Svenska memoarer och biografier

LITTERATUR
SVENSKA MEMOARER OCH BIOGRAFIER
Av lektorn, docenten EDVARD THERM/ENIUS, Göteborg
V år biografiska och självbiografiska litteratur hör icke till de
rikaste, men den tillväxer inte så litet för vart år som går. Många
tecken tyda också på att genren alltjämt vinner terräng. Den tidigare
oföretagsamheten och blygheten hos (de blivande) författarna och
likgiltigheten hos publiken är på väg att ersättas av initiativ och
villighet respektive ett omisskännligt växande intresse. Därom är
intet annat än gott att säga. Vårt onekligen alltför traditionslösa folk
behöver långt mer än nu är fallet lära och känna sambandet mellan
nutid och framfarna dagar, och personhistoriska framställningar äro
utan tvivel ett mer än de flesta verksamt medel härtill.
Skörden av memoarer och biografier under år 1941 är ingalunda
särskilt märklig, men den innehåller åtminstone ett par verk, som
helt visst komma att leva, vidare flera s. k. roande och belysande
tidsskildringar av betydligt lättare gods och slutligen åtskilliga, som
i all enkelhet, var för sig och alla tillsammans, lämna icke föraktliga
bidrag till förståelsen av den tid och den miljö de behandla.
Den synpunkt, som här anlägges, är som synes icke den litterära,
icke heller den specifikt biografiska, utan vad som skulle kunna kallas
den historiska nyttosynpunkten. Om icke av andra skäl torde den
kunna försvaras därmed, att den vid ett någorlunda sammanhängande
studium av ett flertal arbeten i genren ger sig tämligen av sig själv.
Vad kan det och detta av de olika författarnas verk ge för tillskott
till vår kunskap om liv och leverne i Sverige, av landets historia
i mer speciell och i vidsträcktaste mening~ A v sikten med följande
rader är att lämna ett låt vara flyktigt skisserat svar på denna fråga.
Självfallet är, att frågeställningen inte kan och inte heller bör renodlas.
Framför allt måste vederbörande arbetes litterära värde spela
en utomordentligt stor roll- blott icke utan vidare den allra största.
Bland det gångna årets nyutkomna memoarer är det en, som utan
tvekan måste placeras i främsta rummet: Verner von Heidenstams
posthuma bok N ä r k a s t a n j e r n a b l o m m a d e. Trots att många
av dess sidor vittna om att den tillkommit först i solnedgången, skall
den förvisso i lieidenstams produktion intaga en mycket betydande
plats. Skalden har här skrivit ett verk, i vilket han med den för honom
egna, utsökta föreningen av poetisk självbespegling och aristokratisk
tillbakadragenhet berättar om sitt ursprung, sina föräldrar och anförvanter,
sin barndom och sitt barndomshem.
Hur mycket mattare var inte vår bild av denna säregna människa
och benådade konstnär innan vi läste >>När kastanjerna blommade))?
Klaven till en verklig förståelse av lieidenstams diktning har han
202
Litteratur
här själv givit genom att för oss ha förklarat eller åtminstone antytt,
vad han fått i blodsarv och hur han präglats av sin miljö under
barnaåren. Det må vara, att i en framtid lärda biografer med mycket
letande och forskande och med hela sin kritiska apparat till hjälp,
efter sträng sovring och skoningslös gallring skola komma att ge oss
en mera tillförlitlig bild av Verner von Heidenstams barndom och
ungdom. Men vad är, niir det gäller en man som han, detta slags
sanning~ V ad skall kunna tilläggas och vad bör dragas ifrån dessa
skildringar av hans barndomsliv, av hans fantasifulla lekar, av förhållandet
till de var för sig miirkliga gestalter, som voro hans far
och mor~ Konstnärligt och historiskt skänker denna utsökt vackra,
milda och vemodiga berättelse med sitt sus av parkträd och djup
svensk skog kring en gammal bruksherrgård mycken kunskap om
gångna tider, om gammal fin kultur i den svenska landsbygdens
anspråkslösa träslott, och därmed och framför allt om en av våra
mest särpräglade, bokstavligen mest enastående svenska diktare.
Heidenstams ungdomsminnen, återgivna på ålderdomens dagar och
inmiingda med den grånade manuens reflexioner, kompletteras i viss
mån av ett verk av helt annan typ och läggning, M å r b a c k a o c h
ö v r a l i d (Minnen av Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam
av 41 författare under redaktion av Sven Thulin, Ny samling).
Med ett intresse och en iver som äro all heder värda har chefen för
Lindblads förlag under en följd av år utgivit biografiska samlingsverk
under titeln H å g k o m s t e r o c h l i v s i n t r y c k. De senaste
handla om de gamla, milda och visa härskarna på Mårbacka och
övralid. Bidragen i årets volym fördela sig ungefär lika på Heidenstam
och Selma Lagerlöf. De olika uppsatserna äro naturligtvis av
högst växlande värde. Några äro skrivna av mångåriga vänner, åtslölliga
meddela mer eller mindre flyktiga – man frestas säga turistintryck.
Andra slutligen innehålla värdefullt aktmaterial och traditionsstoff,
som eljest säkerligen till stor del skulle gått förlorat. Det
iir emellertid svårt att undertrycka den reflexionen, att vid redigeringen
en sovring skulle kunnat vara lämplig. I några fall frågar
man sig, om inte proportionen mellan omfång och innehåll blivit en
smula besynnerligt. Helhetsintrycket skulle emellertid kunna formuleras
så, att vi alla, som utgöra den svenska julboksläsande publiken,
ha anledning till tacksamhet för den möda, med vilken dessa spridda
stycken till kännedomen om två av våra största diktarpersonligheter
blivit såmlade och förenade.
Ett arbete av samma typ, men långt mera enhetligt, är den av kapten
Ernst Malmberg utgivna boken Mest om Albert Engström.
Utgivaren och hans bror, hovpredikanten Gustaf Malmberg, ha
skrivit var sitt längre bidrag, vilka tillsammans utgöra en väl styrkt
och ganska utförlig biografi av den unge Albert Engström. Så följa
en lång rad större och mindre artiklar, som bringa i erinran de lätt
ironiska ord, varmed Heidenstam säges ha motiverat hans inval i
Svenska Akademien: Albert Engström är hela Sveriges älskling. Icke
så, att alla äro enbart panegyriska. Grundtonen är en och densamma:
beundran för det geni, som Albert Engström var, och en tacksam
203
Litteratur
vänskap. Men åtskilliga av författarna, t. ex. Ludvig N ordström –
dock väl mycket doktrinärt – och Marika Stiernstedt – med sin
kvinnliga intuition mer fint och säkerligen än mer träffsäkert –
bidraga till att göra bilden rikare nyanserad. Det kan också behövas.
’ry de många historierna om student-, artist- och bohemliv, om resor,
jakter och dryckeslag skulle eljest bli litet mattsamma – och missvisande.
Nu framstår även för den måttligt uppmärksamme läsaren
klarare iin förr detta bizarra geni, på en gång enkel och sammansatt,
blyg och högfärdig, bråkigt karlaktig och vemodigt inbunden, gedigen
och en smula bluffmakare, globetrotter och ursvensk lantjunkare, och,
för att citera Rikard Lindström: »lärd och bonde, artist och djupt
konservativ herre».
Sig själv och sitt liv i smått och stort under den tid, då han verkligen
var hela Sveriges Albert Engström, har han skildrat i sina
många böcker, d.är han som bekant oftast är huvudpersonen. Men
den självbiografi, som hans livsverk både med penna och ritstift
utgör, behöver kanhända och har här i varje fall fått ett komplement.
Det finns i vår litteratur några klassiska skolskildringar, om vilka
man inte behöver påminna den beläste. Deras antal har nu ökats
med en: Axel L. Romdahls Som j a g m i n n s d e t. Den nu lätt
gr[made men alltjämt lika rakryggade och vitale professorn har funnit
tiden inne att berätta om sin barndomstid i det fagra och frodiga
Östergötland, och det gör han sannerligen con amore.
Det är här fråga om memoarer i ordets allra egentligaste mening.
Det säg·er för övrigt redan den träffande boktiteln, som understrykes
av författarens förklaring att han var glad när han funnit på den.
»Meningen har också varit att ge en skildring av tingen sådana dc
fastnat i min hågkomst, icke en saklig redogörelse vars enskildheter
jag verifierat i tryckta och otryckta källor.» Det måste i själva verket
för en författare av många lärda och populära skrifter vara mycket
frestande att för en gångs skull verkligen få slå sig lös, strunta i
källor, belägg och kontroller och bara skriva på. Vad gör det om ett
eller annat årtal blivit felplacerat; om en eller annan snäll gubbe
fått betyg att ha varit stygg eller vice versa, bara boken som helhet
iir sann och riktig? Och att så är fallet därom kan ingen tvekan råda.
Författaren har ju själv för övrigt hederligt sagt ifrån, att det inte
är fråga om någon avhandling. Här berättas som han minns det, och
här målas som det roar honom att måla.
Ett exempel på denna franka metod skall anföras, därför att det
samtidigt drar fram en kuriös episod bland de många som återges i
boken. Nittiotalets mitt och slut och 1900-talets början präglades i
vårt land i hög grad av brytningen mellan en livlig, något yrvaken
patriotism och en radikal pacifistisk internationalism. Detta säger
nu inte författaren, men han exemplifierar det i sin notis om Isidor
Kjellberg, den från början fränt radikala Linköpingstidningen östgötens
redaktör. Kjellberg brukade gå i spetsen för arbetarnas tidigaste
första-maj-demonstrationer, mellan två fanbärare, som buro
inte röda och inte heller blågula fanor utan Frankrikes och Amerikas!
204
Litteratur
»De båda republikernas flaggor vajade också – ja särskilt! på våra
nationella högtidsdagar, från östgötens fina hus vid nedre delen av
Storgatan», och dess fasad lystes upp av Frihetsgudinnan från New
Yorks hamn med en elektrisk lampa i sin höjda fackla. »Jag vet ej
om !sidor Kjellberg varit i Amerika», fortsätter författaren, »men
han betraktade tydligen som ett idealrike
det stora landet i väster,
där ingen kung finnes och inga kitsliga präster>>.
I själva verket hade naturligtvis !sidor Kjellberg, som viil var man
visste på den tiden, varit i Amerika; till på köpet varit tidningsredaktör
där, och för att kontrollera den uppgiften hade författaren
bara behövt slå upp Nordisk Familje bok. Men man må observera,
att glömskan i smått inte inverkar på berättelsens sanningshalt i
stort!
Nej, det är just charmen med denna bok, att det är en r i k t i g memoar,
men av en man med sina sunda fem i bästa behåll, och med
ett i ordets alla bemärkelser gott minne. Därtill inte bara en konstprofessor,
utan mycket av en konstnär – och än mer av en lugn,
trygg och rejäl östgöte. Har boken en tendens, och det har den som
alla bra böcker, så är det Östergötlands förhärligande. Dessutom talar
den på ett utomordentligt åskådligt sätt om livet i en fin svensk
småstad i allmänhet och ett gott borgerligt hem i synnerhet, om helg
oeh söcken, om verk och vila, om terminernas möda och sommarens
ljuvligheter. Sist och slutligen är den en ypperlig skildring av livet
i skolan. Visserligen handlar den, som här antytts, om åtskilligt
annat. Det är alla författarens rika hågkomster från barndom och
ungdom som återberättas. Men för en vanlig svensk pojke och siirskilt
landsortspojke och framför allt från en av landets mest utpdiglade
skolstäder, och till på köpet en rektors son, måste skolan komma att
stå i centrum. Den gör det också; d. v. s. den sparas som det bästa
till sist; till ett hundra sidor långt men alls inte för långt kapitel.
Romdahls skolminnen äro icke årets enda. Wahlström & Widstrands
förlag har nämligen utgivit en mycket tilltalande samling av femton
uppsatser under titeln N ii r v i s u t t o i v å r b ä n k. Det iir en
ganska brokig blandning, både av författare och stoff. Diir finnas
skildringar från våra gamla ärevördiga, klassiska gymnasier – i
Västerås, Linköping och Skara, Lund och Härnösand, från pensioner
och flickskolor och slutligen från folk- och småskolor långt bort i
avlägsna, karga bygder. Några handla tämligen schablonmiissigt mest
om litrareoriginal och raekartyg. Men flertalet ha ett lödigare innehåll.
Icke minst värdefull är samlingen som en helhet ur en särskild
aspekt, den sociala. Ludvig N ordström har i sitt bidrag tagit upp
saken till speciell behandling och gör, sin vana trogen, det mesta
möjliga av den – och litet till. Men ämnet dyker upp på flera håll.
I dessa klassutjämningens dagar har det sitt intresse att av den ene
författaren efter den andre erinras om det ständiga guerillakrig som
ett gott stycke in i detta sekel var rådande mellan läroverkspojkar
å ena sidan och folkskolans elever samt f. d. elever, gesäller, >>gat-
205
Litteratur
pojkar» m. fl., å den andra. Den som skriver dessa rader kan med
erfarenheter från en i samlingen icke nämnd skola och stad vittna
om hur den självklara ofreden (mellan »råttor» och »snaskar», som
det där hette) satte sin prägel på skolpojkens tillvaro och gav den,
om så må sägas, en viss tjusande otrygghet.
Ett icke oväsentligt drag i den svenska bildningens historia markeras
i den eljest så jovialiske J o han Olof Johanssons något syrliga
berättelse om sin skolgång i en bergslagsbygd på 1880-talet. Det som
utliirdes var skralt, och skralare blev det genom den odrägliga metoden.
Men inte nog härmed; det anammades snarast med ovilja,
därför att de vuxna, bönderna i bygden och arbetarna på bruken,
betraktade skolans verksamhet med något som bra mycket liknade
ovilja; »många av de äldre gycklade med vår läxläsning», säger författaren,
»och ansåg i övrigt undervisningen i stort sett obehövlig».
Med långsamt stigande hyfsning och snabbt förbättrade undervisningsmetoder
är denna slags spänning mellan skola och hem numera
– i stort sett – ett minne blott. Men faktum bör behållas i minnet
av den som vill ha svensk kulturutveckling fullt klar för sig.
Vår politiska historia under 1910- och 1920-talen börjar nu så småningom
behandlas som historia. Ä ven i memoarform har ett och
annat bidrag utkommit. Det andra världskrigets utbrott har dragit
en griins, som gör att dessa årtionden helt få räknas till det förgångna,
fastän åtskilliga av de då agerande alltjämt äro i full färd med att
regera oss. Om en av de politiska förgrundsfigurerna under denna
epok, advokaten, justitieministern, utrikesexcellensen och hjälten i
ett otal anekdoter, Eliel Löfgren, handlar författarinnan Mia Lcclze
Löf.qrcns högst underhållande bok S å v a r d e t d å.
Den är på samma gång en memoar och biografi med inströdda brev
och dagboksutdrag. Både med hänsyn till auktor och ämne kunde
man skäligen vänta att här finna en verklig skattkammare av upplysningar
om den tid, då demokratien bröt igenom. Hyser man den
förhoppningen blir man emellertid besviken. »Det nya» som förtiiljes
på dessa niira 400 sidor är en obetydlighet, indeskretionerna få och
oviktiga. Författarinnans huvudsakliga material är väl närmast konversationen
vid det välhållna middagsbord, till vilket den gode Eliel
kom hem, trött och hungrig efter sina statsvårdande värv, men tydligen
mestadels språksam och på gott humör. Men vare sig hennes
kunskap om eller intresse för politiken tycks ha varit djupt nog –
tttskilliga både med- och omedvetna passager vittna därom – för att
hon skulle kunna i minnet bevara och i berättelsen inplacera de
eventuella guldkornen. Det mesta om inte allt som återgives betraktas
med den ömma och omtänksamma makans öga; i vilket dock, väl att
miirka, funnits och finnes en mycket märkbar och välgörande glimt.
Likviii betvivlas icke, att stoffet väl bort räcka till en verklig, sammanhängande
story. En sådan har måhända åsyftats; det visar själva
planläggningen, kapitlens rubriker och följd. Men i själva verket är
boken snarast en samling kronologiskt ordnade kåserier; några med
klart urskiljbar röd tråd och någorlunda adekvat stoff, som t. ex.
206
Litteratur
berättelsen om Eliel Löfgren som justitieminister i Edens ministär,
några utan vare sig det ena eller andra, såsom det närmast föregående,
vilket skall handla om världskrigets första år och som enligt
kapitelrubriker och innehållsförteckning sysslar med följande:
»Världskriget bryter ut sommaren 1914; Poetisk polemik mellan Albert
Engström och Alma Söderhjelm (om kvinnans politiska rösträtt);
London i krig; Eliel får en hobby» (att samla kopparstick).
Mången gång blir en någorlunda förväntansfull läsare rentav förvånad
och nästan ledsen då han ser vad som utelämnats eller blott
tangerats, så t. ex. ministärbildningen 1917 och den revolution som
inte blev av ett år senare. Den så gott som enda »nyheten» är i själva
verket blott en bekräftelse, men en sakrik, grundlig och välkommen
sådan, nämligen att det var kung Gustaf som högst egenhändigt tog
initiativet till monarkmötet i Kristiania 1917 med dess många välgörande
konsekvenser. För vetskapen härom ha vi att tacka några av
justitieministerns enligt troviirdig uppgift mycket sporadiska dagboksanteckningar.
Det bästa speciella bidraget av författarinnans egen hand är skildringen
av Eliel Löfgrens valrörelse, »slaget om Stockholm» 1928. Den
är utförlig, detaljerad och lika roande som lärorik; fullt i nivå med
de bästa motsvarande anmälaren känner: Dickens’ odödliga skildring
av valet i Eatansville (i Pickwick Papers) och Punch-redaktören A.
P. Herbert’s dramatiska redogörelse för sin – liksom Eliel Löfgrens
högst privata – valrörelse (i The Ayes have it).
Var sak bör emellertid som bekant dömas efter sin grad och sin art.
»Rå var det då» är bokens titel, och dess program »en rundmålning
av tidstypiska händelser grupperade kring en centralfigur».
Boken är också proppfull av episoder och notiser, i sanning tidstypiska,
vare sig de skrivits då eller nu. Den efterklokhet man möter
består däri, att författarinnan helt stillsamt och med ett gott leende
gör sina reflexioner om skillnaden mellan då och nu. Å ven och särskilt
när högst kontroversiellt stoff är föremål för behandling, t. ex.
då hon skriver om politiska motståndare, är hon lika klok, välbalanHorad
och generös som alltid. Ett utmärkt exempel härpå är framställningen
av 1914 års händelser och dess centralfigur, Karl Staaff.
Mest handlar boken naturligtvis om Eliel – den gode maken och
Yiinnen, den övertygade radikalen och framgångsrike advokaten,
vars privata ambition det var att syssla med sin borgerliga näring,
»aktad och ärad av en gles men tät kundkrets». Men först och sist
är den verkligt och i bästa mening underhållande; en fin och rolig
skildring av det händelserika, bråkiga, upprörda och många gånger
högst dystra skede, som nu för oss blivit en del av »den gamla goda
tiden».
Den andra av årets politiska memoarer heter M i n a f e m t i j o u rn
a l i s t å r och har till författare den kände liberale tidningsmannaveteranen
V alfrid Spångberg.
Historien börjar i Uppsala på 90-talets första år. Författaren gjorde
en kort sejour vid universitetet under en av dess verkliga klang- och
jubeltider. Han berättar därom huvudsakligen genom en rad med
207
Litteratur
vanlig verve nedkastade porträttskisser av de mänga framstående
män, som gjorde Uppsala till vad det då var: Hjalmar öhrvall, Knut
Wicksell och Frithiof Holmgren, Harald Hjärne, Adolf N oreen och
åtskilliga andra. Därpå följer framställningens tyngdpunkt, journalistminnen
i egentlig mening; tyvärr blott alltför knapphändiga.
De omfatta huvudsakligen tiden från läroåren i Jönköping under
Otto von Zweigbergks ledning på 90-talets början fram till unionsupplösningen
1905, då författaren var medarbetare i Aftonbladet. I
dessa kapitel ingår en utmärkt både översiktlig och i vissa fallnågorlunda
detaljerad skildring av den dåtida svenska pressen, sedd mot
bakgrunden av det politiska läget i landet; ett stycke värdefull politisk
historia. Ett slags fortsättning är de två korta men ganska laddade
kapitlen om Aftontidningen (ett ämne som från en helt annan utgångspunkt
behandlats även av Mia Leche Löfgren) och »Strindbergsstriden
», som här skildras tämligen utförligt och insättes i sitt sammanhang:
litterärt ett bokslut med det förflutna, politiskt ett förspel
till 1914.
I övrigt få vi följa författaren på diverse strövtåg utomlands i
journalistiska uppdrag eller för hälsans vårdande. Det ojämförligt
intressantaste kapitlet av detta slag handlar om Finland under Bobrikoffs
tid, men om detta som om så många andra g~iller, att det mer
är historiskt reportage med låt vara välserverade Lesefriichte som
betydande ingrediens än memoar i egentlig mening. Det övriga av
boken utgöres till större delen av politiska exposeer och mer eller
mindre polemiska inlägg; åtskilliga omtryckta ur tidigare skrifter,
andra dagspolitiska tidningsartiklar publicerade så sen t som hösteu
1941.
Biografier över svenska politici äro inte mycket vanligare iin memoarer.
Vi ha i år fått en av förra slaget. Den nyligen bortgångne
landshövdingen Sv e n L ii b e c k s verksamma och lyckliga liv har
skildrats i en ståtlig volym av W aldemar Swahn, tränad och känd
personhistorisk författare. D. v. s. en politikerbiografi kan man knaiJpast
kalla den. Redan titeln på försättsbladet: »Sven Liibeck. Vattenbyggare
Länsfader Socialpolitiker Glädjespridare Vänskapsvirtuos>>
accentuerar alls icke riksdagsmannauppdraget och två statsrådsperioder
utan antyder, att det väsentligen är annat än Liibecks politiska
verksamhet som intresserat författaren.
Liibeck fick ett par gånger under sin livstid mottaga mycket förnämliga
festskrifter från en stor och entusiastisk vänkrets. Minnesskriften
står till ursprung, syftning och allmän läggning nämnda
genre särdeles nära. Att den här mer än väl förtjänar nämnas beror
inte bara på Liibecks mycket betydande ställning och insats – långt
större än mången mer exklusivt fackbetonad politikers – utan iiven
och ej mindre på arbetets karaktär av tidsskildring. När författaren,
sitt uppdrag och väl även sin läggning likmätigt, följer föremålet
för sin minnesteckning »från vaggan till graven» och »behandlar i
tjugosex kapitel hans liv och verksamhet på alla de områden där han
gripit in», ger framställningen på samma gång en kulturhistoriskt
värdefullt längdsnitt av utvecklingen under den tid, då Sven Liibeck
208
Litteratur
levde och verkade; då han tog initiativ till eller kraftigt befrämjade
så olika ting som reglering och exploatering av vår vattenkraft, »Solstickan
» eller arbetsfreden. Läsaren får, kort sagt, möta en rad bilder
som tillsammans ge honom en föreställning om en ung mans väg i
livet från utgångspunkten, en god borgerlig Stockholmsmiljö, via
Teknis till centrala poster i ingenjörs-, företagare- och ämbetsmannavärlden.
Men då underförstås, att läsaren själv skalar av de panegyriska
frasernas hölje och bakom biografiens ofta banala mångordighet
letar fram huvuddrag och kiirnpunkter.
I E n g a m m a l g u l d s m e d b e r ä t t a r har förre chefen för
C. G. Hallbergs, generalkonsul Jean Jahnsson berättat om en- reverenter
sagt – rännstensunges väg mot höjderna och stjärnorna.
Historien är i sig själv dramatisk nog, och utgör dessutom en tidsoch
miljöskildring av rang. Det är framför allt Stockholm det gäller,
vår glada huvudstad, från 70-talets grunderperiod – från den gamla
goda tid, då supen kostade 3 öre och en heldag med slädparti, frukost,
middag och operabesök för två gick löst på 10 riksdaler, motsvarande
viirdet på en pantsatt silverklocka – fram till världskrigsåren och
nitgot därefter.
Men Stockholm på den tiden låg nära Europa, med lätta och täta
förbindelser till andra huvudstäder, t. ex. Paris. Även därifrån har
författaren ett och annat att förtälja. Han är överhuvud taget en
förträfflig ciceron; glad, ogenerad, öppenhjärtig och omväxlande.
l•’örläggarnotisens försäkran, att boken till stor del handlar om kulturpersonligheter
och konstnärer, om skämtare och skälmar, är både
sann och välfunnen. Trots att författaren inte i minsta mån siitter
sitt ljus under skäppan gör han ett mycket sympatiskt intryck. Diirtill
bidrager hans utmärkt lediga, träffsäkra, ungdomligt spänstiga
och ofta eleganta stil. Det är en verkligt rolig bok, den gamle guldsmedens
berättelse.
En industri- och affärsman av annan läggning och typ, och framför
allt med helt annan livssfär, har också utgivit sina memoarer.
Det ii r V elindävertens berömde uppfinnare, Axel Welin, och hans
>>minnesbilder ur ett långt liv» presenteras under rubriken: E n »O I d
B o y» b e r ä t t a r. stockholmare till börden och ingenjör till yrket,
snart sagt av födelsen, fick författaren redan i unga år sin verksamhet
förlagd till London. Där delade han sin tid mellan att sköta sina
egna affärer, främst att göra och sälja uppfinningar till krigsindustrien,
och att hjälpa sin maka, Agnes Welin, att sköta det svenska
sjömanshemmet i den stora staden. Hennes religiiisa livssyn och
humanitära intressen delade han fullständigt. Härom och om m~lnga
resor överallt i världen berättar författaren, enkelt, redbart, underhållande,
tacksamt och en liten smula självbelåtet.
Till den idylliska småstaden, till herrgårdar på landet och till det
man höll på att säga beskedliga Uppsala under årtiondet omkring
sekelskiftet för oss C. H. Sjöcrona i sina U n g d o m s m i n n e n. Det
är med andra ord, så vad tid som rum, sätt och andra omständigheter
beträffar, det kära gamla Herrskaps-Sverige som här avkonterfejas
209
Litteratur
med omsorg och kärlek och på ett sätt som är all aktning värt. Kung
Oscar själv i imposant och stundom litet irriterat majestät figurerar
inte så sällan på bladen. Det är i berättelsens början. I slutkapitlen
– så nära vår egen snöda tid rör den sig dock – dyker det upp en
och annan nu i första planet verksam personage såsom lovande ung
man vid akademien. Det ur nyhets- och källvärdessynpunkt mest intressanta
i boken är väl emellertid, när allt kommer omkring, den
autentiska historien om Kattgreven och hans odödliga bravader.
Å ven om övriga av förra årets memoarer kan man fatta sig kort.
Genom författarnamn och titel lovar Anna Lindhagens posthuma:
V a d v i t ä n k t e en särskilt intresseväckande läsning. Men man
kan knappt säga, att förhoppningen fullt infrias. En riktigare rubrik
hade varit: vad vi (jag och några likasinnade) tänkte om det vi läste
av skönlitteratur, religion och politik. Ty till stor del är texten späckad
med, ja består av citat, referat och långa utdrag, med inledande,
sammanbindande och avslutande reflexioner; så i det längsta kapitlet,
om ryska revolutionen. Någon gång berättar dock författarinnan
själv, särskilt om sina resor eller eljest om sin verksamhet för att
lindra nöden i olyckliga länder: Belgien 1914, Finland 1918, Balticum
efter världskrigets slut, Ruhr under ockupationen, eller i kapitlet om
natur och naturskydd. Självfallet meddelas en mängd notiser till
vår sociala och politiska historia, bland annat om stämningar och
verksamhet inom den intellektuella vänstern under unionskrisen.
Sista kapitlet, Något om Stockholms stadsplaner, är inte bara en torr
redogörelse med inflickade personliga minnen utan även ett testamente
till huvudstadens medborgare och styresmän. I sin helhet är
boken ett vackert monument över Anna Lindhagens mångsidiga sociala
patos och obegränsade entusiasm men samtidigt kloka handlingskraft.
I mycket en själafrände till Anna Lindhagen är I zabel de Palencia,
den radikala, spanskfödda adelsdamen (med skotskt påbrå), som
var Spaniens minister i Stockholm under den tid hennes land härjades
av inbördeskriget. Efter den republikanska regimens sammanbrott
kunde hon och hennes familj ta sin tillflykt till Mexiko, och där skrev
hon sin vemodsfyllda självbiografi: J a g m å s t e h a f r i h e t. Man
gör i denna bekantskap med en högt begåvad, viljestark och sympatisk
kvinna och utmärkt skribent. Här kan ju inte komma i fråga att ens
flyktigt beröra andra skeden av hennes liv och verksamhet än den
korta perioden i Sverige. Därom berättar hon med mycken sympati
och klokhet och nästan alldeles utan de mer eller mindre besynnerliga
missförstånd som man brukar finna i diplomatminnen. Men även
från den tid, då hon hade sin verksamhet förlagd till Sverige, är hela
hennes hjärta och nästan alla hennes tankar i det sargade Spanien,
och det blir blott mera i förbigående som hon talar om sina intryck
och erfarenheter från vårt snöhöljda, vänliga, renliga, tysta, lugna
och lyckliga land, eller ritar ett porträtt eller en situationsbild från
Slottet, utrikesdepartementet eller de radikala stockholmskretsar, i
vilka hon hade sin naturliga replipunkt under sitt sällsamma mellanspel
i N orden.
210
Litteratur
Årets enda verk i en numera ganska gouterad och vanlig konstart,
skådespelarememoaren, är av sångaren Elvin Ottosson, och den suggestiva
titeln M i n n s d u d e t ä n… »Minns du den lyckliga tiden~
», lyder som bekant strofens fortsättning. Det finns säkerligen
många i vårt tidtals så operettodlande och -älskande land som med
lugnt samvete kunna besvara den frågan jakande. Det är främst till
dem, Elvin Ottosson riktar sig. Hans bok är för övrigt inte bara
hans egen teaterbanas utan framför allt den svenska operettens historia
(från 1908 till1929). Och bortom den mer eller mindre ytligt läsande,
på de många illustrationerna tittande och i sina återuppväckta
minnen mediterande publiken riktar sig författaren till en annan,
framtida. Hans arbete kompletteras av en femtio sidor stark samling
av skådespelarbiografier och en alfabetiskt ordnad pjäsförteckning
på 20 sidor och c:a 140 nummer. Det betyder, att Ottossons verk säkerligen
för avsevärd tid kommer att bli ett standardverk i sitt slag; i
varje fall en utomordentlig tillgång för en var, som vill försöka
åstadkomma ett bättre.
Sist skola här nämnas två skrifter av diametralt motsatt läggning
och värde. De ha blott ett gemensamt, nämligen att de icke böra eller
kunna utförligare behandlas i denna översikt, enligt det i början
antydda betraktelsesättet. Särskilt gäller detta om Ernst N or linds
vaekra, strängt, exklusivt, personliga biktbok: F r a n s i s c u s å r.
Den andra, Tora Dardels trista men ledigt skrivna skandalkrönika
J a g f o r t i l l P a r i s kunde ge anledning till åtskilliga betraktelser.
Difficile est satiram non scribere – och därför kan man t. ex.
åtminstone konstatera, att bokens motto lämpligen bort vara den
antikverade kvickheten:
— Y ar får en bohem in te bo?
– Han får inte bo hemma!
Ett enda utdrag torde för övrigt förslå. Författarinnan har just
kommit hem med sin förstfödda. ’fexten: »Jag gladde mig åt att
komma ut i livet bland mina vänner igen, och gick med största glädje
tre veckor senare på stor konstniirsmaskerad på Bal Bullier i Montparnasse.
Men när jag dansat en liten stund upptäckte jag att det
var ganska ledsamt. J ag kiinde en plötslig oro för att något skulle
ha hiint min baby i kliidkorgen diirhemma. Till sist liimnade jag Nils
[gemålen, för en gångs skull] kvar och tog en taxi hem. ·Barnet sov
gott och jag satte mig vid fönstret och tittade på Paris, som låg nedanför
likt ett sakta sorlande hav. J ag var litet förvånad över mig
själv, som inte kunde roa mig på samma sätt som förut.
En gång hade negressen Ai”cha i Montparnasse anförtrott mig att
hon kommit så långt med livet, att hon tyckte det var roligare att
sitta ensam hemma och liisa en bok om kvällarna iin att gå på kafeer.
Då hade jag helt enkelt inte förstått henne. Nu undrade jag smått
ängsligt om det höll på att gå likadant med mig.»
Det gjorde det emellertid ej. Atergivna episod tilldrager sig på
sid. 97, och flykten från hemmet fortsätter med aldrig svikande energi
ytterligare genom drygt 150 sidor.
211
Litteratur
LITTERATUR TILL BIBELJUBILEET-EN ÖVERSIKT
Av förste bibliotekarien, fil. d:r BROR OLSSON, Lund
Såsom var att vänta har det 1941 firade 500-ärsjubileet till minne
av Gustav Vasabibelns tillkomst efterlämnat en omfattande litteratur,
som direkt anknyter till denna viktiga händelse i vårt folks historia.
Både kvantitativt och kvalitativt är denna litteratur av sådant intresse,
att den väl synes motivera en översikt i denna tidskrift.
Det viktigaste bidraget till årets bibeljubileum föreligger utan
tvivel i professor Natan Lindqvists edition av 1541 års Nya Testamente.
1 Texten avtryckes efter ett i Uppsala universitetsbibliotek
befintligt exemplar – 10: 13 – som efter jämförelse med ett stort
antal andra exemplar i offentliga och enskilda samlingar visat sig
vara mest representativt för Gustav Vasabibeln. I noter anför utgivaren
alla avvikelser från 1526 års Nya Testamente. Läsaren har
sålunda på samma gång texten i 1526 års N. T. och dettas text i 1541
års svenska helbibeL
I en koncentrerad inledning, som rymmer allt väsentligt i iimnet,
lämnar professor Lindqvist en redogörelse för tillkomsten av 1541 års
bibelöversättning och en ypperlig språklig karakteristik. I förra
fallet kan han bygga på Kjöllerströms och Lindbloms nedannämnda
undersökningar – en smula onödig förefaller anmärkningen mot
Lindbloms slutsats beträffande betydelsen av 1539 års Lutherbibel
för den svenska bibeln av 1541, då Lindblom icke, som Lindqvist refererar,
påstått, att texten i den svenska översättningen följer 1539 års
tyska helbibel, utan blott sagt, att »själva bibeltexten» i stort sett
fått sin gestalt före 1539», men att »den tyska bibeln som slutgiltigt
bestämt gestalten av vår svenska reformationsbibel är den som utgavs
i Wittenberg hos boktryckaren Hans Lufft 1539». Av Lindbloms exempel
framgår också, att med detta konstaterande menas, att där
Gustav Vasabibeln avviker från äldre lutheröversättningar iir det
alltid 1539 års bibel som får företrädet, inte att denna obetingat följes.
Lindqvists språkliga karakteristik av 1541 års bibel bygger på en
i ett flertal tidigare undersökningar ådagalagd och genom denna
edition ytterligare dokumenterad förtrogenhet med reformationstidens
bibelöversättningsarbete – Lindqvist är väl i närvarande
stund obestritt vår förnämste kännare av detta länge omdebatterade
och svåra problem. Både på grundval av historiska vittnesbörd och
en språklig analys kommer Lindqvist till det resultatet, att av de
båda reformatorerna är det Laurentius Petri, som med en »starkt
utpräglad strävan för det svenska språkets berikande ur egna bortglömda
källor» måste tillskrivas den största andelen i tillkomsten
av vårt första stora bibelverk, men att man svårligen kan tänka sig
1 Nya Testamentet i Gustaf Yasas bibel under jämförelse med texten av år
1526 utgivet uv Natun Lindqvist. Sthlm, Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag,
1941. Pris kr. 14:-, vävband kr. 18: -.
212
Litteratur
dess stilistiska utformning utan bidrag av Olaus Petri – »realisten,
för vilken språket var ett meddelelse- och kampmedel, smidigt och
träffande, där varje ord snabbt och lätt skulle nå åhörarens medvetande
».
Det var många faktorer, som gjorde bibelöversättningen av 1541
till grundläggande för vårt nusvenska riksspråk. De viktigaste av
dessa faktorer har Lindqvist träffande angivit i ett bidrag i Julhälsningar
till församlingarna i ärkestiftet 19401
: »Att bibelns inverkan
på vårt modersmåls utveckling kom att taga så stora mått berodde
på tvenne faktorer. Intet annat verk kunde få en sådan spridning
över hela vårt land och i alla samhällskLasser. Ofta utgjorde bibeln
hemmets enda litterära verk. Om många voro oförmögna att läsa
texterna själva, hörde de dem dock läsas i kyrkor och hem, och präster
förde bibelns språkbruk in i sina predikningar. Den andra faktorn
var denna bibelöversättnings långa livslängd. Verket utkom i alltjämt
nya upplagor ända till1800-talets slut. De större upplagor därav,
som under namn av Gustav Adolfs bibel (1618) och Karl XII:s bibel
(1703) utkommo, ändrade praktiskt taget intet av det väsentliga i
formulering och ordförråd, och även i fråga om ortografien gick man
mycket försiktigt fram. Ånnu så sent som under förra århundradet
verkade Bibelns högstämda koncentrerade och kärnfulla språk befruktande
på den högre prosastilen långt utanför de kyrkliga ramärkena.
»
Från Lund har kommit två viktiga »Studier till 1541 års bibel».”
Professor Sven Kjöllerström behandlar de historiska omständigheterna
vid översättningens tillkomst och tryckning. Av de nya resultat
han efter förnyad prövning av källorna kommer till, förtjänar framför
allt att framhållas konstaterandet, att de översättningar av enskilda
böcker i G. T., som föregingo 1541 års bibel, hittills oriktigt
rubricerats som provöversättningar, medan de i själva verket närmast
haft syfte på omedelbar användning i kulten. Den gängse uppgiften,
att bibelöversättningsarbetet finansierats genom en särskild hjälpskatt
avvisas definitivt, och i stället uppvisar författaren, att medel
därtill utgått från, sannolikt samtliga, domkapitel och genom att
stiftstyrelserna inlöst så många exemplar, som ungefär motsvarade
antalet sockenkyrkor i landet. Omkring l juni 1541 måste hela bibeln
ha varit färdigtryckt, och den kostade 10 mark, en för sin tid betydande
summa.
De litterära källorna och förebilderna till 1541 års svenska bibel
upptas till en ingående granskning – i stort sett begränsad till vissa
delar av G. T. – av professor Johannes Lindblom. Av särskilt intresse
är, att han, som ovan anmärktes, kunnat fastslå att 1539 års
tyska helbibel härvid spelat en betydande roll, och att översättarna
1 Flertalet av stiftens julhälsningar innehålla för 1941 också artiklar om 1541
års bibel.
2 J oh. Lind blom, Till frågan om förlagorna för 1541 års översättning av
Gamla Testamentet. – Sven Kjöllerström, Tillkomsten av 1541 års bibel. (Lunds
universitets årsskrift. N. F. Avd. l. Bd 37. Nr 3-4. 1941.)
213
Litteratur
i viss utsträckning också begagnat den hebreiska grundtexten, vilket
hittills icke ifrågasatts, men att inga spår av Septuaginta kunnat
påvisas. Lindbloms på ett omfattande, minutiöst prövat material
stödda slutsatser utgöra en säker grundval för mera detaljerade undersökningar
och komma säkerligen att bekräftas av dessa.
Den av Teologiska fakulteten i Uppsala utgivna festskriften’ till
bibeljubileet omfattar 19 bidrag, av vilka emellertid endast några
direkt behandla den svenska bibelöversättningen av 1541 och dess
betydelse för vårt folk; endast på de sistnämnda skall här uppmUrksamheten
fästas. Professor Natan Lindqvist medarbetar även i denna
festskrift med ett bidrag om »Några huvuddrag i Gustav Vasas bibels
spräk». Med en Hird apparat uppvisas det, hurusom helbibeln av 1541
genomför en strängare normalisering än N. T. av 1526, att den striivar
efter uniformitet och avlägsnar alla dialekt- och talspråksformer, att
den beträffande böjningssystemet bär en mera konsekvent ålderdomlig
prägel och att den i. fråga om ordvalet visar en mera kritisk
inställning till de i N. T. av 1526 förekommande lågtyska och danska
läncorden och en benägenhet för korthet och koncentration i framställningen.
Men dess största insats för ästadkommandet av ett konsekvent
och kärnfullt men samtidigt idiomatiskt svenskt språk ligger
pä syntaxens område och består främst i frigörandet från de latinska
konstruktionernas bojor. – Professor Sven Linder, vars bidrag andas
en varm kärlek till det gamla bibelspråket, uppehåller sig i »Kring
språkdräkten i Gustav Vasas bibel» med några ställen, där översiittarna
använda orden »fura» och »furuträ», och behandlar det i vigselformuläret
ännu kvarstående men etymologiskt illa misshandlade
ordet vär(d)tecken (av tyska Wahrzeichen) samt föreslår i den apostoliska
bekännelsen formuleringen »undfången av den Helige Ande»,
ehuru den icke förekommer i 1541 års bibel, men väl i samtida religiös
litteratur (för behandlingen av denna formulering i kyrkomötet har
biskop Cullberg redogjort i denna tidskrift 1941 s. 656). – I mer eller
mindre direkt samband med 1541 års bibel stå Hans Cnattingius bidrag
»Tillkomsten av Gustav Adolfs bibel av 1618», Carl-Martin Edsmans
»Gezelii bibelverk och en återklang av kristen kronologi och antik
världsålder lära», Ruben Josefsons »En kritik av 1773 års bibelkommissions
provöversättning»- det är fråga om Anders Knös’ »Anmärkningar
» över Pauli brev till Romarna under jämförelse av provöversättningen
1776 och grundtexten – K. B. Westmans »Reformation
och revolution. En Olaus-Petristudie» och Gunnar Westins »Dc apokryfiska
böckernas försvinnande ur den svenska Bibeln».
Till den här berörda ämneskretsen ansluter sig också professor
Gunnar Rudbergs uppslagsrika bidrag >>Översättning av Nya Testamentet
» i första årgången av den årsbok, som nu utgivits av det förra
året stiftade N athan Söderblom-sällskapet för religionshistorisk och
bibelvetenskaplig forskning, som härmed tillönskas en lyckosam och
1 Festskrift utgiven av Teologiska fakulteten i Uppsala 1941 till 400-årsminnet
av Bibelns utgivande på svenska 1541. Uppsala 1941. Kr. 16: -. (Uppsala
universitets årsskrift. 1941: 7.)
214
Litteratur
välsignelserik framtid.1 Rudberg gör på en mångsidig erfarenhet
grundade och träffande reflexioner om översättning från antika
språk och framför allt av N. T. till svenska. I vårt sammanhang bör
emellertid främst uppmärksamheten fästas på hans påpekande av
den intressanta och givande forskningsuppgift, som består i att följa
bibelsvenskans utveckling genom de växlande översättningarna, förslagen
och försöken fram till vår nu gällande tolkning och kritiken
av den. .
En hittills alldeles förbisedd sida av bibelns historia i vårt folks
liv har professor Hilding Pleijel upptag·it till behandling i skriften
»Bibeln i svenskt fromhetsliv».2 Översiktligt och belyst med ett rikt
urval synnerligen konkreta exempel – i förbigående anmärkt blir
en framställning av detta slag utan sådana endast tomma deklarationer-
tecknas den väldiga, intima roll bibeln spelat i svenskt andaktsliv,
så långt tillbaka som källorna sträcka sig fram till våra dagar.
Det framhålles – mot den vanliga föreställningen – att fram till
1800-talets ingång bibeln var en sällsynt skatt i de flesta hem – 1812
uppges det t. ex., att av den mindre bemedlade klassen var det blott
en bland 81 a 82 som ägde en bibel. Bibelordet måste på andra viigar
triinga fram till folket. Träffande anger rubriken »Bibel vid altare
och på predikstol» en av dessa vägar, andra voro i psalmbokens och
bönens omskrivning och genom katekesen. I kapitlet om »Liisare och
kolportörer» fästes uppmiirksamheten på en ödesdiger fö1jd av det
engelska bibelsällskapets verksamhet i vårt land. Enligt bruket i
engelska frikyrkliga och nonkonformistiska kretsar och enligt en
ensidig biblicistisk uppfattning av Skriften vägrade det engelska
bibelsällskapet att lämna bidrag till utgivande av biblar, vari apokryferna
ingingo. Hela detta händelseförlopp belyses också av professor
GunnarWestini Uppsalafakultetens ovan refererade festskrift. Efter
hand bortföllo apokryferna i svenska biblar för att alldeles försvinna
i kyrkobibeln av 1917.
Till liknande slutsatser som Pleijel om bibelns spridning i iildre
tider kommer docenten Ruben Josefson i »Bibeln i vårt folks historia».3
Han framhåller utifrån allmänt dogmhistoriska synpunkter den dominerande
roll G. T. intog i stormaktstidens Sverige med fromhetslivets
därav följande lagiska prägel. Genom 1700-talets »Individualism och
sekularisering» ändras förhållandena. N. T. börjar allt oftare att utges
separat, och G. T. triinges, visserligen icke utan motstånd av den
ännu starka kyrkoortodoxien, i bakgrunden. Genom den allmiinna
läskunnigheten och folkbildningen under 1800-talet vanns den verkliga
förutsättningen för en allmännare spridning av bibeln till alla kretsar
av vårt folk, men samtidigt började andra makter att minska bibelns
’ Religion och bibel. Nathan Söderblom-sällskapets årsbok. 1942. Sthlm, Sv.
Kyrkans diakonistyrelses förlag, 1942. Kr. 2: 50.
2 H. Pleijel, Bibeln i svenskt fromhetsliv. Lund, C. W. K. Glecrups förlag,
1941. Kr. 1:-. (Skrifter i teologiska och kyrkliga ämnen. 20.)
3 R Josefson, Bibeln i vårt folks historia. Sthlm, Sv. Kyrkans diakonistyrelses
förlag, 1941. Kr. 0: 75.
215
Litteratur
betydelse. Att återföra bibeln på dess gamla plats har från kyrkans
sida på sista tiden känts som en förpliktande uppgift, och härför vill
Diakonistyreisens »Bibeltjänsts skriftserie» verka. Initiativet, som
togs före jubileet, ansluter sig osökt till detta minne.
Lektor Natanael Fransens bidrag till bibeljubileet utger sig för att
vara en källundersökning.1 Detta ord är flertydigt. Om man däri
inlägger betydelsen av ett uppspårande av nya källor, torde det inte
med rätta kunna användas om detta bidrag; menar man däremot en
förnyad prövning av förut kända och behandlade källor kan det
passera. De med stor säkerhet framförda åsikterna torde knappast
stå sig för en närmare granskning. Vad en av Fransens huvudteser
beträffar, har professor Lindqvist redan i sin edition av N. T. påpekat,
att »några siikra bevis för att N. T. påverkats av förlutherska översättningar
på lågtyska vare sig vid tolkningen eller den språkliga
utformningen föreligga icke». För övrigt innehåller Fransens undersökning
en del djärva hypoteser och onödiga utvikningar av föga
sammanhang med ämnet och en ohövlig polemik, som med rätta bör
brännmiirkas, mot andras sätt att behandla detta. Vad som emellertid
framför allt är ägnat att minska förtroendet för Fransens framställning
äro de talrika och lätt iakttagbara motsägelserna. Den ena
gången talar han t. ex. om Olaus Petri som Laurentius Andreae’s
»landsman, skyddsling och medarbetare» (s. 7), medan han den andra
förklarar, »att L. Andreae’s födelseort ej är fastställd» (s. 117). Om
något suveränt behärskande av ämnet, som Fransen med många och
höga ord efterlyser hos sina föregångare, vittnar knappast självklara
meningar som denna: »Det (brevet) är f. ö. intressant därigenom att
det visar att Brask kände till J oh. Gerson, i början av 1400-talet Parisuniversitetets
rektor … » (s. 99). Anmärkningsvärt är också, att Fransen
i en del fall är angelägen om att riitta eller fullständiga oväsentliga
detaljer hos andra författare, medan han ibland själv föredrar
en ohestiimd uppgift i stället för att anföra den författare, som lämnat
den för analysen ingalunda oväsentliga exakta notisen. Det är tvivel
underkastat, om Fransen med sitt bidrag fört frågan närmare sin
lösning.
Ett vackert vittnesbörd om den svenska bibelns betydelse för det
andliga och kulturella livet i vårt broderland Finland föreligger till
sist i Abo teologiska fakultets festskrift! Den avser icke »att genom
lärda undersökningar bidraga till ännu olösta problem i samband
med den första svenska bibeln, utan att i allmänfattlig form sprida
kunskap om denna märkliga bok». Det är ofrånkomligt, att i en sådan
framstii.llningsform en eller annan notis får en alltför kategorisk
formulering. Uppgiften, att N. ’r. 1526 tryckts i en upplaga på 2,000
1 N. Fransen, Nya Testamentet på svenska 1526-1541. En källundersökning.
Sthlm, Sv. Kyrkans diakonistyrelses förlag, 1941. Kr. 6: -. (Nya studier till
reformationstiden. 1: 1.)
2 Våra fädl’rs bibel 1541-1941. :Minnesskrift utgiven av Teologiska fakul·
teten vid Åbo akademi under redaktion av Rafael Gyllenberg. Åbo, Förlaget
Bro, 1941. Mk 35: -.
216
Litteratur
exemplar torde sålunda inte kunna styrkas med tillgängligt arkivaliskt
material; vad vi veta är endast, att den trycktes ungefär i detta
antal exemplar. Av innehållet lägger man särskilt märke till tvenne
bidrag av utgivaren professor Rafael Gyllenberg, »Den svenska bibeln
» och »Bibliska drag i vårt kulturarv», Wolfgang Schmidt, »Bibeln
och fromhetslivet» och Karl Erik Forssell, »Bibeln i nyare finlandssvensk
lyrik». Av övriga uppsatser skall här endast nämnas Rolf
Pippings sakkunniga, på träffande iakttagelser rika bidrag om »Språket
i Gustav V asas bibel». Man får ett starkt intryck av den väldiga
betydelse bibeln på svenskt språk haft icke bara för fromhetslivets
gestaltning utan också för den allmänna kulturen i Finland. – l
»Svenskt kyrkoliv i Finland 1942» har professor A. F. Puukko erinrat
om den finska bibelns 300-årsjubileum i år i en intressant artikel om
»1642 års finska bibel» och J o hannes Lindblom lämnat en översiktlig
och innehtUlsrik historik över »Gustav Vasas bibel». Bibeljubileet har
sålunda iiven i Finland uppmärksammats som sig bör.
217
16- 4~240. Svensk Tidskrift 1942.