Luther och staten

LUTHER
OCH STATEN
Av professor ANDERS NYGREN, Lund
DEN fråga, som här skall behandlas, hör till de mest aktuella
problemen inom den närvarande evangeliska teologien, särskilt
den kontinentala. Denna aktualitet är lätt att förstå. Staten har
ju blivit en faktor av första ordningen i vårt liv. Den möter ofta i
våra dagar med totala anspråk på människan. Den kräver henne
helt och restlöst. Den gör anspråk på att forma hennes liv, ge henne
hennes världsåskådning o. s. v. Med sina maktanspråk kommer den
oändligt nära inpå kristendomens område. Huru är den kristnes
ställning till staten~ Denna gamla fråga, som tiderna igenom oroat
de kristna, har därför under den senaste tiden fått en oerhörd
skärpa. Det är då icke underligt, att man riktar blickarna mot
Luther och väntar att hos honom finna ledning. Alltsedan Kristi
och apostlarnas dagar har ingen såsom han kunnat säga, vad verklig
kristendom är; och under den senaste mansåldern ha vi ju också
inom teologien fått uppleva en verklig Lutherrenässans. Innan vi
gå närmare in på vårt ämne, torde emellertid två anmärkningar
böra förutskickas.
Först och främst bör man, då man vill rådfråga Luther om staten,
göra klart för sig, vad man icke kan vänta att finna hos honom. Vi
ha icke att vänta oss någon genomförd lära om staten. Någon »luthersk
statslära» i ordets egentliga mening existerar icke. J a, man
kan gå ännu ett steg längre och säga: Luther kände icke staten
i vår mening. Han kände den icke såsom detta opersonliga system,
som snör in människan och fängslar henne i sina former. När
Luther talar om motsvarande ting, så sker det i helt andra, levande
kategorier. Han talar om överheten, om furstarna o. s. v. Allt har
hos honom en livfull, personlig prägel.
Men för det andra bör det också inledande betonas, att Luther
icke ställer frågan på alldeles samma sätt, som vi numera äro vana
att göra. Han frågar icke endast efter den kristnes ställning till
staten- detta ord då taget i den angivna levande och personliga
98
Luther oc.h staten
betydelsen – utan han ställer den mycket mera omfattande och
djupgående frågan om Gud och staten. Vi för vår del äro över
huvud mera böjda att anlägga en individualistisk betraktelse. Vi
iiro benägna att uppfatta de enskilda människorna, de enskilda
kristna, som självständiga atomer och fr åga, huru de ha att förhålla
sig till staten och dess anspråk. För Luther öppnar sig frågan
under ett långt större och mera omfattande perspektiv: de kristna
iiro av Gud inställda i ett stort, enhetligt sammanhang, och frågan
för honom blir, vad Guds mening med detta är. Frågan är därför
icke i första hand: huru skola vi handla i förhållande till detta
sammanhang, som vi kalla staten; utan frågan är : huru handlar
Gud med oss i och genom detta sammanhang.
Om man vill vinna en rätt uppfattning om Luthers syn på staten,
bör man först och främst göra sig förtrogen med hans lära om
de båda rikena: Guds rike och världens rike, det andliga och det
världsliga regementet. Bäst kan man här ta sin utgångspunkt i
Luthers skrift »Om den världsliga överheten» (Von weltlicher
Obrigkeit, wie weit man ihr Gehorsam schuldig sei, 1523).
Vi måste – säger Luther här – dela Adams barn och alla människor
i två delar: de som höra till Guds rike, och de som höra till
världens rike. Till Guds rike höra alla som tro på Kristus och stå
under honom, ty Kristus är konungen och herren i Guds rike. Om
dessa säger Luther: »Se, dessa människor behöva icke n ågot världsligt
svärd eller n ågon rätt. Och om hela världen bestode av rätta
kristna, så behövdes det ingen furste, konung eller herre, intet
svärd och ingen rätt (ty vad skulle de med dem att göra~). emedan
de ha den helige Ande i hjärtat, som lär dem och åstadkommer att
de icke göra n ågon orätt, utan älska alla … Därför är det omöjligt,
att världsligt svärd och världslig rätt skulle ha något att skaffa
bland de kristna.»
Men vid sidan av detta sitt eget andliga rike har Gud också
upprättat ett annat, nämligen det världsliga riket, det världsliga
regementet. Detta är egentligen till för de ondas skull. Gud har
lagt den onda världen under svärdet, för att den skall bli hejdad
i sin ondska, liksom när man lägger band och bojor på ett vilt
djur. Gud har insatt överheten för att stävja våldet och orättfärdigheten
i världen och för att skapa fred och ordning. Orsaken
till att det världsliga riket blivit stiftat är alltså synden. Luther
kan också uttrycka det så, att det världsliga regementet är »stiftat
mot djävulen». Denna tanke är ytterst karakteristisk för honom,
och den förekommer i åtskilliga olika sammanhang. Detta gäller
99
8 – 42 1 2 9. S vensk 1’idshift 1942.
.Anders Nygren
nämligen icke blott om överheten och dess uppgift. Luther ser
hela vår tillvaro inbegripen i den kamp, som pågår mellan Gud
och djävulen. Gud har skapat världen, och finge den blott vara
sådan Gud skapat den, skulle det varken behövas någon överhet,
någon domare eller några andra särskilda ordningar i världen.
Men nu går djävulen ständigt till anlopp mot Guds skapelse och vill
bringa den i oreda och upplösning. Som ett värn mot dessa anlopp
har Gud upprättat allahanda stånd och ordningar. överhet, föräldramyndighet,
lärare, allesamman äro de insatta som murar och
bålverk mot det onda. Detta är innebörden i Luthers ofta återvändande
ord, att de världsliga stånden äro stiftade och in atta
»wider den Teufel», »mot djävulen».
Nu är det att märka, att det är Gud själv som regerar i båda
dessa riken. Gud släpper aldrig tyglarna ur sin hand. I båda fallen
är det alltså fråga om Guds regemente. Både i det andliga och i
det världsliga riket ha vi med Gud att göra. Det är av vikt, att ge
akt på detta. Eljest ligger det så nära till hands för oss att tänka,
att vi ha med Gud att göra blott i det andliga, under det att det
världsliga är något profant, något som står främmande för Gud.
Detta är icke Luthe1·s syn. För honom finns det ingenting som är
profant, intet som Gud icke har att göra med.
Det är nödvändigt att dröja ett ögonblick vid denna punkt, ty den
är av avgörande betydelse för förståendet av det hela; och här
skiljer sig Luthers syn i synnerligen hög grad från vårt vanliga
sätt att se.
Det har blivit sed bland oss att uppfatta det religiösa såsom ett
särskilt område av livet, som vid sidan av sig har andra områden,
vilka äro religiöst indifferenta. I gudstjänst och andaktsövningar,
kanske ock i speciella kärleksgärningar, ha vi med Gud att göra
och han med oss; men därbredvid finns det en mängd ting, i förhållande
till vilka Gud så att säga faller utanför. Ännu mera tillspetsat
blir det, om man därtill skiljer mellan två grupper av människor,
och låter Gud blott ha med de s. k. religiösa människorna
att göra. Hela denna betraktelse är Luther totalt främmande. J a,
man kan rent av säga, att det är den, som han med alla medel vill
bekämpa. Detta är nämligen just den katolska uppfattningen.
Den talar om somliga människor, som äro »religiosi». Religiosi –
det är namnet på det andliga ståndet och munkståndet, på dessa
människor, som ägna sitt liv åt gudstjänstövningar. Därbredvid
stå de världsliga stånden, innefattande de människor, som ägna
sitt liv åt statens angelägenheter och samhällslivets mångahanda
100
Luther och staten
omsorger. I och för sig är hela detta område icke religii:ist, Gud
har ingenting att göra därmed, men det kan i efterhand dras in i
den religiösa sfären, därigenom att det på ena eller andra sättet
ställes under kyrkans välsignelse. Kyrkan har att med sina sakrament
och benediktioner helga en i och för sig profan värld. Detta
är den katolska synen.
Det är mot den, Luther ställer sitt påstående, som nyss formulerades
så: Gud släpper ingenstädes tyglarna ur sin hand; både i
det andliga och världsliga riket, både i det andliga och världsliga
regementet ha vi med Gud och med hans handlande att göra. I
båda dessa träder oss Gud till mötes, men på olika sätt. I det andliga
riket möter han oss med sitt evangelium, i det världsliga riket
med sin lag. Men både lag och evangelium tala om Guds vilja.
Dessa båda riken eller regementen löpa vid sidan av varandra
och äro av Gud omedelbart insatta, men för olika syftemål. Genom
det andliga regementet vill Gud göra människor till kristna och i
Kristus helgade människor, och det medel, som han i detta sitt regemente
brukar, är endast och allenast ordet, ordets förkunnelse
och sakramenten. I det världsliga regementet vill Gud upprätthålla
rätten och freden i världen, och det medel, som han i detta sitt
regemente brukar, är makten och svärdet. I både det ena och det
andra riket brukar han människor som sina tjänare. »Herrens
tjänare» – detta namn är icke förbehållet blott innehavaren av
det andliga ämbetet. Också överheten är »Herrens tjänare».
Det för Luther framför allt viktiga är nu, att dessa båda regementen
icke blandas samman med varandra, utan att vart och ett
får vara just vad det är. Med evangelium regerar Gud sitt andliga
rike, förlåter synder, rättfärdiggör och helgar. Men därmed
har han icke på något sätt antikverat eller avskaffat det världsliga
r egementet. På sitt område skall det härska med makten och svärdet.
Om man här vill blanda in evangelium, så begår man ett
dubbelt fel, som också straffar sig dubbelt. Först och främst fördärvar
man evangelium; man gör av evangelium en ny lag, som
skall träda i den gamla lagens ställe; man gör- som Luther också
uttrycker det – av Kristus en ny Moses. Men för det andra skadar
och fördärvar man också världen. »Om någon- säger Luther –
ville regera världen efter evangelium och upphäva all världslig
rätt och svärd, … säg, vad skulle han därmed göra~ Han skulle
befria de vilda, onda djuren från banden och kedjorna. Så skulle
de onda under det kristna namnet missbruka den evangeliska friheten.
» »Att med evangelium vilja regera ett helt land eller värl-
101
Anders Nygren
den, det vore, som om en herde i ett stall släppte tillsammans vargar,
lejon, örnar och får och läte alla gå fria ibland varandra och
sade : beten här, och varen fromma och fridsamma inbördes, stallet
står öppet och bete har ni nog; här är ingen vakthund, som ni behöver
frukta. Fåren skulle nog hålla frid, men de skulle icke få
leva länge.»
Lika falskt som det är att vilja regera de kristna med lagen och
söka förmå dem att med sina egna gärningar, med lagens gärningar,
vinna rättfärdighet inför Gud – för det ändamålet har
Gud ju i stället insatt evangelium och syndaförlåtelsen – lika
falskt är det att vilja regera världen efter evangelium – för det
ändamålet har Gud ju insatt lagen, överheten, makten, svärdet.
När Luther med sådant eftertryck inskärper, att man icke får
blanda samman de båda rikena eller regementena, det andliga och
det världsliga, och att man ej får söka regera världen med evangelium,
riktar han sig mot två olika motståndare. A ena sidan riktar
han sig mot den katolska hierarkien, som i evangeliets namn gör
anspråk på världslig makt och som därigenom förvanskat evangelium.
Men han riktar sig i lika hög grad mot dessa, som han kallar
svärmeandarna, och vilka menade, att det är vår uppgift som
kristna att söka ordna samhällslivet efter bergspredikans grundsatser,
att icke stå emot det onda, att avskaffa all världslig rätt
och makt. Som var och en märker, är detta en uppfattning, som
icke var aktuell endast på Luthers tid, utan som har sin aktualitet
lika mycket den dag som i dag är. Det är ju en vanlig tanke, att
det stora huvudfelet i vårt samhällsliv består däri, att vi icke ännu
vågat att på allvar tillämpa bergspredikans etiska grundsatser på
det samhälleliga livet och på staternas inbördes förhållande. En
sådan uppfattning kan aldrig åberopa sig på Luther. Han reser
sin protest mot den: det är emot Guds vilja att försöka regera
världen efter evangelium. För att regera världen har Gud stiftat
ett helt annat regemente, där det enligt hans vilja skall finnas
makt och rätt, där man skall stå det onda emot, där svärdet skall
brukas. Världen hör under ett annat Guds regemente än evangelium.
Men vad betyder nu detta, då Luther drar upp en sådan skarp
gränslinje mellan Guds rike och världens rike, mellan det andliga
och världsliga regementet~ Betyder det icke, att det världsliga
livet släppes loss att gå efter sina egna lagar, och att vi där ha att
göra med ett område, där kristendomen ingenting har att säga
till om~ Betyder det icke, att Luther – som man har uttryckt det
102
Luther och staten
-proklamerar det politiska livets egenlagligheU Inom den evangeliska
teologien, särskilt den tyska, har denna fråga under de
ista åren ofta bejakats. Kristendomen, vill man säga, har att göra
med människans inre liv, med hennes personliga samliv med Gud,
men med det världsliga och politiska livet har den ingenting att
skaffa. Det har sin egen dynamik och följer sin egen lag. Och det
är ett övergrepp från kristendomens sida, om den skulle vilja
komma och lägga några kristna eller etiska måttstockar på det
politiska livet. Härmed äro vi framme vid huvudpunkten för den
aktuella diskussionen om »Luthers ställning till staten» och det
politiska livet över huvud.
Med djup förödmjukelse måste man här konstatera, vilket svagt
och bräckligt käril teologien är och huru lätt den råkar in under
främmande åskådningars herravälde, som göra sig gällande i samtiden.
Det är ju klart, att det för vissa politiska moderiktningar
skulle vara en synnerligen besvärande tanke, att det världsliga,
politiska livet skulle ha att böja sig under en annan vilja, under
Guds vilja; och det är uppenbart att teorien om det politiskas egenlaglighet
passar bra mycket bättre tillsammans med nutida macciavellisk
våldspolitik Men att fördenskull göra Luther till förespråkare
för den sekulariserade tanken om det politiskas egenlaglighet
är dock en alltför grotesk förfalslming. Ingen har ju som Luther
kämpat emot sekularismen i fråga om det världsliga livet. Ingen
har som han gjort gällande, att det världsliga regementet lika väl
som det andliga är Guds eget regemente, och att Gud aldrig heller
här lämnar tyglarna ur sina händer. Hur kan man då göra honom
ansvarig för sådana tankar, som hävda det statliga och politiska
livets egenlaglighet och självhärligheU Man behöver icke läsa
många rader i Luthers skrift »Om den världsliga överheten, huruvida
man är skyldig henne lydnad» för att finna, huru falskt det
påståendet är, att kristendomen enligt honom icke skulle ha något
med det statliga och politiska livet att göra. I förordet till denna
skrift, på en av de första raderna, säger han, att han här vill
»skriva om den världsliga överheten och hennes svärd, huru man
skall kristligt bruka detsamma». Luther vet alltså ganska väl att
det finns ett kristligt sätt att bruka makten och ett okristligt, och
att det är det andliga ståndets uppgift och plikt att lära, huru svärdet,
alltså huru makten, skall kristligen brukas. Det andliga regementet
har icke att själv föra svärdet, men det har att undervisa
om huru det skall kristligen brukas. Här är ingen sammanblandning
mellan de båda regementena, det andliga ståndet griper ej
103
Anders Nygren
in i det världsligas gärning; men å andra sidan är det icke heller
någon sekularisering, ty det världsliga regementet står under Guds
dom och är bundet vid hans vilja.
Denna dubbelhet i Luthers syn på det världsliga livet, att man å
ena sidan icke skall regera världen efter evangelium, men att å
andra sidan också det världsliga regementet är underställt Guds
vilja och dom, har givit anledning till många invändningar mot
honom, och man har ofta däri velat finna en motsägelse. Det är
kanske också i första ögonblicket svårt att komma till rätta med
denna dubbelhet. Det går betydligt lättare, om man slipper att
sammanhålla de båda sidorna, utan kan nöja sig med en av dem.
Antingen säger man då: världen skall icke regeras efter evangelium,
och drar omedelbart den slutsatsen: alltså har kristendomen
intet med det världsliga livet att göra; och så hamnar man i sekularismen.
Eller ock utgår man från den motsatta sidan och säger:
också det världsliga livet är underställt Guds vilja, och drar därav
den slutsatsen: alltså gäller evangelium som lagen och grundsatsen
för det världsliga livet; och så hamnar man i svärmeaudarnas
åskådning. Luther sammanhåller båda och måste sammanhålla
dem på grund av hela sin förståelse av evangeliets innebörd.
För att vinna klarhet i denna fråga är det nödvändigt att gå
ännu ett steg längre tillbaka. Det är icke Luther, som har uppfunnit
läran om de två rikena, det andliga och det världsliga regementet.
Bakom Luther står Paulus och över huvud taget Nya
Testamentet. Vilka tankar hos Paulus det är, Luther här anknyter
vid, ger han en antydan om just då han inför talet om de båda
rikena. Han säger, att man måste dela Adams barn i två delar,
de som höra till Guds rike och de som höra till världens rike.
Adams bam – det visar hän på Romarebrevets femte kapitel, där
Paulus ställer emot varandra Adam och Kristus, Adam, genom
vilken vi alla som äro hans barn blevo ställda under dödens herravälde,
och Kristus, genom vilken vi alla som tro på honom bli
ställda under livets herravälde. Vad var det som skedde, då Gud
satte in Kristus i vår värld~ Pauli svar är detta: en helt ny tidsålder
bröt in. »Det gamla är förgånget, se, något nytt har kommit!»
Liksom genom en människa, Adam, synden har kommit i världen
och gjort alla Adams barn till syndare och underkastat dem dödens
träldom, så har genom en människa, Kristus, livets tidsålder
brutit in. I och genom Kristi uppståndelse har livets tidsålder
blivit en verklighet bland oss, så att alla som genom tron tillhöra
honom kunna kallas uppståndelsens barn. Saken kan ock uttryckas
104
Luther och staten
så: det som fäderna med hopp hade skådat fram emot, har genom
Kristus blivit närvarande verklighet.
Nu kunde man mena: om den nya tidsåldern brutit in, borde det
vara slut med den gamla. Allt det gamla är ju förgånget. Men
det förhåller sig blott delvis så. Den som tror på Kristus har icke
därmed upphört att vara ett Adams barn. Den som har blivit rättfärdiggjord
av Kristus har därmed icke upphört att leva i denna
syndens och dödens värld. Ingen har såsom Luther förstått och
vetat att ge uttryck åt denna dubbelhet i den kristnes liv. En
kristen är- säger han – på en gång rättfärdig och syndare, »simul
iustus et peccator», rättfärdig på grund av sin tillhörighet till
Kristus, och dock i sig själv en syndare. Denna dubbelhet i den
kristnes liv har sin grund däri, att han på en gång hör till två ordningar,
till Guds rike och dock på samma gång till denna världen.
Och han icke blott hör med till denna världen, utan till hela sin
varelse och person är han med fasta band bunden vid den och meddelaktig
i den. En kristen bör aldrig inbilla sig, att han genom sin
tillhörighet till Kristus skulle inta någon särställning i världen.
Den frihet, som han i Kristus äger, är icke en frihet med avseende
på denna världens ordningar. Här gäller det fastmer att, såsom
Paulus utför det i Romarebrevets trettonde kapitel, vara underdånig
den maktägande överheten i medvetande om att ingen överhet
finnes, som icke är av Gud. Ty överheten är en Guds tjänare.
De båda tidsåldrarna förhålla sig icke så till varandra, att den
nya helt enkelt har undanskjutit den gamla och intagit dess plats.
Den gamla tidsåldern finns alltjämt kvar och utövar sitt herravälde
över den kristne. Han är medborgare i tvenne världar. I
detta läge gäller honom Pauli maning i Romarebrevets tolfte kapitel
: »Skicken eder icke efter denna tidsålders väsen, utan låten
edert sinne omvandlas i överensstämmelse med den nya tidsåldern.»
Det är nu omedelbart klart, vari »svärmarnas» fel består. De
taga icke den närvarande tidsåldern på fullt allvar. De ställa sig,
som om Guds rike redan vore kommet i härligheten. Evangelium,
som gäller för den nya tidsåldern, förvandla de till en lag, som
skall gälla i den gamla tidsåldern. De drömma sig bort från den
givna verkligheten och förfalska därmed evangelium. Gud har en
ordning för sitt eget rike, och en annan ordning för denna världen.
Man blandar icke ostraffat samman dem.
Men det är lika omedelbart klart, vari felet ligger i den sekulariserade
betraktelsen. Den lever i den närvarande världen, som om
denna vore den enda, den lever som om Gud icke funnes till. Kris-
105
Anders Nygren
tendomen behandlas, som om den på sin höjd kan ha något att säga
om det kommande livet; men från det närvarande livet är den utesluten.
Gentemot båda dessa åskådningar står Luthers ord om de båda
rikena, de båda regementena. A v Paulus har han lärt att se realistiskt
på den kristnes närvarande läge. Mitt i denna verkliga tillvaro,
i vilken vi stå, ställer Gud sina krav på oss; och Guds krav på
oss äro icke mångahanda, utan alltid ett och detsamma. Ytterst är
det alltid den tjänande kärleken han kräver. Och detta kräver
han, vare sig vi intaga den ena eller den andra ställningen. Ordets
förkunnare har att i tjänande kärlek bära fram evangeliet till
människors frälsning. Fursten har att i tjänande kärlek skipa lag
och rätt, att försvara landet mot inkräktare, att straffa missdådare.
I all sin stränghet kan detta verk te sig som raka motsatsen till
kärleken. Och dock är det Guds kärleksverk, som han utför till
samhällets bästa. Om fursten för att få sin gärning att i det yttre
mera påminna om den kristna kärleken läte lag och rätt trampas
under fötterna och läte det egna landet undertryckas av främmande
inkräktare, då sveke han det uppdrag, som Gud anförtrott
honom, han svek e kär leken.
I utövandet av statens makt finns det liksom i varje annan kallelse
två möjligheter: antingen att tjäna denna världens furste
eller att tjäna Gud. Det förra sker, då makten brukas blott för
dess egen skull. Det bor en fruktansvärd frestelse i makten, en
frestelse till själviskhet och självhärlighet. Därför lyder Luthers
maning: »Den som vill vara en kristlig furste, han måste sannerligen
lägga bort den meningen, att hi:m skall härska och vara
väldig. Ty förbannat och fördömt är allt liv, som leves och sökes
sig själv till nytta och sig själv till godo. Förbannade alla gärningar,
som icke ske i kärleken! Men då ske de i kärleken, när de
icke åsyfta egen lust, nytta, ära eller bekvämlighet, utan andras
nytta, ära och gagn.»
Hos Luther söka vi förgäves efter en genomförd statslära. Men
han har givit vad som är förmer än detta. Han har visat, huru
man på kristet sätt skall förstå staten och dess uppgift. I denna
tid, så uppfylld av brutal maktlystnad och statsförgudning och vid
siclan därav ofta en hycklad kristlighet i statsuppfattningen ha vi
mer än eljest behov av att få syn på den gudomliga meningen med
den världsliga makten. Och därvid kunna vi icke få någon bättre
ledning än den som gives oss av Nya Testamentet och av dess störste
uttolkare, Martin Luther.
106