En underhaltig kristinabiografi

LITTERATUR
EN UNDERHALTIG KRISTINABIOGRAFI
Av professor ”VILS AIINLUND, A’lstcn
Den ofantligt rika litteraturen om drottning Kristina rymmer numera
ett ganska stort antal biografier, alla dock på friimmande språk.
En fullstiindig skildring av Kristinas levnad har märkligt nog hittills
saknats på svenska. Py Särmans populära biografi över vår
ryktbaraste drottning, »V i C h r i s t i n a m e d G u d s n å d e»
(Medens förlag, 376 s.), vill avhjälpa denna brist och utgör samtidigt
det första provet på historiskt författarskap från hennes sida.
Det börjar alltså med Kristinas födelse den 8 december 1626, sådan
händelsen livligt uppfattas av fru Sörman. Hovets stjärntydare,
»de lärda astrologerna Forsius, Franek och Schomerus», sitta lutade
över sina kartor och vinkrus i färd med att ställa den förutsagde
prinsens horoskop, medan Gustav Adolf, bänkad i kretsen av sina
vänner och fältherrar, »lugnar nerverna med druvans safter».- Vad
man vet är att konungen, som var allvarligt sjuk i en frossfeber,
endast med möda höll sig uppe. Några fältherrar hade han icke i
sin närhet. Hovastrologer underhöll han aldrig. Forsius var för
övrigt död i Finland sedan flera år, och varken Franek eller Schomerus
kan ha befunnit sig i Stockholm. Till stegring av effekten tillfogar
författarinnan, att konungen led av förhöjt blodtryck och
visade en osund, rödmosig fyllighet.
I sin påbörjade självbiografi omtalar Kristina, att hennes moder
drottningen var otröstlig, när hon fick veta, att hon fött en flicka,
icke den så länge efterträngtade arvprinsen. Fru Sörman spetsar till:
»hon grät och väsnades». Detta slag av tillspetsning kännetecknar
hela skildringen av Maria Eleonora. Vid ett senare tillfälle tappade
någon barnet i golvet. Kristina hörde själv uppges, att det troddes
ha skett med flit: »Drottningen, min moder, hade sin egen tro härom
och kunde ej tagas ur sina inbillningar.» Enligt fru Sörman, som
här stöder sig på »hovskvallret», hade .Maria Eleonora brustit i
skratt, när saken berättades för henne. Kristina intygar, att hon
som liten iclre kunde lida drottningens hovnarrar; fru Sörman tilllägger,
att drottningen »råkade i halvt raseri», niir hon märkte denna
flickans aversion. Och så vidare. Det är alltsammans bagateller
men ganska signifikativt. Ä ven en så tydligt obalanserad och disharmonisk
furstinna kan dock göra anspråk på lugn bedömning, niir
hon betraktas på så långt avstånd i tiden. Känt är ju, att Kristinas
minne av sin mor präglas av stark reservation. Men hon nyttjar
icke så skrikande färger som sin nyaste biograf. Om hon anmärker
vissa personliga svagheter hos sin hovmarskalk, Axel Baner, så ger
hon honom dock betyget att ha varit en hederlig och god man. Hon
fann honom rå och ohyfsad och vände sig från honom med avsmak,
737
Litteratur
säger åter fru Sörman, som i Baner med orätt vill se drottningens
förste informator.
Niir Gustav Adolf stupade, befann sig Maria Eleonora sedan ett
år tillbaka vid armen i ’l’yskland. I denna skildring däremot lämnar
hon »hals över huvud>> Sverige vid dödsbudet. Misstaget leder över
till andra. Enligt förf:s formulering hade Gustav Adolf förordnat
sin syster Katarina och dennas make, pfalzgreven J o han Kasimir,
»att vara flickan i föriiiurars ställe, cliirest hon vid omyndig :ilder
bleve faderlös>>. Den förträffliga Katarina avled i slutet av 1638,
sedan hon de sista två åren – efter den bekanta >>separationen» 1636
mellan mor och dotter – handhaft Kristinas uppfostran enligt förmyndarregeringens
förtroendefulla uppdrag. Som en siirskild uppmärksamhet
erbjöd riksrädet nu pfalzgreven vid begravningen, att
hans döttrar skulle få deltaga i Kristinas undervisning. Äldste sonen,
Karl Gustav, vistades sedan åtskillig tid utomlands för studier och
resor. Sådant är det verkliga sammanhanget. Fru Sörman återger
det med strindbergsk frihet. Axel Oxenstierna, som börjat oroas
över den gryende intimiteten mellan Kristina och »pfalzbarnen>>,
begag·1mr Katarinas död till att frångå rådets beslut – som här
föresiiiHes ha skett tidigare – och låter skyndsamt avlägsna de
unga kusinerna ur drottningens närhet. Kanslerns hyckleri i denna
imaginära situation skildras vasst. Därjämte hinner förf. konstatera,
att försöket till gemensam undervisning icke slog särskilt väl
ut; Karl Gustav (som vi nyss sett frånvarande) och hans bror visade
sig »tröga och lata». Det hela, ett exempel bland många på metoden
i denna bok, har den enda förtjänsten att stäunna med den bild av
olwtydlighet, som fru Sörman strävar att ge av bland andra den
blinmde tronföljaren.
II ur Axel Oxenstierna råkat bli uppfattad har nyss framgått. Han
framstår i denna version som nästan enväldig. Han till- och avsätter
innehavare av de högsta riksämbetena; den förkunnelse han driver
är mer iin aristokratisk, »ultraaristokratisb; han är opsykologisk i
sitt handlag med människor, just icke fallen för takt och finkiinslighet
och ofta stadd pii misstänkta vägar. Fru Sörman kommer t. o. m.
Maria Eleonora närmare, när hon övergår till hennes kontroverser
med kanslern. Bland annat upplivas den som man trodde avlivade
lcgt>nden om att det först var efter Gustav Adolfs död – >>mcdau
rådsherrar och adel log i mjugg» få vi veta – som han utarbetade
den nya regeringsformen. Misstiinkliggörandet fullföljes konsekvent.
’l’ il! fredskongressen i ’l’yskland sänder han senare sin son .Johan
»mell hemligt uppdrag att förhala hellre än att gå med på billiga
villkor>>. Om samme Johan Oxenstierna upplyses, väl på grund av
förYiixling med annan person, att han under ruset var en oregerlig
slag-skämpe, och om Oxeu;;tiernorna i gemen, att de gått i spetsen
för det nya slöseriet i byggnadsväg. Icke ens förtjilusten av det
korta oeh segerrika svensk-danska kriget, inlett med ’l’orstenssons
fälttåg i december 1643, får stå kvar i bokslutet för rikskanslerns
reg-im. »Kriget med Danmark hade pågått sen 1641, men det visade
sig- ej så liitt att slå till ordentligt … På m[mga siitt p:lminner
Litteratur
Sveriges stormaktsställning om en pampig och respektingivande
dragonuniform, som en liten pojke klätt ut sig i.» Liknande omdömen
träffas litet varstädes i boken, gärna förenade med samma ovetenhet
om rena fakta. Så får Kristina på samma sida äran av att 1641
– tre år före regeringstillträdet – ha personligen genomdrivit
Torstenssons utnämning till befälhavare i Tyskland, en självklar åtgärd,
vars enda hinder var övervinnandet av den sjuke fältherrens
egen obenägenhet, vilket också lyckades tack vare kanslern.
Man behöver förvisso icke underskatta Kristinas intelligens, talekonst
och taktiska gåvor för att reagera mot den översvallande
karakteristiken i denna biografi: »för de breda lagren en ren välsignelse
», »en idealisk regent i många hänseenden» m. m. Mot en så
stark förvissning lär argumentation båta föga. Det hör till saken,
att när förf. möter en kritisk observatör av vissa sidor i hovlivet
som Johan Eke blad, vars friska och muntra syn på tingen annars
är så väl betygad, då avfärdas detta vittne som >>kverulant av renaste
vatten». Längre fram, när Ekeblad vid ett besök i Rom har ett vänligt
ord om Kristina, då »är han inte längre>>, konstaterar förf. aningslöst,
»den jämrande kverulanten, som skrev klagovisor och viintade
katastrofer>>. Allt lägges på detta sätt tillrätta. Fru Sörman dröjer
bl. a. vid processen mot Messenierna 1651 och hävdar, att Kristina
härvidlag >>skulle ha föredragit ett mildare förfarande» men till
priset av bitter ånger lät övertala sig av den hämndgirige kanslern
och andra. Rådsprotokollet ger dock klart besked redan vid första
början av rättegången: »Domen belangande mente K. M:t, att den
gamle Messenius miste huvudet och uppsloges på stake, men sonen
rådbråkades och steglades och sköldebrevet skures sönder i hovrätten.
» l sin upphetsning skyndade drottningen undersökningen i
förväg; Oxenstierna hade ännu icke sagt ett ord om domen.
Mot denna skönmålning av drottningen svarar den tendens till billig
karikering av det med henne samtida Sverige, som genomgår
hela arbetet. J ag påpekar endast den lättfärdiga förvanskning av
denna svenska tids bärande tro och tänkesätt, varpå utfallen mot
Olaus Petri i synnerhet och reformationen i allmänhet (s. 131 f.) utgöra
exempel. Man har ett intryck av att läsa en konfessionell partiskrift
– och tar säkert inte heller miste.
l stil med allt detta är väl också fru Särmans tro, att Kristina icke
kunnat ägna sin djupare känsla åt någon man av sitt folk. Hennes
ungdomstycke för Karl Gustav, hittills icke betvivlat av någon
historiker, oavsett olika uppfattningar om mycket i Kristinas liv,
blir blott och bart ett omoget begär att imitera andra unga damer.
Såsom förf. uppfattar Karl Gustav och med de fadäser hon anser
honom i stånd till, ter sig det hela också rätt logiskt och förutbestämt;
vad som anförs i ett visst sammanhang (s. 89 f.), där förf.
anser prinsen särskilt komprometterad, bygger på oriktig återgivning
av källstället. Och till en sådan person har Kristina dock velat
överlämna krona och rike: >>Hur måtte det inte ha svidit i hennes
hjärta att göra så! Hon var nog på det klara med att arvfursten
både som regent och politiker skulle bli en klåpare, jämförd med
739
l..
’l
,H
Il
Il
l
d !i
l
q
i ~
Litteratur
henne själv, men ändå måste hon överlåta allt åt honom.» Det räcker
kanske med att citera. En av författarinnans huvudvittnen i fråga
om Kristinas trosförändring har i anslutning till Martin och Curt
V cibull vari t Pierre Chanut, den franske ambassadören. Hon tröttnar
icke att prisa hans psykologiska skarpblick. Men hon föredrar
att tiga om hans vittnesmål, niir fruga blir om Kristinas mycket
omtalade böjelse för Magnus Dc la Gardic, varom Chanut 1646 har
försäkrat, att hon »älskar honom med en m;yeket väldsam glöd>>. Fru
Sörman avfiirdar det hela som »seglivad legend» oeh tillgriper som
huvudsaklig förklaring >>en personlig fMiinga ay gTmHliosa nutt»
hos gren~ }fagnus mor, Ehha Brahe, vilken skulle varit oförmögen
att begripa Kristinas rent politiskt motiverade intresse för sonen.
Då denne samtidigt skildras som obetydlig, förefaller den psykologiska
tolkningen vila pii desto bräckligare fot.
Det tillhör viirldens gimg, att ett historiskt arbete också av detta
slag vinuer avsiittuiug oeh pit sina hull bifall av kritiken. Bifallet
har dock denna gaug konunit från hall, där det knappast varit väntat,
under med·erkan av recensenter i de facto ledande stii.lhting. »Visserligen
bör det erkännas», skriver Knut Hagberg i N. D. A., »att
man kiinner sig en smula skeptisk när man första gången öppnar
volymen, ty Py Särmans tidigare böcker ha icke preeis varit av den
karaktären, att de kunnat sägas vara lämpliga förberedelser för ett
allvarligt Christina-studium. Man fruktar med andra ord, att man
här har att göra med ett i hast hopgjort fiisörsarbete, med tonvikten
lagd på det pikanta. Men lyckligtvis blir man snart tagen ur sin
villfarelse. Py Särmans bok innehåller viil egentligen intet direkt
nytt, men den är tydligen byggd på allvarliga studier. Det är ett i
stort sett alldeles förträffligt arbete.>> Oscar Vieselgren, som i Sv. D.
diskuterar fallet från liknande utgangspunkter i författarinnans
skönlitterära pr-oduktion, konnner till samma resultat: »Men dess
bättre visa sig farhågorna ogrundade … Hon har emellertid den
avsevärda förtjänsten att ha följt den sakliga forskningens linjer
med omsorg oeh samvetsgrannhet … Om hennes bok alltså icke
bringar nitgot nytt, så iir den dock i allt väsentligt tillförlitlig och
kan som populiir historisk Jiisning snarare siigas ligga över än under
genomsnittsnivån.» Mot bakgrunden av dessa omdömeit, som ju ieke
kunnat undgil att viieka undran i historikerkretsar, torde min ovanstående
korta exemplifikation dessvärre ha en plats att fylla. En
övertaxering i publikens medvetande av slikt minderviirdigt gods
innebär doek, iirligt sagt, ingenting mindre iin en bildningsfara.
FRAiSKA POLITIKER lJ~DER CAILLAUX’ DOM
Av direktör GUNNAR LÖWEGREN, Paris
J oscph Caillaux har under hela trettiotalet varit franska senatens
>>grand old man» och mest inflytelserike ledare. I en lång följd av
år var han president i dess mäktiga finansutskott oeh som sådan
740
Litteratur
utkämpade han hårda duster med folkfrontens finansministrar,
särskilt med Vincent Auriol uti Leon Blums ministär.
Li’mgt tidigare hade Caillaux emellertid upplevt sin rwlitiska karritirs
verkliga glansdagar. Son av en tidigare minister av moderat
läggning, tillhörande den franska proYinsens hiigbourgeoisie, inYaldes
han helt ung i deputeradekammaren samt vederfors redan 1899
hedern att av Waldeck-Housseau kallas till finansminister i dennes
stora republikanska konsolideringsministär. Ärelysten, stridbar,
s.iälvsiiker oeh sjiilvgod, kunnig och trogen arbetare, utmärkt administratör,
briljant talare, kom Caillaux att under de följando ~hen
låta myeket tala om sig· och ldiittrade steg för steg upp för den
parlamentariska rangskalan. 1911 nådde han sina drömmars mål.
Det iiret grundade han sin första minisiiir.
])pn blev iiven hans sista. ’l’y framg{tngar oeh motg[mgar ha i
denne mans liv inträffat med osedvanlig hast Ol’h dramatisk :,;känHt.
Clemenceau störtade honom 1912 på grund av sjiilvr:idig handliiggning
av fr:1gan om vänskaplig uppgörelse med ’l’yskland i Afrika.
Under viiridskriget stiillde samme Clemenceau honom inför riksrätt
för utrikespolitisk aktion på egen hand och fiek honom dömd till
förvisning. Redan i mars 1914 hade likväl den mest tragiska tilldragelsen
i hans offentliga liv inträffat, när hans hustru sköt
Le Figaros redaktör, Gaston Calmette. Efter denna följd av motgångar
viinde sig lyckan plötsligt på nytt, då Caillaux 1925 kallades
av Painleve att från förvisningen i Mamers omedelbart infinna sig
i Paris – för att övertaga finansministerportföljen.
En man av Caillaux’ viixlingsrika öde och intima kLinnedom om
vad sig i riket tilldragit kan påräkna en alldeles särskild uppmärksamhet,
niir han förtäljer sitt livs och sin tidsålders historia. Första
delen av hans Mes Memoirs (Pion, Paris 1942) har nu utkommit, omfattande
tiden till och med 1909. Den skall inom kort följas av en
andra del, behandlande världskrigsåren. Den tredje delen skall utkomma
först efter fredsslutet.
Redan av första delen kan man bilda sig en uppfattning om hans
grepp på ämnet. Han avser icke att lämna en fortlöpande och ingående
redogörelse för de politiska händelserna, och sitt deltagande
i sällskapsliv och verksamhet utanför politiken förbigår han med
tystnad. Han koncentrerar sig i stället på vissa av de mest betydelsefulla
tilldragelserna samt illustrerar dem med karakteristiker av
sådana politiska förgrundsfigurer, med vilka han uppnått ett intimare
samarbete eller med vilka han ivrigast inlåtit sig i turnej.
Caillaux har en uppriktig tillgivenhet, parad med beundran och
vördnad, för ·w aldeck-Rousseau. Han var en lojal och kunnig medarbetare
i W aldeck-Rousseaus ministär, kom att stå denne personligen
nära och kan därför giva en vida mer inträngande och personlig
skildring av honom än man eljest finner. Merendels uppfattades
W aldeck-Rousseaus behärskade, engelska framträdande som
en brist på temperament, hjärta, entusiasm. Caillaux därmot säger
sig i det personliga umgänget ofta ha mött utslag av just dessa
egenskaper. För honom ter sig därför Waldeck-Rousseaus kalla yttre
741
Litteratur
endast som den yttre hållning·en av självdisciplin hos en viljestark
man, som föraktade lättköpt popularitet.
Deras politiska åsikter sammanföllo i stort sett. Caillaux vet mycket
väl med sig, att han själv, trots djärvhet och impulsiva beslut,
innerst inne är en moderat radikal med en fast utbyggd åsiktsvärld,
som han under ingående studier tillägnat sig. Han är ingen åsikternas
dagssliinda, för icke lättköpt gods till torgs. I det hänseendet
liknade han ”Valdeck-Rousseau och även en helt annan man, J can
.Tanres, vilken senare Caillaux tyckes ha livligt uppskattat och vars
vidstrilekta kultur intagit och tjusat honom.
Intresseviiekande är Caillaux’ instiillning till Rouvier och Millerand.
Han är ieke blind för det nästan brutala i Rouviers framträdande,
för dennes oborstade väsen och rutinerade parlamentariska sjiilvsv;
lld. Men Caillaux beundrar Rouviers kunskaper, ej minst de i
finansiella frågor, hans principfasthet, mod och viljestyrka och, i
motsats till en Barrere, tar han utan tvekan Rouviers parti mot
Delcassc uti den för Frankrike och världsfreden så farliga konflikten
1903 efter kejsar ”Wilhelms Agadir-tal, då Romrier med samtliga sina
medministrars godhinnande tvingade Delcassc att avgå.
Millerand har Caillaux däremot ingen aktning för. Han anser
honom sakna självsWndig uppfattning och initiativ. Han skildrar
lIillerand som den gode uppliisaren av inlärda liixor, tillriittalagda
av andra, advokaten som inskränker sig till att samvetsgrant och
överskådligt ordna oeh liisa upp det material oeh de synpunkter
klienten liimnat honom. Han anser, att Millerand var helt heroende
av sina byrhchefer, att under hans regeringstid det var byriikratien
och icke ministern som regerade.
Boken skulle icke varit skriven av en s[t stridbar person som
Caillaux, om den icke innchölle en eller annan uppgörelse med personliga
fiender. Caillaux har kanske icke räknat så m[mga sådana i
sitt liv, men bland dem fmmos tvenne, som intagit en elen mest markanta
plats i Frankrikes historia: Clemenceau och Poincare. Mot
biigge hyser Caillaux en oförsonlig vrede.
Man har sagt – kanske träffande – att Caillaux’ olycka varit, att
han före sig p[t den politiska arenan fann Poincare, vilken redan
dii lam~erat några av de fiskala reformer, Caillaux drömde om att
föryerkliga. För att finna plats vid sidan om Poineare kom Caillm1x
att stiilla sig längre ii.t viinster iin han egentligen önskat. Siikert är
att dc tvenne miinnen aldrig drogo jiimnt. I mycket hade de likartade
äsikter och gemensamma striivanden, men en ömsesidig aversion
n’ste sig mellan dem. Poincarc har talat om Caillaux’ äventyrlighet,
Caillaux iitergiver ”Valdeck-Rousseans beska omdöme: »Poincare
har eu steu i stiillet för ett hjiirta.» Uppgörelsen med Poincarc iiger
emellertid ieke rum i den nu utgivna delen av memoarerna; den
u tiovas för nästa del, i samband med riksrät ten över Caillaux under
viiridskriget
Uppgörelsen med Clemenceau levererar han däremot redan i den
nn utkomna delen, siirskilt i dess slutkapitel, som han utformat till
en karakteristik och kort levnadsbeskrivning av >>le ’l’igre>>.
742
Litteratur
»Tigern» är just rätta ordet i detta sammanhang, ty som en stark,
slug, rovgirig, hämndlysten best tecknar han sin store motsti!ndare.
Han skildrar Clemenceau ständigt törstande efter makten och berättar,
hur denne redan under 1880-talet varje gång – och dc voro otaliga
– då han störtat en ministär, anförtrodde pit >>La ,Justices»
redaktion åt sin trogne Pichon, att »denna g~lng skall han (Grevy)
icke kunna underlåta att kalla mig». Men det dröjde iinda till 1906,
innan Clemenceau;; [Itrii blev stillad. Man skulle tycka, att Clemenceau
vid den tiden skulle ha hunnit rugga av sig ungdomsårens
Hittsinne och heta lynne. Men Caillaux, vilken som finansminister
i hans första ministär hade tillfälle att iakttaga hmtom Jlil nära håll.
anser att det var just dessa drag som livet igenom karakteriserade
Clemenceau.
I1’ör sakfrågor skulle Clemenceau ha varit ganska ointresserad och
hans inställning till dem priiglades av inkonsekvens. A v politiska
ideer var hans bagage icke tyngt. Dc ersattes av nägra fii starka
sympatier eller antipatier, sådana som revansehkiinslan efter 1870,
en från fadern nedärvd kiirlek för 1848 års vaga rcvolutionsideer,
beundran för anglosaxisk kultur och politik. De fall, diir Clemcnce’:tu
uppträdde konsekvent och uthålligt, voro just dc som anknöto till
hans sympatier och antipatier. I övriga frågor handlade han nyckfullt
och obetänksamt, i orubblig och blind tilltro till sin stridbara
kraft och dess förmäga att behärska de svåraste situationer.
Denna karakteristik av Clemenceau som politiker torde i stort sett
vara riktig och har tidigare lämnats av Ernest J u det i hans bok:
>>Le veritable Clemenceau.» Clemenceau var ingen ,;tor statsbyggare
och ingen politisk tänkare av rang och tilliit sig allsköns godtycke
och självsvåld för att kniippa till personliga och politiska fiender.
Men Caillaux’ karakteristik ger icke desto mindre en ofullstiindig
bild av »Le Pere de la Victoire». Den är icke miihul med de rembrandtskt
djupa färger, vilka äro de enda, som kunna l;ita Clemenceau
fullt komma till sin riitt: styrkan och glöden i den manuens kärlek
till fosterland, till antik kultur, till bönder och snulfolk, till allt som
han ansåg vara starkt och sunt i det franska folket, det folk som i
seg urkraft liknade honom själv och vilket han diirfiir som ingen
annan kunde samla till enig front i den avgörande pufrestningen,;
timma.
Caillaux nöjer sig emellertid icke med att genom en karakteristik
söka måla bort den »nimbus», som för fransmännen alltjiimt omgiver
seg•raren från 1918. Han gär längre och upptager vissa gamla beskyllningar
mot Clemenceau, som många gånger tidigare blivit resta –
och vederlagda: att Clemenceau den 17 mars 1871 som maire i Montpartre
icke hade förhindrat upploppet och mordet på generalerna
Lecomte och Thomas samt att han skulle under en följd av ar ha
stått i beroende av England.
För att styrka anklagelsen att Clemenceau Yarit »Englands agenh,
sammanställer Caillaux en del spridda uttalanden. De iiro i oeh för
sig intressanta, men knappast av bevis’ natur. Briand förklarade 1918
inför Calliaux: »Vad jag är övertygad om, det är att Clemenceau
743
Litteratur
icke hade fria händer mot England.» Paul Cambon hade 1912 meddelat
Caillaux, att då Pichon 190() utsågs till utrikesminister, det
skett först efter ett mot all regeringstradition stridande löfte från
Pichous sida att låta Olemeneeau som konseljpresident på egen hand
sköta alla förhandlingar med engelske ambassadören. Donmer hade
1930 beriittat fiir Caillaux, att då han var medlem av Leon Bourgeois’
ministiir 1895-96, justitieministern inför ministorrådet redogjort för
yissa papper, som varit i den kände Panama-svindlaren Corrtelius
Herz’ iigo och vilka för Clt>mcnceau yarit av den komprometterande
art, att justitieministern föreslagit dennes sUillande under atal oeh
omedelbara hiiktning. Endast genom Bourgeois’ ingripande skulle
denna affiir i tysthet ha lagts till handlingarna. Ar 1911 hade direktören
för la S!lrote generale M. Cavard och byråchefen diirstiides
M. MorNtu meddelat, att Valdeck-Rousscau hade liitit övervaka
C lemeneeau u n der dennes rosor i England, desslikes att det var efter
rekommt>Iulation av Clemenceau som engelske arnbassalliircn i Paris
anställt en .:I. do Saint-A u bane t i den engelska informationstjänsten
i Frankrike.
Från skilda tider och personer har sålunda Caillaux samlat en del
upplysningar. De väcka misstankar. De hade förtjänt att, medan
Clemenceau kunde försvara sig, bli närmare undersökta. – Nu
offentliggöras de väl sent oeh de äro i och för sig, lösbrutna ur det
sammanhang Clemenceau kunnat giva dem, utan beviskraft.
Ännu mer betänksam blir läsaren inför Caillaux’ återupptagande
av beskyllningen, att Clemenceau var medansvarig i mordet på generalerna.
Här har Caillaux ingenting nytt att anföra. Han vågar sig
knappast utöver antydningar och förmodanden. I denna fråga föreligger
emellertid ett ingående svaromål från Clemenceau: dels hans
vittnesnu11 under processen mot generalernas mördare, dels en tvåhundra
sidor diger redogörelse av hans hand. Ett utdrag ur denna
Clemenceaus P. M. är återgivet av hans sekreterare Jean Martet i
dennes bok, även utgiven på svenska, »Clemeneeaus tystnad».
Det förefaller som om Caillaux icke känt till dessa svaromål. Man
vill i varje fall helst tro, att han icke skulle ha framkommit med
beskyllningarna i mordaffiiren, därest han erinrat sig dessa Clemenceaus
egna uppgifter. De ha icke kunnat Yederläggas. De lämna
timme efter timme en noggrann beskrivning av Clemcneeaus åtgöranden
under den ödesdigra 17 mars och dc fritaga honom fullständigt
ej blott för försummelse beträffande de tillfångatagna generalernas
och soldaternas säkerhet utan även för misstanken att ha
motarbetat V crsaillesregeringens önskan att få de i hans arrondissement
samlade kanonerna överlämnade till regeringstrupperna.
ELIS SCHRÖDERHEIM IN MEMORIAM
Av skriftställaren CARL-GUSTAF THOi’dASSON, Lund
I sin korta men glänsande essay över Elis Schröderheim 1 Från
Gustaf II I :s dagar skriYer Oscar Leyertin i inledningen till denna:
744
Litteratur
>>Den som en gång vill skrifva en utförlig lefnadsteckning öfver
Elis Schröderheim står inför en ganska om fattande uppgift.» Och
något längre fram: »Under afvaktan på ett dylikt portriitt i helfigur
af Schröderheim, iir det jag vill gifva en silhuett med dess raskt
tillklippta profilering – – -.» Detta Levertinska porträttutkast
från 1896 följdes sex år senare av ett ii.n kortare men om möjligt iinnu
mera lysande. Det finns som en introduktion till det urval av
Schröderheims hrevviixling, som Levertin publicerade i den av
honom och Sehiiek utgivna serien Svenska memoarer och brcf
(del VI).
Henrik Schiil•k har nu, 87 -årig, hehjiirtat och bekrii fia t si u gamle
medarbetares oeh viins utsago för snart femtio år sedan. Sn•nska
akademien lwllrade i fjol Schrödcrheim mell en vaeker minucspcuning
och en levnadsteckning i akademiens handlingar 1941, som nu
utkommiU Levnadsteckningen upptar inte mindre iin 723 sidor, så
nog har Levertin blivit bönhörd – det ligger snubblamle niira till
hands att tilliigga: önr hövan. .:IIinnestct•lmingen har stora förtjänster,
friimst författarens inlevelse i ämnet och intima kännedom
om såväl stort som smiltt. Den sväller bitvis ut till en gustaviansk
rundmålning, hos vilken man måste beundra den åldrige författarens
logiska och stilistiska klarhet. Nitgot nytt har man dock
trots den episka bredden svårt att upptäcka, i varje fall inte i mera
väsentliga stycken. Men naturligtvis ge en mängd förut okiinda
notiser och smådrag i förening med en som det förfaller obegrii11sad
utförlighet en fylligare bild av Schröderheim än den som Peter
”Wieselgren och Levertin tidigare tecknat. Den sistniimndes geniala
Schröderheimporträtt förbli dock oöverträffade.
Bland Gustaf III:s många favoriter av olika kategorier torde de
för eftervärlden mest kända innefattas i kYartetten Armfclt-lfunck
-Toll-Schrödcrheim. Bland dessa tid efter annan dominerande
gunstlingar – uttrycket »dominerande» då att fatta i relation till
alla utom kungen – var Schröderheim parvcnyen. Mer iin en gäng
fick han erfara det svalg, som rent socialt skilde honom från högadliga
favoriter och som också skulle få stor betydelse i hans förhållande
till monarken. Gustaf III var ju helt intagen av sin tids
ståndsfördomar, som hos honom dessutom ytterligare underströkos av
riddarromantiska inslag och en överdriven smak för ett distingorunde
och klassificerande ceremoniel. Högadeln Yar det enda stånd han
erkände som i allo berättigat att spela en roll i riksstyrelsen, och
denna uppfattning var hos honom så levande att den kunde förleda
honom till avvikelser från hans eljest i hög grad målmedvetna politik
oeh handlande i allmänhet. För vissa medlemmar av högaristokratien
hyste han under olika tider en respekt, som ibland gränsade till
fruktan – namnen Ulric Scheffer och Axel von Fcrsen d. ä. erinra
bäst om detta. Ehuru biskopsson och adelsman kunde Elis Schröder-
1 lIinne av Elis Schröclerlwim författat av Henrik Schiick. (I Svenska aka,lemiens
handlingar ifrån år 188G. Femtioandra uelen 1941. 7:l3 s. Stockholm 194:l.)
745
l l l
l
l l
t
l
t
l
!
!
t
’ ~ l f
Litteratur
heim aldrig, inte ens under sin makts dagar kring mitten av 1780-
talct, profitera av liknande prerogativ. Kungen begagnade honom
oftast som blott och bart verktyg, ibland på ett sätt som rent av
kunde leda tanken till den ställning en förtrogen kammartjiinare
intar. Något sådant skulle aldrig ha fallit kungen in med en aldrig
sft obetydlig man med anor – man behöver härvidlag bara tänka på
den politiskt högt uppsatte men såsom sådan fullkomligt betydelselöse
skalden Oxenstierna.
Gustaf III tillät förvisso inte någon av sina förtrogna att verkligen
få nftgot aygörande inflytande på sina handlingar, men en tydlig
gTadskillnad i förtroendets art fanns dock. Niir kungen 1778 yttrade
till Schröderheim: »Un Yalct qui raisonnc est Ull sot animal», stt
kullde detta ha allmängiltighet nog, men i yttrandet låg säkert en
spcl’iell aYis [tt just Schröderheim att veta sin plats. Denna monarkens
inställning fick småningom ett allt större inflytande över
Schröderheims handlingar och upptriidande, självfallet i allt annat
iin fördelaktig riktning.
Elis Sehröderheim intog inte förty en speciell plats bland de icke
högadliga favoriterna. Ä ven bortsett från hans storhets dagar, som
slutade med riksdagen 1786, var hans ställning hos kungen en helt
annan, mera 11ersonlig och intim än de andra lågiittade gunstlingarnas.
Han stod monarken verkligt nära under många och långa
skiften, symboliskt nog inte minst· under dennes sista stunder, dä
hall s. a. s. förde protokollet. Ingen bland dc övriga gunstlingarna
mer iin Armfclt torde ha kommit Gustaf III sil niira in]Jtt livt>t. Yi
ha talrika, både talande och drastiska beliigg på detta. Kungen
trinles med honom som sällskapsmänniska Of’h hade sv:.irt att undvara
honom. Sehröderheim var kvick, beläst, hade vii! reda p[t sig
oeh arbetade med en fenomenal liitthct – all t egenskaper som
Gustaf l !I satte högt. Schröderheim var inte för inte Bellmans
kong·cnialc Yiin och diktarbroder, han var inte av en tillfällighet
initiativtagaren till Utile Dulci och en virtuosmässig stilist vare sig
det gällde ii.reminnen oeh I>residietal i VetenskapsakadcmiGn eller
kungliga skrivelser av varjehanda slag, han var heller inte n[tgon i
förtid framsparkad hovman eller gardesofficer utan en man med
lång och bokstavligt talat dyrköpt erfarenhet pil iimbetsmannabanan.
Och vall miinniskor tiinkte oeh tyckte och mer eller mindre viilöverlagt
g:ciYo uttryek åt, det kände ingen bättre till iin statssekreteraren
Schröderheim, som hade förbindelser åt alla h:.Ul i huvudstaden och
provinspn oC’h i vars gästfria hem vid Nybrogatan 9, cliir hans kvicka
och eleganta fru A1me-Charlotte von Stapelmohr höll mälron vid
makt, »hela Stoekhohn» och åtskilliga till träffades.
Elis Sehröderheim har gått till historien som den vid sidan av
Armfclt kanske mest typiske gustavianen. l betydelse kunde han
inte miita sig med brödraparen Seheffer, Sparre oeh N orclin, Toll oeh
Ruuth oeh kanske inte heller med Håkanson. Han var vitter med gott
omdöme oeh »grPJllP> om saker och ting i största allmänhet – han
blev elen förste innehavaren av stol nr 12 i Svenska akademien –
men litterärt sUtr han sjiilvfallet tillbaka för epokens fiirst<wlans-
74G
Litteratur
män. Intellektuellt hävdar sig dock Sehröderheim överlii.gset vid en
jämförelse med de enklare, mera hovmannabetonade gunstlingarna.
Det var emellertid inte alltid som Schröderheim föll undan för
kungens vilja eller sade och gjorde för högstdensamme täckeliga
ting. Schröderheim kunde sjunga ut också, i fullt me(lvetande om de
risker som han löpte och ibland även fick känna pii efteråt. Ofta,
kanske för det mesta, använde han sig dil inte mindre iin 3,000 rdr.
Yigifterna om l1ret ha tidigare Yarierat – avled
fru Sehröderheim, oeh diirmed började den lidandets väg för den
olyc·klige iinklingen, ,.;om först skulle ändas med hans egen bortgång
den 30 augusti 179:>. Han Yar Yid sitt fräufiille inte mer iin 48 år
gmnmal.
748