Moderaternas vägval på 2020-talet
I en artikel om Moderaternas vägval på 2020-talet skriver Zebulon Carlander och Emanuel Örtengren om hur partiet bör förhålla sig till det nya politiska landskapet och säkerställa majoriteter för sin politiska agenda.
Moderaterna är och förblir det ledande oppositionspartiet i Sverige. Sedan Gösta Bohmans partiledarskap på 1970- och 1980-talen har Moderaterna varit det största borgerliga partiet. Den positionen förstärktes under Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts mandatperioder som statsministrar. Nu, inför valet 2022, står Moderaterna inför ett strategiskt vägval som kommer att ha stor påverkan inte bara för partiet utan även för svensk politik i stort under lång tid framöver.
I arbetet med antologin Efter Alliansen: Idéer för en ny borgerlighet (Timbro Förlag) har vi fokuserat på sakpolitiken, men i bakgrunden har frågan om framtida regeringsbildningar givetvis hägrat. Under Reinfeldt-epoken var Moderaternas mål att ersätta Socialdemokraterna som den naturliga mittpunkten i svensk politik. Den strategin byggde på det tvåblockssystem som allianssamarbetet cementerade. Socialdemokraterna kunde inte längre bryta loss ett eller två partier från den borgerliga fållan, något som tidigare hade varit en central del av deras strategi från Per Albin Hansson till Göran Persson.
Alliansprojektet var oerhört framgångsrikt, men stjälptes av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen efter valet 2010. Trots att Alliansen hade vunnit ett historiskt omval så gjorde det valnatten bitterljuv. Den reinfeldtska strategin att hålla fast vid tvåblockssystemet kulminerade i Decemberöverenskommelsen. Den raserade dock förtroendet för Moderaterna hos många borgerliga kärnväljare. De parlamentariska förutsättningarna hade helt enkelt förändrats efter att Sverigedemokraterna etablerat sig i riksdagen, men det tog ett tag för Moderaterna att anpassa sin maktstrategi efter den nya verkligheten.
Förhållandet till Sverigedemokraterna har varit frågan som borgerligheten i allmänhet, men kanske Moderaterna i synnerhet, har brottats med de senaste åren. Hade Alliansen vunnit ett extra mandat efter valet 2018 hade det kanske varit möjligt att bilda en minoritetsregering. Istället fick de rödgröna partierna en pluralitet av rösterna, vilket bäddade för den utdragna regeringsbildningen 2018–2019. Till ett mycket högt pris (sett till sakpolitiska eftergifter i frågor såsom arbetsrätten) fick Stefan Löfven Centerpartiet och Liberalerna att stödja honom som statsminister. Det splittrade i sin tur Alliansen.
Moderaterna fann sig då i en ökenvandring. Precis efter Januariöverenskommelsen verkade det som att det fanns en risk för att svensk politik i växande utsträckning skulle handla om en konkurrens mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, där Moderaterna fann sig alltmer marginaliserat. Mycket moderat energi kom därför att ägnas åt introspektion och identitetssökande. Det nyligen avslutade arbetet med ett nytt idéprogram var en del av det.
Det som kanske mer än något annat har ändrat opinionen och återställt självförtroendet för Moderaterna har dock varit coronapandemin. Det senaste årets exceptionella läge har gett Moderaterna utrymme att visa sina kompetenser inom ekonomi och sina erfarenheter av att regera. Det har varit märkbart svårt för Jimmie Åkesson att hantera en samhällsdebatt som inte har kretsat kring migrationsfrågor. Enligt Aftonbladet/Demoskop har SD tappat över 320 000 väljare sedan pandemin bröt ut.
Fast även om stödet för Moderaterna nu med god marginal ligger över 20 procent har det inte löst regeringsfrågan. För vissa debattörer, exempelvis Bulletins Carolin Dahlman, verkar svaret vara ett nytt tvåblockssystem: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna å ena sidan mot Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet å andra sidan. Med Liberalerna som en joker i leken.
Det vore ett misstag. Som Efter Alliansen visar finns det fortfarande en mängd gemensamma beröringspunkter, såväl ideologiska som sakpolitiska, mellan de forna allianspartierna. Med undantaget för synen på Sverigedemokraterna är Moderaterna och Centerpartiet alltjämt väldigt nära varandra i de allra flesta frågorna. De senaste 10–20 åren har det skett en historisk ideologisk konvergens inom borgerligheten som inte går att bortse från, exempelvis i frågor kopplat till EU och säkerhetspolitik. Den bestående ideologiska samhörigheten har visats under coronapandemin, där de borgerliga partierna har haft likartade synpunkter på frågor såsom ersättningar till företag som drabbas av nedstängningar.
Därför borde Moderaterna motstå locktonerna från dem som lovar guld och gröna skogar med ett så kallat konservativt block. På sikt skulle det enbart gynna Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Istället borde Moderaterna hålla fast vid den idé som Ulf Kristersson lanserade häromåret, då han talade om partiet som den samlande kraften i svensk politik. Det vore att på riktigt ersätta den roll som Socialdemokraterna har spelat i svensk politik under efterkrigstiden. I klartext innebär det att vara öppen för att samarbeta med alla och envar i riksdagen om det gör det möjligt att driva moderat politik. Vissa saker går inte att kompromissa om – såsom domstolars och mediers oberoende eller ansvarstagande med offentliga finanser – men utöver det går det mesta att förhandla om.
Den som vill vara framgångsrik i svensk politik på 2020-talet gör bäst i att inte vara långsint. Som coronapandemin har visat kan förutsättningarna för politiken förändras snabbt. Då gäller det att vara bäst positionerad för att samla stora majoriteter för viktiga reformer. För att lyckas med det måste man vara inkluderande i vilka man samtalar med – inte exkluderande. För Moderaternas del är det särskilt viktigt att de centrala konfliktfrågorna i politiken är materiella/tillväxt-relaterade snarare än fokuserade på kulturkamp. Då spelar partiet på sin egen planhalva. När vi tittar på samhällsproblemen Sverige står inför när samhället gradvis öppnar upp igen är förutsättningarna för en debatt med de utgångspunkterna goda. Det borde vara ledande för de vägval Moderaterna gör de närmaste åren.
Zebulon Carlander och Emanuel Örtengren är redaktörer för Efter Alliansen