
»ödmjukast och vördsammast» med anseende till sina »ringa förtjänster» anhåller om platsen som »andre kapellmästere» (!) vid
operan. Och kanske det mest oerhörda av allt – denna ödmjuka
anhållan avslogs !
Ju nyare, ju originellare han blev i sin konst, ju djupsinnigare
han gestaltade sina verk, dess mindre slog det an. De »alltför
många» avstod gärna från hans hjärteblod. De var »inte det ringaste
nyfikna» på de nya möjligheter i fråga om kontrapunkt och harmoni som han avslöjade för dem. De ville fortsätta på den jämna
allfarväg som italienarna med så graciös självfallenhet hade inslagit.
Så kom det sig att Mozarts förläggare allvarligt hotade med att
inte trycka någonting nytt av honom, om han inte skrev populärt.
Så kom det sig att han fick ty sig till att ge lektioner och att göra
affärer med suspekta individer på Wiens kafeer, medan hans
hustru, den ljuva »Stanzi», skämtade med unga beundrare i
Baden.
När Mozart dog fanns det inte tillräckligt med pengar till en
anständig begravning. Änkan, själv sjuk och skräckslagen till följd
av det inträffade, lyckades låna hela 5 gulden av baron von Swieten
-jag säger och skriver fem -vilket var priset för den billigaste
begravningen. Med några vänner som de enda deltagarna samlades
.86
Mozart
sorgetåget, men – som om himlen själv hade önskat fullkomna
det hjärtskärande i situationen – det utbröt ett fruktansvärt åskväder som skingrade de få deltagarna. Kvar blev endast dödgrävaren och kistan, och Mozarts stoft myllades ned som en tiggares i
den väntande massgraven.
Och slutet på denna skräckballad? Det blev inte något slut. Wien
som han förhärligat, Salzburg där han föddes, Österrike som han
förskaffat så stor ära, alla förblev de likgiltiga. Under årtionden
var det ingen som forskade efter hans sista viloplats. Dödgrävaren
hade dött. Konstanze hade gift om sig med det danska Etatsrådet
(och Dannebrogsriddaren) Nissen. »Nannerl» ställde sig redan under
livstiden fientlig till sin bror. Kejsar Josef och brodern, kejsar
Leopold, var döda. Först efter trettio år föll det den berömde anatomen vid universitetet i Wien, professor Hyrtl in att forska efter
Mozarts jordiska kvarlevor. Och en skalle hittades – den fanns till
beskådande i Salzburg – och av allt att döma överensstämde måtten på denna bäst med motsvarande mått hos Mozart.
Det åligger hans postuma ryktes vårdare att så långt det är tänkbart gottgöra den försyndelse hans samtida begick mot honom.
Hans olycka var inte enbart en följd av yttre omständigheter
och av den inre förflackningen hos en publik, som genom burlesker
och ytliga riddarkomedier och italiensk dussinvara – detta intygar
Leopold Mozart – blivit främmande för det allvarliga och höga.
Wolfgang Amadeus stod oändligt fjärran från allt detta ofog. Till
sin stil kunde han aldrig rätt inordnas i en bestämd kategori. Han
hade italienarnas brio, österrikarens »Gemiib och den innerlighet
som på den tiden ansågs vara ett tyskt drag. Han har avlockat
violinen sådana förtrollande toner som för övrigt endast Beethoven
gjort. Hans klaver kan viska som en vårlig aftonvind och det kan
storma och dundra. De mest spetsfundiga kontrapunktara konststycken är en barnlek för honom, men i följande ögonblick sjunger
Papageno sin folkvisa till ett pinglande triangelackompanjemang.
Hur italiensk Figaro själv än må förefalla är han dock en äkta
wienare, käck och godmodig, Susanna är en wienska som kunde
sjunga Schubert, Cherubino är en wienergamin, full av samma slags
pojkstreck som ‘Volfgang själv i sin gyllene ungdom utförde tillsammans med sin lilla kusin »Häsle-Bäsle». Ingen opera i världen
innehåller emellertid så oerhörda kontraster som »Don Juan», ty
här samsas cynism och mystik, ömsinthet och heroism, överströmmande livslust och dödlig fasa. Intet under att hans samtid inte
förstod denne Proteus som tycktes lättsinnig men likväl var from
87
• ••. J’ ‘· ‘ \.
···~
Ernst Benedikt
i djupet av sitt hjärta, som gjorde intryck av en dansör men i själva
verket var en präst.
Som sådan – som präst i sin konst – firas han idag. Hos
honom kan världen finna allt det som skiljer den från kulturens
höjder; framför allt den humanitet som av Sarastro förkunnas som
ett Mozarts andliga testamente, detta det mänskligas och den allt
omfattande, allt besjälande kärlekens ideal.
88

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner