Print Friendly, PDF & Email

Det våras för Gösta Bohman

Av Fredrik Hultman | 5 mars 2021



Att Gösta Bohman är värd att uppmärksammas just nu är nog inte enbart för att det år 2020 var 50 år sedan han valdes. Moderaterna genomgår ett grundläggande idéarbete. Ett nytt idéprogram ska behandlas av partistämman på hösten 2021. Så snart moderat ideologi kommer på tal lyfts Gösta Bohman fram. Det är inte särskilt märkligt, skriver Fredrik Hultman.

Bohman tillträdde trots allt som partiledare i en tid då Moderaterna hade nått botten. Trots moderna kampanjmetoder, flera decennier av socialdemokratiskt maktinnehav och ett namnbyte hade partiets kräftgång under 1960-talet fortsatt in på 1970-talet. De dryga 11 procent av rösterna som Moderaterna fick i riksdagsvalet år 1970 är fortfarande det lägsta väljarstödet partiet erhållit i ett nationellt val.

Gösta Bohman valdes på en extra partistämma några månader efter det katastrofvalet, och vände den negativa trenden. Men han gjorde mer än så. Han gav även Moderaterna en stabil ideologisk grund att stå på. Valframgångarna partiet fick under Bohmans ledarskap befäste den grunden.

Under Bohmans ledning formulerades nya idéer i skuggan av den då ofantliga offentliga sektorn. Den nya tidens idéer fångades upp. De höga skatterna hade gjort människor beroende av staten, vilket hade lagt grunden för en ny typ av fattigdom. Medborgarna omyndigförklarades i ett överreglerat samhälle, vilket hade lagt grunden för en ny otrygghet. Politiken behövde därför fokusera på individen framför systemen – den nya individualismen skulle ställas mot den socialdemokratiska kollektivismen.

Bohman deklarerade att Moderaterna var ett liberalt parti eller i varje fall liberalare än Folkpartiet, vilket förvisso inte säger särskilt mycket. Han beskrev den moderata ideologin som en syntes av liberala och konservativa idéer, en formulering som letade sig in i såväl partiets som ungdomsförbundets stadgar. På så sätt var Gösta Bohmans politiska projekt en brytpunkt i Moderaternas historia. Han kom att definiera Moderaterna som parti.

Försöken att bredda partiet på 2000-talet har delvis suddat ut den partiidentiteten. De senaste två decennierna har Moderaternas linje periodvis uppfattats som otydlig. Hanteringen av migrationen, försvarspolitiken och arbetsmarknadspolitiken under alliansregeringen har ifrågasatts, och båda partiledare som efter regeringsåren lett partiet i opposition har fått distansera sig från delar av den förda politiken.

Om partiledare som Fredrik Reinfeldt och Bo Lundgren stod för pragmatism, stod Bohman för ideologisk tydlighet. Kanske är det därför som Bohman också har blivit mer relevant på senare år. Att partiet arbetar fram ett nytt idéprogram är ett sätt att få till en nystart; ett sätt att hitta tillbaka till sina ideologiska rötter.

Bilden av Gösta Bohman är oftast som en liberal nydanare. När Moderaterna inledde sitt idéprogramsarbete år 2019 proklamerade exempelvis Dagens Nyheters ledarsida att för att samla borgerligheten måste Moderaterna ”hålla fast vid den liberala inriktningen sedan Gösta Bohmans tid”. Bohmans liberalism var dock inte alltid så liberal som har låtit påskinas. Det finns tydliga konservativa särdrag i Gösta Bohmans liberalism.

Konservatismen är som ideologi svårgreppad, eftersom den inte gör anspråk på att vara en ideologi. Den är inte heller knuten till någon särskild ekonomisk teori, vilket medför att den inte har någon naturlig position i konflikten mellan arbete och kapital. Utmärkande för konservatismen är anti-utopismen. Att vara konservativ är att ifrågasätta ideologiers anspråk på verklighetsförankring. Konservatismen bygger dock trots det på vissa konkreta ideologiska övertygelser. Exempel på sådana är en skeptisk människosyn, motstånd mot radikalism och politiska utopier samt ett försvar av traditioner och etablerade institutioner.

Den här samlingen ideologiska övertygelser kan bäst beskrivas utmynnar i ett förhållningssätt. När Michael Oakeshott definierade konservatismen var det just som ”a disposition”. Hur ett sådant förhållningssätt yttrar sig politiskt är knepigt. Oakeshott destillerade det konservativa förhållningssättet som frikopplat från uppfattningar om moral och religion, men knutet till en regelbaserad ordning. Syftet är att moderera. Att hålla tillbaka sinnesrörelser och att medla mellan olika intressen. Politikens ändamål, själva regerandet, är en sekundär aktivitet till att upprätthålla en ordning som låter samhället fungera oberoende av politiken. Samhället är så att säga större än staten.

I artikeln ”Gösta Bohman, konservatismen och demokratin” som Riksbankens Jubileumsfond publicerade år 1991 menade statsvetaren Torbjörn Aronson att Bohman tillhör samma gren i den konservativa idétraditionen som David Hume och Alexis de Tocqueville. Gemensamt för dem – och för Bohman – är svårigheten att placera dem i endera en konservativ eller en liberal idétradition.

Särskilt de Tocqueville är en intressant parallell till Bohman. Som tänkare är han mest känd för sina skildringar av det amerikanska samhället i ”Demokratin i Amerika” (1832). De Tocquevilles tänkande utmärktes av en kritik mot en överdriven tilltro till rationalism och en skeptisk människosyn, som utmynnade i en kritik av politisk verksamhet och maktkoncentration.

Människor med politisk makt är fortfarande människor. Styrkan i demokratin är därför också dess svaghet. Den stora massan kan trumfa den enskilde. Lösningen är ett rättighetsskydd och starka institutioner som upprätthåller det.

Bohmans konservativa drag var som klarast när han talade om radikalism, som i Tankar om mitt Sverige (1974):

”Detta till trots…bör den konservativa moderata samhällssynen ställas emot de krafter som i sina strävanden att så snabbt som möjligt skapa ett nytt – ett annorlunda – samhälle [som] främst vädjar till känslor, söker stöd i obevisade och i praktiken oprövade teorier och bygger på svindlande förhoppningar om framtidens Utopia. Sådana krafter – kalla dem gärna radikala – har i regel inte mycket till övers för de lärdomar tidigare generationer dragit, ej heller för den verklighet i vilken vi lever eller för de risker som alltför snabba samhällsomvälvning kan medföra för en komplicerad och ömtålig samhällsmekanism och ännu ömtåligare enskilda människor.”

Bohman försvarade liberala idéer genom sådana resonemang. Lärdomar från tidigare generationer – humanismen och liberalismen – hotas av radikalism. Men radikalerna skyr också verkligheten och riskerna med hastiga samhällsförändringar. När han i sitt tal till Medborgarskolan år 1980 argumenterade för liberaliseringen som strategi var det också rotat i ett resonemang om historiska lärdomar.

Till skillnad från traditionalistiskt orienterad konservatism i Burkes anda är de Tocquevilles desto mer sekulär. Det går emellertid att dra en skarp gräns mellan de formerna av liberal konservatism och de mer historicistiska, kollektiviska formerna av konservatism. För Bohman var den distinktionen viktig. I ett tal till Moderata Ungdomsförbundets förbundsstämma år 1980 beskrev Bohman äldre konservativa filosofer. Relativt obskyra tänkare omnämnde han som varnande exempel på spridare av kollektivistiska idéer, och föregångare till det tidiga 1900-talets totalitära ideologier.

Liberalkonservatismen som Gösta Bohman presenterade kan dock spåras längre tillbaka. Hans föregångare Arvid Lindman myntade begreppsparet frihet under ansvar som synonymt med frihet under lagstyre redan på 1930-talet. I 1932 års val gick han till storms mot de kollektivistiska ideologierna, dit han räknade socialism, nationalsocialism och kommunism. Lindmans efterträdare Gösta Bagge var bland de första att motionera om grundlagsstadgade rättigheter i riksdagen.

Bohman följde en moderat idétradition, och han förnyade den. Ett av hans viktigaste bidrag var konkretiserandet av den nya otryggheten som en inlärd hjälplöshet. Det offentliga berövar enskilda deras egenansvar genom för stora åtaganden. Även om idén först framfördes av en av hans företrädare – Gunnar Heckscher – var det Bohman som populariserade den. Det är också den bärande idén bakom arbetslinjen som några decennier efter att Bohman lämnat partiledarskapet genomfördes av alliansregeringen. Möjligtvis var det först år 2005 som idéen fick fäste i svensk samhällsdebatt på allvar när en LO-rapport bekräftade att människor levde i utanförskap på grund av bidragssystemen. Men då var manegen redan krattad för Nya Moderaterna. Det ideologiska ramverket fanns redan på plats.

Arbetslinjen – eller den nya otryggheten – kan förstås som en liberal dogm. Syftet är emellertid inte enbart att öka friheten för den enskilde. I stället ligger fokus på gemenskapen och värdigheten som följer av arbete och självförsörjning. De grundläggande värderingar och normer som sätter ramarna för mänsklig gemenskap undergrävs när människan sätts i beroendeställning. Civilsamhället krackelerar under en för stor stat. Det är liberal politik med ett konservativt ändamål.

Bohmans val av liberaliseringen som strategi var ett sätt att möta välfärdsstaten kraftiga expansion och ett 40 år långt socialdemokratiskt maktinnehav. När Moderaterna intog en ny position i det politiska landskapet under Reinfeldt var det efter att partiet stagnerat.

Nya Moderaterna var i början en strategisk förändring från Bohmans tid. Moderaterna släppte vissa reformkrav för att tona ned konflikter. Liberaliseringens strategi övergavs till förmån för triangulering. Det höll med tiden på att bli en ideologisk förändring. Partiet framträdde som mer renodlat liberalt när politiken fastnade i ekonomiska frågor emedan politikutvecklingen stod still på andra områden.

I en tid då konservatismen upplever en renässans i svensk politik, är det därför inte Moderaterna som i första hand upplevs som det konservativa alternativet. Moderater förstärker det ofta genom att som mest smyga in konservatismen som en parantes om att reformer ska ske i lagom takt och viss försiktighet ska tillämpas. Kvar finns då bara en vag frihetsutopi, framförd med tillägget att den ska uppnås i lagom takt. Det gör Bohmans idéarv ännu mer aktuellt.

Det finns en konflikt mellan frihet och ordning. Liberalkonservatismen är ett sätt lösa den konflikten. Frihet under ansvar är trots allt en omskrivning för frihet under lagstyre. Ökad frihet är inte ett självändamål, utan förutsätter ett fungerande samhälle. Samhället och de människor som verkar genom det är beroende av såväl normer som skrivna regler.

Det är viktigt att inte glömma bort de ideologiska övertygelser som Bohman förlitade sig på. Djupgående samhällsförändringar drivs inte enbart fram politiskt, utan kan även orsakas av externa faktorer. Vare sig det handlar om migration, artificiell intelligens eller något ännu oförutsett, är det viktigt hålla fast vid historiska lärdomar. Samhället förändras, men mänskliga behov och människans natur består. Politikens roll är att hantera de förändringarna.

Bohman själv oroade sig för det övervakningssamhälle som skulle kunna uppstå genom teknologiska framsteg, och hur det skulle påverka privatlivet. När Bohman argumenterade för ett starkare rättighetsskydd, var det knappast Olof Palme han oroade sig för, utan vad avsaknaden av ett sådant skydd skulle kunna innebära på längre sikt. Att se bortom dagspolitiska spörsmål, och greppa vart samhällsutvecklingen är på väg är också nödvändigt om man ska kunna reformera i tid för att kunna bevara det som är värdefullt.

Kanske innebär ett sådant konservativt förhållningssätt till politiken också att det är enklare att stå fast när det blåser. De värden man försvarar är konstanta och beprövade, vilket gör det lätt för en konservativ att vara konsekvent. Om något efterfrågas av Moderaterna i dag är det just det – konsekvens. Nog våras det för politiker som Gösta Bohman.

Fredrik Hultman är generalsekreterare för Moderata Ungdomsförbundet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism