Print Friendly, PDF & Email

Försvarets högsta ledning

Av Redaktionen | 4 november 2019

FÖRSVARETs
HÖGST A LEDNING
D ET är nog ingen tillfällighet, att just frågan om organisationen
av den högsta ledningen på ett särskilt sätt kommit i förgrunden
av försvarsdislmssionen. Dels har man klart för sig, att detta
problem är av alldeles särskild betydelse för vår militära effektivitet,
dels synes det för den civila sakkunskapen ligga nära till
hands att härvidlag inympa sina erfarenheter från motsvarande
organisationsbildningar inom industrins och den statliga förvaltningens
område. Visserligen är det ögonskenligt, att militära och
civila förhållanden i mångt och mycket icke äro ensartade eller
ens likartade, men man anser sig ha goda skäl att tro, att inom
alla organisationer böra gälla samma grundprinciper, nämligen
enkelhet, klarhet och lämplig ansvarsfördelning.
När man med denna utgångspunkt granskar försvarspropositionens
avsnitt om högsta ledningen, har man svårt att känna sig helt
övertygad om dess fulla ändamålsenlighet. Visserligen innebär
propositionen i jämförelse med det Wärnska förslaget i så måtto
en väsentlig förbättring, som den bestämt utsäger, att överbefälhavaren
odelat skall ägna sig åt huvudfrågorna och chefen för
försvarssiaben tillförsäkras en mer självständig ställning än han
nu har. Men åtskilliga oklara punkter kvarstå alltjämt. Olägenheterna
i förslaget ha utförligt belysts i de officiella yttrandena
och i den pressdiskussion, som uppstått. Något nytt därutöver
finnes knappast att andraga. Sammanfattningsvis torde kunna
sägas följande. Befälsförhållandena äro oklara, samhörande arbetsuppgifter
behandlas på olika staber, konformitet mellan fredsoch
krigsorganisation föreligger icke, överbefälhavarens och försvarsstabens
verksamhet äro ensidigt inriktade på armen. Allt
detta kan förklaras av att försl-aget varken avser centralisering
eller decentralisering, utan söker en medelväg. Då en smidig
och rationell tillämpning av en organisation är en huvudfaktor
vid allt arbete, synas invändningarna mot det framlagda
förslaget vara så tungt vägande, att de icke kunna avvisas.
Mer tilltalande gestaltar sig det i ett tidigare skede framlagda
alternativet om organiserandet av en stor försvarsstab med ty
åtföljande centralisering. Därigenom skulle åstadkommas stark
229
Försvarets högsta ledning
koncentration i ledningen till förmån för snabbhet i det operativa
arbetet och till förmån måhända för ökad enhetlighet i planläggningen.
Denna organisation synes dock vara ohanterlig genom
sin toppbelastning. överbefälhavarens uppgifter skulle efter
alla sannolikhetskalkyler överstiga mänsklig förmåga. En mångfald
jämförelsevis obetydliga ärenden . skulle behandlas av den
högsta instansen; det faktiska ansvaret skulle icke ligga hos de
högsta cheferna utan hos de mer undanskymda, föredragande
sektionscheferna i försvarsstaben, vilka i praktiken skulle bliva
försvarsgrenschefer. ,
Aterstår slutligen det s. k. alternativ II, där försvarsstaben
skulle vara av mindre omfattning och syssla främst med det
allmänna planläggningsarbetet, medan åt försvarsgrenscheferna
överlätes att ombesörja detaljplanläggningen av det operativa
krigsförberedelsearbetet och att inför överbefälhavaren övertaga
det verkliga ansvaret för respektive försvarsgrenar. I förhållande
till den nuvarande ordningen skulle dess genomförande innebära,
att armechefen finge ungefär samma självständiga ställning som
marinchefen tilldelades 1936 och flygchefen fått senare i realiteten;
i gengäld skulle armechefen befrias från en del nuvarande
utbildningsuppgifter, som i stället skulle överlåtas på särskilda
inspektörer, och skulle härigenom mera odelat kunna delta i högkvarterets
arbete. Å ven detta förslag har sina olägenheter, främst
den att ordergivningen i högkvarteret kan bliva försenad i de
fall, där vapengrenschefen och försvarsstabschefen äro av olika
uppfattning. Det förefaller dock, som om nackdelarna i detta förslag
äro av avsevärt mindre storleksordning än i de båda andra.
Otvivelaktigt innebär detta förslag, att sakkunskapen bättre kommer
till sin rätt, att ansvaret förlägges på rätt person, att klara
befälslinjer skapas och att större svängrum ges åt det friska
initiativet, sådant detta icke minst kommer till uttryck hos kårchefer
och förbandschefer.
I valet mellan dessa tre olika· föreslagna lösningar är man alltså
böjd att förorda den sistnämnda, vilken i högre grad än de andra
synes ge garantier för friktionsfri handläggning av ärendena och
ökad effektivitet i utförandet. Erfarenheterna sedan 1936 äro vi –
serligen inte entydiga men peka närmast i denna riktning. J u
enklare och mer rätlinjig en organisation är, desto större förutsättningar
föreligga, att den skall stå rycken i hårda situationer
och giva åt handlandet den säkerhet och beslutsamhet, som
är det primära i det militära kallet.
230

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism