Amanda Wollstad: Sverige står inte ensamma

Vid en presskonferens under eftermiddagen meddelade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan att Turkiet inleder ratificeringsprocessen för Finlands Natomedlemskap. Beskedet kom efter ett möte med Finlands president Sauli Niinistö och utrikesminister Pekka Haavisto i Ankara.

Samtidigt gavs beskedet att det ännu inte finns någon ”möjlighet” för Turkiet att gå vidare med den svenska processen. Bland annat lyftes åter krav på utvisning av över 120 personer som Turkiet tidigare pekat ut, som villkor för att godkänna ett svenskt medlemskap.

Det är naturligtvis ett svepskäl. Sverige kan inte och kommer inte att lämna ut svenska medborgare. Lika lite som Turkiet gör det. Det vet Ankara om. Det finns många skäl till Erdogans obstruktion i frågan, men det är inte ett av dem.

Naturligtvis hade det varit önskvärt att Sverige och Finland, som planerat, skulle kunna väljas in i NATO tillsammans. Men Finland befinner sig i en utsatt position, och Sverige blir inte mindre säkert för att Finland blir medlem. Vi bör vara tacksamma för draghjälpen från Helsingfors, och förlita oss på att grannarna i öster – både för sin egen och vår skull – kommer fortsätta arbeta för ett svenskt medlemskap och ett nära försvarssamarbete över Östersjön.

För svensk del är det egentligen inte mycket som förändras. Att helt neka ett svenskt medlemskap skulle kosta, både NATO själva och de medlemmar som trilskas. Det är ingen som vill se en sådan utveckling. Däremot finns en påtaglig risk att beslutet kommer att skjutas på så länge framför allt Erdogan anser sig ha mer att vinna på att förhala än att godkänna ansökan. Hur länge det är fallet är svårt att sia om. Det handlar om inrikespolitiska avvägningar inför det turkiska valet, om reaktioner och motreaktioner från allierade och från Ryssland. Om vapenaffärer, ekonomiska vinster och kostnader.

Dock ska Sverige vara beredda på att dagens besked kommer ge ny styrka åt försöken att så split, inom landet och mellan Sverige och Finland. Påverkansoperationer och sabotageförsök kommer att skruvas upp, både nyttiga och betalda idioter kommer att vädra morgonluft. Det kommer bli tuffa månader, och det kommer ställas stora krav på samhällsstrukturer, media och medborgare.

Sverige står inte ensamma. Såväl organisationen NATO som tongivande medlemmar vill inget hellre än att räkna in oss i alliansen, av flera skäl. Ett svenskt medlemskap skulle göra NATO – och Europa – säkrare. Men (nästan) ingen vill heller att medlemskap i alliansen ska vara avhängigt inrikespolitiskt käbbel i en enskild medlemsstat. Klarar NATO inte ut att anta en så självskriven medlem som Sverige, då har alliansen problem.

Bör Sverige planera för en plan B? Ja. Det är alltid klokt att ha en sådan. Ansökan om medlemskap i NATO har gjort oss tryggare än om vi valt att stanna utanför. De säkerhetsgarantier som andra medlemsländer utfärdat kvarstår så länge processen fortgår. Men säkerhetsläget är allvarligt, det går inte att upprepa det för många gånger.

Oavsett medlemskap behöver Sverige bygga upp en egen, stark och stabil militär förmåga. Det finns inte tid att tjafsa om tillskott eller lönenivåer, det enda som räknas är resultat. Personal måste behållas och rekryteras, materiel måste införskaffas och underhållas. Det handlar inte längre om i vilken ordning vi gör vad – allt måste göras samtidigt.

Ja, det kommer kosta. Att bli medlemmar i NATO är inte gratis. Sverige måste bidra till att höja alliansens gemensamma säkerhet. Det är både en skyldighet och ett ansvar. Men att stå utanför skulle inte bli billigare.  

När notan nu kommer för år av avveckling och försummelse av landets säkerhet är det bara att betala, något annat blir helt enkelt för dyrt. Sverige måste kunna försvaras. Alternativkostnaden tål inte att tänkas på.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift