Print Friendly, PDF & Email

En svensk diplomats audiens hos Napoleon

Av Redaktionen | 4 november 2019

EN- SVENSK DIPLOMATS
AUDIENS HOS NAPOLEON
Av bankdirektör IIARALD TROLLE, Kalmar
HösTEN 1810 stod Napoleon på höjden av makt. Han var Europas
obesegrade herre och härskare; men England stod honom alltjämt
emot. Genom kontinentalsystemets införande i alla länder på Europas
fastland hyste han emellertid förhoppningar om att kunna
bringa även denne motsträvige motståndare på knä. Det var endast
trenne länder på den europeiska kontinenten, som han icke
hade underkuvat eller mer eller mindre motsträvigt gjort till sina
allierade samt tvingat att ansluta sig till den av honom påbjudna
blockaden av allt engelskt. Dessa tre länder voro Sverige, Portugal
och Turkiet, och av dessa hade ju de nya makthavarna i det förstnämnda
landet skyndat sig sluta fred med den mäktige samt lova
att förbjuda all engelsk handel inom sitt område.
Där funnos visserligen de bägge italienska småkonungarikena
~ardinien och Sicilien, men med dem behövde man väl knappast
räkna. Österrike existerade alltjämt såsom självständig stat men
det var slaget till marken och av de många tyska rikena var det
näppeligen något annat än Preussen, som kunde om också i mycket
begränsad grad ännu räkna sig såsom suverän. Men i överenskommelsen
i Paris hade man förbundit sig att tills vidare hysa
franska trupper kasärnerade inom sina gränser.
Med Rysslands tsar hade N a poleon avslutat en vänskapspakt, där
kronan Sverige genom Finlands förlust fick vidkännas likviden,
och även om stämningen från Tilsit kunde antagas ha förbleknat
en smula hos den ryske envåldshärskaren, så bestod dock pakten
alltjämt.
Vad Turkiet beträffade, hade även dess delning dryftats mellan
Frankrikes och Rysslands suveräner på mötet i Tilsit 1807. Ryssland
befann sig också redan i krig med Höga Porten, vars underkuvande
var nödvändigt för att vägen skulle öppnas mot det
drömda Indien, där man skulle kunna träffa ärkefienden England
i livsroten. Portugal hade Junot redan erövrat och underlagt Napoleons
välde, då den engelske generalen W ellesey, sedermera
181
Harald Trolle
hertigen av W ellington, kom portugiserna till hjälp och det franska
oket avkastades. Så återstod av Europas fria kontinentalstater endast
Sverige. N a poleon hade trots allt hyst en viss respekt för
Gustav IV Adolf, och han hade räknat honom såsom en av sina
svåraste motståndare. Det mottagande, som han givit den svenska
revolutionsregeringens sändebud, då dessa kommo för att notificera
den skedda förändringen i Sverige, var icke så särdeles nådigt.
»Om Gustaf IV Adolf och jag hade hållit ihop, skulle vi hava kunnat
leda världens ödem, lärer han en gång hava yttrat.
Nu hade emellertid Sverige genom freden i Paris i januari 1810
lovat att ansluta sig till kontinentalsystemet, som skulle utestänga
England från all handel med kontinenten, men dc svenska underhandlarna
hade dock lyckats utverka anstånd med systemets ikraftträdande.
Napoleons gamle rival och konkurrent alltifrån brumaire år
VIII och även från tidigare år hade dock nu blivit vald till svensk
kronprins och vissa farhågor kunde nog hysas, att han icke skulle
vara lika undfallande som den svenska revolutionsregeringen och
villig att låta sitt nya fosterland ledas i den franska diktatorns
band. Man hade också trott sig förmärka tecken på att Bernadotte
med en viss lättnad kände sig komma utanför, åtminstone relativt
sett, Napoleons direkta övervälde. På vägen till sitt nya hemland
hade han både i Cassel, Hamburg och Köpenhamn tillåtit sig vissa
yttranden i den riktningen. »Det är skönt» hade han sagt, »att
äntligen få känna sig såsom en fri man.» N a poleon tyckte nog
också, att kammen börjat växa en smula på den forne marskalken.
Den franske ministern i Köpenhamn hade inrapporterat, att Bernadotte
tillåtit sig den förmätenheten att uppkalla honom och anmoda
honom att till sin herre och kejsare framföra ett meddelande, att
han – kronprinsen av Sverige – vore villig att ställa sina bona
officia till kejsarens förfogande för en medling mellan Frankrike
och England.
Detta var för mycket för N a poleon – han blev rasande och beslöt
att handla snabbt och med kraft. Därigenom skulle han dels få
tillfälle att ge den nye svenske kronprinsen en näsbränna, som
denne komme att minnas, dels kunna återkalla det anstånd med
kontinentalsystemets genomförande, som han i sin välvilja lämnat
Sverige. Han anmodar därför sin utrikesminister, hertigen av
Cadore, att den 15 oktober detta nådens år 1810 till den svenske
ministern överlämna en i skarp ton avfattad not, i vilken förebråelser
riktas mot Sverige för bristande god vilja ifråga om tilläm-
182
En svensk diplomats audiens hos N a poleon
pandet av Parisfredens bestämmelser. Till yttermera visso beslutar
han sig halvannan vecka senare att själv tala rent ut med det
svenska sändebudet och kallar honom därför till audiens på förmiddagen
den 26 oktober till Fontainbleau.
Den svenske ministern i Paris, friherre Gustaf Lagerbjelke, var
en ganska märklig man. 1804 hade han, endast 24 år gammal, blivit
Gustaf IV Adolfs statssekreterare och hade såsom sådan att bära
en arbetsbörda av oerhörda mått, från vilken han skilde sig på
ett sätt, som till och med väckte hans belackares oförställda beundran.
År 1806 blev han hovkanslär och hade såsom sådan närmast
att handlägga utrikesärendena, men något år före 1809 drog han
sig tillbaka från regeringen. Omedelbart efter revolutionen inträdde
han i hertigen-regentens konselj, där han på grund av sin
stora begåvning och sina lysande umgängesgåvor genast blev en
av dess mest framstående medlemmar. Han satte även här sin
prägel på regeringens utrikespolitik men fick inom kort stryka på
foten för Carl XIII:s förtrogne friherre von Engeström. Lagerbjelke
avsändes till Paris i speciellt uppdrag att underhandla om
och avsluta freden mellan Frankrike och Paris, vilken också av
honom undertecknades i Paris i januari 1810. Sedan detta uppdrag
var fullgjort kvarstannade han i Paris såsom svensk envoye –
hans förhoppningar att få ambassadörs rang, vilken tidigare tilldelats
åtskilliga svenska sändebud i den franska huvudstaden såsom
Tessin, Scheffer, Creutz och Stael von Holstein, gäckades av
Engeström.
Allt eftersom tiden gick, fördjupades klyftan mellan dessa bägge
personer. Lagerbjelke var nog själv i främsta rummet skulden
härtill. Överlägsen på huvudets vägnar som han var och även
kände sig gentemot Engeström, skydde han icke att giva denna sin
uppfattning offentlighet. Så kallade han ofta i samtal om Engeström
denne för »Minister etranger des Affaires» i stället för
»Minister des Affaires etrangeres», vilket givetvis kom till hans
förmans kännedom.
På grund av vissa personliga förhållanden nödgades regeringen
avsätta honom från hans ministerpost 1811 och han levde sedan i
Paris nära nog i misär. Han blev till och med tidvis bysatt. Då
Carl Johan 1814 besökte Paris, kom Lagerbjelkes olyckliga ekonomiska
förhållanden till hans kännedom, och han ställde då medel
till hans förfogande, så att han kunde resa hem till Sverige.1
‘ 1823 fick han i uppdrag att reorganisera de kungliga teatrarna, vilkas ekonomi
var dålig. Under åren 1823-1827 fungerade han såsom utmärkt chef för de kung·
183
Harald Trolle
Lagerbjelkes levnad inbjuder till ett intressant studium och innehåller
många intressanta episoder- den märkligaste i hans skiftesrika
levnad var dock otvivelaktigt den audiens, till vilken kejsar
N a poleon kallade honom den 26 oktober 1810. Över densamma
avgav han en rapport till konung Carl XIII, direkt nedskriven i
den allra största hast men till formen och framställningen så glänsande,
att den enligt en författare »blivit av hela Europas diplomati
och diplomatiska skriftställare åberopad såsom ett mästerstycke
och mönster samt finnes införd i flera franska och tyska
verk såsom föresyn till hjälpreda och undervisning för diplomater».1
Lagerbjelke var inte det enda av de främmande sändebuden i
Paris, som uppkallats till Napoleon och erhållit skarpa reprimander
på grund av att kontinentalsystemet icke tillräckligt strängt tillHiropades
av vederbörande regeringar utan dessa tilläto alltjämt
engelska fartyg och laster att mer eller mindre öppet komma in i
dess hamnar. Napoleon var nu mer än någonsin bestämd för att
bringa England på knä, och då invasionsplanerna synbarligen icke
skulle kunna komma till utförande, i varje fall icke leda till önskat
resultat, trodde han sig kunna uppnå sin definitiva seger genom att
utestänga det trolösa Albion från kontinenten.
Ä ven om Lagerbjelke, som naturligtvis mottogs med vanlig personlig
hövlighet, kände till Napoleons understundom mycket obehärskade
uppträdande, blev han likväl överraskad över »det förfärliga
uppträde», som han nu kom att uppleva. »J ag måste tillstå»,
skriver han, »att jag inte väntat ett så våldsamt utbrott. Jag har
aldrig förut sett kejsaren så uppbragt, och denna gång var han
det i så hög grad, att det överträffade all förväntan.»
Införd i kejsarens audiensrum finner han där före sig utrikesministern,
hertigen av Cadore, vilket Lagerbjelke tolkade så, att
liga teatrarna, och det har sagts, att denna period varit deras mest lysande tid.
Xven i andra avseenden hade L. kunnat rehabilitera sig, och han hade erhållit serafimCl
·orden samt upphöjts i grevligt stånd. Hans gamle antagonist von Engeström
avgick under denna tid, 1824, från sitt statsministerämbete och flyttade till sitt
andra fädernesland Polen. 1831 inträdde L. på nytt i statsrådet, och under hans
ledning reformerades då bl. a. den officiella tidningen. Han hade hoppats på, att
han skulle få utrikesministerposten, men denna innehades då av hans gamle med·
tävlare och vän från Gustaf IV Adolfs dagar, greve av Wetterstedt. Omöjligt är ju
icke, att han även skulle hava nått elen höga värdigheten och kommit att efterträda
Wetterstedt, som avled 1837, men när begravningsklockorna ringde för denne, låg
Lagerbjelke redan på elen sjukbädd, varifrån han aldrig skulle uppstiga, och efter
enelast ett par veckor följ de han sin mångårige kollega i gr a ven.
1 Rapporten finnes tryckt på franska som bilaga 5 till Oscar Alins »Carl .T o han
och Sveriges yttre politik 1810-1815». I vissa utdrag finnes elen hos Schinkcl.
184
En svensk diplomats audiens hos Napoleon
han var uppkallad för att få del av en officiell förklaring, vars
besvarande icke skulle vara honom tillåtet. Han beslöt likväl att
yttra sig vid alla de tillfällen, som detta kunde låta sig göra. I
sin depesch till Carl XIII säger han sig omöjligen kunna redogöra
för allt vad kejsaren yttrade under den minst 1 1/4 timmar långa
tid, som audiensen varade, ty kejsarens »sinnesrörelse var så stark,
hans tal så avbrutet och ett och detsamma upprepades så många
gånger av honom, att det var ganska svårt att fästa alltsammans
i minnet».
Sedan Lagerbjelke överlämnat ett handbrev från Carl XIII till
Napoleon, utbrister denne: »Nåväl, min baron, när skall man i
Sverige äntligen upphöra att tro, att jag låter bedraga mig~ Tror
man, att jag ämnar åtnöja mig med det tvetydiga tillstånd, vilket
Sverige befinner sigh En invändning av Lagerbjelke avsnoppas
ögonblickligen: »Inga vackra ord! Det är genom handlingar, som
man bevisar sin politik.» I fortsättningen av sin depesch använder
sig Lagerbjelke av den dramatiska formen så till vida, att han
återgiver kejsarens ord men går förbi sina egna invändningar.
Han menar, säger han, att dessa ändå framgå av kejsarens ord.
»Nåväl», säger denne, »låt oss då granska dessa Edra handlingar.
Ni undertecknade freden med mig i början av detta år. Ni förband
Eder att avbryta all gemenskap med England, men Ni bibehöll en
minister i London och det engelska sändebudet blev kvar i Sverige
långt fram på sommaren. Den synliga gemenskapen med England
över Göteborg blev ej avbruten förrän ännu senare. Och vad blev
väl följden därav~ Att korrespondensen fortfor om inte mer, så åtminstone
inte mindre livlig.» – »Åh, det är ej fråga om någon
gemenskap här och där, denna är ordentlig och ganska betydlig. Ni
har fartyg i alla Englands hamnar.» – »Utan tvivel salt! Men
hämtar man salt i Thamsen ~ Engelska handelsfartyg belägra
Göteborg.» – »Vad bevisar det, att de inte löpa in~ Man byter
varor mitt på öppna havet och invid kusterna. Edra små öar skola
tjäna som upplagsställen under vintern. Edra fartyg överföra
öppet kolonialvaror till Tyskland. J ag har låtit beslagtaga tio
stycken i Rostock. Är det verkligen möjligt, att man kan låtsa
sig så misstaga sig om de första grunderna av kontinentalsystemeth
– »Nåväl! Ni gillar icke detta i Eder not, men det är icke
över den, som jag beklagar mig utan det är över Edra gärningar.
Jag har inte sovit en enda timme i natt på grund av de svenska
angelägenheterna. Man kunde låta mig få vila i ro, jag behöver
.det. Ännu mer! Är det verkligen tänkbart detta återlämnande av
185
14- 42240. Svensk Tidskrift 1942.
Harald Trolle
de engelska fångarna, som så oförsiktigt kränkt konungens värdighet
och våldfört sig på hans territorium~ Är det icke så, herr
dc Cadore~ (Ministern, darrande, underlät icke att jakande svara
på denna liksom på flera andra liknande frågor.) En annan kränkning
av territorialrätten: en fransk kapares bortförande i själva
hamnen i Stralsund ~ Men man har inte lämnat tillbaka någonting
till mig. Det är endast för sina vänner, som man har dessa små hövligheter.
Nåväl! Så håll Er då till engelsmännen! Om man skall
döma efter all den omak, som Ni gjort mig under detta år, så har
Ni aldrig varit mera vänner med engelsmännen än vad Ni nu äro.»
-»Åh nej, det är Ni som säger det. Det är Ni, som försäkrar mig,
att Sverige hellre vill fortsätta sitt förbund med mig. Men gärningarna
tala, det säger jag Eder.»
»J a, det kan vara, att Sverige efter utgången av ett olyckligt
krig, behövde förskoning. Nåväl, jag har fogat mig däri men blivit
bedragen. Det är just Ni, Herr Baron, som lockat mig därtill. Ni
har nu hunnit invänta den svåra årstiden. Ni har haft tid att
skilja Edert intresse från Englands. Är det billigt, att, om ännu
en förening gives tvärtemot helgden av ingångna fördrag, det skall
bli jag som skall bli den lidande därpå~ Ni har haft tillräcklig tid
för att sätta Eder i försvarsstånd. Ni har för resten ännu hela
vintern för Eder. V ad kan Ni då riskera h – »J a, exporthandeln,
det är den gamla undanflykten, men var finnes då denna neutrala
flagga~ Det gives ingen neutralitet. England erkänner den icke
och kan inte heller göra det.» – Salt, ja salt. Men man finner
alltid medel till att skaffa sig det, som är nödvändigt. Hur gjorde
Ni, då Ni 1801 var i öppet missförstånd med England» – »Lida!
Tror Ni då inte, att jag lider~ Att inte Frankrike, Bourdeaux,
Holland och Tyskland lida~ Men se där just varför det måste bli
ett slut. Freden till sjöss måste ordnas till varje pris.» (Här blev
kejsaren förskräckligt ond», inflikar Lagerbjelke.) »J a, Sverige
är ensam skuld till den kris, i vilken jag befinner mig. Sverige har
gjort mig mera ont än alla fem koalitionerna tillsammans. Då
Sveriges förhållande till det övriga Europa nu äro ordnade, begagnar
det sig därav för att driva Englands handel.»
»Ack tid, Herr Baron, alltid tid. J ag har redan förlorat alldeles
för mycket tid, Ni behöver tid, säger Ni, för att utan allt för stora
uppoffringar ingå i detta nya system. J ag behöver också tid, tilllägger
Ni, för att göra gott åt Sverige. Nåväl! Har jag då ingenting
gjorU Hör på! Då Ni valde prinsen av Ponte Corvo, äventyrade
jag då ingenting, då jag lät honom mottaga detta val~ Var
186
En svensk diplomats audiens hos N a poleon
jag inte nära att bli ovän med Ryssland~ Har man inte där trott
och tror man inte allt fortfarande, att Ni på Eder sida och sachsare
och polacker på den andra, understödda av mig, skola väpna Eder
för att återtaga Edra förlorade provinser~ Åro ej sinnena för närvarande
i stark jäsning i Polen~ Vad har jag då gjorU J ag har
låtit därvid bero oaktat alla utspridda rykten, som kunde skilja
Ryssland från mitt system. Det är ej förrän nu, som jag allt mer
och mer upplyst om Sveriges politik måste taga mitt parti. J ag vill
säga Er, att jag skickat hr Czernicheff tillbaka till Ryssland. J ag
har underrättat honom om den förklaring, som jag nu gör Eder
och jag har använt alla medel för att förmå kejsar Alexander att
göra samma föreställningar å sin sida. Väljen! Antingen att
skjuta på engelsmännen, som nalkas Edra kuster, och konfiskera
deras handelsvaror i Sverige eller krig med Frankrike! J ag kan inte
göra Eder så mycket ont. J ag intager Pommern och det bekymrar
Eder föga, men jag kan låta Ryssland och· Danmark anfalla Er.
J ag kan konfiskera Edra fartyg i kontinentens hamnar och jag
skall även göra det, om Ni inte inom fjorton dagar befinner Eder
i krig med England.»
»Ja, Ni har rätt, man bör vänta på kurirens avgång och återkomst
och även några dagar till. Nåväl, herr de Cadore, jag befaller
Er att genast avsända en kurir och jag får be Eder, Herr
Baron, att också göra det. Om konungen icke inom fem dagar
efter mottagande av baron Alquiers (den franske ministern i Stockholm)
officiella framställning förklarat krig mot England, så skall
min minister genast avresa och Sverige befinner sig då i krig med
Frankrike och alla dess bundsförvanter.» – J a, det är sant, jag har
ännu inte ifrågasatt ett krigstillstånd, men jag är av alla möjliga
anledningar tvungen därtill. För det första har Sverige bevisat,
att det inte kan förbliva i ett tvetydigt förhållande till England
utan att förorsaka stora olägenheter för den europeiska kontinenten.
Och för det andra har sakerna tagit en utveckling, som fordrar
en fullkomlig likhet i medel eller ett öppet tillstånd av fientlighet.
Se, vad alla andra stater trott sig böra göra! Ryssland, mera mäktigt
än alla de andra, har inte på några andra villkor erhållit fred
med mig, än att det förklarat England krig. Österrike, en makt av
första rang, har med uppriktighet tagit sitt parti .. J ag har länge
nog varit bedragen av Preussen liksom av Eder. Men Preussen har
äntligen genom Hollands öde insett nödvändigheten och gjort sitt
val, och det har utan förbehåll förklarat England krig. Danmark
har sedan lång tid tillbaka befunnit sig i krigstillstånd med Eng-
187
Harald T r olle
land, men med vilken rättighet kan jag väl fordra av detta land
det, som jag icke kan erhålla av Sverigeh
»Ack, jag säger mig ofta, vem vet, huru länge jag kan förbli
i samförstånd med Ryssland~ Vem kan förutse händelsernas utveckling?
Och kan det inte en dag vara en angelägenhet av den
allra största vikt för mig att ha en bundsförvant i Norden, stark
genom sina egna tillgångar och genom sitt förbund med mig? Men
tror man för närvarande i Sverige, att jag skulle som ett bevis på
min vänskap för den nye kronprinsen eftergiva någon av mina
orubbliga grundsatser~ Ån mera, den politiska kris, i vilken jag
befinner mig, ger mig ökad anledning att inte avvika från dem.
Sverige har likväl mycket att tacka kronprinsen för, ty utan detta
val, vartill jag alldeles icke använt mitt inflytande, hade jag redan
för tvenne månader sedan gjort det, som jag nu ser mig tvungen
till. J ag ångrar nu detta dröjsmål, som till följd av årstiden varit
så gynnsamt för Eder, jag ångrar det inte för att jag med missnöje
skulle se att Ni erhållit några fördelar, men emedan Ni alltför
mycket misshandlat mig. Redan för länge sedan ligger den not,
som skulle avgå till Eder, färdig i hertigens av Cadore kansli (en
jakande bugning av ministern), men jag ville avvakta kronprinsens
ankomst, ty han känner mitt sätt att tänka. J ag har nu inte kunnat
vänta längre. J ag har sagt Eder, att jag varit nära att bliva ovän
med Ryssland. Hela Europa har fått den uppfattningen, att mitt
system i detta avgörande ögonblick skulle komma att mildras. För
övrigt har det även inkommit nya klagomål från alla håll på
Sverige.» – »J a, jag vet allt, vad Ni vill säga. J ag har läst, vad
Ni har skrivit. Nåväl! Låt så vara, att det kan ligga mycken överdrift
i detta klagomål, men tillräcklig sanning återstår. Jag
önskar, att Ni hade en bättre sak att försvara.» -»Ack nej! Kronprinsens
belägenhet skall inte bli så svår. Allt kommer härifrån.
Han har inte obehaget av att behöva göra den första framställningen.
Men har man i Sverige trott sig att utan något missnöje
från min sida kunna tjäna Englands sak, endast därför att jag
älskar och högaktar kronprinsen~ J ag älskar och högaktar ä ven
konungen av Holland; han är min broder, och jag befinner mig
likväl i missförstånd med honom. J ag har nödgats kväva känslan
av blodsbandet för att uteslutande kunna tjäna det allmänna intresset.
Om Sverige vore beläget vid mina gränser, skulle jag med
sorg hava sett mig nödsakad att handla på samma sätt, som jag
nyligen gjort med Schweiz. Jag har låtit mina trupper marschera;
dess regering har konfiskerat alla engelska handelsvaror. Således
188
En svensk diplomats audiens hos Napoleon
i korthet: må Sverige göra, vad det självt finner mest lämpligt.
Jag vet, att jag ej är i stånd att tvinga det. Må det offentligen
förena sig med England mot mig och mina bundsförvanter, om så
är dess intresse, eller förbinda sig med mig mot England. Men obeslutsamhetens
tid är förbi. Då fem dagar hava förflutit (sedan
baron Alquier överlämnat sin not och om tillfredsställande svar
ej avlämnats) reser baron Alquier och jag giver Er Edra pass.
Ni har sagt, vad Ni bort säga, men jag kan inte annat än skicka
iväg Eder. Öppet krig eller säker vänskap – se där mitt sista ord,
min yttersta förklaring. Farväl! Måtte jag få återse Eder under
lyckligare förhållanden!»
Och därmed var audiensen slut. Kejsaren lämnade rummet utan
att vidare vilja höra på vad Lagerbjelke hade att andraga. Hertigen
av Cadore, vilken sökte trösta den bedrövade Lagerbjelke med
att han dock hade lyckats mot slutet att i någon mån mildra kejsarens
häftiga sinne, tillställde honom ett kurirpass och lovade, att
den franske kuriren, som skulle överbringa kejsarens ultimatum till
baron Alquier i Stockholm, icke skulle avsändas från Fontainebleau
förrän frampå kvällen eller vid samma tidpunkt, som Lagerbjelkes
kurir kunde avgå från Paris. Denne senare skulle därigenom få
ett par fattiga timmars försprång. Men den franske utrikesministern
höll inte detta löfte utan lät sin man avresa ögonblickligen.
Meningen var naturligtvis, att denne skulle hinna till Stockholm
före Lagerbjelkes kurir samt taga den svenska regeringen, som då
ännu icke skulle ha fått några meddelande från sin minister i Paris,
med överraskning och på det sättet lättare kunna taga hem spelet.
Man synes för övrigt på fransk sida icke ha varit så alldeles övertygad
om att detta eljest skulle hava låtit sig göra.
Lagerbjelke visade emellertid än en gång, vilken framstående
och skicklig diplomat han var. Han skyndade tillbaka till Paris,
nedskrev direkt sin här relaterade mästerliga depesch till regeringen
samt därjämte ett utförligt handbrev till kronprinsen, i
vilket han berättar vad som förekommit, samt giver en orienterande
översikt över de ömsesidiga klagomål, som yppats mellan de
bägger regeringarna. Slutligen utbedjer han sig »såsom en ynnest»,
att kronprinsen ville tillse, att depeschen föredrages i statsrådet
»i original och utan uteslutningar». »J ag vet», fortsätter han, »vad
man gjort med mina depescher i successionsfrågan, och jag tror
icke, att ministern har rättighet att genom uteslutande av sammanbindningstecken
förändra hela innehållet i depesch».
På aftonen var det stor hovbal i Paris och Lagerbjelke, vilken
189
Harald T r olle
från mycket tidigt på morgonen arbetat hela dagen i ett sträck
och vars hälsa dessutom ej var så stark, ansåg sig böra infinna sig
på densamma, för att man ingenting skulle märka. Det uppgives,
att han dansade hela natten, och att Napoleon, som synbarligen
trodde, att det svenska sändebudet endast helt lätt behandlat morgonens
viktiga och ytterst pinsamma audiens i sin depesch, var
mycket nådig emot honom. Men Lagerbjelke hade överlistat både
N a poleon och hans minister. Så fort hans bägge långa och utförliga
skrivelser lågo färdiga, lät han överstelöjtnanten baron Ankarsvärd
bege sig av med order att på allt möjligt sätt påskynda sin
resa till Stockholm. Och trots att den franske kuriren avrest tidigare
och hade nära en hel dags försprång, ankom Ankarsvärd till
Stockholm ett helt dygn före denne. När därför baron Alquier den
13 november överlämnade sitt ultimatum till den svenska regeringen,
var denna icke oförberedd på detsamma utan hade haft tid
och tillfälle till ingående undersökningar och överläggningar beträffande
läget och särskilt förhållandet till England. Den franska
planen att taga den svenska regeringen med överraskning och därigenom
att tvinga densamma till ovillkorlig och omedelbar underkastelse
misslyckades. Visserligen försvunno icke svårigheterna
därigenom, men tack vare Lagerbjelkes skicklighet kunde de i viss
mån behärskas och begränsas. Man skulle kanske till och med
kunna våga det påståendet, att hade Lagerbjelke icke på ett så
glänsande sätt lyckats fylla sitt värv i Paris eller om beskickningen
där föreståtts av en person, som saknat hans snille och arbetsduglighet,
kunde de stora historiska händelser, som Napoleon antytt
under audiensen och vilka kort därefter upprullade sig för en häpen
värld, hava fått en helt annan vändning.
De dramatiska händelser, som i samband med avgivandet av
Frankrikes ultimatum i Stockholm där utspelades, äro nog så intressanta,
liksom också det egendomliga skenkriget mot England,
men dessa falla utanför ramen av detta lilla referat.
190

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism