Mikael Hendar: Om de olika sätten att förändra världen

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Så skrev Gustaf Fröding i sin dikt Idealism och realism från 1894. Trots att schismen i sig tycks evig – den fanns redan på Platons tid, spelade en inte oviktig roll i det tidigmoderna skiftet bort från skolastik till experimentell vetenskap och återkom i 1800-talets spricka mellan upplysning och romantik  – så är det lätt att ur Frödings strofer också dra paralleller till vår egen samtid.

Såväl Expressens Anna Dahlberg som PJ Anders Linder på Tidskriften Axess påtalade redan 2015 att spänningsförhållandet mellan realism och idealism var central för förståelsen av samtidens politiska debatt. Bägge tolkade den emellertid som en kamp mellan vänsterns världsfrånvända och allt för högtflygande ideal och en mer världstillvänd höger som förespråkade en realpolitik anpassad efter ekonomiska hänsyn (Expressen 4/4 2015; Tidskriften Axess nr 6/2015). Även om detta är sant, så är det en sanning som förtjänar att kompliceras, ty i dagens samhälle bottnar politisk tillhörighet först och främst i huruvida man tar sin utgångspunkt i ett traditionellt Common Sense-tänkande eller i en mer postmodern språkfilosofi – i en jordnära empirism eller i en slags nyromantisk rationalism – än i ens uppfattning av hur samhällsekonomin bör skötas. Frågan om verklighetens yttersta natur, huruvida den är en förlängning av människors tankar och språk eller om den är något från henne avskilt, utmärker sig som mest central; en skiljelinje som till syvende och sist har klyvt samhällsdebatten i två oförenliga läger.

Det är således alls inte så enkelt att idealism, i den mycket specifika betydelse jag kommer använda begreppet nedan, per definition är detsamma som vänsterpolitik och realism detsamma som högerpolitik i en äldre ekonomiskt-politisk bemärkelse. Att hävda det är att göra sig skyldig till en viss förenkling, ty även om alla idealister tillhör vänstern så tillhör inte alla i (den traditionella) vänstern idealismen. Emellertid; den senares hegemoniska inflytande och svårigheten att bli lyssnad på som realist på vänsterkanten har lämnat bräschen öppen för en mer eller mindre kraftig väljarflykt högerut.

Men, och frågan är viktig, vad händer egentligen med ett demokratiskt samtal när man inte kan mötas på grund av alltför oförenliga utgångspunkter? När den ena ser stocken över vägbanan och vill flytta den, och den andra menar att vi blott måste sluta tala om stocken som ett problem?

Olika verklighetsuppfattningar, olika politiska strategier

Men låt oss ta det från början. På ena sidan den politiska debattens skrankor befinner sig alltså realisterna, på den andra dess motsats, idealisterna. De första ägnar sig åt att identifiera yttre, empiriskt iakttagbara problem, de senare åt att fokusera människors inre, deras sätt att begripliggöra tingen i sin omvärld. Där den ena anser fetma vara en folksjukdom med farliga konsekvenser för individers hälsa, menar den andre att det i huvudsak är vårt sätt att tala om fetma som är problemet. Där den ena ser integrationens brister och olika kulturer med ofta oförenliga normer ser den andra en strukturellt betingad, men likväl hos människor inneboende, rasism. Där den ena anser att verkligheten kommer till oss så som den faktiskt är – i den bemärkelsen är man från realisternas sida tämligen hårdnackade empirister och tror på en objektiv sanning giltig för alla – menar den andra att verkligheten inte går att nå, ty, så vitt den finns, gömmer den sig bakom en mer eller mindre heltäckande slöja av språklighet. Il n’y a pas dehors texte! som Jaques Derrida skrev. Det finns inget utanför texten!

I grunden handlar det naturligtvis om vad man anser vara primärt i förhållande till det andra. Enligt idealismen är det människans idéer och i förlängningen hennes tal som ger form åt det yttre – diskursen formar och begränsar samtidigt som den beskriver –, emedan det enligt realismen är verkligheten som ligger till grund för det inre. Om man frågar de förstnämnda så leder utraderandet av ord med negativa konnotationer – ur exempelvis en känd barnboksförfattares böcker – i långa loppet till att samhället får en annan, mer inkluderande karaktär. Frågar du de senare så leder detta bara till att klyftan mellan idealen och dess jordiska skuggbilder blir desto större. Att stryka ut människors mindre tilltalande kvaliteter ur barnlitteraturen, hennes tendenser till att exkludera snarare än inkludera, gör blott böckerna sämre och dessutom betydligt mindre användbara för att ge barnen strategier för att hantera ett vuxenliv i en ofta hård, kall och inte sällan oförutsägbar värld. Människorna lär ju knappast sluta mobba varandra för att där står ”enorm” istället för ”tjock”. Istället kommer ordet ”enorm” att så småningom i sin tur få så negativa konnotationer att man på nytt måste revidera böckerna och byta ut det mot något annat, exempelvis ”stor”, och så vidare. Alltihop i en oändlig regress.

För idealisterna spiller alltså de språkliga förändringarna över på det reella, för realisterna ändrar det blott just det språkliga. Människan där bakom är, liksom verkligheten i övrigt, fortfarande densamma.

Men, om man nu anser att det yttre de facto är en skapelse av vårt inre, så måste politiken av naturliga skäl först och främst riktas in på att ändra hur vi tänker. Om alla tänker goda tankar, tycks man resonera, skulle världen följaktligen också vara god. Att stryka ord, marginalisera debattörer med avvikande uppfattningar och tysta politiska motståndare blir i ljuset av detta en fullt rimlig strategi. Vänsterpartisten Ali Esbatis berömda ”våga vägra ta debatten”-slogan i Clarté (25/3 2011) bör ses mot denna bakgrund, ty, helt i enlighet med idealismens credo, så finns problemet inte om man inte talar om det.

Realisterna skulle kontra med att hur människor tänker och talar blott är yta, och att idealisternas tillvägagångssätt i grunden är opolitiskt till sin natur. Det är inte språket utan verkligheten vi måste ändra på. Dessutom försvinner inte tankar som tystats, de växer och pockar bara på än mer uppmärksamhet när de, utan rättegång, förpassats till samhällsdebattens Guantanamo Bay. I denna realistiska fåra befinner sig dagens liberalkonservativa höger, men faktiskt också en mer traditionell vänster. Snarare än att förändra världen genom tankekontroll och censur anser bägge dessa att samhället måste ändras genom olika ekonomiska styrmedel, låt vara att dessa sedan radikalt skiljer sig åt. Realisterna inom vänsterrörelsen har dock allt mer kommit att alieneras av idealismens företrädare – av feminismen, HBTQI-rörelsen och antirasismen –, vilket också har givit Sverigedemokraterna en väljarbas bestående av folk från såväl höger som vänster.

Naturligtvis är det få som med konsekvens enbart håller sig till den ena eller andra av dessa  linjer. Det är vanligare att man oscillerar dem emellan, att ibland följa den ena vägen, ibland den andra. Av denna anledning ska man också snarare betrakta de här använda kategorierna som ett slags renodlade idealtyper och som riktningsgivande konstruktioner.

Problemet med problemen

Denna järnridå mellan realism och idealism gör det också nära nog omöjligt att samtala över gränsen, då de olika förhållningssätten till verkligheten undergräver möjligheten till att enas om ett gemensamt politiskt problem.

Man kan, för att förtydliga, exemplifiera med diskussionen om strukturell rasism inom den svenska polismyndigheten. När den enskilde storstadspolisen befinner sig ute på fältet ser han eller hon en mängd unga män av utländsk härkomst som säljer narkotika och bär illegala skjutvapen. Detta är fakta. Av denna anledning visiterar man också i högre utsträckning icke-svenskar och människor med en annan kulturell bakgrund.

Slutsatsen av detta kan antingen bli att poliser i allmänhet är rasister (vilket föranleder att man först och främst måste förändra polisens tänkesätt), eller att det är något i verkligheten som uppenbarligen inte fungerar som det ska. Realisterna är mer benägna att anse det sista vara fallet, idealisterna det förstnämnda.

Missförstå mig rätt; realisten förnekar i allmänhet inte att rasism och sexism kan förekomma, men man anser att den i så fall skapas av en dåligt fungerande situation vars ursprung står att finna i en empirisk verklighet. Häremot menar idealismen istället att själva rasismen föregår och skapar den nämnda situationen.

Men detta underblåser också en kraftig förvirring i vad som faktiskt bör anses vara ett politiskt problem, och därmed vilka insatser som i slutändan blir viktiga. Antingen bör vi lära poliserna postkolonial teori, eller så bör vi satsa resurser på att få människor av utländsk härkomst att sluta handla med droger och illegala skjutvapen. Det senare inbegriper inte sällan en mer kravfylld integrationspolitik, samt en önskan om ökade möjligheter för polisen att visitera misstänkta, vilket idealismen värjer sig emot då man anser det vara rasism. Å andra sidan, att få poliserna att studera Bell Hooks och Edward Said är omöjligt för realisterna att skriva under på, då det enbart reproducerar idealisternas världsuppfattning och heller inte förändrar något substantiellt överhuvudtaget. Åtminstone inte till det bättre.

I slutändan undergrävs alltså det demokratiska samtalet av allt för oförenliga filosofiska grundsyner. Av idealismens strävan att redigera, censurera och släta över, och i realismens svar därpå. Fröding formulerade det redan 1894:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus,
är ändå alltid rosor.

Mikael Hendar är idéhistoriker och adjunkt