Svensk rätt i svensk diktning

SVENSI RÄTT
I SVENSK DIKTNING1
D A niAN undersöker frågan om hur svensk rätt behandlats a v
svenska författare oeh ~kalder kan man i det överväldigande rika
materialet urskilja vissa mera allmänna drag. Att följa ett par av
dessa är uppgiften för denna föreläsning. J ag vill först uppehålla
mig vid vad som skulle kunna kallas litterär kritik av gällande
r~itt oeh av existerande rättstillstånd för att sedan behandla ett
par av de från rättens historia hämtade motiv, som särskilt ofta
kommit fram i litteraturen.
Litterär kritik av gällande rätt är här i Sverige icke gammal.
De första mera påfallande utslagen härav möta i 1700-talets moraliska
och litterära tidskrifter. I den mest kända, Dalins An~us,
sviinges satirens gissel över rättsväsendet, som får representeras
av herr Gyllcnbalanec, vilken »blivit huvudyr av dc många förordningar
han Hisit». Domstolarna kritiseras och de rättssökande
iiro »en hop arma får, som mist ullen under domstolens törne, då
de n•lat skyla sig för odittens slagregn». »llenen I», heter det på
ett annat stii Ile, »att man frågar efter samvetet i lagsaker’f J ag
vill l~irnna till de lagfarnas omdömen, vilkendera mest plär tappa
sin sak, antingen den som har riitt eller orätt.» L’tgivaren av den
lilla tidskriften Posten, som utkom i slutet av 1760-talet, hade
sjiilv både varit i hovriittstj~inst oeh suttit domare vid härarh;ting
oeh han har flerstiides riktat blieken på riittsväsendets ofnllkomlight>
ter. l Posten U]JJJtricida »Advocaten Lagbrott» och »Achoeateu
Sngare», som hl. a. utnyttja motparternas glömska eller enfaldighet
Yid framliigguade av bevis. Det iir en Ö]J]Jen kritik hetriiffande
sakförarna oeh en förtilekt betriiffande bristande JH’Oeessledning.
J stort sett fiirmiirkes emellertid ieke någon mera betydande
l i ttPrii r kr i tik a,. r ii ttsviisendet under 1700-talet. Man kan niimna
1 Fiirl’läsning- virl tillträd:t!Hld av profpssuren i riittshistoria vitl l”ppsal:! uniYl’rsitd.
S1•ensk rätt i SI’Cnsk diktning
upplysningens främste skald hos oss, Kellgren (»domare, som
nänga lag»: i Mina löjen) och framför allt förromantikern Lidner.
Hos honom framträder för första gången mera tydligt medkänslan
med den olycklige brottslingen, en medkänsla, som i alla
länder är utmärkande för förromantiken. I odet »Ömhetem kommer
detta srirskilt tydligt och i typiska vändningar till synes. Det
är fadern och maken, som blev belönad med tiggarstaven för
>>att jag åt barn och maka tagit
eu beta bröd ifrån en rik>>,
eller det är den olyckliga unga kvinnan, som »sökt ett dörlfött
barn förglömma» och som, anklagad för barnamord, släpas till
bålet. »,J ag tusen brottslingar förlåter och förglömmer vid åsyn
av en känslofull», lyder ett annat karakteristiskt citat ur dikten
}fidnatten. Detta drag spelar emellertid ej någon större självständig
roll hos Lidner.
~om ett exempel på en helt annan inställning kan tagas de tillfällen,
då Bellman kommer in på eller snuddar vid riittsliga frågor.
}filjön i Fredmans epistlar är ju sådan att inom denna konflikter
med rättvisan måste ha varit mer eller mindre vanliga. Det
iir ett konstaterande av hur det faktiskt är utan vare sig protester
eller tankar va förändringar. Bellman hade ju sjiilv setat i giddstuga
oeh niir gäldstuga, spinnhus och hriinnvinsförhud niimnas
är det på ett sjiilvklart aceepterande sätt utan spår av kritik.
Under hörjan av 1800-talet når romantiken sin mognad och här
möter som en av de första oeh främsta litterära kritikerna av vissa
delar av den giillande rätten Carl Jonas Love Almquist. Iledan i
ungdomsskriftPil »Om brottsliges behandling» gör han sig till talesman
för vittgåendP reformer. Han in·ar för att straffet skall
så anordnas att det verkar förbättrande ]Jå brottslingen och viinder
sig mot de hårda kroppsstraffen, som icke utöva ett infl;vtande
i demut riktning utan tvärtom; han fattar brottslighet som en
sjukdom och finner straffets ide vara »lilkedom för den samhiillsenhet,
som genom den illa gjorda gärningen i sin hiilsa rubbas».
D;dika tankar sammanhänga givetvis med Almquists allmiinna
medkänsla med brottslingen, en medkänsla, som i hans författarskap
tager sig många uttryck; hl. a. kan niinmas den roll som nöden
hos honom spelar som orsak till brott. Uppfattningen om
brottet som en sjukdorn kommer tydligt fram hos en av huvudpersonerna
i Amorina, .Johannes. Denne iir en moralisk !’jukling,
vilkPn hehiirskas av en onaturlig, ontsläC’klig blodtörst, som driver
385
Henrik Munktell
honom från mord till mord. Att denna drift slutligen blir honom
mer oeh mer övermäktig »iir till en väsentlig del samhällets skuld,
som i stället att söka upprät ta honom, stöter honom all t djupare
ne(i» (Schiie k och Warlmrg, Illustrerad sn~nsk l i ttPra tur historia,
3 uppl., hd VI, s. 26.J). Frågan om brott oeh hrottsligas behandling
SJJPlar också en stor roll i den litteriirt ieke så högt stående romanell
»Tre frua r i SnuUand». A ven h ii r heltandlas niiden som orsak
till brottslighet och iiven hiir framtriider tanken att de harda
strai’I’Pn endast verka f’örhiirdande, ej förbiittrande. Naivt sentinH’lltala
tankar framliiggas om en »brottslingarnas ödr>marksstab,
diir dc blin1 goda, nyttiga oeh lag]:·diga miiuuiskor.
Att dylika motiv just vid den11a tiden hörjade att spela Pil stor
roll måste ses mot hakgrunden av att då reformer i straffriiUcn
Y oro s ii r skilt aktuella. .J ag erinrar här endast om lagkommittöns
arlwte och de i samha!l(l diirmed stående diskussionerna samt om
kronprins Osl’ars kiinda skrift »Om straff och strnf’fanstaltei”», livligt
uppskattad i liberala kretsar.
Ett annat litterärt motiv, vars behandling står i samklang med
de l i herala strii vand ena, ii r den tidens lösdriverilagstiftning –
försvarslöshetsprohlcmet. Denna fråga debatterades livligt av den
liberala pressen, och ii ven Geijer hade inlagt sin gPnsaga mot de
hartia försvarslöshetshestiimmelscrna (A. Kjellön, Sociala ideer
oeh motiv hos svenska författare under 11-130- oelt 1840-talen, I,
s. 70, 112). Detta problem spelar så! und a t. ex. en stot· roll i Claes
LiYi.ins Spader Dam. Livijn, som sedermera blev generaldirektör
i st:n·dsen iiYer rikets fiingelscr, iir här den typiske Sturm- och
Dnmg-aktige romantikern, som ogillar samhällets hårda band.
Svader Dams hjälte iir (’ll ung romantisk student, som blir landsviigsriddan’
och jagas av rättvisan. Annn i sin sista skrift, Promemoria
angående SYeriges försvarslöshctssystPm, återkommor
han till dessa frågor. Hos Vetterbergh – mest känd under
psevdonymon Onkel Adam – g1i de även ofta igen: i Brottsl
inga r, i Dc försvarslöse och i Får gå. 0l’kså AlnHinist kommer
in ]Ja denna fråga oeh för att taga iinnu ett exem]Je] kan erinras
om att försvarslöshetstanken, delvis i ordlekens form, skymtar i
Hmwbergs dikt .Nr femton Stolt. Den hancHar om den av samhiillet
utstötte, försvarslöse, som blir hjiilte.
Ett annat område, diir den litterära kritiken satts in, iir iiktenskapsriitten
.. Jag kan dOL·k här endast niimna ett var exempel. I
Dt>t g1lr an hiinlar Almquist att vigseln hör m·skaffas, ett fritt
iildPnskap triida i stiillet oeh ogendomsgemenskapen U]Jphiira.
Svensk riift i s1•ensk diktniny
Kvinnan bör få samma riittigheter och samma möjligheter till arhete
som mannen. Strindberg kommer ju också i sitt författarskap
i skilda sammanhang in }J å iiktenska}Jsrii tts-liga problem.
Till den allra friinaste kritik mot giillande rii tt, som från de11
svenska litteraturen iir mig bekant, hör utan ge11siigelse den sistniimnde
författarens. Strindberg har upptagit det av HPrman
Quiding }lriiglade ordet, att Sveriges Hikes Lag ii r Sveriges rikes
lag och i sin Lilla katekes för underklassen sviingPr han hiins~·llslöst
sin kritiks gissel. Lagarna iiro »Överklassens llJlJlfinning att
pa sil kallad laglig viig hålla undcrklass(~n under sig», dessa lagar
ha skrivits c1ulast av överklassen i dess intresse mot underklasscH
och man iir skyldig aktning endast för de lagar, som iiro aktningsvii
nia, vilket enligt Strindberg ej ii r fallet med dc gällande.
Straffct, SOlll ådömes enligt lag, iir »ÖVerklassens hiinmd på undPI’klasseUS
angrepp på Jagarna, som ii ro stiftade av överldasscn».
Till dessa fall inskriinker jag mina exempel på Ii tteriir kritik av
gällande riitt. Självfallet iir att denna kritik ofta varit överdriven.
Men ä andra sidan måste dess positiva sida starkt betonas .• Jag
behöver diirvicl t. ex. endast peka på betydelsen av att förbiittringstankcn
inom st ra !’fr ii t ten och medkänslan med brottslingens
olyckliga öde fått utr.nmnc i litteraturen eller erinra om det sociala
patos, som burit mången författare, och som han förmått föra
vidare .
• J ag öwrgilr härefter till att heröra ett par a Y dc r ii ttshistoriska
motiY, som oftast förekomma i litteraturen. Dc företeelser, som
jag då viil.ier, iiro hiix}lrocesserna och fredlösheten.
Förhållandena under det stora hiixraseriets daga r ha självfallet
ofta tilldragit sig författarnas uppmiirksamhet. Ikt dramatiska
häri, blandningen av religiöst vanvett oeh gammal övertro, den
folkspykologiska hakgrunden för denna andliga farsot, har Jl1l
många siitt iignat sig för litterär behandling.
Ä ven här möter – mig veterligt – Almquist såsom den förste.
Det är i en av hans Songes, Häxan, gripande genom sin enkelhet
och primitiva mystik. Andra författare, som varit inne på detta
motiY, äro Rydberg, Topelius, Strindberg, Heidenstam. Särskilt
Rydbergs framställning i Fribytaren på Östersjön fångar hiir intresset.
Denna bok är ju »en av de mest betydande historiska romaner
1800-talet skapat i Sverige» (Schiick och Warlmrg a. a.
bd VII, s. 11). Skildringen av häxprocesserna bygger på historiska
kiillor, framför allt de av Kröningssviird utgivna Handlingar om
trolldomsYiisendet i Dalarna. Emellertid äro äYcn utliindska framHenrik
Jlhwktrll
ställningar anYända oeh ehuru Rydberg torde ha eftersträYat
historisk exakthet, kan man ingalunda säga att han lyckats däri.
I stort sett får man doek säga att Rydberg- romanen är ju skriven
pa 1850-talet – på ett förYånande riktigt sätt tecknat bakgrunden
för hiixprocesserna. Hela skildringen har f. ö. en aktuell
tendens: det iir den liberala kritiken mot religiös ofördragsamhet,
som hela tiden ligger bakom.
’fopelius berättelser från detta område (i Fältskärns beriittelser)
vittna även om ingående källstudier. Detsamma kan däremot
knappast sägas om Strindbergs En häxa. Emellertid har ju äYen
hiir den förtiickta samhällskritiken varit huvudsaken – noYellen
var ursprungligen förlagd till samtiden- och skildringen av huvudpersonens
psykologiska utveckling till häxa är mästerlig.
Ett annat motiY, som spelat en stor roll i svensk diktning är
– som sagt – fredlösheten. Det är också mycket förklarligt att
detta motiv häri förm~dt fängsla mången författare – den ensamme,
som står emot hela samhällets överYäldigande makt. Någon
större grad aY rättshistorisk- eller överhuvud taget av historisk
sanning- möter man emellertid mera sällan. Däremot är det
i regel en romantisk benägenhet att förhärliga brottslingen. Det
iir ofta »förcstiillningen om att orättfärdiga samhiillsförhållanden
kunna göra ursl)nmgligen goda och fredliga människor till upprorsmiin
och om att sådana människor iiro i sin fulla rätt när de
med cgen hand försöka korrigera de sociala orättvisorna» (Yrjö
Hirn, Goda vildar oeh iidla rövare, s. 12). De’t klassiska exemplet
hiirpil iir Sehillers »Die Räuber»: det är den ädle rövaren, individualisten,
som står ensam och stark mot de orättvisa lagarna.
Ett av dc mest kända exemplen på fredliishetsmoti vets användning
i svensk litteratur finnes i Rydbergs Fribytaren på Östersjön.
En av lmvudpersonerna hiir, Drake, – »en romantisk övermiinniska,
utrustad med ett griinslöst penning- och maktbegär»
(’. SvanhPrg, Singoalla, s. 21), spelar nr denna s~·n]mnkt ingen
roll, medan diiremot Pil annan av huvudversonerna, Skytte, iir en
typisk re]n·cscntant fiir den iidle medborgaren, som av förhivlan
iiYPJ’ samhiillds oriitiYisor drivPs ut i brottslighet. Hydberg har
fatt U]l}Jslagd från Fn·xcll oeh bakom dc•t hela ligger en fantastisk
hiindPlse fran lJiirjan av Hi60-talet. Ett par unga iiYentyrare,
Uustaf Adolf Skyttc oeh Gustav Drake, hade 16fi1 hedrivit regelriitt
sjöröveri i Östersjön i det de angripit ett holliindskt handelsra
rt~·g. clöda t den fp m man starka bes ii ttningen f)(’ h rö Ya t lasten.
Skytte o el! nngra a v IIIPdbrottsl ingarna grcvos, Drake oeh några
81•ensk riitt i s/’ensk dikfni11.11
andra undkomma utomlands. 16G3 dömdes bl. a. Skytte till döden
och arkebuserades sedermera, medan Drake och de andra mdkomna
dömdes biltoge över allt Sveriges rike.
Bland andra svenska författare, som upptagit fredlöshPlsmotivet,
må friimst niimnas Heidenstam. I Svenskarna och Jpras
hövdingar återkommer eld på olika stiillen, i Bjiil!JoatTet framstar
konung Valdemar sedan han besegrats av hertig :Magnus som dn
fred- och laglöse och i För mig finnes ingen viig från hemmets
dörr får motivet en ]Hl samma gång tyvisk och monumental !whandling.
Det är den Pnsamme, gamle och böjde Gunnar ifran
Lidarände, för vilkens konflikt med samhällets lagar författarPn
har djup förståelse.
»Så hedrad ing·en statt som fordom han,
nu ängsligt undflydd av var Yiin och friinde,
ty länge redan smugit kring hans stråt
den avund, vilken är berömmets skug·ga,
och trött vid lömska bakhåll och försåt
hans yxa lärt att dråpets runor hugg·a.
Han mötte hot, där förr han stiftat lag,
en brottsling nu, en baneman i dag.
– menigheten hörde tyst hans dom
att liimna landet eller fredlös leva.>>
.Men för honom finns ingen vHg från hemmets dörr. Han stannar
hellre, bidande den stund då
>-gammal hiinmd sin stråt till gården fann,
och slog till döds en glömd och fredliis man.>•
Andra författare, som upptagit detta motiv ii ro Strind lwrg,
Fröding, Gripenberg (Wh Boye. I Strindbergs tidiga cnaktsdrama
Den fredlöse möter man å ter den ensamme starkP, som blott l i ta r
till sig sjiilv, men som slutligen måste erkiinna Ptt högre vitsen. l
Frödings dikter Fredlös och En fattigmunk från Skara framtriida
likaså de av samhiilld utstötte, för Yilka författaren har en aYgjord
symva t i, trots att — eller kanske tYiirtom di i rt”ör – a t1 :k
ingalunda äro Guds hiista barn. Fattigmunken fran Skara trii!Tas
aY kyrkans bann oeh konungens fagelfriförklaring »för dn’tp <H"h
trilska och kätteri», men försoningPn för hans hrott kmnmPr !'.i
genom straffet som sådant utan genom att naturens skönltd gt•r
honom k ii r! ek och ho}lll <t ter.
Särskilt tydligt kommpr uppfattningen om de11 iidll• hrottslingPn
Henrik Munktell
och författarens sympati för den fredlöse fram i Karin Boyes
Torkel Tyre, »för dråp lyst i akt» (i samlingen Härdarna). Han
räddar en ung kvinna från vargarna men dignar efter striden nwd
dessa utmattad nPr. I detta försYarslösa tillstånd påträffas han
oc•h eliidas aY miinnen från bygden.
»Yi kunde ha skonat hans liY,
men Yärdet av slikt iir pj stort.
F:u dråpare var Torkel.
Yi handlade som vi bort.
Vi alla iir män friln bygdeu,
oeh detta var riktigt g-jort.»
Fn•dliis anviindes i litteraturen iiven i en överförd hemiirkl•lsc.
I Selma Lagerlöfs Herr Arnm; 11engar iir det den unga drii]Jta
fliekans oro! i g a, irrande ande, som ej htr ro oeh fred förrän brottet
hi i mna t s.
Ett r m• d fredlösheten besläktat mot i v finner man f. ii. ofta n ii r
författa ma framstiilla sina hjältar silsom mer eller m in d re miittvist
fiirfiiljda a Y samhället. ,J ag inskriinker mig till ett par ('XPlll]
Jel. Tigga n•11 A ron i H unebergs Älgsk.dtarna, drabbad av manga
oly(·kor, rilkar oförskyllt i konflikt med riittssamhiillet oeh fitr ]Hl
siitt Ol'h vis bli en symbol för lagens meningslösa hårdhet. I Fridegånl;.;
Lan; Hård-höeker finner man prineipiellt samma instii1-
ning, p]ntr·n hela tonen här iir bittrare. Siirskilt tydligt framtriid1~r
den niir Lars Hård iir på rymmarstritt från tvångsarbetsanstalten;
han har heltandlats upprörande lu1rt av den råbarkade vaktPn, i
up]lflamm:mde vrede slagit honom sanslös men tror själv att han
döda t honom.
Da man tager en över b lic k över elen Ii t te ra tur, som belwwlln t
riittshistoriska iimnen, måste man gliidja sig ät att dessa iiJmwn
sil ofta fönni1tt fiingsla författarna. Allmiinhctens intresse för vin·
historia milsie också därigenom starkt ökas. Men onekligen faller
oekt-:il det allmiinna motivvalet starkt i ögonen. Författarna ha
naturligen ofta varit ledda av en önskan att i första hand anviinda
sådana motiv, vilka s. a. s. av sig sjiilva ge en viss dramatisk lmraktiir
itt dPras framställning. Följden hiirav har bl. a. blivit att
stral'friittens historia inom denna litteratur kommit att spela en
alldPll's överviildigancle roll. ProYkartan iir inte vacker: det iir
dråp ndnst nnföra ett Jlal’
strödda exempel. Hydbcrg framstiiller tortyren såsom grundad i
lag ot•h allmänt bruklig på HiOO-talet. Strindberg gör sig i Sn•nska
öden oeh iiventyr skyldig till våldsamma riittsliga anakronismer.
I Lillrnans T’!~driiktens barn svelar en trstamentsfråga en
betydande roll, men den rättsliga möjligheten till den av födattaren
terknade situationen saknas. Liknande exempel kullflo tagas
i mångfald.
Angående denna pril1l·ipfråga- om författarens skyldighet att
hålla sig till den historiska sanningen – har ingPn mincl”c’ iin
Goethe uttalat att »alle Poesie eigentlieh in Anachronismen
verkehre» (Siimtlichc Verke, ,Tuhilenmsausgabe, bd af-l). Mähiincla
iir detta en medveten överdrift oeh skulle viil knammst av ni1gon
försvaras till bokstaven. lIen frim en framstående svensk litteraturhistoriker
har nyligen framkastats frågan: »Ar egentligen den
exakta tidsmålningen av så stor betydelse för historisk diktning?
Med varje generation oeh varje banbrytande historil’kt verk föriindras
ju vår bild av de gångna tidsepokernn. M:ste man inte
inom den historiska diktningen riikna med nägot annat, nngot mer
bestående, inlevelsen i en förgången tid genom en historisk intui-
:391
Henrik Munktell
tion som knappast lider någon skada av den historiska vetenskapens
landvinningar?» G1. Lamm, August Strindberg I. s. 18:2 i.
Detta är naturligtds i och för sig riktigt, men endast om nrkligen
vederbörande författare har en så stark och levande historisk
intuition att helhetsbilden, det allmänna intrycket, icke blir allt
för missvisande. Då spela även grova anakronismer ingen roll.
Men fattas denna historiska intuition blir det en helt annan sak.
Oeh detta därför att de historiska värdena iiro så stora, så betydelsefulla
för vårt folk, att grova fönanskningar ej far ske. Diktarens
ev. vinning väger enligt mitt förmenande liitt mot
den förlust, som ligger diiri att vårt folk får en förvänd uppfattning.
Det sagda gäller kanske i särskilt hög grad historien
om den svenska rätten, en av vårt nuvarande frihetsarn viktigaste
grundvalar. Och här har mången författare syndat. Han
kan ha funnit ett eller annat fall – ingalunda typiskt och ofta
feltolkat – och han ger åt sin framställning en ton, som hos den
icke rättshistoriskt bildade läsaren ger det intrycket att så gick
det faktiskt i allmänhet till. Han kanske lösrycker tillfiilliga företeelser
ur sitt sammanhang och behandlar dem som allmiingiltiga.
Han missbrukar »syntetikerns rätt att bortse från det som ej är
relevant hos fakta till att förvända fakta, så att de bli relevanta>>
(B. Boethius i denna tidskr. 1938, s. 134). Särskilt beklagligt blir
detta emedan – som jag tidigare framhållit – författarna ofta
viilja de i sig sjiiln1 dystraste rättsliga motiven. På så siitt fläcka
de ofta på ett ibland svårförlåtligt sätt vart dyrbara svenska
riittsarv.
:392